Kategori: Nyhetsplock

Nyhetsplock

Barnmisshandel och kön

CharlotteLämna en kommentar

En debattartikel av My Vingren, skriven år 2012, går nu ett ärevarv runt Internet. Artikeln handlar om barn som efter en skilsmässa tvingas till umgänge med föräldrar som de inte vill träffa eftersom det anses ligga i barnets intresse att ha kontakt med båda sina föräldrar. Det är, artikelns ålder till trots, ett brännande ämne fortfarande och förtjänar att lyftas. Som Vingren skriver:

”Vilka andra våldsutsatta skulle vi tvinga att regelbundet träffa, leva och växa upp med sina förövare?”

Vi tenderar till att ha en övertro till biologi – en blind tillit till att blod är tjockare än vatten – som gör att de som delar gener med barnet får rättigheter som inte alltid är det bästa för barnet. Det är gripande berättelser Vingren får höra när hon svarar i telefon på Tjejjouren. Berättelser om system som sviker, om föräldrar som sviker och hopplöshet.

Men jag kan förstås inte låta bli att haka upp mig på att Vingren gör det till en könsfråga, och i förlängningen en fråga om kvinnors rättigheter, när det egentligen borde vara en helt könsneutral fråga. Hon skriver

”Vi är så måna om pappors rätt att vi glömmer bort barnen.”

Det skaver. Det skaver illa. Det här är nämligen ett gigantiskt och otroligt komplext problem som bottnar i att det främst är mammor som sköter om barnen. Men att föräldern är mamma är förstås inte en garanti för att det är en bra förälder. Det finns givetvis också mammor som missköter sina barn men som eftersom de är just mammor till barnen gång på gång får fler chanser. Inte heller det är bra för barnen. Vingren menar att vi inte vågar prata om pappors våld, vilket jag helt håller med om, men jag skulle å det bestämdaste vilja hävda att mammors våld är ännu mer tabu. En tredjedel av dem som misshandlar är mammor. På Brottsrummet skriver man att det

”Jämfört med andra brott finns här en ovanligt hög andel kvinnliga gärningspersoner.”

I Finland diskuteras dessutom vad man ska göra för att stötta alla de mammor som nästan själva får ta hela ansvaret för barnen och hur många mammor helt enkelt inte orkar. Samma år som Vingren skrev sin artikel rapporterade HBL att 36% av finländarna t.ex. luggar sina barn och 20% knäpper barnen på fingrarna. De enda jag har sett ta till liknande metoder, och hårdare, är mammor. Åtminstone i Finland finns alltså under ytan ett sorts ”mildare” våld mot barn som kvinnor står för men som verkligen inte är bra för barnen och som varit förbjudet enligt lag sedan 1984.

Det om det.

Kanske skulle Vingren ha formulerat sig annorlunda i dag? Jag vet inte. Jag vet bara att jag tycker att det är synnerligen problematiskt när man gör frågan om barnens bästa till en kamp mot pappor. Jag trodde att vi kunde enas om att bra föräldraskap inte är fast i förälderns kön utan handlar om helt andra kvalitéer. Och nej, jag har ingenting emot att diskutera könsspecifikt våld. Jag ser inga problem med att diskutera till exempel mäns våld mot kvinnor eftersom det bevisligen finns särskilda mekanismer bakom det. Men vad Vingren vill lyfta fram är ju barn som tvingas till umgänge med våldsamma föräldrar och med tanke på att det 1) är förhållandevis många kvinnliga förövare och 2) mest tabu att tala om våldsamma mammor ser jag verkligen inte vitsen med att göra det könsspecifikt.

 

Nyhetsplock

Vad man tydligen inte får säga

Charlotte3 kommentarer

I dag är det Förintelsens minnesdag. Förintelsen, då miljoner människor – civila, med fel religion, sexualitet, hudfärg eller funktion – systematiskt avrättades. Vi har svurit på att aldrig glömma. Vi har svurit på att hålla minnet av Förintelsen levande för att det aldrig, aldrig ska kunna hända igen.

I dag har nyhetsredaktioner i Sverige blivit avspärrade av nazister, med uppmaningen att inte rapportera kring minnesdagen.

Och nästa gång ni hör någon beklaga sig över PK-media som bara rapporterar om kultureliten och feministvänstern och försöker tysta all kritik kan ni med fördel tänka tillbaka på den här dagen. Det är nämligen liknande röster som höjs angående medias korrumperade rapportering som dras åt det rasistiska, fascistiska, nazistiska hållet. Samma röster som menar att det går åt helvete med yttrandefriheten för att man inte får säga vad man vill om invandrare, muslimer, judar och HBTQ som vill förbjuda rapporter om vad som händer när deras röster är de enda som hörs.

Hade det inte varit för att det är en så sjukt obehaglig utveckling hade jag nästan kunnat uppskatta ironin i det hela.

Nyhetsplock

Hur man inte skriver jämställda artiklar

Charlotte2 kommentarer

Tidningen Nya Åland, som jag av okänd anledning har läst nästan dagligen den senaste veckan, har en kort artikel om en ung kvinna. De uppmärksammar henne för att hon är Ålands yngsta kvinnliga långtradarchaufför. Hon ser fram emot sommaren då hon ska få börja köra lastbil med släp för ”[d]et är ju det jag vill köra”. Varför någon överhuvudtaget skulle vilja köra någonting så stort och otympligt är för mig obegripligt, men det har ingenting med saken att göra. Vi har alla våra egenheter liksom, och jag misstänker att det finns folk som inte förstår tjusningen med att tillbringa veckor i ett dammigt arkiv heller.

Nej, grejen är att vi har en ung, mycket kompetent kvinna som har skaffat sig den utbildning hon vill ha, det jobb hon vill ha, och som i sommar kommer att få köra det hon drömt om. En driven kvinna (pun intended). Och så frågar reportern så här:

”Hur klarar du dig om något går sönder eller om det blir punktering på ett av de stora däcken?”

*facedesk*

Vad är det för fråga? Jag menar det; vad är det för sorts fråga? Vad är det reportern undrar om denna unga kompetenta kvinna som ska få ett svar genom den frågan? För jag hoppas att det finns en tanke bakom. I nuvarande form är det nämligen ett ofint förminskande. En sådan fråga som bara ställs till kunniga kvinnor, aldrig till män. Svaret reportern fick var att det fixar sig. ”Och jag har bytt däck så det fixar sig också.” Så klart att det gör.

”Jag kan köra allt. Det finns ingenting som jag inte kan köra.”

Nyhetsplock

Kompetent kvinna

Charlotte1 kommentar

Medan jag undervisar Åbostudenterna om det allegoriska i penisträd kan ni med fördel läsa den synnerligen kompetenta Christines text om tröttheten över att kvinnor som presterar ska patologiseras.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Kvinnor i historieböcker och politiker och journalister som har åsikter

Charlotte5 kommentarer

I dag tipsade fantastiska Jessica om en lysande bloggpost angående den i Sverige uppblossade diskussionen om kvinnor i historieläroböcker. Jag har i flera dagar tänkt att det är ett ämne jag skulle ta upp, men har på förekommen anledning inte riktigt hunnit. Det hela började med att DN gjort en granskning av läroböckerna och kommit fram till sådana saker som att det finns fler namngivna nazister än namngivna kvinnor. Det är klart att jag, som genushistoriker, blir provocerad av att det ser ut så i läroböcker, även om jag inte direkt är förvånad.

Men så bjöd Aktuellt in till debatt om ämnet och de som kommer till tals är en politiker (Rosanna Dinamarca) och en journalist (Ivar Arpi) istället för, tja, någon som forskar i historia. Här någonstans blir jag väldigt förvirrad över vad det egentligen är man vill göra. Sverige har ett stort antal mycket duktiga historiker och så bjuder man in en politiker och en journalist för att vädra sina åsikter. Det har väl ingen som helst betydelse vad journalister och politiker tycker om historia. Det enda som har betydelse är huruvida det urval som görs för historieböckerna reflekterar den forskning som bedrivs på universiteten. Och jag gillar normalt både Arpi och Dinamarca, men här är de båda ute på väldigt djupt vatten eftersom det ganska snabbt blir skrämmande tydligt att ingen av dem är tillräckligt insatt i historieforskning.

För det första: Arpi och Dinamarca munhuggs som maktstrukturer. Dinamarca menar att det visst har funnits kvinnor på maktpositioner och Arpi talar om misogynt förflutet. Ingen av dem lyfter fram det självklara: att det traditionella historiska narrativet till stor del förkastats av forskningen för typ 30 år sedan. Historia är inte kungar, krig och Stora Beslut. Vi är inte summan av tidigare mäktiga mäns bedrifter. Grimbergs Svenska folkets underbara öden skulle inte vara relevant forskning ens om fördelningen av namngivna aktörer var 50/50 mellan könen. Det är helt enkelt inte den sortens historia som skrivs längre.

Vad som behövs i historieböckerna är således inte fler namngivna kvinnor på ”typiskt manliga” positioner, utan ett annat, mer modernt, narrativ. Ett narrativ som ger en så bred bild av förfluten tid som en läroboks begränsade ramar möjligen kan tillåta.

För det andra: Arpis huvudsakliga argument mot att inkludera kvinnor i historieböcker är att man inte ska ”skönmåla” historia. Jag vet inte riktigt vad han menar med det, kanske är det bara en reflektion över Dinamarcas synnerligen märkliga uttalande att ingen ska behöva ”känna sig kränkt” när de läser historia. I hans uttalanden finns dock ett underliggande försvar av den nuvarande kvinnobristen i det att det liksom är så som historien på riktigt sett ut, vilket rimmar otroligt illa med hans ståndpunkt att läroböckerna ska vila på forskning. Hela problemet nu är ju alltså att läroböckerna inte vilar på det senaste halvseklets forskning inom historieämnet – inte att de speglar en verklig misogyn historia som kan tänkas kränka någon och därför måste tillrättaläggas. Kvinnor ska inte skrivas in i historieböckerna för att dagens kvinnor ska bli nöjda utan för att historiens kvinnor har spelat roll för samhällsutvecklingen. För att man helt enkelt inte kan skriva modern, vetenskaplig historia utan kvinnor.

I slutändan handlar det om varför man ska läsa historia. Vad är det man vill att eleverna ska ta med sig från det ämnet? På den tiden man fortfarande läste Grimberg var syftet att lära sig om hur det stora nationen Sverige kommit till. Man beskrev en utveckling från någonting dåligt till någonting bättre, gärna med bibliska referenser. En utveckling framåt och uppåt – ur medeltidens mörker via renässansen mot upplysning. (Den som förresten vill hävda att politik inte ska påverka historieskrivningen kan med fördel börja med att protestera mot användningen av termer som ”medeltid” och ”upplysning”.) I läroplanen för gymnasiet står det så här:

”Genom undervisningen ska eleverna ges möjlighet att utveckla sin historiska bildning och förmåga att använda historia som en referensram för att förstå frågor som har betydelse för nuet och framtiden, samt för att analysera historiska förändringsprocesser ur olika perspektiv. Eleverna ska också ges möjlighet att utveckla förståelse av olika tiders levnadsvillkor och förklara människors roller i samhällsförändringar. Undervisningen ska bidra till insikt i att varje tids människor ska förstås utifrån sin tids villkor och värderingar. Eleverna ska också få utveckla förståelse av nutiden samt förmåga att orientera sig inför framtiden. Historia används för att både påverka samhällsförändringar och skapa olika identiteter.”

De här målen går inte att uppfylla med ett traditionalistiskt, föråldrat narrativ. Historia kan aldrig bli en referensram för dem som inte inkluderas i historieskrivningen. Och det handlar förresten inte bara om kvinnor utan minst lika mycket om arbetare, om torpare, om tiggare, om sjuka, om barn, om gamla. Vill man skriva historia utgående endast från dem som har haft makt i en förenklad syn på utveckling och begreppet makt kommer historien att handla om kanske 1% av befolkningen och därför säga absolut ingenting om hur forna samhällen sett ut.

Nyhetsplock

Jag är inte Charlie

Charlotte8 kommentarer

I många dagar har jag tvekat inför att kommentera händelserna i Frankrike, där maskerade män rusade in på satirtidningen Charlie Hebdos redaktion och mördade 12 personer.

Det finns inget försvar för en sådan handling. Inga förmildrande omständigheter. Inte ens en gnutta skylla sig själv. En sådan handling kan bara fördömas.

I kölvattnet av attacken kom sympatierna med de mördade under parollen Je suis Charlie – Jag är Charlie. Med den vill man visa att man är på serietecknarnas sida. Och det är här någonstans som jag börjar skruva olustigt på mig för genom att lyfta den här attacken till en attack mot de västerländska samhällssystemen och yttrandefriheten som ett kollektivt ”vi” inte kan tolerera skapar man ett vi och dom. ”Vi” representeras av de fallna förkämparna och alla som är Charlie – ”dom” är alla som, liksom förövarna, är muslimer.

Det är en så gränslöst obehaglig utveckling.

Jag är fullt medveten om att Frankrike har en månghundraårig tradition av satirtecknande. Den här bilden, från cirka 1791, föreställer till exempel Louis XVI och Marie Antoinette.

Den här föreställer Napoleon och Field Marshal Ney. Överst står det ”Serrement de Nez” vilket betyder ”nästans klämmande” och är en ordlek med ”Serment de Ney” som betyder ”Ney’s ed”. Redan år 1802 kom det ut en bok om hur man ska göra karikatyrer (baserad, förvisso, på äldre engelska förlagor) kallad Principes de Caricatures.

Satir i Frankrike har en lång historia. Jag vet det. Men det betyder inte att jag på något vis ställer mig bakom den sortens bilder som Charlie Hebdo publicerade. Redaktionen på Charlie Hebdo slog förvisso mot allt och förskonade ingen i sin satir, men det går heller inte komma ifrån att de tillhörde Frankrikes mest privilegierade skikt och utnyttjade den maktposition publicering innebär till att gång på gång håna landets största minoritet – en redan diskriminerad grupp. Det finns en obalans beträffande makt som gör att jag har svårt att släppa känslan av en mobbare som står med knytnäven två centimeter från någons ansikte eftersom luften är fri.

Jag är inte Charlie. Jag stödjer inte satir som hånar diskriminerade grupper. Jag uppskattar inte humor som sparkar nedåt. Och när sjuka människor utför sjuka handlingar vill jag inte tala invandring och religion, inte ”vi” mot ”dom”, inte hot mot våra västerländska värden eller attacker mot yttrandefriheten. Lika lite som Charlie är en symbol för mig och vad jag håller kärt är terrorister en symbol för muslimer och invandrare.

Jag uppskattar att folk sluter upp för att visa att våld aldrig är lösningen, att oavsett hur mycket man kan vara emot någons bilder eller åsikter så är våld aldrig ok, och bland dem är jag också. Bland dem finns människor av alla religioner, av alla länder. Och världens muslimer ska ta lika mycket ansvar för dådet som världens kristna tar för korstågen, Ku Klux Klan och Breivik eller världens buddhister tar för massakern i Meiktila.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Kultur är det nya ras

Charlotte35 kommentarer

Jag fick den här kommentaren:

”Du antyder att det skulle vara rasistiskt att påstå att somaliska analfabeter inte berikar Sverige särskilt mycket. Det är det inte, om man inte anser att det beror på deras hudfärg och genetiska ursprung. Jag har svårt att tänka mig att det kan bero på det, snarare på att de är just analfabeter och dessutom bär med sig en kultur som är stark, men mycket lågt utvecklad och dårlig [sic!] anpassad till ett modernt, nordeuropeiskt land.”

Alla vet att det är fult att vara rasist. Ingen vill vara rasist. Därför talar man om kulturer istället för raser. Men man måste inte ha läst särskilt mycket av 1930-talets litteratur eller den rasbiologiska forskningens resultat för att se att det är nästan identiska resonemang. Det rumsrena kultur används nästintill som synonymt med det förhatliga ras. Nyckeln ligger i värderingen av olika kulturer gentemot varandra och tanken om att kulturer – vilka är knutna till nationen – kan vara olika långt komna i utvecklingen. I toppen av utvecklingen ligger nästan alltid de västeuropeiska länderna vilka, inte alldeles oväntat, också låg i topp inom rasbiologins hierarkier.

Men de västerländska länderna har inte bäst utvecklade kulturer – dessa kan inte graderas – utan bäst utvecklade politiska system där så många människor som möjligt kan få bestämma över sin egen vardag i så stor utsträckning som möjligt. Det är förstås en del av kulturen, men inte hela.

Så med risk för att öppna Pandoras ask: vad tycker ni? Kan man tala om ”lågt utvecklade” kulturer utan att det är rasistiskt? Kan man gradera kulturer? Bör man det? Är man fri från rasism om man anser att en värdering man gör av människor grundar sig på kultur istället för på hudfärg?

Nyhetsplock · Vardagslivet

Att vara genusmedveten men inte feminist

Charlotte11 kommentarer

Som ett litet avbrott till julefriden gav jag mig, mot bättre vetande, in i en diskussion kring huruvida det var möjligt att vara genusmedveten men ändå inte feminist. För mig finns det ett fullständigt självklart svar på den frågan: ja. Feminism är en politisk ideologi som strävar efter jämställdhet men feminismen har inte ensamrätt på varken genusteoretiska perspektiv eller rimliga vägar till jämställdhet.

Anledningen till att jag inte vill kalla mig feminist är först och främst att det förs så många diskussioner av och med feminister där jag upplever att åsikterna som vädras är väldigt långt ifrån min egen syn på både jämställdhet och vägen dit. Och visst, man ska inte döma en hel rörelse på basis av vad några säger men de här typerna är inga undantag. Det går knappt diskutera feminism med feminister utan att aspekter som att mäns röster inte är välkomna/lika viktiga eller bördan av kvinnoförtrycket i Sverige i dag kommer upp. Där skiter det sig för mig. I dagens Sverige behövs mäns och kvinnors röster lika mycket i jämställdhetsarbetet. Och ska vi benämna svenska kvinnors kollektiva situation ”förtryck” då finns det inte ord som räcker till för att beskriva vad som händer i till exempel Afghanistan.

En rörelse är vad medlemmarna gör den till. Den formas och omformas med medlemmarna. Därför kan jag helt enkelt inte bortse från vad som ideligen framförs av feminister i feminismens namn när jag tar ställning till om feminism är en benämning jag kan känna mig bekväm med.

Och när man sedan försöker förklara det här, att man ser annorlunda på alltför många av de frågor som ligger dagens feminism varmt om hjärtat, då kan det i slutändan bara gå på två sätt.

1: De man diskuterar med anser att ens åsikter är så nära feminismens att de går över till att förklara att man visst är feminist ändå.

2: De man diskuterar med anser att ens åsikter är så långt ifrån feminismens att man har fel och måste rättas.

I mitt stilla sinne tänker jag att en del ser feminism som kollodialt silver. Det finns ingenting som feminismen inte kan lösa. Om alla var feminister skulle allt genom ett trollslag bli bra.

Det var det. Nu tillbaka till julefriden.

 

Nyhetsplock

I Sverigedemokraternas förskola

Charlotte1 kommentar

I mitt Facebookflöde dyker det upp en länk till en riksdagsmotion. Det är Sverigedemokraternas förslag till ändringar i läroplanen för förskolan. Först orkar jag inte ta i det, men jag tänker ändå att det är värt att uppmärksamma de reella förändringar som Sverigedemokraterna vill införa i bemötandet av barn under skolåldern. Till exempel står det i läroplanen att

”Den växande rörligheten över nationsgränserna skapar en kulturell mångfald i försko­lan, som ger barnen möjligheter att grundlägga respekt och aktning för varje människa oavsett bakgrund.”

Sverigedemokraterna vill hellre att det ska stå

”En allt mer globaliserad värld ställer höga krav på en medvetenhet om och en förståelse för det egna kulturarvet. En sådan medvetenhet och förståelse ger en trygg identitet för våra barn som är viktig för att grundlägga respekt och aktning för varje människa oavsett bakgrund.”

Det kanske låter bra först. Jag håller till exempel helt med om att det är jätteviktigt att barnen får lära sig om våra traditioner, om midsommar, om jul, om kransar i håret och pepperkaksbak. Den lilla, men ack så viktiga, haken i Sverigedemokraternas förändrade stycke är dock ”våra barn”. ”Våra barn” inkluderar nämligen inte barn från några andra kulturer. Den trygga identiteten som är viktig för att grundlägga respekt och aktning för sina medmänniskor ska inte erbjudas andra än pursvenska ungar.

Lite längre ner i läroplanen står det nämligen så här angående förskolans uppdrag

”Medvetenhet om det egna kulturarvet och delaktighet i andras kultur ska bidra till att barnen utvecklar sin förmåga att förstå och leva sig in i andras villkor och värderingar. Förskolan kan bidra till att barn som tillhör de nationella minoriteterna och barn med utländsk bakgrund får stöd i att utveckla en flerkulturell tillhörighet.”

Sverigedemokraterna vill istället att det ska stå

”En allt mer globaliserad värld ställer höga krav på en medvetenhet om och en förståelse för det egna kulturarvet. En sådan medvetenhet och förståelse ger en trygg identitet som är viktig för att kunna förstå andra människors villkor och värderingar. Förskolan kan bidra till att barn som tillhör de nationella minoriteterna får stöd i att utveckla en tvåkulturell tillhörighet.”

Medvetenheten om och förståelse för det egna kulturarvet gäller det svenska kulturarvet. Stycket utgår ifrån att det i förskolan bara finns en viss sorts barn, ”våra barn” som ska lära sig om sitt eget kulturarv. De barn som tillhör de nationella minoriteterna kan (men måste inte, det kan alltså helt slopas) få stöd i båda sina kulturer. Sverigedemokraternas förskola är till för en viss sorts barn. Det barn som faller utanför ska rättas in i ledet. I läroplanen står det angående förskolans mål

”Förskolan ska sträva efter att varje barn […] som har ett annat modersmål än svenska utvecklar sin kulturella identitet och sin förmåga att kommunicera såväl på svenska som på sitt modersmål.”

Sverigedemokraterna vill ändra det till

”Förskolan ska sträva efter att varje barn […] som har ett annat modersmål än svenska utvecklar en svensk identitet och sin förmåga att kommunicera på svenska.”

I Sverigedemokraternas förskola finns det inte plats för olika barn. Alla de aspekter angående kulturell tillhörighet och betydelsen av språk för utvecklingen av trygga barn och i förlängningen trygga, välfungerande vuxna som Sverigedemokraterna hävdar behovet av ska begränsas till ”våra barn”. ”Deras barn” är inte välkomna.

Det är så lätt att hålla med, så lätt att skriva under på behovet av trygga barn och kultur och så lätt att bekymras över förskolans utveckling. Men Sverigedemokraternas lösning är segregering redan för små barn och basen för det är enbart ideologisk utan någon som helst grund i forskningsresultat. Det finns inte ens någon som vet vad som är svensk kultur, ingen handbok i svenskhet, inget regelverk (ännu…) för kulturell utövning. Svensk kultur beror på var i Sverige man befinner sig. Norrlänningar äter inte gåsamiddag, skåningarna sällan renskav. Man behöver inte flytta särskilt långt från sin hembygd inom Sveriges gränser för att se kulturella skillnader. Min första kulturchock kom när jag flyttade från Östergötland till Gävletrakten. Det var såväl språklig skillnad som skillnad i hur man uppförde sig. Den som flyttar från Piteå till finländska Vasa känner kanske igen sig mer än om flytten skulle gå till Lund. Kultur har aldrig följt nationsgränser utan lever i kontakten mellan människor. Kultur är inte vad Sverigedemokraterna framställer det som.

På samma sorts bräckliga vetenskapliga grund vilar Sverigedemokraternas förändringsförslag angående hur flickor och pojkar ska bemötas. I läroplanen står det

”Alla som verkar i förskolan ska hävda de grundläggande värden som anges i skollagen och denna läroplan och klart ta avstånd från det som strider mot dessa värden. Vuxnas sätt att bemöta flickor och pojkar liksom de krav och förväntningar som ställs på dem bidrar till att forma flickors och pojkars uppfattning om vad som är kvinnligt och manligt. Förskolan ska motverka traditionella könsmönster och könsroller. Flickor och pojkar ska i förskolan ha samma möjligheter att pröva och utveckla förmågor och intressen utan begränsningar utifrån stereotypa könsroller.”

Sverigedemokraterna vill ändra stycket till

”Alla som verkar i förskolan ska hävda de grundläggande värden som anges i skollagen och denna läroplan och klart ta avstånd från det som strider mot dessa värden. Flickor och pojkar ska i förskolan ha samma rättigheter och möjligheter att pröva och utveckla förmågor och intressen utan otillbörlig påverkan från vuxenvärlden.”

Motiveringen till ändringen är

”Att medvetet motverka så kallade traditionella könsmönster och könsroller är myntets andra sida mot att uppmuntra dessa. Idealet måste vara att barnen ges möjlighet att utvecklas fritt till egna självständiga individer, utan påverkan av vare sig traditionella eller otraditionella könsmönster.”

Återigen låter det helt rimligt först. Man vill ju inte att det där med genus ska liksom gå för långt eller så. Men Sverigedemokraternas ändring betyder i praktiken ingenting. Resultatet av formuleringen är helt detsamma: pojkar och flickor ska behandlas lika. Problemet kommer först när man närmare betänker vad som lämnas bort. Bort faller nämligen hela den vetenskapliga grunden till varför det är viktigt att tänka på hur man behandlar pojkar och flickor; nämligen att stereotypa könsroller påverkar hur vi bemöter barn och att forskning gång på gång visar att det är något som vi aktivt måste motarbeta om resultatet ska bli att pojkar och flickor behandlas lika. Om vi inte motverkar traditionella könsmönster kommer de inte att förändras och då kommer inte flickor och pojkar ha samma rättigheter och möjligheter.

Sverigedemokraternas ändringsförslag är inte fascistiska eller ens rasistiska. Däremot är de fundamental nationalistiska och strider mot vad många år av forskning visar är viktigt för små barn. Ändringarna är små men konkreta steg mot att försöka göra det nuvarande Sverige till en kulturell enhet det aldrig varit. Det är ändringar baserade på ideologi, inte fakta – nationalism, inte forskning.