Kategori: Kulturkrockar

Historikerns historier · Kulturkrockar

Att inte vara välkommen

Charlotte28 kommentarer

Jag tror att de flesta svenskar ser sig själva som ganska trevliga människor. Välkomna i princip överallt, omtyckta av nästan alla. Inte ens danskarna har under de senaste hundra åren varit speciellt fientligt inställda.

När jag kom till Finland var det just med den där inställningen att jag kunde bli kompis med precis vem som helst. Jag är ju svensk och därmed en potentiell bästis för alla jag möter. Jag hade nog inte ens varit i Finland i mer än ett par veckor första gången jag fick höra att jag var en jävla svensk som skulle åka hem. Jag blev så förvånad att jag inte kunde komma på något bättre svar än att jag bor här.

Enligt lagen har jag rätt till att få hjälp på svenska om jag vill. Det gäller exempelvis på sjukhuset, på universitetet och teoretiskt sett på alla statliga inrättningar. Jag brukar aldrig bråka om den rätten, för jag ser det som viktigast att den personen jag pratar med och jag ska kunna förstå varandra. Därför byter jag alltid till engelska om svenskan havererar. Lik förbannat har jag fött barn helt på finska och jag kan inte ens beskriva paniken när man går igenom en mycket lång och utdragen förlossning utan att förstå ett enda dugg av vad som händer, vad man förväntas göra, om allt är som det ska. Lik förbannat har jag blödande ringt till vårdcentralen och bara på finska fått veta att de minsann inte får något extra betalt för att prata svenska eller engelska med mig varefter den allt annat än hjälpsamma sköterskan på andra sidan lade på luren. Lik förbannat har jag fått göra alla grupparbeten själv när jag gick en kurs i tyska på universitetet eftersom ingen av de finskspråkiga studenterna ville samarbeta med mig.

Numer har jag lärt mig i vilka delar av stan och under vilka tider man ska hålla käften om man pratar svenska, när man bör hålla god min och inte öppna munnen för att undvika att reta upp någon. Emellanåt hör jag fortfarande spydigheter, förmodligen för att jag pratar så tydlig rikssvenska att somliga ser det som ett säkert tecken på att jag inte kommer att förstå vad de säger.

Och för första gången i mitt liv har jag fått lära mig att det finns folk som inte tycker om mig på grund av min härkomst. Det är ingen rolig lärdom.

Men egentligen handlar mycket av ilskan mot svenskarna inte om härkomst utan om ett inbillat underläge baserad på en förljugen historia, vilket bevisas av att även de som är finländare, vars släkt i generationer varit finländare, får samma behandling som mig. Bara för att de pratar svenska. Det finns en oroväckande utbredd missuppfattning om att Sverige en gång i tiden koloniserade Finland, sög ut resurserna under 500 år och sedan lämnade befolkningen åt sitt öde när ryssarna kom. Om man tror på det är det kanske inte så konstigt att man är arg. Allt det som man kunde ha haft har ju enligt det tankesättet gått till de där svenskarna som hela tiden är så jävla glada, medan man själv lever på barkbröd och försöker intala sig att Memma är en delikat efterrätt. Inte konstigt alls om man är arg då.

Men Sverige har aldrig koloniserat Finland. Finland var ett landskap i Sverige precis som Småland eller Norrland eller vilket landskap som helst. Det finns inte en enda seriös historiker som tvivlar på det. Därför blir jag extra ledsen och uppgiven när jag läser om de förvridna ”fakta” som tas upp i Itämaasta itsenäisyyteen där grundföreställningen att svenska språket i synnerhet och svenskar i största allmänhet har förstört för finskheten och det finländska folket får stå helt oemotsagd. Den som kan finska och riktigt vill känna uppgivenheten av hur man kan kalla vad som helst för fakta så länge man påstår sig ha ”vetenskapliga toppexperter” kan läsa Klaus Lindgrens utomordentliga sågning av nästintill alla historiska anakronismer som presenteras i Itämaasta itsenäisyyteen här. Personligen ser jag boken som ett ypperligt tillfälle att diskutera historieämnets position i finska skolan. Om eleverna inte får lära sig sin egen historia från innan år 1809 kommer de heller inte att lära sig att ifrågasätta liknande bisarra påståenden och de som kunde ha blivit vänner från andra sidan Östersjön blir istället fiender. För att inte tala om alla de svenskspråkiga finländarna som fråntas sin rätt till sin nationalitet. På samma sätt är det hög tid att svenska barn får lära sig svensk historia innan 1809 med vad som nu är Finland som en naturlig del.

Jag får ofta frågan varför i hela friden jag flyttade till Finland. Jag brukar svara att det var för att lära mig finska, vilket i princip är helt sant, men det som fick mig att ta mitt pick och pack och dra var egentligen en karta. Kartan visar de medeltida lagsagorna i Sverige och finns i den boken vi hade på kursen i medeltidens historia på universitetet (Lindkvist och Ågren, Sveriges medeltid). Av någon outgrundlig anledning har man med Gotland (som inte var svenskt under medeltiden) men har missat hela jävla Finland. Underkapitlet ”Kyrkans organisation” med bokens enda andra karta (över de svenska stiften) har samma brist.

Historia är viktigt. Alla har en och alla har rätt till en. Men alla har också rätt till en korrekt bild av sin historia. Att försöka ge något annat är inte bara manipulativt utan rent av att stjäla en liten bit självständighet, en liten bit personlighet och en stor bit förståelse.

Historikerns historier · Kulturkrockar · Nyhetsplock

Förenkling och fördumning

Charlotte2 kommentarer

Ni vet hur vi ibland pratar om det där med förenklingar? Att förenklingar krävs för att förklara vår komplexa verklighet, men att långdragna förenklingar ger en skev bild.

Idag skickade en kompis en artikellänk där psykolog Tony Dunderfelt förklarar parförhållanden. Artikeln är förvisso tre år gammal, men innehållet är högaktuellt. Tony menar att människorna under årtusenden levt i traditionella parförhållanden där kvinnan inte hade en egen vilja. Detta är steg 1. I steg 2, som inträffade för ungefär hundra år sedan, fick kvinnan fullkomlig självständighet i förhållandet och mannen blev översnäll. Nu, i steg 3, ska mannen vara man, hård på det rätta sättet men samtidigt mjuk och öppen. Steg 3 möjliggörs för att basbehoven (mat och värme) är uppfyllda och det är tid för något nytt.

Tanken är intressant, men samtidigt (åtminstone i den formen den gavs i artikeln) så otroligt fördummande. Alla män och alla kvinnor vill inte ha samma sak, tänder inte på samma grejer, har inte samma behov. Det finns ingen universell logik som säger att en kvinna mår bättre när mannen sätter gränser och inga belägg för att parförhållandets kärnproblem är jämställdhet. Det är en himmelsvid skillnad mellan en man som står för vad han tycker (för det tror jag de flesta kvinnor vill ha på samma sätt som män vill ha kvinnor som står för vad de tycker) och en man som sätter gränser för kvinnan. Jag sätter mina egna jävla gränser, tack så mycket.

Och vad det gäller den historiska redogörelsen är den om möjligt ännu mer meningslöst fördummande än Pinkers uttalanden om medeltida barbarer. Ett ”traditionellt parförhållande” har ingenting med historiska realiteter att göra och det är helt grundläggande inom all historisk forskning att den dåtida familjen inte endast kretsade kring parförhållandet. Även om man diskuterar kärnfamilj versus utökad familj var det aldrig fråga om bara paret, om bara en man och en kvinna. Går vi till steg 2 och kvinnans så kallade självständighet i förhållandet under de senaste hundra åren finns det en ännu större brist. Det är först 1921 som en gift kvinna får en åldersreglerad myndighet och kan myndighetsförklaras när hon fyller 21. Om kvinnan inte är myndig är det väl ändå en god bit kvar till självständig? Lite senare under de där 100 åren då mannen varit översnäll och kvinnan helt självständig har vi hemmafrumodet, då damtidningarna fylldes av tips på hur kvinnan kunde underlätta sin makes arbetssamma vardag.

Självklart kommer parbildning idag att se annorlunda ut än vad den gjorde förr. Vi lever för första gången i en tid då kärlek (vad nu det är) får gå före ekonomisk planering, släktingarnas vilja och anrika efternamn. Dessutom är det första gången som det där valet vi gjorde när vi var rusiga av kärlek och sket i att ekonomin gick åt fanders, släktingarna grät och att kvinnans namn blev Ann Al inte måste vara för alltid. Vi har ett val att både ge oss in i och ta oss ut ur förhållanden i en aldrig tidigare skådad utsträckning. Det om något borde betyda att det behövs ett ännu större utbud av olika sorters män och olika sorters kvinnor, eftersom alla inte söker samma sak.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Biologi, genusvetenskap och deras användning

Charlotte2 kommentarer

Jag är en väldigt stark förespråkare av öppen vetenskap; det vetande som skapas vid universiteten tillhör alla och ska komma befolkningen till godo. Men när det gäller biologi och genusvetenskap, två discipliner som ofta ställs mot varandra, behövs det mycket större respekt för vad vetenskap är för att resultaten ska komma befolkningen till godo på ett konstruktivt sätt.

Först och främst: Vetenskap är inte sanning! Forskare letar inte efter sanningen utan efter förklaringsmodeller, tendenser, strukturer, trender, tecken och rön. Alla forskare vet att det är andra forskares uppgift att så noggrant som möjligt gå igenom, ompröva, dissekera och diskutera resultaten. Det är en del av den vetenskapliga processen.

För det andra: Seriösa biologer, psykologer och genusvetare förstår att det ena inte utesluter det andra och vet att vi påverkas av både arv och miljö. Däremot kan man inte kräva av genusvetarna att de ska veta allt som händer inom det biologiska fältet för ny kunskap utvecklas så snabbt att det är nästintill omöjligt att hålla sig ajour med de senaste resultaten från två så skilda discipliner. Genusvetarnas uppgift är inte heller att ta ställning till om biologiska orsaker kan ligga i grunden för hur samhället ser på manlighet och kvinnlighet utan att se hur dessa tar sig uttryck i uppfattningar, normer och strukturer. Det är inte samma sak som att bortse från biologi, men det kan jämföras med Pinkers bok om våldet genom historien: folk i hans egen disciplin (psykologi) accepterar hans resultat medan historikerna totalsågar hans metoder. Metod, teoribildning och tillvägagångssätt – allt det där som kännetecknar vetenskap – är bundet till disciplin.

För det tredje: Genusvetenskapens resultat har länge fått dominera hur man ser på män och kvinnor. Det är mycket problematiskt, så tillvida att genusvetenskapen precis som all annan vetenskap inte tar fram sanningar. Det betyder att delar av genusvetenskapen – grundteserna exempelvis om manlighet, kvinnlighet och normer – kan vara mycket användbara men att begrepp som patriarkatet och kvinnlig underordning – begrepp som beskriver större strukturer och inte enskilda fall – inte utan vidare kan appliceras på dagens samhälle.

Som avslutning vill jag ge ett exempel som engagerat både neuropsykologer och genusvetare: barns leksaker. Professor Melissa Hines är en av dem som arbetat med projekt där man konstaterat att pojkar av biologiska orsaker tycker om att leka med bilar och att flickor av biologiska orsaker tycker om att leka med dockor. Genusvetenskapen talar å andra sidan om socialisering vad gäller val av leksaker. Här är det oerhört viktigt att se att det ena inte utesluter det andra! Det kan finnas biologiska grundpreferenser som förstärks genom socialisering, likväl som det kan finnas biologiska grundpreferenser som blir kvävda av socialisering. Så vad kan vi använda den kunskapen till? I kontexten ”vi vill ha jämställdhet”: massor. För jämställdheten handlar om att se varje individ, utan möjliga biologiska förtecken, utan möjliga genusstrukturer. Att se alla för den som de är. Det betyder att varken biologi eller genusstereotyper ska få stå i vägen för någons vilja att förverkliga sig själv, trots att vi vet att båda kommer att bidra till att skapa individen.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Att döma barn och deras föräldrar

Charlotte4 kommentarer

Lady Dahmer skriver om det där med att ge barn komplimanger och retar sig på att föräldrar på förskolan tar sig friheten att kommentera att hennes dotter ser fin ut.

Visst kan man tycka att det är onödigt att kommentera utseende i största allmänhet, jag har sagt det förr (både här och här) och det tycker jag fortfarande. Men däremot har jag aldrig blivit förbannad för att någon sagt något trevligt om mina barns utseende och jag är helt övertygad om att positiva komplimanger om deras utseende inte kommer att ha en negativ inverkan på deras självbild. Det första barn lägger märke till är ju hur saker och ting ser ut och först därefter lär de sig att koppla samman utseende med inre egenskaper. Att man retar sig på att någon tycker att ens barn är fint kanske snarare är ett tecken på att man som förälder sätter adjektivet fin i samband med saker som ”mild”, ”skör”, ”i behov av skydd” och så vidare. Men så behöver det ju inte vara, och som lady Dahmer själv skriver i ett senare inlägg så gör inte barn den kopplingen.

Barn söker bekräftelse, både på sina inre och yttre kvalitéer. Jag tycker inte heller att man behöver kommentera i tid och otid, men när barn (även andras) kommer rusande för att visa nya tröjan, tofsarna i håret eller vad det nu än må vara tänker jag inte säga att det inte är något att bry sig om, att barnets glädje över vad det ser som fint inte ska tas på allvar bara för att barnet har haft oturen att födas till en värld som lägger otillbörligt mycket vikt vid utseende. Sedan kan man ju försöka tänka på om man bara säger ”fin” till flickor och ”tuff” till pojkar.

Och när vi nu ändå talar om dömande: Lady Dahmer skriver i inlägget ”Vem ger dig rätten att recensera mina barn?”

”Mitt ovetandes barn som ännu inte har blivit totalsabbad av utseendefixering (som deras ungar har tyvärr) och som hittills inte haft sådana där fixeringar då hon vägrar ha nåt annat än typ rosa eller klänning. (som fler ungar på förskolan).”

Jag uppskattar inte att bli anklagad för att ha totalsabbat min dotter med utseendefixering bara för att hon har rosa klänningar trots att hon är flicka om det är vad hon vill ha på sig. Vem ger dig rätten att recensera mina barns föräldrar?

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Jämställdhet och intern kontroll

Charlotte10 kommentarer

Det finns en hel del att säga om Maria Svelands slutreplik angående politisk depression, hat och feminism. För det första ställer jag mig väldigt kritisk till hennes uttalande att exempelvis Pelle Billing är ”extremistbloggare” och angående honom och likasinnade att ”ingen av dessa kränkta herrar har något intresse av att bedriva den rättviserörelse som feminismen är eftersom de helt enkelt inte vill ha ett jämställt samhälle”. Inget av det jag läst som Billing har skrivit tyder på att han inte skulle vilja ha ett jämställt samhälle, att han inte tror på allas lika rättigheter eller att han skulle hata kvinnor. Jag känner inte honom. Kanske han då när han inte skriver mycket engagerade och omtyckta texter om jämställdhet på sin blogg är ute och kastar ruttna ägg på kvinnor och kallar kassörskan på ICA för feministhora för att hon tar betalt. Så kan det vara. Jag finner det bara väldigt osannolikt.

Det finns många olika uppfattningar kring det där med jämställdhet och ännu fler vägar att nå dit. Ingen tjänar på att företrädare för olika synsätt idiotförklarar andra vägar.

För det andra har Sveland en mycket viktig poäng i det hon skriver om hatet rent generellt. I Billings egna texter finns det inte hatretorik, men kommentarerna på hans inlägg går väldigt ofta överstyr, blir kategoriska, nedlåtande och hatiska. Sveland återger en konversation med en man på en pubkväll för jämställdhet:

””Jaha, men är det du, har inte du mejlat till mig anonymt?”

Jo, tillstod han, det hade han kanske gjort någon gång. Jag frågade vad han hette men det ville han inte säga.

”Men jag står ju med adress och telefonnummer helt öppet, och just nu står jag framför dig. Kan du inte säga till mig vad du heter?”

Det ville han inte. Att hata anonymt var nämligen hans rättighet.

Det är sådana män som hittar näring åt sitt hat i dessa bloggar. I kommentatorsfälten får feministhatet sväva fritt och oemotsagt.”

Nu är det säkert många som tänker att de där feministerna minsann inte är ett dugg bättre själva. Och så är det kanske också i flera fall. Men vet ni vad? Alla vi som på riktigt är intresserade av att föra den här debatten framåt har en skyldighet att reagera mot både manshat och feministhat oavsett vilken väg till jämställdhet vi tycker är bäst. Ni som ofta är på Billings eller Ströms bloggar, som gillar deras texter, som håller med om deras budskap, ni har en skyldighet att moderera de egna leden. Ni som är på feministiska bloggar, som gillar feminismens idéer, som ser feminismen som framtida rättvisa, ni har en skyldighet att moderera de egna leden. För som det är nu släpper feminister igenom manshat för att man inte vill bryta leden och förstöra för alla andra och jämställdisterna släpper igenom feministhat av precis samma orsak. Resultatet blir två motståndarsidor med slutna led där några få hatiska, högljudda får sätta tonen för vad som är tillåtet och som under motståndarsidans attacker skyddas av en mur av stumhet. Ingen vill vara förrädaren som bryter fronten.

Men jag är övertygad om att så länge det inte finns en intern kontroll av hatiska utspel kommer fronten att bestå och kampen mot orättvisor i samhället bli ett fullständigt meningslöst krig mot dem som vill ta andra vägar. Det måste få ett slut.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Alternativa verkligheter

Charlotte2 kommentarer

I ett brev från LEGO till Essa skriver LEGO så här:

”Under utviklingen av dette produktet fant vi at jenter 5-9 skjønnte at meningen med minifiguren var å utforske LEGO verdenen, men de kunne ikke identifisere seg med LEGO sin standard minifiurs urealsitiske utsende.”

Flickor kan inte identifiera sig med legofigurerna för att de ser orealistiska ut? Hur i hela friden förklarar man då det här?

Kan det vara så att flickor helt enkelt inte kan identifiera sig med LEGOs nuvarande minifigurer för att 95% av dem är pojkar?

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Jämställdhetsparadoxen

Charlotte5 kommentarer

Jag ska för den här gången försöka låta bli att irritera mig över de ständiga anklagelserna om att genusvetenskap inte är riktig vetenskap och de milt uttryckt fåniga jämförelserna mellan olika forskningsgrenars resultat som bekräftelse på vad som är riktig forskning och inte, kombinerat med den till synes totala avsaknaden av insikt i metodologi.

För jag tänkte egentligen snarare kommentera jämställdhetsparadoxen. Den innebär att kvinnor i ett mer jämställt samhälle tenderar att välja traditionella vägar, medan kvinnor i samhällen som inte är jämställda gör raka motsatsen. I jämställdhetens Sverige blir till exempel hemmamammorna bara fler. Det kan förstås finnas många olika anledningar, men jag är helt säker på att det inte betyder att valen är biologiskt betingade i någon större utsträckning.

Jämställdhet handlar inte bara om möjligheter och rättigheter utan även om värderingar. Det betyder att även om möjligheten och rättigheten finns att välja mellan hemmaliv och karriär kommer väldigt få att välja hemmalivet så länge det värderas som en andra klassens syssla. Alltför länge har de mammor som är hemma med sina barn fått höra att de har mammaledigt (alla som provat vet att det inte har något med ledighet att göra) och alltför länge har en trött man haft rätt till vila efter sin hårda dag medan frun som ”bara varit hemma” förväntats underlätta hans vardag. I takt med att kvinnor börjat utföra traditionellt manliga sysslor och män tagit sig an traditionellt kvinnliga dito kan den där förhatliga gränsen mellan kvinnogöra och mansgöra luckras upp och synen på att göra en insats förändras.

Jämställdheten handlar i den här kontexten inte om sysslor (eller borde åtminstone inte det) utan om att ge alla dem som sköter hushållssysslor och omsorg, vare sig det är som hemmaföräldrar, städare eller vårdare eller något helt annat, den uppskattning de förtjänar baserat på utfört arbete – inte inkomst. Jämställdhetsparadoxen skulle betyda att genusskillnaden är större i länder där kvinnor har fria val, men i de länderna är inte heller manligheten den enda normen och det enda rätta och genusstrukturerna inte desamma. Jämställdheten förminskar den manliga normen och ger ärliga chanser att välja fritt för alla.

Läs gärna Aktivarum!

Kulturkrockar · Vardagslivet

Landet Bättre och cafékultur

Charlotte6 kommentarer

Om ni från Sverige någonsin varit på café i Finland och beställt semla har ni säkert lagt märke till en viss skillnad. En semla här är vad vi skulle kalla fralla i Sverige. Med ost och skinka, en torr salladsbit och en klott smör som någon inte orkat breda ut utan fördomsfullt tryckt in i locket. Sånna ni vet.

Och även om man är på sin vakt och beställer fastlagsbulle måste man vara försiktig för många fyller dem med sylt. Sylt! Jag förklarade för grannfrun att vi i Sverige minsann bara har semlor med mandelmassa. Hon såg förvånad ut och undrade vad vi kallade semlor med sylt då och jag svarade att det kallas styggelse om man inte har bakat den av sockerkaka för då kallas det tårta och är helt socialt accepterat.

Så jag bakade riktiga svenska semlor fyllda med grädde och mandelmassa och barnen dansade runt sockerhöga och lyckliga och sjöng en sång som handlade om svenska semlors förträfflighet.

Igår bakade jag kanelbullar så att hela huset doftade som en första klassens husmorsskola. Vilho tittade på bullarna, drog in doften och utbrast: ”Hurra, svenska bullar”. Allt som är gott är numera belagt med epitetet ”svenska”.

Jag tänker inte rätta honom.

Kuriosa: På finska heter svensk-semla laskiaispulla. Man ska inte blanda ihop det med laiskiaspulla.
Kurios 2: På ett café i Östra Centrum kan man beställa ”bulla”. Jag beställde hurtfriskt en med en bannlysning men att döma av servitrisens ansiktsuttryck tyckte hon inte att det var lika roligt som jag tyckte.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Modet är det sista som överger människan

CharlotteLämna en kommentar

Ni vet hur man brukar säga att modet går igen?

Men om vi säger som så, att om det var en modedetalj vars återkomst var otippad så var det 1500-talets kragar.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Äpplena faller inte långt från päronträden

Charlotte7 kommentarer

Mina barn har helt avgjort tagit efter både sin mor och far. Vilho har mina ögon, Tilda sin faders. Till exempel.

Och det är ju kul.

Sen finns det sånna där små egenheter som visar att barnen redan i denna späda ålder har en genetisk anpassning till två olika kulturer. Från finska sidan har ungarna fått det där med att äta rågbröd precis som riktiga ugrer gjort i tusentals år, trots att de som äkta svenska ungar envisas med att ta bort kanterna på vanlig vit limpa för att kanterna liksom är för hårda.

Från finska sidan kommer också reflexen att gå ut i köket och hämta en kniv (inte av den vassare sorten tack och lov) för all form av ickeverbal problemlösning. Tilda är en hejare på att pilla loss leksaker som fastnat. Med kniv.

Från den svenska sidan kommer det där med att ungarna tamefan kan prata oavbrutet. Vilho har nu pratat i 43 minuter utan att ens andas.