Kategori: Kulturkrockar

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Sexiga rubriker och cybertrakasserier

Charlotte2 kommentarer

Det är svårt, det där med att skriva sexiga rubriker utan att bända sanningen. I dag hamnade jag på en artikel som heter ”There’s No Comparing Male and Female Harassment Online”. Den handlar, precis som titeln antyder, om att det helt enkelt inte går att jämföra trakasserier mot kvinnor med trakasserier av män på nätet. Bakgrunden till artikeln är att det ofta argumenteras för att män är mer utsatta.

”For example, a piece in the Daily Beast last week argued that men are harassed more often than women online. It’s a common refrain.”

Artikeln i the Daily Beast har titeln ”Men Are Harassed More Than Women Online” och handlar om just det. På the Daily Beast argumenterar artikelförfattaren för att män i betydligt större utsträckning än kvinnor blir trakasserade på nätet, men också för att den allmänna uppfattningen att kvinnor är mer utsatta hör ihop med att kvinnor ses som mer skyddsvärda än män.

”In her analysis of videogames, Sarkeesian has been particularly critical of damsel-in-distress stereotypes and casual “depictions of female victimhood.” Yet we bolster the same stereotypes when we focus on nasty things said to women while trivializing threats against men even though men are much more likely to be victims of violence by strangers.”

Här vill jag bara tillägga att jag anser det vara hemskt fult spel att nämna Sarkeesians kritik mot kvinnliga offer i spelvärlden i samma stycke som antyder att vi överbeskyddar kvinnor i den verkliga världen. Sarkeesian har nämligen nyligen fått lämna sitt hem efter att hatare och hotare spridit hennes adress på nätet. Mängden hat och hot som den kvinnan har fått ta emot är helt extremt och hon behöver skydd. Inte för att hon är en vek kvinna utan för att världen är full av labila människor som anser att den som påtalar sexism i spel förtjänar att dö.

The Daily Beasts artikel är baserad på en studie gjord av Demos. Följer man länken bakom ordet ”report” i the Daily Beasts artikel hamnar man emellertid på ytterligare en tidningsartikel med rubriken ”Sexism in Cyberspace: Men Receive More Twitter Abuse than Women” från Yahoo!. Därifrån, samt via en länk längre ner i artikeln på the Daily Beast, kommer man till tankesmedjan Demos studie. Den har i sin tur rubriken ”Male celebreties receive more abuse on Twitter than women”.

Någonting ganska stort har alltså hänt här. Vad studien som artikeln vilar sig på säger är alltså att manliga kändisar får mer trakasserier på Twitter än kvinnor. Vad detta utvecklades till var att män är mer trakasserade än kvinnor på nätet, vilket inte på något vis stöds av studien man hänvisar till. Dessutom, och det här är väldigt viktigt, är det inte en studie vars huvudsyfte är att utreda sexism på nätet.

”The results mark the launch of a Demos report – Vox Digitas – investigating how the wealth of data on social media can increasingly be used to monitor trends in public attitudes.”

Resultatet att kändismän trakasseras mer än kändiskvinnor på Twitter är alltså endast ett biresultat – inte vad projektet egentligen syftar till. Därför bör man fråga sig hur de har kommit fram till resultaten. Tweets kategoriserades som trakasserande om de innehöll något av orden i Googles search language filter. Listan innehåller fler fula ord än vad någon bör känna till, men inte till exempel ord som ”die” eller ”rape”. Om hot med dessa ord förekom skulle de alltså inte ha fastnat i filtret och därmed inte visas i statistiken. Vad studien visar är alltså att en utvald grupp brittiska kändismän får fler tweets med fula ord än vad en utvald grupp med brittiska kändiskvinnor får. Studien visar inte hot och skiljer heller inte på graden av trakasserier. Ett tweet där det står ”You really looked like a wanker in the last episode” skulle fastna i filtret medan ”I wish you were dead and I know your adress” inte skulle räknas. På intet sätt ger denna studie stöd för påstående att män i högre grad än kvinnor skulle trakasseras på nätet.

Ingen påstår alltså att män inte skulle få hat och hot på nätet. Det får de förstås och det är någonting som måste tas på allvar. Män ska inte förväntas vara hårdhudade bara för att de är män. Men precis som Soraya Chemaly på The Time säger: man kan inte jämföra vad män utsätts för med det som kvinnor utsätts för. Hon lyfter fram tre anledning som jag anser vara helt avgörande:

1: Vad som riktas som kvinnor är ofta utformat som trakasserier mot just kvinnor, inte mot positionen som kvinnan har. Det är en del av ett trassligt nät av misogyni och förtryck.

2: Många av de män som trakasseras är utsatta för att de trotsar den vita, straighta mansnormen. Rasifierade och LGBT-personer löper mångdubblad risk att bli utsatta.

3: Vad som händer online kan inte frånkopplas vad som händer offline. Det finns alltför många exempel på hur framförallt unga rasifierade, LGBT och kvinnor i allmänhet trakasseras även i verkliga livet i kombination med nätet. Unga kvinnor våldtas, filmas och blir offer för nätkampanjer om hur de är horor. Av de bilder av halvnakna kändisar som tas i smyg eller stjäls är nästan alla av kvinnor. Och så vidare.

Det här är förstås ett ämne som kräver massor av forskning och som också får det. Vad studierna hittills visar är dock att det inte finns någon som helst korrelation mellan att vara man och att bli trakasserad online. Tvärtom, att vara en vit, straight man är av allt att döma det bästa skydd man kan ha även i den här frågan.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Humor, män och ett par bra förslag på firande

CharlotteLämna en kommentar

Det är verkligen inte första, och med stor sannolikhet inte sista, gången som Radio X3M – Svenskfinlands främsta ungdomsradiokanal – ber om ursäkt för sexism. Den här gången hade programledaren Janne Grönroos fått leva ut sin ”dröm om en födelsedag i en herrtidningsvärld”. Och nej, nej. Bilderna är inte pornografiska eller så, men de är lätt sexistiska och tydligt anspelande på en tid när kvinnors funktion mycket uttryckligen var att behaga männen.  Kanske skulle man kunna ifrågasätta om en framstående radiokanal är rätt forum att förverkliga sådana drömmar? Vad ger det för signaler om Grönroos – i egenskap av programledare och därmed också förebild för unga – menar att hans dröm är att kvinnor ska vara sexiga för honom?

Hade världen sett annorlunda ut, om det inte vore för att alltför många män redan agerar utgående från att kvinnors funktion är sexighet inför en manlig blick, hade det kanske varit en annan sak. Men nu ser världen ut som den gör. Nu är det här en komplicerad balansgång mellan tillåtande humor och sexistiskt skräp.

Var gränsen går är upp till oss alla att tillsammans definiera.

Därför får jag fullkomligt askrupp när beskedet att bilderna plockas bort och att YLE ber om ursäkt följs av kommentarer från män som tycker att det är överdrivet, hysteriskt kvinnfolk som sitter och hetsar upp sig för inget som reagerar. Att det huvudsakliga försvaret av bilderna är att ”boys will be boys” och att kvinnor bara helt enkelt måste lära sig att ta saker med lite humor. Typiskt kvinnor att inte förstå sig på hur män måste få göra som de vill, liksom. För jag kan förstå försvar av bilderna framförda med lite intellektuell finess. Framförda som en del av diskussionen om var vi drar gränser mellan humor och sexism, vad som är en kul grej och vad inte. Fokus hamnar dock alltför ofta på dem som har protesterat och deras bristande sinne för humor istället för på själva sakfrågan.

Och vet ni vad det blir av det? Ett klimat där man inte tar det som ses som viktigt för kvinnor på allvar. En värld där man automatiskt avfärdar frågor som lyfts av kvinnor – inte för att alla protester mot sexism de facto lyfts av kvinnor utan för att det finns en förutfattad mening om vilka det är som protesterar. Det finns ingen man skulle protestera mot att bli fotograferad tillsammans med sexiga flygvärdinnor så det måste vara rätt fula, förmodligen överviktiga och ensamma, kvinnor som gjort det.

Samtidigt finns det ingenting som räknas som typiskt kvinnligt och skojsigt och som skulle passera. Det finns inga skämt kvinnor drar sinsemellan som folk småskrattar åt och säger att det är självklart att kvinnor ska få ha kul. Tänk er om det varit Hannah Norrena som velat bli behandlad som egyptisk drottning och ligga på en divan och bli matad med vindruvor av halvnakna, inoljade män? Tänk om Peppe hade velat fira sin födelsedag som Elizabeth I och omge sig av uppvaktande män, med pärlörhängen, präktig codpiece och spetskragar, som lyder hennes minsta vink?

https://i0.wp.com/www.elizabethan-portraits.com/AnthonyMildmay.jpg

Tally-ho! Let me just slip into something more comfortable…

Det som stör mig betydligt mer än Janne Grönroos bilder är diskussionen efteråt. Försvarandet av att män är på ett visst sätt och aldrig kan ändra sig. Förringandet av (vad man tror är) kvinnors upplevelser. Hur humor likställs med vad män förväntas tycka är kul. Det stör mig massor.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Kasta kula. Eller så. Tankar om idrott, indelningar och kön.

Charlotte5 kommentarer

Sonen kom hem och berättade att det inte var någon av pojkarna från årskurs 1 och 2 som lyckats kvala i kulkastningen. Anledningen till detta var att medan flickorna skulle kasta 20 m för att kvala skulle pojkarna kasta 40 m. Helt klart är att det inte är kulstötning sonen menar (världsrekordet ligger på 23,12 m) men det står också helt klart att skolan gjort en könsbaserad indelning av kvalgränser i idrott för barn.

Och jag är egentligen inte en sådan förälder som brukar lägga mig i hur skola och dagvård sköter sina pedagogiska arrangemang men det finns ett mycket allvarligt feltänk med dessa kvalgränser. De fysiska könsbetingade skillnaderna i styrka och snabbhet mellan barn i den åldern är obefintliga. Om något är så det i allmänhet flickorna som är större och starkare. Faktum är att en kula som används vid kulstötning har samma vikt för pojkar och flickor upp till 12-årsåldern. Genom att ha en könsindelad kvalgräns uppnår man alltså inte rättvisa – man kompenserar inte för naturliga skillnader – utan dödar snarare många pojkars idrottslusta samt berättar för både pojkar och flickor att flickor är svagare. Även när de verkar starkare.

Det är förstås svårt att säga när skillnaderna är så stora att man behöver kompensera för dem. Skillnaderna kommer med puberteten och den infaller som bekant inte alls samtidigt för alla. I min ungdom var bristen på indelning något jag protesterade mot. På högstadiet var nämligen en av de främsta indikatorerna på vilket betyg man var värdig den tid på vilken man kunde springa runt spåret på lokala idrottsplatsen. I min årskurs var det två tjejer som klarade kraven för det högsta betyget. Ja, och det var inte jag. Jag sprang förstås inte. Jag gick, obstinat och jävlig varenda gång. Baklänges stora delar av sträckan dessutom. De flesta andra, inklusive läraren, brukade ha gått tillbaka till omklädningsrummet när jag var framme. Och det var säkert bäst så.

När jag påpekade för min gamla idrottslärare att det faktiskt borde vara skillnad på tiderna för pojkar och flickor möttes jag av skratt. En kille försökte hävda att eftersom det var svårare för killar att läsa skulle alla killar få enklare betygskrav i svenska om nu vi tjejer skulle ha det enklare på gympan. Tanken från lärarens sida var förstås att det skulle vara lika för alla, vilket i princip är en helt bra tanke. Och det är så vansinnigt svårt det där med vad som är lika för alla. Är det att alla startar från samma? Eller att alla ges samma chans att nå upp?

Kapaciteten att springa långt och snabbt på högstadiet är beroende av kön. En del flickor kommer fortfarande att kunna matcha pojkarna i nästan allt fysiskt, med de allra flesta kan det inte. Från och med högstadiet anser jag det skäligt att införa skilda krav för pojkar och flickor i de fysiska moment som inte kan kompenseras med god teknik. Sedan tänker jag mig också att det är jätteviktigt som gympalärare att inte låta bedömningsskalorna fastna i en mansdominerad syn på idrott och fysisk aktivitet. Det måste ju inte handla om att hoppa längst och springa snabbast, utan kan lika gärna handla om att förbättra sitt eget personbästa eller hoppa och springa med rätt teknik.

Kapaciteten att kasta en kula (eller vad de nu har kastat) långt på lågstadiet är däremot inte beroende av kön. Det finns ingenting som säger att flickor skulle vara sämre på att kasta kula (eller något annan fysiskt) i den åldern och att ha könsindelade kvalgränser är därför till mer skada än nytta. Och jag har funderat väldigt mycket på när jag slutade tro på min egen fysiska styrka. Fortfarande på mellanstadiet tyckte jag nämligen själv att jag var både stark och snabb (vilket väl, så här i efterhand, rent statistiskt kanske inte var alldeles sant) men därefter förlorade jag det. Jag började använda ”tjejträt” (ni vet det där platta trät som man nästan inte kan missa med) när vi spelade brännboll. Vågade inte prova mina gränser längre. Slutade tro på min egen förmåga. Började internalisera ”som en tjej”.

Och jag säger inte att det finns några lätta svar eller färdiga lösningar på de här sakerna. Inte heller var det bara gympatimmarna som gjorde mig osäker på min egen kapacitet. Men jag är övertygad om att lärare behöver tänka till lite extra kring hur man gör bedömningar av pojkars och flickors idrottsprestationer. Och att ha könsindelad bedömning av åttaåringar är bara fel. Det är ett sätt att lära både pojkar och flickor att även om det verkar som om tjejer är starkare så är tjejer egentligen svagare och måste ha enklare krav för att klara sig. Det är inte en bra start.

Kuriosa: Tidskraven på löpningen blev mycket riktigt könsindelade strax efter att jag slutat högstadiet och lärarna kunde pusta ut.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Bland barnvagnar och invandrare

Charlotte5 kommentarer

Vi talar ju ibland om hur politiker inte behöver vara sakkunniga, utan kan våga erkänna att de inte är kompetenta nog att svara och sedan fråga experter. Esbopolitikern Pia Kauma (Samlingspartiet) drar verkligen det här till sin spets fast liksom åt andra hållet. Hon ifrågasätter nämligen varför invandrare ska köpa nya barnvagnar med utkomststödet när infödda finländare köper begagnat. Hur Kauma vet att det ligger till på det här viset är fullkomligt baserat på vad folk här och där har klagat om samt hennes egna kunskaper om andra kulturer. Enligt Kauma vill nämligen ”vissa invandrargrupper av principskäl inte vill lägga nyfödda i en begagnad barnvagn”. Det här är sant för det har hon hört.

Kan det finnas invandrare som använder de 200 euro man får (oavsett härkomst) för stöd av barnvagnsköp och lägger till sparpengar för att köpa en ny vagn? Ja. Kan det rent av finnas en invandrare som gör det för att de helst inte vill ha en begagnad vagn? Absolut.

Frågan är väl bara vad i helvete någon annan har med det att göra.

Kauma bekymrar sig också över att minoritetsgrupper, så som invandrare, har egna ombudsmän ”som en vanlig fattig finländare inte har” och att invandrarna därför har lättare att få till exempel stöd. Det uttalandet är baserat på ett mejl från en person som sökt utkomststöd men inte fått det, medan en invandrare med hjälp av minoritetsombudsmannen hade fått stöd.

Det här är så bisarrt att jag inte ens vet var jag ska börja. Anledningen till att invandrare får extra hjälp av till exempel en minoritetsombudsman är inte att invandrare ska kunna snylta på vad som rätteligen tillkommer ”riktiga” finländare, utan att byråkratin när man kommer till ett nytt land är ett träsk. Långt ifrån allt finns översatt till ett språk man talar, och tro mig, även om man råkar tala ett av de språken som blanketter i allmänhet finns översatta till är det långt ifrån en garanti för att man förstår dem. Kommer man till ett nytt land behöver man stöd, oavsett hur arbetsam och duktig man är.

Och angående barnvagnarna, den i särklass mest udda fråga som lyfts upp till politisk nivå sedan slutet av 1800-talet, menar Kauma att ”[f]olket vill veta med vilka pengar barnvagnarna är köpta”. Nu är ju inte jag en riktig finne, utan blott invandrare, men personligen skiter jag högaktningsfullt i hur folk finansierar sina barnvagnar. Kauma hävdar att man genom att inte utreda saken ”i onödan” bygger upp ”en missämja mellan infödda finländare och invandrare”.

Nej. Kauma själv går först i pöbeln som bygger upp missämja. Kauma själv tänder facklorna. Hur? Genom att lyfta fram hur gruppen invandrare, definierad endast så som varandes icke infödd urfinländare, spenderar sina pengar som en relevant fråga. Det är inte relevant. Inte någonstans. Och det faktum att somliga beklagar sig över att ”finländare” behandlas orättvist gentemot invandrare betyder inte att det är sant. Tvärtom visar forskning att det är den som inte uppfattas som urfinländare som systematiskt diskrimineras, oavsett vad Kauma på sina långa och mödosamma resor hört.

Politiker kan inte veta allt så där briljerar ju Kauma. Politiker ska också lyssna på folket så poäng för det också. Men politiker ska inte driva frågor baserade på hörsägen, fördomar och rasism när det finns tydlig och klar fakta som visar att det är just hörsägen, fördomar och rasism.

Kuriosa: Vi köpte en helt ny barnvagn av två enkla anledningar: 1) jag visste inte hur man fick tag på en begagnad för att jag inte förstod ett ord av vad folk sa eller hade de rätta kontakterna och 2) vi ville kunna spara vagnen till ett eventuellt syskon. Barnvagnen hade vi dock inte råd med själva, utan fick hjälp av släktingar för att kunna införskaffa. Om Kauma vill kan jag ge namnen på dem som bidrog. Så att vi inte ökar någon missämja eller så.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Lyxgenus

Charlotte9 kommentarer

Jag inser att vad jag nu kommer att skriva kan uppfattas som väldigt provocerande, men jag känner ändå att det är någonting som jag liksom måste få ur mig. Om ni känner att ni inte orkar provocerande texter i dag kan ni skrolla ner till kattbilden i slutet. Ok? Ok. Så here it goes: Ibland finner jag mig själv dunka huvudet i väggen över hur många som ser sig som genusmedvetna kan vara så kolossalt omedvetna om allt annat – hur genustänket liksom alltid får överskugga allt annat. Och missuppfatta mig inte (massuppfitta, som någon sa), jag tycker att genus är superviktigt. Doh, liksom. Det är ju mitt jobb. Men genus är inte alltid det viktigaste.

För det första: Att ens ha kommit till en punkt när genus är relevant att bekymra sig över är en jävla lyx. De allra flesta, i världen och till och med i lilla Sverige, har inte den lyxen. Det behöver inte ens röra sig om krig och svält, utan om tid och små ekonomiska prioriteringar. Att köpa könsneutrala kläder är till exempel i allmänhet betydligt mer tidskrävande och dessutom ofta dyrare än att haka på det monster vs prinsess som säljs ungefär överallt. Att bekymra sig över i vilken mån förskolan agerar enligt läroplanens genusföreskrifter känns väldigt irrelevant för dem vars förskola behöver byggas om, där det är dålig ventilation, svårt att få personal eller liknande. Själv mottog jag i går en lapp om att dotterns förskola inleder ett samarbete med församlingen och hur de därför kommer att börja arbeta kring psalm 492 (lång historia, vi tar den en annan gång). Det finns andra saker att diskutera på vår förskola än just genus. Om vi säger så.

Och nej, man behöver ju inte sluta driva genustänk bara för att andra har det värre liksom, men jag tycker att man ska vara medveten om att man är i en privilegierad position om man gör det. Man slår inte från underläge, som många verkar tro, även om det förstås i bland kan kännas hopplöst med världens oförstånd.

För det andra: Ett genustänk är inte en garanti för att något är bra. Ibland kan en klassisk sagotant som bakar bullar och lyssnar i timmar och läser sagor och säger hur fin man är vara exakt precis vad ett barn behöver. Ibland kan en klassisk manlig man med övertro på sin egen och barnets förmåga att göra till synes korkade men ändå roliga och gränstänjande grejer vara precis rätt. Barn lär sig på nolltid att alla inte gör lika dant, de vet vem som bakar bullarna och vem som kör pulka på taket. Personligen tycker jag förstås att det är jätteviktigt att det inte alltid är kvinnor som gör det ena och män det andra (därmed inte sagt att jag kommer att börja åka pulka på taket), men bara för att det är viktigt att normerna luckras upp betyder det inte att det är dåligt när de ibland följs. Det är mångfalden vi behöver. Det går nämligen inte att utplåna normer, bara förändra dem och göra dem mindre rigida. Bland vissa tycks genustänket föra med sig nya normer.

Därför kan jag bli riktigt lack på när somliga genusmedvetna tar på sig att rätta folk som inte är genusmedvetna. För att jag anser det vara ett sätt att från en privilegierad position skuldbelägga andra och för att jag tycker att det är oförskämt att pracka på andra sin egen uppfattning om vad som är bäst.

Så där nu fick jag det sagt. Här är en bild på en katt.

IMG_0762-20140519

Kulturkrockar · Vardagslivet

Tjejer som trummar

Charlotte2 kommentarer

Under de år som jag har drivit den här lilla bloggen har det varit en hel del män här och förklarat för mig hur det kommer sig att kvinnor ibland tycks ha svårt att ta sig uppåt i karriären. Mest handlar det om att kvinnor i grund och botten inte är riktigt lika bra som män och ett av de exemplen som getts har varit att kvinnor förstås kan försöka bli trummisar precis hur mycket de vill men anledningen till att det inte finns (kort disclaimer: det finns!) riktigt bra kvinnliga trummisar är att kvinnor naturligt inte är lika starka som män. Och medan jag lyssnar på Sarah Stones cover av Lordes Royals tänker jag att anledningen till att så många män tycks tro att det finns fullkomligt naturliga, biologiska, vanligt logiska förklaringar till att kvinnor har svårt att ta sig uppåt är att dessa män inte förstår vad som egentligen krävs. Vad som egentligen liksom är talang. För att vara trummis krävs det till exempel inte någon särskild fysisk styrka. I själva verket gäller det alla toppositioner där män är överrepresenterade; ingen av dem kräver något som män av naturen har mer av. Det vara bara det.

You can call me Queen Bee
and baby I’ll rule.

PS: Läs för allt i världen inte kommentarerna under hennes video där män mansplainar hennes trummande och kommenterar hennes utseende. Sinnesfrid, people. Läs inte.

Kulturkrockar

Bevisa sig själv

Charlotte2 kommentarer

I dag har jag varit token svensk i Yle Vegas populära debattprogram Slaget efter tolv. Jag och en professor i statsvetenskap (och en utrikeskorrespondent som var otroligt klipsk) diskuterade det svenska valet. Hur det gick kan ni själva höra här! Förutom att jag kände att jag hade tagit mig ordentligt med vatten över huvudet som gav mig på att kommentera svenska valet i direktsänd radio när jag insåg att jag är den enda i studion som verkligen inte är kompetent nog att öppna käften i frågan slet jag med det faktum att jag är kvinna. Professorn i statsvetenskap var nämligen en finlandssvensk man i sina bästa år, synnerligen beläst och vältalig och så mycket mer kvalificerad att uttala sig att det kändes som att ha ett sjölejon förklara bambu för en panda. Det var svårt, men absolut nödvändigt, att låta den här äldre finlandssvenske mannen ta plats, förklara och vara expert. Att ge den här mannen utrymme. I princip alltså göra precis tvärtemot vad min instinkt säger – ta plats och inte låta män tro att de är bättre bara för att de är män. För han var ju inte bättre än mig för att han var man utan för att han var typ dubbelt så gammal och i åratal har bedrivit synnerligen intressant forskning på just de sakerna vi diskuterade.

Det tror jag är viktigt att komma ihåg. Att man inte alltid måste bevisa sig själv, fast man är kvinna. Det var kanske det viktigaste jag lärt mig i dag. Det, och att invandrare är ett hårt arbetande folk.

20140826-225036.jpg

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Om oskuld(er)

Charlotte2 kommentarer

För ett tag sedan visades den amerikanska dokumentären ”How to lose your virginity” i Finland och Karolina bad mig kommentera. En trailer och en kort artikel (på finska) finns här. Först och främst skulle jag vilja säga att jag tycker att det är ett oerhört relevant och viktigt ämne som man, även om det känns som om tusen vägar ligger öppna för det, inte får skämta bort. Som dr. Emek Ergun påpekar i trailern så existerar ”oskuld” som en separat enhet, det är något väldigt påtagligt (och seriöst alltså, här bubblar min hjärna av oförskämda puns – men ska försöka låta bli) och verkligt. Vad som inte framgick av trailern men som likväl är viktigt att lyfta fram är emellertid att det där med att ”vara oskuld” faktiskt inte är ett biologiskt fenomen. Alla har inte en mödomshinna som spräcks vid första gången medan andra har en mödomshinna som växer tillbaka och så vidare. Betydelsen av att vara oskuld är kulturellt betingad, inget mer.

Att oskuld är kulturellt betingad bekräftas av att det i allmänhet bara är kvinnor som diskuteras när man talar oskuld. En kvinna som har bevarat sin oskuld har ”sparat en gåva till sin man” medan den man som är oskuld sannolikt är det för att han inte kunnat få sex någonstans. Manlig oskuld är inte ett respekterat val på samma sätt. I förlängningen betyder det här förstås att det är ok för unga män att leva ut sin sexualitet medan unga kvinnor ska hållas kort. Det säger sig självt att den ekvationen är som upplagd för våldtäktskultur, där killar ska truga och tjata och flickor säga nej fast de menar ja tills ingen längre vet vem som ville och vem som inte ville.

Och om någon betvivlar att det är kvinnor som åsyftas när man talar oskuld visar trailern lysande exempel på den allmänna uppfattningen, En ung man som intervjuades menade exempelvis att det finns tre olika sorters oskulder: vaginala, anala och orala. Vad hade jag inte gett för att höra honom besvara frågan om han då är anal oskuld för att han inte har haft en penis i rumpan. Nej, oskuld handlar här om något som kvinnor har och som män kan ta. Trots att den unge mannen räknar upp tre sorters oskulder inkluderar ingen av dem män.

3Virgins13Virgins2

3Virgins33Virgins4

So what kind of virgin are you?

Det leder oss in på det ställe i trailern när jag fick ett smärre dunka-huvudet-i-tangentbordet-världen-är-sjuk-moment, nämligen när fäder tar sina döttrar på renhetsbaler. Baler där döttrarna, alltmedan de håller sin av stolthet snyftande fader i handen, får svära att de ska hålla sig rena oskulder tills de gift sig. Vad som stör mig mest är inte att de gör det för att de tror att Gud vill det (Gud skapade ju i så fall också multipla orgasmer så… ) utan det faktum att den kvinnliga oskulden ramas in av män. Det är fäderna som står med sina döttrar, fäderna som ska godkänna blivande män, en utvald man som ska få ”ta emot gåvan”. Det är kvinnorna man ska låsa in i höga torn och kyskhetsbälten för att skydda deras oskuld. Varför inte låsa in de unga männen i stället? Det är en minst lika plausibel lösning. Och lika korkad.

För vad det handlar om är förstås en förkrossande heteronormativ, Bibelgrundad syn på vad sex faktiskt är. Att sex är penis i vagina (om man inte är lika progressiv som den unge mannen och kan komma på två ställen till) och ingenting annat. Och jag säger inte att alla nu måste prova massor med nya grejer som heter saker ingen egentligen kan uttala, men jag skulle önska att fler människor som hade sex gjorde det så som de själva ville. Att både män och kvinnor kunde få lära sig att lyssna på sin egen kropp och på sin partner. Eller ett elektriskt tillbehör som kallas Hubert, om man nu vill det. Bra sex handlar om att lyssna in.

Sannolikheten att den som får lära sig att en kvinna är ren så länge hon inte har haft sex och därför väntat tills bröllopsdagen i 20-årsåldern är särskilt bra på att lyssna in är knappast särskilt stor. Förmodligen förstår man inte ens sin egen kropp, så hur ska man då kunna förstå någon annans? Sannolikheten att den första gången blir rosaskimrande magisk och underbar och allt det man drömt om är därmed försvinnande liten. Sex är som chokladkaka. Man glömmer inte den första tuggan, men det är först när man ätit mer som man förstår hur god den är. Och vad man skulle kunna göra med lite grädde.

Ytterligare en aspekt är åldern, där unga kvinnor sexualiseras genom att verka så icke-sexuella som möjligt. Det finns till och med särskilda trosor att köpa som ska göra att man ser ut att vara ”nätt och jämt laglig”. Sånt får mig att vilja slå folk på käften. Om en kvinna inte vill vara ett sexobjekt, hur ska hon göra då? Man kan inte klä sig utmanande för då ber man om det och man kan inte klä sig sedligt för då är man lovligt byte. Hur ska unga kvinnor som växer upp i en sådan miljö kunna förhålla sig till sina egna kroppar och till en framtid som något annat än objekt? Hur ska dessa unga kvinnor förstå vikten av utbildning och självständighet och kunna uppskatta sitt eget värde? Och hur ska de unga männen förstå hur man ska umgås med kvinnor om kvinnor inte har ett fullgott människovärde?

MagicWand

Jag tycker, som med alla frågor om sex, att det måste vara upp till var och en att avgöra vad som känns bra. Vill man vänta ska man göra det. Vill man inte vänta är det fritt fram när man hittat någon som är med på noterna. Däremot så ser jag en stor fara i den oskuldsfanatism som är på uppgång i USA. Den fjärmar kvinnor från sin egen sexualitet och lägger ansvaret för den i händerna på män. Det är inte bra. Dessutom reproducerar den idén att män alltid vill ha sex och alltid är potentiella hot mot kvinnors renhet. Och jag tycker av förklarliga skäl inte om när folk gör lösa hänvisningar till medeltidens mörker, men på riktigt: det är en sjukt medeltida idé och det är dags att släppa den. Män måste kunna få tacka nej, och kvinnor måste kunna få tacka ja. Därför tycker jag att filmer som den här är välbehövliga, särskilt eftersom filmmakarna inte lät projektet stanna vid en film utan också tar emot och kontinuerligt publicerar folks reaktioner och berättelser.

Mer om filmen kan man läsa här! Den som vill titta på hela kan göra det här!

Kulturkrockar · Vardagslivet

Att vara tjej i en countrysång

Charlotte2 kommentarer

Det är inte lätt att vara tjej i en countrysång nuförtiden. Att vara en pretty, little thing som man stirrar på, visslar efter, frågar om en date igen och igen och igen. Och jag ska inte säga att jag lyssnar överdrivet mycket på country men de gånger jag gjort det så har just det här stört mig något så grundligt. Texterna är inte alls romantiska. De är handböcker i sexuellt ofredande och objektifiering.

Så min bror uppmärksammade mig på den här, och nu sitter jag här och nynnar förnöjt. Måste nog skaffa mig en cowboyhatt.

Via Upworthy!

Historikerns historier · Kulturkrockar

Om arbete och sex

Charlotte6 kommentarer

Eva bad mig läsa och kommentera en artikel på The Economist, som handlar om prostitution. Artikelförfattaren menar att Internet gör köpandet och säljandet av sex både enklare och säkrare och att regeringar måste sluta försöka förbjuda prostitution. Även om tanken säkert är god – ny teknik gör prostitution tryggare – är artikeln fylld av otroligt tveksamma utgångspunkter och därmed synnerligen vanskliga slutsatser.

För det första genomsyras artikeln av att anledningen till att prostitution är olagligt är att folk i allmänhet är pryda. Därför menar artikelförfattaren också att prostitution över nätet är något vi borde jubla över eftersom vi inte längre behöver se det på gatorna. Och visst finns det en dimension av prydhet, särskilt i USA, men prydhet är givetvis inte anledningen till att prostitution är olagligt eller att de flesta av oss inte känner oss bekväma med konceptet.

Nej, för de flesta av oss handlar det om den prostituerades säkerhet, om trafficking och utsatthet, om beroende och socialt stigma. Till viss del tar artikeln upp dessa aspekter, men i de mest bisarra sammanhang.

”The problem of sex tourism plagues countries, like the Netherlands and Germany, where the legal part of the industry is both tightly circumscribed and highly visible.”

Jo, sexturism är ett problem i Nederländerna och Tyskland och jo, det är länder där prostitutionen är reglerad men ändå synlig. Det stämmer. Men att antyda att dessa saker har något som helst samband är verkligen märkligt. Sexturism är ett betydligt större problem i andra länder, så som Thailand eller Dominikanska Republiken – länder som verkligen inte är kända för att upprätthålla lagligt skydd för prostituerade. Kanske skulle prostituerade där få det bättre med Internet, men sannolikheten att de omtalade apparna med säkerhetsfunktioner någonsin skulle komma dessa prostituerade till godo får nog sägas vara beklämmande liten. Problemet med sexturism kommer alltså inte alls att avhjälpas med Internet. Och sexturism är inte ett problem för att den lagliga delen av industrin är kringskuren. Förstås.

Artikelförfattaren menar också att förskjutning till Internet normaliserar prostitution.

”The shift makes it look more and more like a normal service industry.”

Vad artikelförfattaren fullkomligt bortser ifrån är dock att det likväl inte är en vanlig servicebransch. Forskning visar förvisso att prostituerade under århundradena har betraktat sig som sexarbetare med fokus på arbete snarare än sex. Genushistorikern Julia Laite skriver på den underbara bloggen Notches följande:

”We have evidence of collective identities and labour association amongst prostitutes in the nineteenth century: dozens of women marching through the streets of Aldershot banging pots and pans to protest brothel closures makes for just one striking example.”

Kvinnorna själva ser sig som arbetare. Laite menar därför att prostituerade – eller sexarbetare, vilket torde vara en mer korrekt term – inte bör ses i ljuset av sexualitet utan i ljuset av kvinnors tillgång till arbete. Till viss del håller jag med, men samtidigt är det så mycket mer komplext än så. Prostitutionens långa historia – det sägs ju vara det äldsta yrket – är nämligen intimt kopplad till kvinnors underordning och till kvinnors förbjudna sexualitet. Det går inte bortse ifrån och därför är prostitution inte en helt vanlig servicebransch som bara behöver legaliseras och få ett bättre regelverk och Internet för att fungera felfritt. Intressant nog sätter artikelförfattaren utan att själv märka det fingret på exakt varför sexbranschen är så komplicerad.

I stycket efter att författaren konstaterat att det visst är en normal servicebransch skriver hen följande, med anledning av att prostitution också kan analyseras som en helt normal servicebransch:

”We have dissected data on prices, services and personal characteristics from one big international site that hosts 190,000 profiles of female prostitutes. The results show that gentlemen really do prefer blondes, who charge 11% more than brunettes. The scrawny look beloved of fashion magazines is more marketable than flab—but less so than a healthy weight.”

Vad det här stycket visar är inte hur bra det går att analysera prostitution som servicebransch utan hur otroligt nära kopplad prostitution är till kvinnlig objektifiering. Om vi bortser från att det förmodligen finns ganska få kvinnor som inte automatiskt blir fly förbannade över omdömet ”flab” eller begreppet ”healthy weight” och att dessa inte på något vis är fullgoda analytiska kategorier är själva sexualiseringen det viktiga. Artikelförfattaren konstaterar att ”sex säljer” och att det bara är att betrakta som fakta vi inte kan göra något åt, men sanningen är att det inte är sex som säljer utan sexualiserade kvinnor som säljer. Förra veckan ringde Linn Jung från Myteriet upp och frågade om min syn på fenomenet att unga kvinnor erbjuds typ drinkar och cigg mot att ha sex med äldre män eftersom det verkar bli allt vanligare (läs även My Tengströms krönika). Och det är just det här; prostitution och sexualiserande av kvinnokroppen hänger ihop vilket medför att det är långt ifrån endast de kvinnor som faktiskt är sexarbetare som får ta konsekvenserna. Den sexualisering som sexbranschen bygger på är en del av samhället i stort och verkar hämmande på kvinnor i alla branscher. Det är ett bedömande och fördömande av kvinnors kroppar som om kvinnorna inte hade något annat att erbjuda. Ett nedvärderande av kvinnors kunskaper (även inom sex) till förmån för utseende. Inte ens artikelförfattaren diskuterar vad kvinnorna är bra på, utan deras utseende.

Om sexarbetare är ett yrke så är det det enda yrke som kvinnor förväntas utföra utan att de själva har anmält intresse för det. Det enda yrke som en helt vanlig random kvinna kan bli tillfrågad om en fredagskväll.

Samtidigt är prostitution, precis som Laite påpekar, även en fråga om kvinnors arbete. Artikelförfattaren på The Economist vill se prostitution ur ett ekonomiskt och arbetsmarknadspolitiskt perspektiv och menar bland annat att det är ”oliberalt” (en term som säkert fungerar bäst i en amerikansk kontext) att kriminalisera ens delar av prostitution. Likväl missar artikelförfattaren det viktigaste angående sexarbete ur ett ekonomiskt och arbetsmarknadspolitiskt perspektiv, nämligen att det handlar om just kvinnors arbete och att det i allmänhet är en väg som kvinnor väljer på grund av bristen på alternativ. Problemet med prostitution skulle alltså lika gärna kunna sägas vara ett problem baserat på tillgången till trygga anställningar för kvinnor – och då särskilt unga kvinnor och ensamstående mödrar. Som Laite uttrycker det:

”The difficult truth is that testimonies of historical as well as present-day prostitutes provides ample evidence that women do choose sexual labour in the face of dire economic circumstances and terrible labour alternatives. Perhaps this is why we find it so difficult to imagine prostitution as work, and to take the organization of sex workers seriously. It involves a recognition that sex work is deeply connected to the exploitative capitalist economy of which we are all a part.”

Artikelförfattaren på The Economist väljer rubriken ”A Personal Choice” på sin artikel för att framhålla att prostitution är ett val. Personligen tycker jag att det är hög tid att diskutera alternativen. Det är inte för att vara moraliserande, utan för att prostitution – oavsett hur man väljer att betrakta det – handlar om kvinnors rättigheter.