Kategori: Nyhetsplock

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Sådant man inte får skriva om kvinnor

Charlotte42 kommentarer

Jag vet inte vad Bengt Ohlsson tänkte när han skrev sin krönika om att allt som ensamma män behöver finns på nätet. Men jag vet att det höjdes många arga röster. Röster som lät ungefär som de brukar; ”det där är vår tids manshat” och ”så där skulle man aldrig få skriva om kvinnor”. Visst är krönikan generaliserande och jag vet inte om jag håller med honom om när han skriver att ”alla män har den där ödsliga radiostationen någonstans inom sig”. Men han sätter fingret på två av de allra viktigaste lärdomarna vi kunde dra av Uppdrag Granskning, nämligen att distansen som nätet ger till den verkliga personen på andra sidan kan vara avgörande och att lynchstämning uppstår när folk som egentligen inte känner varandra får prata ihop sig omkring någon eller något de ogillar. Det är inte manshat, det är en analys, en vinkling av en ny dimension på ett samhällsproblem.

Det är fascinerande att se reaktionerna på en sådan text. Att så många direkt går in i försvarsställning och menar att man inte skulle få skriva så om kvinnor, bara om de hatade männen, istället för att fundera på vad man kan lära sig av texten. Reaktionen, ilska istället för reflektion, är ett tecken på att texten är relevant. Hade den varit skriven om kvinnor skulle garanterat inte samma personer som nu opponerar sig ställa sig på barrikaderna och kalla det kvinnohat. Och man får skriva så om kvinnor. Man bör skriva så om kvinnor. Så. Här är det.

Naturligtvis hatar kvinnor män. Kanske inte alltid, och inte bara män, men alla bär med sig den där rösten som stilla påminner om oförrätter.

En gång var de flickor och uppfostrades till att vara älskvärda. Ta hand om andra, le, inte ta för mycket plats. Stå tillbaka, böja sig, vara duktig. Men flickorna hamnade i puberteten och tvingades inse att man inte kommer någonstans med att vara älskvärd. Särskilt inte när det gäller pojkar. Förr eller senare blev de stående kvar. Och det var där det började gå snett.

Kvinnor tål inte att bli stående kvar. En kvinna som blivit kvarlämnad kan le och nicka och säga att hon förstår. Men Gud nåde den man som hamnar i hennes väg härnäst. Det blir han som får ta smällen för den smärta hon utstod förra gången.

För en och annan flicka går det bra. Hon klamrar sig fast vid sin familj hela uppväxten och sedan går hon vidare och flyttar direkt in till sin pojkvän. Men mycket kan gå fel. Flickorna kan få för mycket eller för lite att göra hemma. Eller pojkvännen kan göra slut. Och det går bara inte. Därför måste hon alltid se till att hålla honom nära. Vakta på honom. Detta uppskattas inte alltid av pojkvännen. Det kan sluta med att flickan står där lämnad kvar. Och det går bara inte.

Men simsalabim – genom barn återuppstår det förlorade hemmet.

Med ett litet barn på höften kan alla ensamma, kvarlämnade kvinnor hitta till varandra. De känner snabbt igen andra olyckssystrar. De kan trösta varandra, lägga en arm runt väninnans axlar och överallt ser de nån MANSGRIS som gapar och skriker, går till sitt jobb och tror att han är oumbärlig. För varje oförrätt de berättar för varandra får de ett gillande mummel av de andra ensamma kvinnorna. För varje ny oförrätt blir deras band starkare.

I den nya världen som hemmamamma finns alltför mycket tid och för många med samma oförrätter. Där finns olyckssystrar när man behöver tröst och gemenskap, och när hjärtat värker alltför mycket vet kvinnorna ändå att barnen alltid kommer att stanna hos dem, alltid kommer att älska dem, uppskatta dem och stå vid deras sida. När mannen kommer hem på kvällen är det han som får veta hur det känns att inte bli lyssnad på. Barnen är hennes. Familjen och hemmet är hennes och är han inte nöjd är det åtminstone inte hennes fel. På dagarna pratar kvinnorna om nya oförrätter, glömda strumpor, fel färgval. Om straff av tystnad.

Sen kommer det otäcka ögonblicket när de måste skicka barnen till dagis, till skola, till livet. Och då upptäcker de att allt är borta. Olyckssystrarna, mansgrisarna och barnen.

Det är som att vakna upp ur en myllrande dröm, och befinna sig i en tom lägenhet med ett skorrande kylskåp med torra cupcakes i. Och de stirrar på cupcakesen och ser sitt liv. Ihopskrumpet, torrt och helt utan sin forna glans.

(Stora delar av ordvalet är från Ohlssons krönika!)

Nyhetsplock

Det där med att skjuta sin flickvän

Charlotte2 kommentarer

Har ni läst om den tragiska dödsskjutningen igår? Den där den 30-åriga  juristen och fotomodellen Reeva Steenkamp blev skjuten minst fyra gånger på nära håll av sin pojkvän? Inte?

Har ni läst om att Oscar ”Blade Runner” Pistorius misstänks ha skjutit sin flickvän i deras skyddade hem i Sydafrika? Jasså?

Samma skjutning, annat fokus. Bilderna är på honom, eller på honom och henne tillsammans. Rubrikerna är om honom. Faktarutorna rör hans karriär. Den chockade familjen är hans familj. Jag säger inte att han inte var en oerhört viktig atlet eller att hans karriär inte är imponerande, men det fokus som hittills har varit rådande är besynnerligt – särskilt eftersom han i skrivande stund inte ens är häktad – och jag har en obehaglig känsla av att sorgen som skymtar mellan raderna bottnar i att en ung lovande atlets karriär är förstörd istället för i att en ung kvinna bragts om livet.

Nyhetsplock · Vardagslivet

En kort reflektion angående dagens barnprogram och barns språkutveckling

Charlotte3 kommentarer

Efter att, fler gånger än vad någon egentligen skulle behöva utsättas för det, ha lagat mat till ljudet av tevens barnprogram kan jag konstatera att språket i serierna är uselt. Inte som i ”dialogen är en smula bristfällig”, utan som i ”jag kan på basis av dialogen inte ens avgöra vad programmet handlar om”. Vissa stora drag i handlingen sammanfattas av en märkligt formulerad mening här och en annan där, oftast av en berättarröst eller en sorts huvudperson. Resten av handlingen drivs av olika pålagda svoosch-och sviisch-ljud för att förmedla idén att berättelsen rör sig framåt när den egentligen fastnat i ett intellektuellt vakuum – allt ackompanjerat av en dialog bestående av fler stön och skrik än en dåligt dubbad porrfilm.

Och så förundras vi över varför språkkunskaperna rasar.

Asså man ba äääähhhh.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Uppmuntran och kön

Charlotte8 kommentarer

Uppmuntran är oerhört viktigt för barnets utveckling och framför allt för barnets uppfattning av sig själv. Tidigare forskning har exempelvis visat att barn som får uppmuntran för vad de är (”du är så söt”, ”du är så smart”) inte uppfattar det som att de själva påverkar sina framsteg – deras framsteg är statiska delar av deras person. Barn som däremot får uppmuntran för vad de gör (”du har arbetat bra”) kommer att i betydligt större utsträckning se sin egen inverkan på framgångarna – de kan påverka, lära sig. Barn, oavsett kön, som uppmuntras för vad de gör, snarare än för vad de är, är betydligt villigare att ta risker, de har större tilltro till sin egen förmåga och till sin kraft att utvecklas. Forskning utförd av bland andra Elizabeth A. Gunderson, professor i psykologi vid Chicago University, på barn i åldern 1-3 med en uppföljning fem år senare visar att föräldrar tenderar till att uppmuntra flickor och pojkar olika. Båda får ungefär lika mycket uppmuntran men flickor får i större utsträckning uppmuntran för vad de är, pojkar i större utsträckning för vad de gör.

Resultatet blir alltså att föräldrarna utan att själva tänka på det skapar flickor med dålig tilltro till den egna förmågan och pojkar som tar risker och tror på sig själva. Återigen har forskningen visat vikten av att tänka på hur man pratar med sina barn och att man är medveten om genusfällor. Genom medvetenheten kan man nämligen hjälpa barn att bli sitt eget bästa, oavsett kön.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Ännu om det där med näthat och några samband

Charlotte54 kommentarer

Det var väl inte helt oväntat att det strax skulle formas en kritikerkår till Uppdrag Gransknings program om män som näthatar kvinnor. Jag tänker inte länka – för det är samma sak som att sprida – men det rör sig mycket i termerna att det faktiskt inte bara är kvinnor som får utstå hot och hat, och att det inte bara är män som är förövarna. Så jag vill börja med att återupprepa det uppenbara: det finns ingen som har påstått det heller. Därifrån kan vi gå vidare till nästa uppenbara: det finns en enorm skillnad i både natur men framförallt i mängd på hat och hot som kvinnor och män får ta emot och den förkrossande majoriteten av hotare och hatare är män. Det är ingen konspiration. Det är bara den sorgliga verkligheten.

För det finns några klara samband.

Samband ett: Nästan ofelbart, även på en relativt liten blogg som den här, kommer det arga, hånfulla och nedvärderande kommentarer varje gång jag skriver något om genus och patriarkat. Kommentarerna är sällan kopplade till inlägget (och ibland inte heller till verkligheten) och har en klar ton av förakt mot kvinnor som tar plats. De som är direkt riktade mot min person publicerar jag aldrig. Andra får stå kvar för att visa på hur det kan se ut. Ett axplock:

”Feminism innebär att byta ut patriarkat mot matriarkat. Man tar även över det som man klagat på hos männen men gör det nu till sitt eget och vips så är det helt OK. För det är ju kvinnor bakom.”

”Det här inlägget är helt verklighetsförvrängande, idag är det ju kvinnan som ska lära sig att kompromissa och inte mannen, mannen har kompromissat så länge du och jag har levt.”

”Trots detta är det inte ovanligt att kvinnojourer och feminister hjälper mammor som vill utestänga sina barns pappor från föräldraskapet efter en skilsmässa att utpekar dem som allt från pedofiler till hustrumisshandlare, trots att det inte finns något som stödjer detta. Likaså har samma kvinnojourer och feminister under många år drivit politisk lobbyverksamhet för att göra det enklare för mammor att stänga ute papporna från barnen.”

”Tänk att kvinnor har problem både med att ni måste vara snygga ”man måste liksom vara både snygg och kompetent” och att ni inte får vara snygga ”man tas inte på allvar om man är både snygg och kompetent”.”

”Att kvinnliga experter inte syns och hörs lika mycket som manliga beror mera på att de inte existerar i samma grad än att de inte skulle tas på lika allvar.”

”Det är så tråkigt med feministiska kvinnor som är bittra och bara ser allt det fula. Speciellt när de samtidigt lever på skattepengar som huvudsakligen män har betalt in.”

”Jag tror att största delen av kvinnlig orättvisa är upplevd dvs. inbillad och en följd av att kvinnor är bortskämda i tron att de kan få och kräva allt.”

”Just detta med motprestationer och skyldigheter har feministerna ständigt blundat för. Samma sak ser man än idag. Feminister kräver rättigheter för kvinnor, men förutsätter ständigt att dessa rättigheter ska betalas av någon annan. Skattebetalarna. Männen. Men aldrig genom att ställa några motkrav eller några skyldigheter på kvinnorna själva.”

Och det här är (alla utom en) män som kommenterar och som har angett en giltig mejladress (de grövsta kommentarerna brukar inte ha en giltig email bakom och då går de automatiskt bort). Män (och en kvinna) som står för vad de tycker men vars åsikter är obehagligt nära gränsen för vad som är ok, åsikter som speglar en ohälsosam syn på kvinnor.

Samband två: De som håller med mig i mitt inlägg är oftare tysta än dem som inte håller med, även om jag tycker att det börjar ske en förändring. Det är alltså betydligt vanligare att dessa män med ohälsosam syn på kvinnor tar sig tiden att kommentera än att någon av alla dem som tycker att de har fel tar sig tiden att argumentera emot. Det måste vi förändra.

Samband tre: Det har visat sig nästintill omöjligt att vara ung kvinna i samhällsdebatten utan att få feministstämpel och därmed klassas som manshatande, ful, vilseledd, korkad och allt liknande som gruppen feminister brukar stämplas med. Som kvinna representerar man inte sig själv utan hela kvinnosläktet.

Samband fyra: Det blir fullkomligt ramaskri när kvinnor pratar om mens för det är så äckligt, men när en ung tjej kritiserar en låt för sexistiskt innehåll går man ut i radio(!) och talar om att hon använder kaktusar som tamponger. Frågan rör sedan hur uppenbart det var att det var just den tjejen som åsyftades (lite uppenbart eller väldigt uppenbart), inte det olämpliga i uttalandet oavsett om det gällde en identifierbar tjej eller inte. Kvinnor bemöts alltför sällan med ett friskt och konstruktivt debattklimat utan tystas med påhopp om deras utseende, könsdelar och attraktionskraft. Detta trots att kvinnokroppen på många vis är tabu när det gäller uppriktiga frågor och funderingar.

Tar man dessa fyra samband och lägger till den anonymitet nätet ger och den obehagliga lavineffekten ett par otrevliga kommentarer får (”jomen nån hade ju redan sagt något så mitt var ju inte ens värst liksom”) hamnar vi i samma situation som när Julia ville framföra kritik mot HM:s val av tröjtryck. Vi får ett samhällsklimat där det är ett oerhört stort steg att ta att vara kvinna och ha en åsikt. Så får det inte vara!

Jag tror inte på censur uppifrån men jag är övertygad om att alla vi som driver bloggar eller FB-sidor ska moderera och moderera hårt. Ingen har en gudagiven rätt att bete sig som ett svin. Ingen har en skyldighet att ta det. Det samma borde gälla nyhetssajter och andra forum. Som Malin skriver, hatet växer i språket. Det andra vi kan göra är att bli bättre på att kommentera snällheter när vi läst något vi gillar, och framförallt bli bättre på att argumentera emot när någon av alla de där gränsfallen drar igång. Internet, språket, världen tillhör oss*. Vi måste ta vårt ansvar. Visste ni förresten att när suffragetterna kämpade för en röst för kvinnor fanns det grupper av motståndare som gjorde det till en grej att varje gång en kvinna ställde sig upp för att tala antingen demonstrativt lämna rummet eller helt enkelt håna henne till tystnad? Så var det för 100 år sedan när kvinnor fick en röst. Så ska det inte få vara idag.

* inte ”oss” som i feministlesbianer

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Istället för näthat

Charlotte12 kommentarer

I min Facebook-feed (sa jag att jag älskar den eller?!) dök följande bild upp:

(från Jesper Eriksson, som jag inte känner, via andra)

Så nu har jag mejlat min favoritjournalist. Det tog ungefär 4 minuter att leta fram Anna-Lena Lauréns e-post och slänga ihop några rader om initiativet till nätkärlek och varför jag tycker att hon är så bra. 4 minuter. Det är säkert mindre än vad många av dem som skickar hotfulla och föraktfulla mejl lägger ner, och ändå 4 viktiga minuter. 4 minuter, som tillsammans med 4 minuter av er tid, kan bli början på något väldigt stort och viktigt. Gör det bara. Visa att vi är fler. Visa att vi är starkare.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Det farliga genustänket och de biologiska skillnaderna mellan pojkar och flickor

Charlotte7 kommentarer

I dag skriver psykologen Alf B Svensson att vi måste sluta försöka göra våra barn könsneutrala, med könsneutrala namn, bannlysta dockhörnor och lika leksaker för alla. Jag håller helt med honom om att det finns problem med de tendenser till överdrift som finns (exempelvis att inte berätta för folk om ens barn är pojke eller flicka även åratal efter att barnet fötts). Jag håller också med honom om vikten av att vi ska uppmuntra flickor att ”tro på sig själva” och pojkar att ”utveckla sin känslomässiga intelligens”.

Men när han talar om att ”göra våld på naturen och försöka skapa könsneutrala barn” är det något som klickar inom mig. Något som förmodligen grundar sig på allt vad jag läst om medeltida syn på manligt och kvinnligt och på naturlighet, för det är ungefär i de samma tankebanorna som Svensson rör sig. Visst, det finns biologiska skillnader mellan pojkar och flickor som inte är begränsade till snopp vs. snippa eller den i ett senare skede uppenbara längdskillnaden, och det ska man inte förneka. Men den fundamentala bristen i resonemanget att dessa biologiska skillnader ska utgöra utgångspunkt för hur man behandlar pojkar och flickor – vilket är vad Svensson driver – är att ingen hänsyn tas till att de skillnader som finns mellan grupperna i nästan alla uppmätta fall är betydligt mindre än dem som finns inom grupperna. Detta leder till att aldrig så goda intentioner att låta pojkar och flickor utvecklas till de bästa individer de kan vara genom att ta hänsyn till flickor och pojkars särskilda behov blir åt helvete fel när man tar i beaktande alla pojkar som de facto har en välutvecklad känslomässig intelligens och alla flickor som redan tror på sig själva lite mer än vad som är riktigt nyttigt.

Kanske är det att jag är en sån där genusvetare som inte vet min plats som får mig att reagera lite extra när jag läser Svenssons förklaring till varför flickor har ”sämre psykisk hälsa, framförallt i tonåren”, men jag har hittills inte sett en enda vetenskapligt underbyggd studie från efter 1900-talets början som skulle stöda att denna ohälsa beror på att flickor har ”en medfödd större sårbarhet”. Och hur ska man i så fall förklara mäns högre självmordsfrekvens då? John of Salisbury menade redan på 1100-talet att kvinnor var svagare än män,  och minst sedan dess har kvinnans svagare natur setts som anledningen till varför hon lättare blir sinnessjuk, lurad, offer, är inkapabel. Man menade att det var naturligt. Säkert hade man aldrig trott att kvinnor skulle kunna klara vad kvinnor i dag alldeles avgjort kan. Hade ingen ställt sig upp och menat att individuellt kunnande trumfar idéer om gruppen kvinnors naturliga svaghet hade kvinnor fortfarande knappast haft varken rösträtt, äganderätt eller bestämmanderätt till sin egen kropp – sådant man ansåg att kvinnor på grund av biologi och naturlig fallenhet inte skulle kunna hantera.

Poängen med att uppfostra sina barn med genustänk är inte att vi därefter kommer att få en värld full av henar som heter Kim och klär sig i blåa byxor och rosa tröjor, utan att vi får ett samhälle som ser barn som individer, fria att göra vad de vill, fria att följa traditionella vägar eller bryta egna nya. Ett samhälle där val kan ha gjorts av medfödda biologiska drifter, men där inga förutfattade meningar om vad de biologiska drifterna ska vara får styra.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Att gå över gränsen; ungdomsradio och ansvarstagande

Charlotte17 kommentarer

Här i Finland finns det en svenskspråkig radiokanal för ungdomar, som kallas Radio X3M. Jag brukar lyssna ibland, inte för att jag riktigt ingår i deras målgrupp kanske, utan för att de i allmänhet spelar bäst musik. Och så i torsdags, på väg för att hämta barnen från några kompisar, lyssnade jag på två män på X3M som diskuterade ett fall i USA med sexuella trakasserier av en trettonårig flicka. De började med att berätta hennes namn (som jag inte minns, och heller inte har för avsikt att upprepa) och sedan hennes berättelse om hur hon blev mobbad i skolan för att hon hade så stora boobs, om hur hon dagligen blev utsatt för sexuella trakasserier, om hur hon och hennes mamma hade gått till rektorn(?) för hjälp och råd. Och om hur rektorns svar blivit att det knappast skulle löna sig för den här trettonåringen att byta skola för med sådana boobs skulle hon säkert bli mobbad vart hon än kom och att skulle man inte kunna överväga en bröstförminskning istället.

Jag vet ingenting om det här fallet mer än vad som berättades på radio där och då men av förståeliga orsaker (been there, done that) kunde jag verkligen relatera till den där flickans vanmakt och frustration. Därför var jag också nyfiken på hur två (gissningsvis ganska unga) radioprofiler tänkte kring hela härvan. Först konstaterade de att det var märkligt att någon ens skulle vilja mobba henne. Inte för att hon var en oskyldig trettonåring eller för att hon skulle förtjäna bättre, utan för att killar ju tycker om stora boobs. Så näe, det kunde ju inte vara killar som mobbade henne i alla fall. Det kunde det inte. Det var säkert de andra tjejerna som var avundsjuka på henne, och det kunde man ju förstå. Och liksom hallå. Inte kunde man ju göra en bröstförminskning på en tjej som bara är tretton. Men kanske det skulle finnas något intresse av en ny porrgenre?

Det är inte en överdrift att påstå att jag blev smått irriterad. Eller. Ni vet. Jag blev faktiskt uppriktigt asförbannad, stanna-vid-vägkanten-och-skrika-rasande, inte-ens-lol-cats-kan-rädda-situationen-arg. Så ska vi börja med att tala om det där med mobbning, och säga att det inte är ok. Det är inte ok att mobba andra, av någon som helst orsak; så har vi det sagt. Sedan behöver man väl inte vara genusvetare för att tycka att det är en smula problematiskt med resonemanget om vem som skulle tänkas vilja mobba en trettonåring med stora boobs. Att det måste vara svartsjuka tjejer eftersom killar gillar storbystade tjejer – som om allt tjejer tänker på är att trycka ner andra tjejer för att vinna killarnas tycke och som om allt killar tänker på är kupstorlek. Om vi för den här gången bortser från att resonemanget är så könsstereotypt och generaliserande att det vore skrattretande om det inte hade drivits i radio för unga, kan vi istället fundera över hur det känns att vara ung kvinna och lyssna på den där diskussionen. Och jag kan berätta om hur det var att vara inte-riktigt-så-ung-längre-kvinna och lyssna. Jag vet nämligen hur det är att gå till skolan och ständigt hålla armarna i kors för att försöka skydda sig själv, att gråta över den stigande paniken av att inte få vara den som bestämmer vem som får röra en och att sitta ute i kapprummet med indignerat blossande kinder när andra skrattar över att man inte kunde försvara sig den gången heller. Jag vet också hur det är att försöka förklara för vuxna, att äntligen våga säga något, och att få svaret att killar är sådana – som om det som hände mig och som fortfarande händer unga flickor dagligen på även de bästa skolor skulle vara en naturlig effekt av att världen är indelad i pojkar som tar för sig och flickor som tiger. Så när två unga killar, som fått det stora privilegiet att göra sina röster hörda i ett medium som unga lyssnar på, som unga kan ta till sig, bekräftar att det är så världen ser ut och att det är något man kan försöka skämta om men inte ändra på så hoppas jag att de förstår hur det känns att vara en av alla de där unga tjejerna. Att de förstår och att de aldrig får unga tjejer att känna sig så utnyttjade och bortglömda någonsin igen. Att de förstår hur deras resonemang förstärker och bekräftar missuppfattningen att eftersom alla killar gillar stora boobs så är det rätt om de visar det, oavsett om flickan mår så dåligt av det att hon vill byta skola för att försöka komma undan.

Men va fan får man inte skämta om nånting längre eller?

Jodå. Det får man. Man får skämta om stora boobs, tonårsangst, ungdomars reptilhjärnor och korkade vuxna. Men man får inte ta en ung flicka som är känd endast för att hon mår dåligt och inte får adekvat hjälp och sätta hennes namn – hennes person – som centrum, och man ska dessutom vara väldigt medveten om vilken sorts bild man ger alla dem som har ett annat namn men en precis likadan situation. Alla dem som sitter och tänker att det där kunde vara jag. För när allt kommer omkring är en trettonåring ett barn som oavsett kupstorlek inte får ha sexuella kontakter på grund av omognad, som skyddas under barnkonventionen i ytterligare fem år. Fem. År. Och det finns förövrigt redan en porrgenre för sådana unga som samhället inte lyckas skydda. Den kallas barnporr och är förbjuden i princip över hela världen. Hoppas att inte radiopratarna blir ledsna över att det inte var deras geniala idé.

Det där med gränser för vad man får skämta om är svårt, men den här gången var X3M långt över på fel sida.

Och om det nu inte var tänkt som humor, om det var ett försök till en uppriktigt, samhällskritisk diskussion, kan jag tipsa om att det vanligen i sådana situationer är vanskligt att föreslå porr i allmänhet och barnporr i synnerhet som en kreativ lösning på sexuella trakasserier och ungdomars psykiska ohälsa.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

En en har en väl

Charlotte4 kommentarer

I Sverige ska man nu börja härja om att man (shoot me now) ska säga ”en” istället för ”man” när man (whack) ska uttrycka sig neutralt om saker man (WTF fru Genushistoriker!) har gjort. En är det nya hen.

Jag har redan sett många som gör det, och jag tycker det funkar helt bra. Jag vet också flera som använder hen, och ingen av dem har hittills rapporterat att de därför blivit varken lesbiska eller känt ett behov av att kastrera män. Men varför i hela helvete måste man göra allt detta till ideologiska ställningstaganden, till en kamp för jämställdhet – till något det inte är.

Jag kommer inte att använda ”en” istället för ”man”. Inte heller kommer jag att bli en sådan som skriver med bara versaler eller bara gemener, trots att jag läser en hel del bloggar skrivna helt utan versaler. Och all respekt åt dem som har en annan sorts skriven svenska än mig, men somliga saker känner jag mig inte bekväm med som uttryck för allt som rör sig i mitt eget huvud. De passar inte mig. Däremot kan jag börja en mening med ”och”, skriva ofullständiga satser och ibland rent av sluta mitt i en…

Jag tycker folk får skriva hur de vill, och jag kommer aldrig att böja mig för hur jag som fri och emanciperad genusvetarkvinna förväntas anpassa mitt språk för att vara en bra människa. Aldrig. Språket är levande och formas efter oss som använder det. Det är det som är det fantastiska med språk, som är styrkan med språk och som gör språket till ett oerhört mäktigt sätt att förändra världen, men språket blir dött om det inte är användarna som formar det utan generaliserande idéer om vad som är rätt och fel skrivsätt för den som har en viss åsikt. Istället för att bli inspirerad och intresserad när jag läser andras texter med henar och enar blir jag misstänksam och trött. Det är synd. Inspiration och intresse är så mycket trevligare.