Och just som jag sitter här och njuter av belysandet av kvinnors insatser och ifrågasättandet av dogmer kommer en artikel om grottmålningar upp i min FB-feed. Nu har man visat att kvinnor var med och målade i grottorna för 12.000-40.000 år sedan. Typ 75% av händerna som klottrade forntidskonst var kvinnohänder. Och det är det här jag menar; man förutsätter att det är män som gjort saker för att män gör saker och för att kvinnor liksom inte gör det. Förutsätter att utveckling, konst, kreativitet, världsalltet drivs och upprätthålls av män nu och för alltid amen. I det här fallet är det, som i så många andra fall, våra nutida föreställningar om vem som gör vad som fått stå i vägen för möjligheten att kvinnor målade jaktscener. Att somliga vill hålla fast vid stereotyperna visas med all önskvärd tydlighet av evolutionsbiologen Dale Guthrie, som menar att det är unga pojkar som målat eftersom vuxna säkert inte skulle vilja gå in i grottorna för det kan vara farligt, men att unga killar skulle ha gillat det. ”They drew what was on their mind, which is mainly two things: naked women and large, frightening mammals.” Nej. De var kvinnor. Varför de målade? Ingen aning. Kanske forntidskvinnor tänkte på nakna kvinnor och stora, farliga djur.
Kategori: Kulturkrockar
Om gråzoner, icke-patriarkat och att finna sig själv i jämställdhetsdebatten
När jag först började blogga och tog mig an några genusfrågor så var det med utgångspunkten att dagens svenska feminism är på tok för enkelspårig och för begränsande. För många av de drivande rösterna handlar det om kvinnofrågor, snarare än jämställdhetsfrågor, och kvinnors konstanta underordning är den allestädes närvarande röda tråden. Männens perspektiv ses inte som lika viktigt och det förklaras bland annat med att vita heteromän är på toppen. Det är bara de ”drabbades” perspektiv som är viktigt och där ingår aldrig de där männen. Det var det här jag ville positionera mig emot. Det var det här som gjorde att jag inte kunde kalla mig feminist.
Men det tog inte lång tid förrän jag insåg att det inte finns någon gråzon utan att jämställdhetsdebatt endast handlar om att välja sida. Är det mest synd om män eller mest synd om kvinnor? Vem är mest drabbad? Och båda sidor försöker slingra sig med att det inte handlar om vem det är mest synd om – det är ju ingen tävling liksom – samtidigt som de lassar skit över motståndarsidan. Så första gången jag skrev något om genus blev jag kallad feminist. Och andra gången. Och tredje gången. Inte ens när jag säger att jag inte vill kalla mig feminist kan jag slippa, utan får jag höra att jag tydligen inte ens fattar själv vad jag är. Och här har vi på något vis en del av kärnan i problemet; att diskutera genus och jämställdhet i dag är inte att definiera sin egen ståndpunkt utan att kategorisera tilltänkta motståndare – ofta baserat på kön. ”Han är jämställdist och tycker alltså så här”. ”Hon är feminist och tycker alltså så här.”
Hannah skrev förra veckan om hur hon saknar Pelle Billing (don’t we all?!) för att han var med och skapade den där gråzonen, och jag kan inte annat än hålla med. Jag tillbringar mer tid med att försvara mig mot folk som menar att jag är feminist och därför ska ställas till svars för vad alla feminister någonsin sagt och gjort, än vad jag gör med att förklara och diskutera min egen syn på genus och jämställdhet. Mer tid med att förklara varför alla argument för att kvinnor ibland förfördelas inte är apex fallacy och härskartekniker än på att tala om vad man skulle kunna göra åt det. Mer tid på att visa hur män inte alltid betraktats som förbrukningsvaror och women are wonderful istället för att diskutera och lyfta fram mäns verkliga problem i dagens samhälle.
Och hela tiden känner jag hur jag får svårare och svårare att hålla mig i gråzonen, svårare och svårare att bemöta varje ny man (för med få undantag är det män) som kommer hit med samma gamla tradiga argument och utgångspunkten att jag är feminist, med respekt och öppenhet. För jag vill inte vara en sån där som förutsätter att en man som kommer hit och kritiserar vad jag skriver är en jämställdist med ett predestinerat paket färdiga åsikter och argument. Men det börjar bli svårt. Man behöver ju inte vara något geni för att se ett visst mönster liksom.
Jag vet inte om de där som hojtar om mäns rättigheter ens förstår själva vad de gör för skada. Som när man diskuterar kvinnors sexuella makt. Vad som vore relevant att diskutera är hur det påverkar jämställdheten att vissa kvinnor spelar på sin sexualitet för att få fördelar, hur det är att vara man och den som alltid ska uppvakta, bli ratad, tåla spelet, hur många män känner att de inte kan påverka, om frustration och svårtolkade signaler. Istället för att diskutera dessa väldigt intressanta och relevanta aspekter vill man diskutera kvinnors sexuella makt utgående från att det är en medfödd egenskap, vetenskapligt bevisad och avgörande faktor för samspelet mellan könen – inget av detta finns det alltså bevis för. Och återigen finns jag mig själv försvara istället för lära, argumentera istället för diskutera, för jag ges ingen annan möjlighet. Utgångspunkten att de kommer med fakta och att jag alltså, helt logiskt, kommer med feministpropaganda är så långt ifrån verkligheten att det inte blir en gråzon utan en avgrund.
Det här är så fruktansvärt synd, för jag tycker fortfarande att det finns en mängd problem med den generella feministiska synen, och då framförallt utgångspunkten i kvinnans underordning. En av de mest intressanta sakerna som vi i dagens jämställdhetsdebatt borde fråga oss är huruvida dagens Sverige är ett patriarkat. Jag anser inte det, som ni säkert vet, för om vi ser dagens Sverige som ett patriarkat, där kvinnor är med överallt, hur ser då en samhällsordning som inte är patriarkal ut? Och om dagens Sverige är ett patriarkat, vad säger det om det historiska Sverige och de senaste 100 årens utveckling? Vad säger det om nutida Iran, Indien, Japan? Det är frågor som jag tycker vore väldigt viktiga att diskutera.
Grejen är att det inte är antingen eller, svart eller vitt. Att vi inte skulle ha patriarkat nu längre betyder alltså inte att det inte finns rester av ett ovedersägligt patriarkalt förflutet, med mannen som försörjaren, kvinnan som den vårdande, med heteronormativetet, sneda värderingar av samhällsinsatser och mannen som norm. Det, i sin tur, betyder inte att man inte kan diskutera mäns utsatthet, mäns rättigheter (bland annat som föräldrar) och ta mäns upplevelser på allvar eller att kvinnors problem skulle vara mera berättigade. Ja, och det betyder förstås inte att man inte ska ta kvinnors bekymmer på allvar heller, att man måste välja sida. Där någonstans landar jag. Tillbaka där jag började för snart två år sedan. Problem ska tas på allvar oavsett vilket kön som utsätts mest och den där gråzonen måste få liv.
Kuriosa: Sedan kan vi kalla den regnbågszonen.
Gränsen
Jag har ganska effektivt försökt hålla mig utanför debatten som blev efter mitt inlägg om förståndet – eller snarare kvinnors brist på sådant – men skulle nu vilja kommentera några saker.
För det första är det alltså bara en (1!) av de män från Genusdebatten som påpekar det underliga i att Laasanen menar att kvinnor har svårt att förstå hans teorier. Resterande menar att jag är ohederlig, inte vet något, sysslar med personangrepp och med mitt beteende bekräftar Laasanens påståenden. Allt jag vände mig emot i mitt ursprungliga inlägg var dock hans utgångspunkt; att jag på grund av mitt biologiska kön skulle ha sämre förutsättningar än den född med penis att förstå och ta till mig hans vetenskapliga teorier. I ärlighetens namn är jag uppriktigt förvånad över hur man inte kan vända sig emot en sådan syn.
För det andra är det inte en trevlig syn på kvinnan som kommer fram bland kommentarerna. Ord som drinkluder och golddiggers har använts. Andra menar att ”[s]å länge som kvinnor svärmar som bin runt tjocka plånböcker, så är det detta som är verkligheten, alldeles oberoende av vad som sägs”. Ja, och så kom sedan kommentaren ”Våldtäkt = stöld av sexuell makt. Om kvinnan saknade sexuell makt skulle våldtäktsbegreppet inte ens finnas.” och då känner jag att vi har nått någon slags gräns. Den som blir rånad på stan blir inte bestulen på sin ekonomiska makt. En kvinna som blir våldtagen blir inte bestulen på sin sexuella makt och våldtäktsbegreppet är inte ett bevis på att kvinnor har sexuell makt. Alltså. Jag vet inte ens var jag ska börja. Ser de inte själva vad de säger? Ser de inte?
Att sammankoppla våldtäkter och kvinnors sexuella makt är att förneka alla män som blir våldtagna (eller menar de att det är ett bevis för mäns sexuella makt?). Att mena att sex är ett kvinnospecifikt maktmedel för män vill ha och kvinnor kan erbjuda är att förneka våldtäktsoffer av båda könen deras rätt till sin egen sexualitet och rätt att alltid – när som helst – säga nej. Att påstå att alla kvinnor har sexuell makt visar dessutom hur lite de vet om hur det är att vara kvinna och gå ut på krogen. Jag vet inte en enda kvinna som inte någon gång blivit tafsad på. Eller är det männens rättighet att kontrollera varan?
Någonting är allvarligt fel här. Jag vet inte om det är så att diskussionslystnaden och flinka tangentbordsfingrar trumfar förstånd och eftertanke, men alltså. Verkligen. Hur passar killen på bilden, en av många män som blivit våldtagen, in i det här? Vad är han? Ett miffo som inte fattar att män vill ha sex? En man som är lite ledsen för att han blivit berövad sin sexuella makt?
Nej. Han är ett offer som inte på något vis ska behöva bära skulden för vad någon annan har gjort mot honom. Ett offer för samma sunkiga syn på kvinnor och män och sexualitet som kommer fram i kommentarerna under mitt inlägg om förståndet och ett våldtäktsoffer bland mängder av andra. Klickar man på bilden får man fram fler. Ingen kvinnlig sexuell makt i världen kan förklara deras upplevelser.
Om humor och sanningar
Ofta så kommer det ganska kul saker på Facebook om skillnaderna på män och kvinnor och hur det blir konflikter och sånt. Jag är inte bättre än att jag brukar skratta åt många av dem. Som den här:
Men så står det ofta på dessa kul bilder att de är kul för att de är sanna och då drar jag genast öronen åt mig. De här bilderna är inte roliga för att de visar upp en sann bild av vårt samhälle utan för att de visar på problem i vårt samhälle rent generellt och i relationen mellan män och kvinnor mer specifikt. De är roliga för att vi känner igen oss i dem, för att de säger något om vår kultur och vår tid – inte för att de visar någon sanning om förhållandet mellan könen. Och det är kanske bara petitesser, men det är viktiga petitesser, för när man kan luta sig tillbaka, se på de här bilderna och tycka att de är så himla sanna så gör man ingenting annat än bekräftar stereotyper. Om man istället ser på dem, tänker till och lär sig något om sig själv och sin samtid tycker jag gott att man kan skratta hur mycket man vill. Problemet ligger inte i bilderna, inte i själva humorn, utan i hur alltför många accepterar humorn som en sanningsenlig bild av samhället snarare än en liten, kul väckarklocka.
Att ta emot barn
I Finland finns det riksdagsledamöter som tycker att det är för mycket att ta emot 500 syriska flyktingar. 500. Av de 2 miljoner syrier som är på flykt just nu. De ställer bara till besvär, säger man. Kan inte anpassa sig, tycker man. Har ni inte sett hur det blev i Sverige där det är kravaller och allting går åt helvete och det är bara för att man har tagit emot så himla många flyktingar minsann.
Ja. Tänk om Sverige hade sagt nej till flyktingar när Helsingfors bombades, när Tammerfors nästan ödelades, när finnar behövde hjälp just så som syrier behöver det nu. Lite mer trygghet. Lite bättre chans till framtid. Tänk om Sverige hade sagt nej då.
Skämmes.
Vad betyder egentligen siffrorna?
Inte alldeles oväntat blev det en hel del debatt angående vad det egentligen betyder att finska kvinnors lön är 590 euro mindre i månaden än männens dito. Att det inte automatiskt betyder att kvinnor är diskriminerade. Och det håller jag med om. Det gör det inte. Men åtminstone för mig är det en så in i helvete stor skillnad att det är dags att fråga sig varför.
Mängder med saker påverkar förstås, men det som de nya siffrorna visar, och som jag i ärlighetens namn trodde att vi hade kommit bort ifrån, är att oavsett vilket yrke vi talar om så är kvinnors lön lägre än mäns. Även för yrken med över 80% kvinnor, yrken där vi vet att kvinnor generellt har högre utbildning, så är kvinnors lön mindre. Om det bär emot att kalla det diskriminering så kan man låta bli, men det är något som är allvarligt fel med samhället.
Jag försökte sammanfatta några tankar om historiskt arbete igår och jag är övertygad om att man inte kan förstå dagens löneskillnader utan att ta historien i beaktande. För några grundläggande drag kvarstår. Mäns arbete värderas högre än kvinnors arbete. Kvinnors huvuduppgift är att sköta hem och barn. Män ses som värda högre lön än kvinnor (även om kvinnolöner officiellt är avskaffat). Så varför är det ingen som döms för diskriminering då? För att det är oerhört svårt att påvisa. Mäns högre lön kan ju lika gärna bero på att män själva tenderar till att värdera sig högre än vad kvinnor värderar sig. De ber om mer. Promotar sig själva mer. Och inte särskilt överraskande får de ofta också mer.
Men, och det är här jätteviktigt: Det betyder inte att det är rätt.
För vi bär med oss ett historiskt och kulturellt bagage som får kvinnor att undervärdera sina prestationer, samtidigt som vi bygger samhället på en sorts självförsörjande individualism. Det samhället värderar är fortfarande egenskaper som betraktas som typiskt manliga och det kvinnor ses som biologiskt lämpade för ses inte som de samhällets grundpelare vård och omsorg skulle kunna vara, utan som pengaslukande industrier som ska effektiviseras. Allt detta är faktorer som samverkar för att hålla kvinnors lön nere. Och jo. Kvinnor själva bidrar förstås till det.
Men igen alltså: Det betyder inte att det är rätt.
Och i förlängningen är det just de här sakerna som skapar enorm press på män att arbeta hårdare, som gör att män har svårt att ha råd att ta ut föräldraledighet, som säkerligen bidrar till självmordsstatistiken för män i finansiella svårigheter och för män som gått i pension, och som gör det nästintill omöjligt för män att hoppa av ekorrhjulet och spendera mer tid med familj och vänner. Vad män tjänar i pengar förlorar de i andra värden. Samtidigt upprätthålls kvinnors ekonomiska beroende, lägre lön betyder lägre pension, sämre möjligheter till lån och större behov av ytterligare en inkomst i hushållet. Och för varje generation barn som växer upp i tron att de medfödda skillnaderna på pojkar och flickor avgör vem man blir och ser sin mamma hemma med barnen och pappa borta på jobb kommer vi inte att få någon förändring.
Så kvinnor måste lära sig att ta mer plats, och män måste lära sig att låta kvinnor göra det och se att alla (utom vissa män med makt) kommer att tjäna på det i längden. Och vi måste tala om löner. Våga säga att den där skillnaden som finns i mäns och kvinnors lön inte är ok, vad fan man sedan vill kalla den.
Lite om kvinnors och mäns arbete
I samma veva som kampanjen Tala om löner lanserades läser jag mycket lägligt Christopher Pihls avhandling om arbete och skillnadsskapande i 1500-talets Sverige. Han är den förste som har tagit sig an det synnerligen tidskrävande uppdraget att pussla ihop alla de spridda uppgifter om arbete som finns för att försöka bygga någon slags helhetsbild, och vad han får fram är riktigt intressant. Eller alltså. Jag tycker ju att 1500-talets Sverige är fruktansvärt spännande, så jag är möjligen lite partisk, men det här är faktiskt en av de få avhandlingar som jag skulle rekommendera vem som helst som är intresserad av arbetets historia att köpa och sträckläsa. Det följande är mina tolkningar och funderingar kring hans avhandling och ingenting han ska lastas för.
För det första står det klart att människorna själva skilde på mäns arbete och på kvinnors arbete. Det fanns arbeten som män var lämpade att utföra och andra som kvinnor var mer lämpade att utföra och det var så Gud hade bestämt och det som var den naturliga ordningen. På många vis liknar det den inställning som somliga har i dag, om hur männen alltid sköter de tyngre arbetena och det är så det måste vara för män är fysiskt starkare. Det är den naturliga ordningen. Det intressanta är bara att exakt vilka arbeten som det varit naturligt för män respektive kvinnor att sköta har varierat över tid.
När skrivmaskinerna först kom (under 1880-talet) var det till exempel främst män som arbetade på dem för de var så avancerade att det var osannolikt att kvinnor skulle klara av det. Ja. Och sedan blev sekreterare ett kvinnojobb och rätt som det var var det bara kvinnor som skrev på maskin. När datorerna tog över var det liknande idéer. Datorer är jättesvåra. Män använder datorer. Sedan blev datorer vanligare och kvinnor de främsta användarna. Men det är flest män som är IT-support för datorer är fortfarande väldigt svåra på insidan.
Det finns några yrken som varit kvinnligt kodade så långt tillbaka i tiden vi kan följa dem. Allt som hade med kor och mjölkning att göra till exempel. Kärna smör och ysta var kvinnliga uppgifter och Olaus Magnus skriver i sin Historia om de nordiska folken att det var fåfängt av män om de ville närvara vid ystningen. Manligt kodade yrken var det mesta som hade att göra med hästar, allt från skötsel till körslor. Intressant nog är det en trend som lever kvar. Det myllrar av hästtokiga tjejer i stallen, men vad gäller hästar som yrke är det väldigt många män. Sedan finns det också yrken som var kvinnligt kodade här i norr, som exempelvis vallning av får och getter, men som i Centraleuropa var typiskt manliga.
Ett av de där arbetena som åtminstone jag har sett som typiskt manliga är kolare. Ensam i skogen, svärtade kläder, svettigt och tungt. Men faktum är att den manliga kolaren är en kodning som uppkom först vid 1800- och 1900-talen. Christopher Phil har inte bara hittat flera hustrur som arbetade vid kolmilorna, utan även kvinnor som själva var dem som lyfte lönen för mödan och andra forskare har hittat flera kvinnliga kolare under 1700-talet. Inte heller det tunga och mycket farliga arbetet i kolgruvorna i England var bara för män. Att barn deltog (och att det var mycket kontroversiellt) är rätt väl känt men även kvinnor slet och dog i gruvorna innan 1842 års Royal Commission rapporterade hur omoraliskt det var att kvinnor arbetade i gruvorna och att det måste få ett slut. Omoraliskt inte bara för att kvinnorna arbetade väldigt hårt och det var fysiskt tungt utan för att man hade hittade kvinnor som arbetade för lättklädda. Det är viktigt att notera att 1800-talets viktorianska syn på moral var väldigt speciell. Till exempel tyckte man att det var ganska ok att män fortfarande slet i kolgruvorna medan kvinnor endast fick arbeta ovanför jord.
Det verkar finnas en idé i dag om att det är män genom tiderna som skött de tyngsta, smutsigaste och farligaste arbetena och att detta dels har att göra med en negativ syn på mäns värde, dels med att män naturligt är så mycket starkare och därför mer lämpade för fysiskt tungt arbete. Ser man på hur The Royal Commission resonerade så förstår jag hur man kan komma till den slutsatsen, men det är likväl en alltför grov förenkling för att hålla. Anledningen till att man inte tillät kvinnor i kolgruvorna var för att skydda kvinnorna för att de var svaga och skulle sköta hushållet och serva sin man. Men arbete i kolgruvorna var långt ifrån det enda arbete man ville skydda kvinnor från. Kvinnor skulle ju inte vara skomakare, handlare, lärare, jurister och så vidare, för yrkesarbete tog bort kvinnors fokus från vad som var deras naturliga uppgift; att sköta hemmet. Det var också farligt för kvinnor att arbeta där det fanns män, för kvinnornas moral och anseende kunde skadas och utan moral och anseende var en kvinna inget värd. Det skydd män med makt ville ha för kvinnor var alltså inte för att kvinnor värderades högre än män, utan för att kvinnor (och nu talar vi idéer från 1800-talet) helt enkelt inte ansågs klara yrkesliv. Det gick emot den kvinnliga naturen. Detta synsätt döljer tyvärr att historien är full av yrkesarbetande kvinnor som slet livet ur sig.
Och jag tycker egentligen inte att man ska jämföra kvinnors slit med mäns slit och försöka avgöra vem som slitit mest alls, för jag ser ingen poäng med det, men jag blir förtvivlad över att 1800-talets idéer om dygd och moral och naturlig lämplighet får överskugga kvinnors faktiska insatser. Att kommissionen inte tyckte att kvinnor skulle arbeta i gruvorna betyder inte att kvinnor inte arbetade i gruvorna. Att kvinnor inte fick bli borgare betyder inte att kvinnor inte utförde alla borgarens sysslor utan den rättsliga statusen. Och att kvinnor är fysiskt svagare betyder inte att kvinnor inte har utfört extremt tunga och farliga arbeten. Att byka i en tid när det inte fanns varmvatten var ett fysiskt oerhört tungt arbete med en mängd riskmoment och många skador. Från 1500-talets mitt finns det kvar uppgifter om mat på Kastelholms slott. Där skulle dagligen 310 personer äta. 310 personer. Det är inte ett fysiskt lätt arbete att sköta den trakteringen (tänk er att knåda bröddeg för 310 pers). Köksarbete är ytterligare ett fysiskt tungt arbete med hög risk – och även på vanliga gårdar var det tiotals människor som skulle ha mat dagligen – som främst kvinnor skulle sköta. Ja, och sedan skulle det diskas och städas också. Vad gäller tvättning var det en typiskt kvinnlig syssla med låg status, men tvättningen ger också fingervisning om hur kvinnors arbete har belagts med lägre värde än det arbete män utförde. I kungliga hushåll hade man nämligen ibland manliga tvättare. Inte för att det var tyngre eller för att kvinnor inte skulle kunna klara det, utan för att det var högre status.
Både kvinnor och män har slitit genom århundradena. Ibland, så som vid skörden, slet de sida vid sida. En bra kvinna har alltid uppskattats, men värdet på det arbete kvinnor har gjort har konsekvent varit lägre än värdet på männens arbete – särskilt sedan 1800-talet och utvecklingen av yrkesarbete utanför hemmet. Även om det alltid funnits idéer om vad som är naturligt arbete för män respektive kvinnor har de specifika arbetsuppgifterna varierat över tid, och att kvinnor inte skulle utföra fysiskt tunga och farliga arbeten är en moraliserande myt som fortfarande lever och frodas. Till exempel var det år 2009 i Sverige 55718 kvinnor med arbetsskador mot 45381 män och sjukvården, som domineras av kvinnor, är en av de yrkeskategorier som är mest i riskzonen för både skador och hot och dessutom har tveklöst flest nya sjukfall. Samtidigt finns det kvar rester av tankarna om att män på grund av sin större fysiska styrka också ska klara av hur mycket som helst utan att gå sönder – och att den som inte orkar är vek – och metallarbete och övrigt industriarbete toppar listan över riskfyllda arbetsplatser. Synen på vad som är naturligt för män och kvinnor säger betydligt mer om vår samtid än om vad som de facto är ”naturligt” och påverkar både värderingen av arbete och mäns och kvinnors möjligheter att göra vad de skulle vilja. Man behöver inte mer än att studera historia för att se att det.
Nu ska vi tala om löner
Många verkar tro att män inte får mer i lön än kvinnor längre. Att det skulle vara någon slags feministisk myt och att anledningen till att det kan verka som att män tjänar mer är för att män också jobbar mer.
Så är det inte. Män får mer pengar än kvinnor trots att de utför samma arbete, oavsett om det är en kvinno- eller mansdominerad bransch. Till exempel tjänar manliga sjukskötare i genomsnitt 3194 euro per månad medan kvinnliga diton tjänar 2943 euro. I genomsnitt får kvinnor 590 euro mindre i lön än vad män får. 590 euro, trots att insatserna är de samma. Man måste ju inte vara rabiat feminist för att se att det inte är rättvist.
I Finland startar nu kampanjen Tala om löner för att uppmärksamma den här skillnaden och för att hjälpa alla som tycker att lika arbete ska ha lika lön att kräva det. Och det kan ju inte vara för mycket begärt att kvinnor ska få lika mycket i lön som män. Det är hög tid.
Ett inlägg om forskning och genus och sådant jag verkligen inte förstår mig på.
Ibland låter det nästan som om genusvetenskap är den enda tvivelaktiga vetenskapen. På Genusdebatten uppmuntras jag att ”ta debatten” om nu genusvetare på riktigt är intresserade av att diskutera sin vetenskap, som om en genuskritisk blogg är det rätta forumet för vetenskaplig debatt och vi som sysslar med genus har någon sorts skyldighet att bemöta all sorts kritik oavsett förpackning. Och ni vet att jag tycker att det är jätteviktigt att popularisera vetenskap, att forskningsresultat inte ska stanna inom universitetet utan tillhör folket. Men det är en himmelsvid skillnad mellan att presentera sina fynd i populärvetenskapligt format och att behöva stå till svars för allt vad någon random feminist vid något tillfälle sagt med en hänvisning till någonting som kunde ha varit forskning. Ingen forskare har några som helst skyldigheter bortom det första.
Och genusvetenskap är också den vetenskap som anklagas för att baseras på felaktiga premisser, som att det skulle finnas en socialiserad skillnad mellan män och kvinnor. Men visste ni att man i flera stora grundläggande teorier inom ekonomi inte tar med bankerna som en faktor i det ekonomiska systemet för att bankerna liksom inte skulle påverka det ekonomiska kretsloppet? Varför blir folk så heligt förbannade över att lärare uppmuntras att uppmärksamma sättet de bemöter pojkar och flickor på för att det på något vis skulle grundas på felaktig forskning, men inte över att bankerna faller (pun intended) utanför ekonomiska teorier?
Ja, och sedan är genusvetenskap den vetenskap som gång på gång får ta emot kritik för att syssla med värdelösa saker som ingen borde lägga skattepengar på. Har ni hört om forskarna som nu har kommit fram till att om man bakar med bävrars analsekret så smakar det vanilj? Really? Var är alla antibävermänniskor? Var är protesterna mot värdelös kunskap? Eller hade det bara varit kontroversiellt om de sagt att det var en tjejbäver och att killbävrarnas analsekret inte smakar vanilj utan mer liksom bajs?
Nä. Ibland förstår jag mig inte på folk.
Om skillnaden på pojkar och flickor
Det är skillnad på pojkar och flickor. Det finns ingen anledning att betvivla det. Men vad forskningen visar är att det är större skillnad mellan flickor och flickor samt mellan pojkar och pojkar än vad det är mellan pojkar och flickor. Det är alltså skillnad på olika barn, mer än vad det är skillnad på pojkar och flickor.
Jag är mamma till en pojke och en flicka. De är inte likadana och i ärlighetens namn skiter jag fullkomligt i varför – vad i de där skillnaderna som kommer av att det är en pojke och en flicka – för de är sig själva. Det är därför jag försöker vara genusmedveten; för att det inte har någon betydelse varför det är skillnad på mina barn. Jag bemöter dem förutsättningslöst, lär känna dem som de är, försöker ge dem vad just de behöver och älskar dem utan förbehåll. Det tycker jag nämligen att de förtjänar, oavsett kön.
Hit och dit och tillbaka igen 