Kategori: Nyhetsplock

Nyhetsplock

En bad boy blir inte en bra pojkvän

Charlotte2 kommentarer

På Nyheter 24 skriver Gabriella Bark om 7 punkter som låter en jämföra om man dejtar en bad boy eller en nörd. Där finns bland annat rubriken ”Hand i hand på stan” där det konstateras att nörden ”[m]ed en blyg, väldigt rutinstyrd hand håller […] din hand som om det vore samma sak som att borsta tänderna. Någonting som man bara gör.” En bad boy å andra sidan ”[v]äxlar mellan att ha handen i din hand och på din rumpa.” När man ska ha myskväll är nörden förutsägbar och har inte lämnat något åt slumpen medan en bad boy inte frågar vad kvinnan vill se utan ”drar på serien han vill se”. Därefter ”lägger [han] armen  runt dig, knäpper en öl mot bordet” och bär in dig i sovrummet efter första sexscenen.

Här ställs den blyge, lite famlande killen, som gör allt för att vara till lags, mot killen som bara bryr sig om sig själv och saknar respekt för sin flickvän. Och problemet ligger inte i den dikotomin utan i att the bad boy likväl framställs som det bättre valet. Till exempel tränar nörden regelbundet men ”når inga storslagna resultat”. The bad boy ”[t]ränar ibland och då vansinnigt hårt” men har likväl perfekt kropp. ”Detta är ett fenomen hos många bad boys. Det är som att Gud ger dem försprång så de ska ha mer tid över till att vara bad”.

För grejen är att så länge det är ett relativt löst förhållande kanske det inte har någon betydelse att the bad boy tycker att en lyckad utlandssemester bara inkluderar honom och hans polare. Man kanske kan njuta av att han ”[f]år dig att känna dig maktlös, [k]allar dig snuskiga saker, [t]ar för sig” som om ”han är sänd till jorden för att göra just detta”. Men att känna sig maktlös är bara sexigt om man de facto inte är maktlös. Så kommer den där kvällen när man kryper i säng efter en lång arbetsvecka och helst bara vill sova. Han kallar dig hora och tar för sig. Så kommer dagen när han drar till London med sina polare för att supa och du står själv kvar på trappan med en baby på armen. Sedan kommer dagen när han får nog av ditt tjat om att vara hemma mer, att ta dig i beaktande, att respektera dig – och han går.

Att dejta en bad boy handlar om att få bli mittpunkten i en mans liv, att få honom in på den rätta vägen och ändra sig för att han älskar så djupt och inte kan leva utan. Och jag är ledsen att jag låter en smula cynisk här, men en bad boy blir inte en bra pojkvän. Kvinnor kan inte magiskt hela trasiga män och ska heller inte göra det till sin livsuppgift. Dessutom kan jag för mitt liv inte förstå hur kvinnor kan ge sig in i förhållanden med drömmen om att göra en bad boy till en bra man, men aldrig tänka tanken på att hjälpa nörden att hitta sin vildare sida.

Kanske jag bara är för gammal för sånt här trams. Kanske det finns en humor här som jag bara missar för att den fastnar i mitt tantfilter. Kanske är det bara måndag. Men jag blir så jävla lack. Varför ska man hylla den kvinnoföraktande, köttätande skitstöveln? Varför nedvärderas män som är omhändertagande och som bryr sig om vad flickvännen skulle vilja? En grundläggande respekt för kvinnors lika värde är en finfin utgångspunkt för relationer.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Att undra hur det är att ligga

Charlotte10 kommentarer

Av en händelse (som i ärlighetens namn har rätt mycket med en skandalrubrik att göra) läste jag om Karl Ove Knausgård. Han menar att det är att betrakta som fakta att alla män som träffar en kvinna undrar hur det är att ligga med henne. Han beklagar sig också över att det är sån där typisk sak som man inte får säga i Sverige längre, fast att det är alldeles sant. Sedan konstaterar han att

”När gapet blir för stort mellan vad man bör göra, vad som är moraliskt korrekt, och hur det egentligen är, har vi problem.”

I princip håller jag med honom i den slutsatsen. Jag håller bara inte med om att det är han som ska berätta ”hur det egentligen är”. Den filosofiska klämmen till trots är nämligen alla hans utgångspunkter klart tvivelaktiga.

För det första tror jag inte för fem öre på att alla män alltid undrar hur det är att ligga med kvinnor som de träffar.

För det andra är jag övertygad om att i den grupp män och i den grupp kvinnor som Knausgård talar om finns en uppsjö betingelser baserade på vad som är ideal. Det är män i en viss ålder och med en särskild inställning till livet som undrar hur det vore att ligga med kvinnor som även de är i en viss ålder och dessutom sannolikt av en viss, så att säga, kvalité. Eller undrar Knausgård hur det vore att ligga med den kvinna han träffar och som uppenbarligen har allvarliga problem med sin personliga hygien? Någon som är gravt överviktig? Någon som är trans? Någon som är 93 år? Förmodligen inte, trots att de är kvinnor. Det är en särskild sorts kvinna från ett snävt och begränsande kvinnobegrepp som åsyftas och det handlar om fördomar och genusstereotyper snarare än biologiska drifter som män bara av naturen har. Eller undrar Knausgård hur det vore att ligga med sin mormor? Dotter?

För det tredje tvivlar jag inte på att Knausgård och andra dudes som honom funderar över hur det vore att ligga med kvinnor som uppfyller normen för vad en kvinna är även i situationer där det inte skulle passa sig. Om man är gift men går med polarna på en öl efter jobbet och den kvinnliga bartendern är snygg. Om man sitter i ett möte och den där kollegan som verkat tyst och grå visar sig ha oväntade kvalitéer. Alltså, det är inte moraliskt förkastligt att tänka tanken. Det är inte ens fel att tänka den nästan hela tiden. Det är bara fel om man agerar på det.

För det fjärde tänker kvinnor på hur det vore att ligga med män också. Och tja… Om sanningen ska fram gick det ju inte att skriva det här inlägget utan att fundera på hur det vore att ligga med Knausgård, även om jag inte känner mig det minsta lockad att prova. Det är liksom inte en manlig grej att ha sådana tankar, utan en mänsklig. Även här är tanken fri, men handlingen har konsekvenser.

För det femte blir det en smula bisarrt när Knausgård talar om den skandinaviska nymoralismen när han egentligen menar kvinnors lika värde. Genom att lyfta fram mäns objektifierande sextankar om kvinnor som något helt naturligt som det inte finns något som helst fel med normaliseras en objektifiering som redan är ett problem. Men problemet är inte tankarna utan att de framhålls som ”hur det egentligen är” i motsats till vad somliga anser vara ”moraliskt korrekt”. Tanken om att kvinnor är lika mycket värda som män går, enligt den logiken, stick i stäv med hur världen naturligt fungerar. Och så länge det finns en utbredd tanke bland många män att man kan ”bota” kvinnor som avviker från sin underordnade plats genom att ge dem kuk är knappast det största problemet att någon blir förbannad när en man i maktposition hävdar sin rätt att säga att kvinnor är sexobjekt.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Fattigdom

CharlotteLämna en kommentar

I dag på radion talade vi om helgens kravaller i Helsingfors och om klass. Just klass är ju ett mycket viktigt ämne som tyvärr lämpar sig väldigt dåligt för korta utsagor tidiga morgnar i direktsänd radio. Jag sade någonting om att man inte ska glömma att de som har det sämst i dag fortfarande har det bättre än vad man haft så att säga ”förr i tiden”.

Det är två saker som jag absolut inte menar med det:
1: Att det skulle vara relevant att jämföra mänskligt lidande. Det är det inte. Bara för att det var ännu sämre förr betyder det inte att det är bra nog nu.
2: Att man får vifta bort dagens högst verkliga fattigdom.

Vad jag menade var följande: vi är vana vid att se fattigdom på ett visst sätt. Att fattigdom i sin essens är någonting särskilt som handlar uteslutande om fysiska attribut. Smuts. Löss. Trasiga kläder. Lukt. Och så vidare. Fattigdom kan förstås vara alla dessa saker men är så mycket större. Kärnan är utanförskapet och en oförmåga (som man inte nödvändigtvis själv har orsakat) att komma in i och dra nytta av systemen för att vända sin situation. Det finns ingen väg ur fattigdom som den fattige själv kan välja. Fattigdom är aldrig ett val.

Och jag tror att man, genom att utmåla dagens fattigdom som liknande den historiska eller, framförallt, säga att vi är tillbaka till ett historiskt klassamhälle missar det viktigaste: vi har aldrig utrotat fattigdomen. Vi har minskat den, men inte utrotat. Så när vi talar om de väl belagda ökande klyftorna i samhället ska vi göra det för vad de är och säga att arbetet med att motverka fattigdom är på väg åt fel håll – att systemen utvecklas åt fel håll. Inte att vi hade kommit i mål men att det nu raseras.

Det finns nämligen ett enormt problem i fattigdom och ökande klassklyftor som är betydligt större än några vandaler som likt bortskämda barn krossar rutor för att ingen kan stoppa dem.

Nyhetsplock

Om den svenska sandlådan.

CharlotteLämna en kommentar

Tillräckligt många analyser av gårdagens politiska kollaps har gjorts för att det ska vara överflödigt att jag gör en till. Därför vill jag bara kort säga att jag har så otroligt svårt för den här polariseringen och fullkomliga oförmågan att se andra perspektiv än det egna som för tillfället präglar svensk politik. De allra flesta vill prioritera skolan, vården, tillväxten och jobben (utom SD som lever i villfarelsen att de sakerna automagiskt kommer att lösa sig om Sverige bara hivar ut alla invandrarna). Det som skiljer sig är vägen dit. Och sanningen är den här: det finns inte ett idiotsäkert rätt sätt att garantera tillväxt. Ekonomi är inte en exakt vetenskap. I teorin kan det tyckas vara enkelt men i verkligheten är det oförutsägbart och synnerligen komplicerat. I budgeten ska siffrorna stämma men i princip allt annat är en fråga om åsikter och prioriteringar – inte fakta.

Man skulle kunna jämföra det med att gå ner i vikt. I teorin handlar det bara att göra av med fler kalorier än vad man får i sig. I praktiken är det sällan så enkelt.

Säga vad man vill om budgeten, men problemet man nu måste ta sig an är den parlamentariska situationen som uppstod när Sveriges tredje största parti – ett parti som som hela tiden vill bli taget på allvar – hivade all kutym åt helvete och lade fram en budget de själva inte vilja stöda för att sedan rösta på en annan budget som de heller inte ville stödja bara för att fälla regeringen. Det är ett problem som överskuggar åsikter om den bästa vägen till tillväxt, jobb, bra vård och skola.

Därför vore det nu lämpligt att liberaler slutar hånflina åt ”den rödgröna röran” eftersom de själva har stått med storsleven och rört om i den och hade inte SD bestämt sig för att upprätthållandet av svenska traditioner inte gäller det politiska systemet så hade budgeten gått igenom. Minst lika lämpligt är det att regeringen och vänsterfolk slutar skylla allt på liberalers bottenlösa ondska och funderar över vilka punkter i den sortens politik man faktiskt på allvar skulle kunna tänka sig att plocka upp för att skapa ett funktionsdugligt samarbete.

Skärpning nu!

Nyhetsplock

Mr. Man talar till sina bröder

Charlotte2 kommentarer

Helsingin Sanomat har, av någon outgrundlig anledning, publicerat en kolumn av Petteri Järvinen. Järvinen menar att han har dåliga nyheter till sina bröder: männens herravälde håller på att upphöra. I den nya informationsåldern finns det nämligen inget behov av manliga superkrafter, utan av kvinnlig noggrannhet och kommunikationsförmåga. ”En man och en paketbil” ersätts av ”en kvinna och en laptop”. Järvinen menar också att även de nya yrken som skapas kommer att fyllas av kvinnor för att de har bättre utbildning. Den ”förkvinnligade lärarkåren favoriserar utan att märka det snälla flickor”.

Järvinen fortsätter (min översättning):

”Som om förändringar inom arbetslivet inte vore nog, verkar resten av utvecklingen också favorisera kvinnor. Varannan flicka som nu föds lever till att bli hundra år, på grund av hälsosammare vanor och medicinsk utveckling. […] Det senaste som kommit med är kemi: enligt färska nyheter gör de ftalater som finns i mjukplast att testosteronhalterna minskar, vilket feminiserar de pojkar som föds.”

Järvinen varnar för att om ”informationssamhället vill rätta till århundraden av fel, kommer båda könen få lida”. Nä, Järvinen vill ha äkta jämställdhet. Han vill inte ha sån här orättvis utveckling. ”För säkerhets skull” borde han och hans bröder ändå lära sig ”förstå kvinnor” eftersom kvinnor ärver jorden och de här orättvisorna får fortsätta.

Ett ögonblick. Jag ska bara dunka huvudet i väggen en stund först.

Så.

Ni vet ju att jag inte gillar uttrycket ”vit, kränkt man” men så kommer det emellanåt typer som visar sig vara riktiga poster boys för det. Petter Järvinen ägnar sitt, icke obetydliga, mediala utrymme i Finlands största dagstidning till att beklaga sig över en utveckling endast män som han ser. Män som ser sitt eget utrymme krympa, män som ser sin makt hotad. Män som tror att jämställdheten går för långt varje gång de ser sina prydliga patriarkala cirklar rubbade.

Och jag säger inte att han inte har flera viktiga poänger. Till exempel är det värt att närmare undersöka vad skillnaderna i livslängd beror på och det är synnerligen problematiskt att flickor drar ifrån så mycket i skolan som de gör. Men många av de saker han tar upp beror de facto på den dikotomi han bygger hela sitt resonemang på. Att det skulle finnas ett brödraskap som behöver lära sig förstå kvinnor för kvinnor håller på att genom orättvisa fördelar ta över världen och straffa männen för århundraden av underordning. Hallå, ja, verkligheten ringde!

Av allt bullshit, pardon my French, som han skriver stör jag mig allra mest på biten när han diskuterar ftalater i mjukplast. Som att det som gör en man är höga testosteronnivåer och att en ”feminisering” av män är ett hot. Forskarna som utfört studierna är mer bekymrade över kemikaliernas inverkan på reproduktionsförmågan och det ska tilläggas att de minskade testosteronhalterna finns även hos kvinnor – dessutom i större utsträckning än hos vuxna män.

”It was surprising that we did not observe significant associations among men ages 20 to 40, which is an age group for which previous research has reported a relationship,” Dr. Meeker said. ”We were also surprised that associations among women ages 40 to 60 were among the strongest for most types of phthalates studied.”

Den verkliga effekten av ftalaterna är fortfarande okänd, liksom utsträckning och påverkan på individen. Att det skulle leda till ”feminisering” är därmed en slutsats kommen av Järvinens egen paranoia. Dessutom, att använda ”feminisering” för att beskriva en hotbild mot mannen är sexistiskt och nedvärderande mot kvinnor.

Vad gäller flickors skolresultat har forskning visat att det ingalunda är relaterat till att en övervägande kvinnlig lärarkår i smyg premierar snälla flickor, utan på att flickor generellt lägger ner betydligt mer tid och kraft på skolarbete. Forskning visar också att det framförallt är pojkar som förlorar på nedskärningen av alla praktiska och fysiska ämnen samt det tidiga fokuserandet på självständig inlärning, men det är inte på något vis den kvinnliga lärarkårens fel. Tvärtom har lärarna beklagansvärt lite att säga till om angående läsordningen.

Jag håller med Järvinen om att vi behöver äkta jämställdhet, men den kommer vi aldrig att nå om typer som Järvinen ska få sätta reglerna för manligt och kvinnligt och upprätthålla tanken om att män och kvinnor är väsensskilda – om man ser ”feminisering” som ett hot. Så länge vi ser personer som först och främst definierade av och representanter för sitt kön kommer vi ingen vart alls. Ja, och det känns ju rätt tröttsamt att behöva påpeka det igen men det nya informationssamhället – som förvisso gynnar kvinnor på ett sätt som äldre patriarkala strukturer verkligen inte gjort – behöver förstås män. Vad som inte behövs är sexistiska grottmän.

Nyhetsplock

Traditionellt äktenskap my ass

Charlotte3 kommentarer

Om jag hör en enda till uppblåst tönt hylla det traditionella äktenskapet så får jag krupp. Traditionellt äktenskap vaddå? Mellan en 14-årig kvinna och en 50-årig man? Mellan änkor och lärlingar som vuxit upp i hushållet? Uppgjort av föräldrarna för att trygga släktens ekonomiska tillgångar? Baserat på bistra maktpolitiska verkligheter snarare än kärlek? Med 5-8 barn varav 2 beräknas nå vuxen ålder? Där kvinnan lämnar sin familj för att flytta in hos mannen? Där mannen är familjens självklara överhuvud med rätt att aga både hustru och barn?

Jävla cherrypickers som säger traditionellt äktenskap och menar lyckligt äktenskap. Det är så inte samma sak.

Nyhetsplock

Slav under slarvigt språkbruk

Charlotte3 kommentarer

Så vi kom ju överens om att det inte var en alldeles lyckad jämförelse att beskriva den finska mannen som en flykting i sitt eget hem för att flykting är något helt annat. Och så i söndagens HBL intervjuades Sebastian Tynkkynen, som är Sannfinländsk ungdoms nya ordförande. Han menar att obligatorisk svenska i skolan är att jämföra med slaveri.

”Det är fråga om språkslaveri. Slaveri betyder att människor tvingas göra något mot sin vilja.”

Eh. Nej. Det betyder det faktiskt inte. Slaveri är när en människa äger en annan människa. 35 miljoner människor världen över lever i slaveri, där någon annan människa äger dem och de inte har möjligheter att komma loss. De kan bli köpta eller sålda och de äger inte rätten till sina egna kroppar. En slav har inget människovärde, utan har värde endast som objekt. Aldrig någonsin i förhållandet mellan Sverige och Finland har finnar stått som slavar till svenskar, och finnar är definitivt inte slavar i dag. Att påstå det eller ens göra den jämförelsen är populistiskt bullshit och oförlåtligt oförstånd inför människor som på riktigt är ofria.

Bild från ett finskt klassrum.

Slaveri är mer än att göra något mot sin vilja. Det är till exempel inte slaveri när mina barn måste städa undan sina egna leksaker, trots att det i allmänhet är mot deras vilja, involverar en viss mängd tvång och dessutom emellanåt har refererats till som slaveri av de utsatta. Att barnen städar undan sina egna leksaker är en del av uppfostran. Att de läser sina läxor är en del av utbildningen. Att de lär sig säga ”tack för maten” och ”förlåt” är delar av socialiseringsprocessen. Allt sånt som gör att barnen, förhoppningsvis, kommer att växa upp till välanpassade vuxna som vet mer om hur världen fungerar än ett barn. Om jag, i egenskap av bättre vetande vuxen, inte skulle tvinga dem att ibland göra även saker som de inte vill skulle de aldrig gå till skolan eller äta något annat än pizza, chips och godis nedsköljt med läsk.

Skolämnena väljs efter samma princip om att barn inte själva kan förväntas veta vad som är bäst för dem. Det är samhället som väljer vad som är rimligt att barnen ska lära sig, inte utgående från vad barnen kan tänkas tycka är skojigt utan från vad de kommer att behöva som vuxna. Därför lär de sig matematik. Därför lär de sig geografi. Därför lär de sig kemi och fysik och musik och teckning. En del av sakerna kommer de att ha mer nytta av i framtiden och andra mindre men alla aspekterna är viktiga för en god allmänbildning.

Vad gäller språk har man i den finländska skolan i dag inte, till skillnad från vad många tycks tro, osedvanligt många språk utan osedvanligt få. Personer ur den bildade klassen för 100 år sedan i Finland kunde svenska och/eller finska, tyska, franska, kanske ryska och latin. Det fanns inte ens en tanke om att det skulle vara bortkastad tid att lära sig språk (men däremot om att gå i skola i största allmänhet) och då var världen inte i närheten av lika liten som den är nu. Och tycka får man ju göra som man vill, men ur en vetenskaplig, didaktisk synvinkel så är det en fullkomligt befängd tanke att nedprioritera språk.

Forskningen är entydig på den punkten: att lära sig språk underlättar all senare språkinlärning. Ju fler språk man lär sig, desto lättare blir det att lära sig språk. Språk utvecklar hjärnans plasticitet, bidrar till kritiskt tänkande, kreativitet, problemlösningsförmåga och andra kognitiva färdigheter. Det är att betrakta som fakta.

Och visst kan man ju diskutera huruvida det är relevant att lära sig just svenska i den finska skolan i dag. Det är en helt nyttig diskussion att föra. Visst kan man också komma fram till att man inte tycker att det är relevant och därför stänga alla dörrar som svenskan i Finland trots allt håller öppna. Dörrar till exempel i form av arbetsmöjligheter i övriga Norden. Den viktigaste dörren leder dock till den egna historien. I princip alla dokument som rör Finlands historia före 1900-talet är skrivna på svenska. Den dagen finländarna själva inte kan svenska kan de heller inte tyda sin egen historia. Det är en mycket sorglig, men också en mycket farlig utveckling som skjuter ner förståelsen för den egna kulturen och för finländarnas plats i världen.

Med tanke på Tynkkynens vädjan att ”den finlandssvenska befolkningen” ska ”befria finnarna från slaveriet” antar jag att han inte själv kan Finlands historia. Han verkar tro att anledningen till att man läser svenska i skolan är att finlandssvenskarna har bestämt det, majoritetsbefolkningens underkuvade böner till trots. Det är förstås absurt. Man läser svenska i skolan för att man faktiskt har nytta av att lära sig svenska, om inte annat på samma generella plan som man har nytta av att lära sig liggande stolen och perspektivtecknande. Kanske man inte talar svenska mer, men nyttan i hjärnan finns likväl – de kognitiva fördelarna av språkinlärning består. Och dessutom är det inte en liten i hemlighet styrande minoritet av rika finlandssvenska betalande pappor som har bestämt att det ska läsas svenska för att hålla finnarna som slavar. Svenska språkets ställning bestäms av det finländska folkets egenhändigt valda representanter som stiftar landets lagar.

Det är dessa folkrepresentanter som ska vara de bättre vetande vuxna i det här fallet. De som ska ta på sig det tunga ansvaret att avgöra vad som är framtida viktiga kunskap som även den som inte vill ska lära sig. Då får man ju hoppas att de faktiskt förstår vad de gör också, så att de inte likt ett trotsigt barn sätter sig mitt i leksakshögen och skriker slaveri.

Kuriosa: Samma HBL innehöll ett reportage från ett tegelbruk i Pakistan som fungerade med slavarbete. Ungefär som det finländska språkundervisningen.

Nyhetsplock

Mannen i sin grotta

Charlotte3 kommentarer

Det finska möbelföretaget Vepsäläinen har gjort en reklam som är så sexistisk att till och med folk här i Finland reagerade. Kampanjen har slogans i stil med ”Kvinna, håll ditt hus rent” och ”Pappa, flytta inte hemifrån” kombinerat med videosnuttar om manliga flyktingar. Vad det handlar om är uppmuntran till män att bygga sig man caves – helt egna utrymmen i huset dit de kan gå för att göra manliga grejer.

Ta några djupa andetag och begrunda detta.

Vepsäläinen sätter förstås fingret på ett fenomen som förekommer, annars hade ingen förstått kampanjen. Människor med mycket pengar har råd att bygga en man cave där husets herre kan få husera utan att det blir mer städning för kvinnan. Vill man ha det så är det väl fritt fram. Men samtidigt visar den här kampanjen upp den glättiga sexistiska ytan på verkligt stora jämställdhetsproblem.

Vi vet att många kvinnor knäcks av stressen som kommer av att sköta två jobb – av att först gå på ett betalt arbete hela dagen och sedan göra allt det obetalda arbetet hemma. Likväl föreslår Vepsäläinen att det ska byggas ett eget rum åt mannen så att han kan komma undan från allt det som måste göras hemma för att få vardagen att fungera. Så att han ska få sitta i lugn och ro och lyssna på musik, spela TV-spel, pyssla med sina Star Wars-attiraljer och inte behöva bry sig om världen utanför medan kvinnan går sönder av stress. Det här gör mig så fruktansvärt förbannad. Den självklara förväntningen att mannen ska ha ett eget rum för sin egna tid medan kvinnor inte ens kan gå och kissa utan ett barn i famnen. Det gör mig förbannad att Vepsäläinen vill uppmuntra till och tjäna pengar på en grotesk snedfördelning i samhället.

Och jag kan erkänna att det är den sidan av reklamkampanjen som gör mig personligen mest arg – barnen tycker fortfarande att det är ett utmärkt tillfälle att komma och diskutera saker så fort jag går på toaletten eller (gud förbjude) i duschen – men det är förstås inte den enda sidan.

För vad Vepsäläinen bygger sin kampanj på är i grund och botten mäns utanförskap. Män känner sig inte välkomna i sitt eget hus. Hur sjukt är inte det? Och männen förväntas inte ens delta i hushållandet eller städningen, de ska inte umgås med barnen, laga mat eller bidra till bygga upp ett gemensamt liv. I kampanjens filmer intervjuas manliga flyktingar. Kanske tycker någon att det är ett kul skämt. Det är det inte. Det finns alltför mycket allvar bakom. Så länge han har sin egen man cave att spela spel och dricka öl i, samtidigt som familj och hus sköts av sig själv (läs: av kvinnan) är allt säkert helt ok. Men sen då? När barnen blivit så vuxna att de inser att de inte känner sin pappa? När kvinnan börjar gå på akvarellkurs efter jobbet, eftersom barnen ändå äter hos kompisar? När barnen flyttar hemifrån och tystnaden lägger sig? När allt som är kvar är en man i sin grotta?

Att bygga ett gemensamt hem är ingen lätt sak. Det är ett evigt kompromissande, givande och tagande och accepterande av varandras egenheter. Men det kräver att bådas röster är lika mycket värda. Man kanske får stå ut med en life size pappmodell av Chewbacca i vardagsrummet mot att man turas om att laga mat? Vepsäläinen skriver i sin kampanj att huset ska vara till för alla och att för mannens skull har han också rätt att vara med och inreda. Javisst. Jag håller helt med. Men att han ska inreda ”en egen plats”. Så bygger man inte ett hem.

Och sexistisk reklam är inte ok. Vepsäläinens kampanj cementerar stereotyper och uppmuntrar till destruktiva förhållanden. Samtidigt finns maktförhållandet där. Man kan göra sig lite rolig på mannens bekostnad, man kan beskriva honom som flykting i sitt eget hem, för att han är i en maktposition. Det ses som ett skämt när en man sitter inne på toaletten och spelar TV-spel för att man tänker sig att han har makten att förändra det själv. Ta tillbaka tyglarna och kräva en egen grotta. Därmed missar man också risken även för män med att inte vara delaktiga och tar därför inte heller mäns problem på allvar.

Det här är bara så lågt.

 

vepsa

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Ett försvarstal till mannen

Charlotte4 kommentarer

I dag är det den internationella mansdagen. Personligen tycker jag att det är ett utmärkt tillfälle att lyfta fram att män är lika skapade av samhället som kvinnor. Ofta talar man till exempel om den manliga normen som om den vore någonting som män själv skapat för att de känner sig naturligt bekväma där och som resten av världen har att anpassa sig till. Men den manliga normen är inte skapad av män för män utan av alla i samhället, av gammal vana. Visst tjänar män i allmänhet på att vara män. Att vara man är, som vi tidigare talat om, att spela på den lättaste nivån. Men i den generaliseringen lurar risken att tolka män som av naturen skapade entiteter istället för att se dem så som vi i allmänhet brukar tolka kvinnor – kreationer av kulturspecifika stereotyper.

I ett ödets ironi gör den manliga normen att vi tolkar allt det som män har lättare tillgång till som mer värt och män därför som mer privilegierade.

Men den oroväckande självmordsstatistiken för män talar tydligt för att en manlig norm inte alls gör män lyckligare. Statistik över våldsdåd och sannolikt offer, över missbruk och socialt utanförskap eller ungefär vilket kommentarsfält som helst talar för att män inte alls är bekväma. Och att bortfärda den enorma press många män känner på att prestera, att tjäna pengar och på att arbeta livet ur sig för att vara attraktiva inför kvinnor med att kvinnor inte vill ha sådana män är ungefär som att bortfärda kvinnors bantningshets med att säga att män gillar kurvor. Även om man på ett intellektuellt plan kanske vet att alla kvinnor inte vill ha karriärmän utan hellre en närvarande partner är det knappast det man tänker på när man blir nobbad igen och igen. Oresonliga ideal böjer sig inte för resonabelt tänkande.

Och män dukar under för oresonliga ideal precis som kvinnor gör. Män kanske spelar på lättaste nivån, men de har bara ett liv – inte tre. De får inga extra sköldar när de plötsligt hamnar på en svårare nivå och de har lika lite chans att save och reload som andra.

Det tycker jag är värt att uppmärksamma i dag. Att män har satt reglerna för manlighet lika lite som kvinnor satt reglerna för kvinnlighet. Att vad vi ser som män är sociala konstruktioner och att den manliga normen inte är bara männens fel.

Nyhetsplock

Att vara en genustjatare – ett inlägg om att kön spelar roll

Charlotte4 kommentarer

Magdalena Ribbing fick frågan hur man ska göra när man har någon i sin närhet som ständigt tjatar om genus. Frågeställaren skriver:

”Ett exempel är när jag talar om min son som ”honom”. Inte sällan kommer det då kommentarer som ”hen menar du väl” eller ”spelar könet någon roll?”.

Ribbing svarar, inte alldeles oväntat, att frågeställaren inte bör ”[s]lösa mer tid på motargument” utan bara helt sonika le ”älskligt och tomt” och jag håller fullständigt med henne. Nu gäller det genus, så jag vågar mig på en kvalificerad gissning att den som rättar anser sig befinna sig på moraliskt högre mark. Men så här: det är oförskämt att rätta folk för att de inte delar ens åsikter.

Och jag ska erkänna att jag blir lite provocerad när frågeställaren säger att genus framstår ”mer som en fanatisk religion än faktisk vetenskap”, men samtidigt är det ju uppenbarligen inte den vetenskapliga delen som hen ständigt konfronteras med utan den oresonliga åsiktsdelen. Den delen som oavsett vad hojtar att könet inte spelar någon roll.

Men grejen är den här: könet borde inte spela någon roll. Det är inte samma sak som att kön inte spelar roll.

Jag tycker att pojkar kan ha klänning och ser inget märkligt med det, men jag skulle aldrig ge en klänning i present till en liten pojke om jag inte visste att han önskade sig det. Jag tycker inte att det har betydelse vilket kön mina barn har men jag kallar dem pojke och flicka för det är så de ser sig själva. Jag har aldrig lagt någon större vikt vid att jag är kvinna, men det är likväl en viktig del av min identitet.

Kön har betydelse, både för hur vi själva uppfattar oss och för hur omgivningen uppfattar oss – vare sig vi vill det eller inte. Att köna – att benämna ”han” eller ”hon” – är inte per automatik destruktivt så länge man inte ser kategorierna som huggna i sten. Det är mer med verkligheten överensstämmande att säga att kön har betydelse än att påstå att det inte har det.

Sedan finns det vetenskapliga delar av genus som förvisso alltid mår bra av mer forskning men som ändå är att betrakta som fakta. Den viktigaste är, enligt mig, att det är större skillnad på flickor och flickor samt pojkar och pojkar än vad det är på flickor och pojkar. Det är större skillnader i allt inom grupperna än vad det är mellan grupperna – och de skillnaderna som finns mellan grupperna är väldigt små. Det finns alltså inte en biologisk grund som har skapat de skillnader som finns mellan män och kvinnor i samhället i dag. Det är istället våra föreställningar om genus som skapat de skillnaderna. Sedan bör det väl också påpekas att det hittills inte finns några som helst indikationer på att några av dessa skillnader kommer att lösas genom att rätta dem som könar. Särskilt inte om man gör det i den utsträckningen att någon måste be Magdalena Ribbing om råd för att slippa.

På en strukturell nivå är det diskriminering att ta kön i beaktande. Kön ska inte ha betydelse när man tillsätter tjänster, för löneutvecklingen, för betygssättningen, för fördelningen av makt, tid och pengar men faktum är att kön redan är en väsentlig faktor. Det är dock, som redan påpekats, inte könsskillnader utan föreställningarna om kön – genus – som avgör. Är vi inte medvetna om denna påverkan kan vi heller inte lindra effekterna. Om man till exempel har två likvärdiga kandidater för en tjänst kan kön mycket väl få spela in så att könsfördelningen blir lite jämnare och det behöver inte vara negativt. Medvetenhet om våra föreställningar om kön kan också göra till exempel så att män inte alltid ses som mer kompetenta utan göra oss uppmärksamma på när genus påverkar våra bedömningar.

Det är lätt att säga och lätt att tycka att kön inte spelar roll, men det är i bästa fall en grov förenkling och annars bara direkt felaktigt. Sånt ska man inte pracka på andra.