I dag på radion talade vi om helgens kravaller i Helsingfors och om klass. Just klass är ju ett mycket viktigt ämne som tyvärr lämpar sig väldigt dåligt för korta utsagor tidiga morgnar i direktsänd radio. Jag sade någonting om att man inte ska glömma att de som har det sämst i dag fortfarande har det bättre än vad man haft så att säga ”förr i tiden”.
Det är två saker som jag absolut inte menar med det:
1: Att det skulle vara relevant att jämföra mänskligt lidande. Det är det inte. Bara för att det var ännu sämre förr betyder det inte att det är bra nog nu.
2: Att man får vifta bort dagens högst verkliga fattigdom.
Vad jag menade var följande: vi är vana vid att se fattigdom på ett visst sätt. Att fattigdom i sin essens är någonting särskilt som handlar uteslutande om fysiska attribut. Smuts. Löss. Trasiga kläder. Lukt. Och så vidare. Fattigdom kan förstås vara alla dessa saker men är så mycket större. Kärnan är utanförskapet och en oförmåga (som man inte nödvändigtvis själv har orsakat) att komma in i och dra nytta av systemen för att vända sin situation. Det finns ingen väg ur fattigdom som den fattige själv kan välja. Fattigdom är aldrig ett val.
Och jag tror att man, genom att utmåla dagens fattigdom som liknande den historiska eller, framförallt, säga att vi är tillbaka till ett historiskt klassamhälle missar det viktigaste: vi har aldrig utrotat fattigdomen. Vi har minskat den, men inte utrotat. Så när vi talar om de väl belagda ökande klyftorna i samhället ska vi göra det för vad de är och säga att arbetet med att motverka fattigdom är på väg åt fel håll – att systemen utvecklas åt fel håll. Inte att vi hade kommit i mål men att det nu raseras.
Det finns nämligen ett enormt problem i fattigdom och ökande klassklyftor som är betydligt större än några vandaler som likt bortskämda barn krossar rutor för att ingen kan stoppa dem.
Hit och dit och tillbaka igen 