Kategori: Historikerns historier

Historikerns historier · Kulturkrockar

Ett historiskt perspektiv på misandrin

Charlotte2 kommentarer

Jag fick en kommentar med en länk på mitt inlägg om att det inte finns strukturellt, socialt accepterat manshat. Länken är till en artikel på SvDs kultursidor som grundar sig på en bok av sociolog Cristoph Kucklick – Das unmoralische Geschlecht (ung. Det omoraliska könet). Och jag ska säga direkt att jag inte har läst Kucklicks bok och därför inte vet hur väl artikelförfattaren (Håkan Lindgren) återger vad Kucklick faktiskt står för. Lindgren menar dock att ”Kucklick har […] hittat något som, om han har rätt, gör att vi behöver skriva om de senaste 200 årens historia en aning”.

Så vad är det då Kucklick har hittat? En uppsjö negativa uttalanden om män, gjorda av stora tänkare alltsedan 1700-talets slut. Och det finns många. Kucklick hade säkert kunnat spendera halva sin karriär på att gräva fram fler. Men sedan gäller det hur uttalandena ska tolkas. Kanske ligger problemet nu i att jag bara läst artiklarna (det finns två), inte själva verket, men om det fanns en historisk kontextuell förankring i Kucklicks bok lyser den med sin frånvaro i Lindgrens artikel.

Så vad är då en historisk kontextuell förankring? Jo, det är att se människor som barn av sin tid, och fenomen som delar av en viss tid och plats. För att förstå dessa negativa uttalanden om män måste man också förstå tiden i vilka de gjordes. Kucklick menar, enligt Lindgren, att samhället haft ett problem med män alltsedan moderniteten kom och att detta inte har någon motsvarighet i historien. Enligt detta var det ett ”intellektuellt patriarkat” i form av exempelvis Fichte, von Humbolt, Kant och Hegel som ”formulerade den nya manlighetskritiken”.

Redan här tycker jag att det borde ringa några klockor, för vad har Fichte, von Humbolt, Kant och Hegel gemensamt? Jo, de är män. Ändå ska de ”på kort tid” byggt ”upp en konsensus om att mannen är mänsklighetens fiende”. Så om vi går tillbaka till början av 1800-talet och ser på hur samhället såg ut förstår vi mer av hur mannen som mänsklighetens fiende ska förstås. Modernismen och industrialismen innebar bland annat att städerna fylldes av fattiga i sällan skådat antal och vi närmar oss klasskamper och konflikter mellan arbetsgivare och arbetstagare. Med modernismen och 1700-talets vetenskapliga utveckling kom också viljan att strukturera samhället och att sortera in människorna i liknande system som Linné gjort för växterna. Vi får Darwin, rasbiologi och kriminologi. Samtidigt har vi också kolonialism och en enorm debatt om slaveri i USA. I den här tiden föds tanken på de olika människoraserna (som ett vetenskapligt grundat fenomen) och på att man genom att mäta exempelvis näsor, pannor, ögon och så vidare kan avgöra hur en person är. Eftersom de fysiska uttrycken går i arv gör också personligheten det. En kriminell pappa ger alltså en kriminell son.

När detta intellektuella patriarkat således formulerar den nya manlighetskritiken så är det inte huvudsakligen mot män som skilda från kvinnor utan mot somliga män som skilda från andra män. När man i slutet av 1700-talet skrev ”all men are created equal” var det rättigheter för dessa olika typer av män som man talar om – även om man sedan på 1800-talet inte längre visar några tecken på att ens alla män skulle vara skapade som likar.Man var medveten om både klass- och rasskillnader och det är dessa skillnader man framhäver genom att exempelvis tala om barbariska män. Lindgren skriver:

”Det som hände, säger Kucklick, var att moderniteten placerade allt den avskydde hos sig själv i mannen. Är samhället grymt och nyckfullt, drivet av ett egenintresse som struntar i alla konsekvenser? Sådan är mannen! Mannens ”karaktär” blev en bekväm förklaring till en social omvandling som var svår att få grepp om.”

Jo, men denna manliga karaktär kom i en uppsjö olika varianter där det fanns den rationelle, vetenskapligt och litterärt bevandrade mannen som var det högsta idealet. Det faktum att alla tänkare som skrev om männens karaktär på den här tiden var män talar sitt tydliga språk. Det är män som diskuterar andra män i förhållande till män i en tid när exempelvis gifta kvinnor inte är myndiga, där kvinnor inte får ha yrken eller äga mark och där de första kvinnorna just under stora protester fått tillgång till högre utbildning. Det fanns tveklöst en väldigt nedlåtande syn på män, men den var grundad i klass och etnicitet – inte bara i kön – och den drevs av de män som satt på all makt. Därför är det fel att tala om strukturell, socialt accepterad misandri (alltså manshat) för det gällde inte alla män.

Men kvinnorna då? Även kvinnorna sorteras in i det samhällssystem som skapas men kvinnor fanns det i de flesta analyser bara en sort av. Dimensionen av klass och etnicitet som fanns för männen finns inte längre i kvinnobeskrivningarna. Därför får man också en beskrivning av kvinnan som godheten själv, som from och mild, av naturen. Lindgren skriver:

”Med giftermålet övergick alla rättigheter till mannen – men bara kvinnan hade rätt att bestämma om äktenskap ska ingås eller upplösas, eftersom äktenskap, enligt Fichte, bara borde ingås av kärlek, och bara kvinnan var förmögen att älska. I mannen ”finns ursprungligen ingen kärlek, bara könsdrift”, ansåg han.”

Det här kanske verkar nytänkande och bra för kvinnorna, men om vi läser det noga så ser vi att nyckelpunkten är kvinnans bestämmanderätt vad gäller att ingå äktenskap. Eftersom hon får bestämma om hon vill gifta sig är det sedan i sin ordning att alla rättigheter tillkom hennes make. Men redan kanonisk rätt tillskrev kvinnan rätten att säga sin åsikt innan hon gifte sig. Redan på medeltiden hade hon alltså den rätten – det var inte ett modernistiskt nytänkande. Det nya är att äktenskap ska ingås på grund av kärlek, och det är här som den nya vetenskapliga forskningen kommer in. Kvinnan är irrationell och kan känna irrationella känslor som kärlek (vilket förstås är positivt här). Könsdriften som mannen drivs av gör honom och kvinnan till väsensskilda. Och om vi ska vara petiga, vilket vi ska, så är det ungefär den samma indelningen som dagens evolutionspsykologer ger män och kvinnor. Kvinnor söker kärlek – män söker sex.

I del två av Lindgrens artikel, ”Patriarkatet gör mannen helt värdelös”, landar vi i så många historielösa missförstånd att jag knappast hinner redan ut dem här. Ett citat om det klassiska att positionera sin forskning mot vad tilltänkta feminister har gjort och tyckt:

”Feminister som har studerat 1800-talskällor har missuppfattat vad de läst, säger [Kucklick]. De har haft sin maktanalys klar från början: männen ansåg sig själva totalt överlägsna och betraktade kvinnor som underlägsna på alla plan.”

Istället för att positionera sig mot feminister hade det varit mer relevant att diskutera vad historiker har sagt om 1800-talskällorna. Som en tanke bara.

Därefter kommer vi till den brinnande punkten: Lindgren menar att manskritiken kan ”samexistera med en övervärdering av mannen”. Jag håller fullkomligt med. Men vad är det då vi ser? Vad är Kucklicks citat uttryck för? Inte är det ett strukturellt socialt accepterat manshat i alla fall. Den diskussion som fördes inom 1800-talets intellektuella patriarkat var till för andra likasinnade. Det var inte böcker ämnade för bred läsning eller ens för en kvinnlig publik. Män satt fortfarande på all makt, så mycket av den rentav, att de kunde drista sig till att börja kritisera lägre former av manlighet. Vi ser också en romantisering av förhållandet mellan män och kvinnor (av en viss status och etnicitet) där kvinnor lyfts upp på piedestal, moderskapet hyllas, kvinnligheten ska skyddas. Det är ett särskiljande av könen och ett hyllande av vissa ideal som hör mycket nära samman med nationalismen. Då man inte såg skillnad på olika kvinnor (utan bara den vita, lite rikare kvinnan) talade man om kvinnan som varandes på ett visst sätt, medan man utgick från en myriad av olika sorters män och därför kunde värdera dem olika. Så snart vi ger plats för olika tolkningar av kvinnor och kvinnlighet – vilket äntligen börjar komma – kommer vi att se samma variation i synen på kvinnan också. Vad Lindgren tycker att han ser i att män får symbolisera allt problematiskt även i dagens diskurs är inte ett uttryck för misandri, utan ett uttryck för den manliga normen.

Lindgrens slutsats är att

”Patriarkatet är inte en ordning där mannen värderas högst – det är en ordning där mannen är fullständigt värdelös utom när han utövar makt genom hot och våld.”

Och jag vet inte riktigt vad jag ska säga, utom att det är en grov förenkling, frikopplad från historiska verkligheter och utan relevans för diskussioner av patriarkatet. I ett patriarkat värderas somliga män högre än andra män, främst utgående från ålder, men varje man är överordnad kvinnorna på samma nivå som han själv. Det har inte med filosofiska utläggningar om lynnen att göra, utan med fördelning av makt och resurser.

Kuriosa: Kvinnor kunde i allmänhet inte dömas för mord som vanliga brottslingar eftersom det inte låg i kvinnans natur att kunna mörda. Kvinnliga brottslingar tenderade därför till att klassas som psykiskt sjuka.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Kroppsideal och om sånna som borde stanna på läktaren

Charlotte85 kommentarer

Via Ugglan hamnade jag på Karl-Johan Karlssons krönika om hur sjuka unga tjejers drömmar är. Han tycker att ”betydligt fler killar” borde ”lufta sin syn på kvinnoidealet” för det är så osunt med ”ett anorektiskt ideal som väldigt få kvinnor kan, eller bör, leva upp till”. Så han förklarar för oss kvinnor att ”unga tjejer är extremt lättpåverkade” och att ”inga tjejer drömmer om att vara mulliga, eller ens normalviktiga, utan trådsmala med kilometerlånga ben”. Detta gör unga tjejer alltså trots att ”[f]orskning har visat att män snarare gillar smala midjor kombinerat med breda höfter, med andra ord kurviga tjejer.” Fuck you very much, herr Karlsson.

Problemet att unga flickor svälter sig själva är förstås inte männens fel (och jag misstänker att det är vad Karlsson egentligen ville säga). Men problemet består heller inte av att kvinnor bara inte fattat att män egentligen skulle vilja att de såg ut på ett annat sätt och därför svälter sig. Och  lösningen på problemet är för i helvete inte att tydligare förklara för kvinnor att de egentligen borde ha smala midjor och breda höfter. Hur någon nu kunde vara så frikopplad från verkligheten att den trodde det.

För det första handlar självsvält inte nödvändigtvis om utseende, utan om kontroll. Kontroll över sin egen kropp i en värld där sådana som herr Karlsson tar sig rätten att upplysa om hur en kropp borde se ut. Hur kroppen de facto ser ut är av underordnad betydelse. Det behövs inte ett särskilt långt historiskt perspektiv för att inse det.

De här kvinnorna hade också en man som berättade för dem hur de skulle kunna rätta till sin kroppar för att män skulle tända på dem.

Kroppsidealen kommer och går. Kvinnor har i alla tider kämpat sitt yttersta, svält sig, ätit extra, rakat, sminkat, snörat och bundit upp, för att anpassa sig efter idealen. Självklart har kvinnor därigenom också varit med och skapat idealen, upprätthållit dem, eldat på varandra och tävlat om vem som kunde späka sig själv mest. Så varför? För att vi fortfarande i dag lever i ett samhälle där en kvinnas främsta värde alltför ofta anses vara utseendet. Och Karlsson hakar på: Unga lättpåverkade kvinnors drömmar är sjuka för att de vill leva upp till ett ideal som män egentligen inte tänder på.

Nej. Det sjuka med drömmarna är att unga kvinnor upplever att kontroll över sin kropp och sitt utseende är det viktigaste i världen. Så viktigt att det överskuggar välmående, utbildning, vänner, hobbies och livet självt. Det är vad som är sjukt. Sjukt är också att män som Karlsson lever i villfarelsen att allt som kvinnor gör är för att män ska tända på dem. Och sorry att vara den som pissar på paraden, men det finns ingen erigerad penis i världen mäktig nog att bota anorektiker. Det behövs ingen ”åsikt från läktaren som kan blandas ut med de sjuka värderingar som råder bland unga kvinnor”. Sitt kvar på läktaren och var tyst tills du fattat att unga kvinnors problem inte kan lösas med att män talar om för dem hur de borde se ut.

Historikerns historier · Vardagslivet

Oops I did it again.

Charlotte3 kommentarer

Kommer ni ihåg den där gången jag lämnade in en ansökan till ett doktorandprogram som i princip var för jurister och sedan inte undertecknade min ansökan? Som om underteckningar av dokument inte har så stor betydelse inom juridiken.

Nu har Helsingfors universitet lediganslagit betalda doktorandplatser så jag sökte förstås, den här gången till doktorandprogrammet för historia och kulturarv. Och så fyller jag i mitt eget födelsedatum fel. För det där med årtal är inte så viktigt när man studerar historia.

”Hej!

Ge era pengar till mig för jag ansvarsfull, noggrann och född i farstun ett datum jag själv hittade på.

Tack på förhand!

Med vänlig hälsning

Den sifferblinda historikern.”

20131030-121805.jpg

Kuriosa: Jag gjorde bara mig själv en knapp månad äldre. Inte några hundra år som jag först höll på att göra. Och månader liksom. Vem hinner räkna dem ändå?

Historikerns historier

De bästa avhandlingsskrivartipsen när man är i skrivsvackan

Charlotte16 kommentarer

Jag och några kvinnliga doktorandkollegor hade det stora nöjet att få spendera ett par värdefulla dagar på Villa Salin för att diskutera vår forskning. Vi talade rätt mycket om motivation och hur man kan göra för att hålla den uppe, men också om vad som händer när man inte lyckas. För även om det känns som om man vore den enda som går ner i svackor och tittar på gulliga kattvideor istället för medeltida urkunder så är vi alla på botten ibland. Det blir, åtminstone för mig, ganska snabbt en ond cirkel. Jag jobbar inte tillräckligt mycket så jag får dåligt samvete så jag äter så jag får dåligt samvete så jag inte orkar jobba tillräckligt mycket och så vidare. Efter ett par veckor är jag inte bara några kilo tyngre utan också så mycket efter i arbetet att jag inte längre kommer ihåg var jag ska börja.

Så talade vi om hur man ska kunna bryta den onda cirkeln och arbeta snabbt och effektivt utan att för den skull arbeta ihjäl sig. Julia tipsade om James Haytons föreläsning  om hur man skulle kunna skriva sin avhandling på tre månader (utan att bli galen, tjohopp) och den tittade vi andäktigt på. Nu har väl ingen som arbetar inom humanistiska ämnen pretentionen att skriva sin avhandling på tre månader. Det förutsätter liksom att man har ett labb och en viss mängd kontrollerbar data som resultat och som kan vara färdigfixat den dagen man sätter sig ner och skriver. Inom humaniora får man ju kontinuerligt gå tillbaka till sina källor, diskutera, kontrollera och läsa på nytt.

Men poängen är egentligen den att man måste ta kontroll över sitt eget arbete och att den enda som kan göra det är man själv. Man måste återkomma till den där kärleken för sitt ämne som gjorde att man från början ansökte om att få spendera fyra år bara med det ämnet utan att det garanterar varken jobb, pengar eller sexliv ens när man är färdig. Och så ska man bryta den onda cirkeln. Här är mina bästa tips, som jag från och med i morgon (famous last words) ska implementera:

* Tryck inte på datorn förrän du vet exakt vad du ska ha den till. Jag brukar trycka på den på vägen in till köket för att göra frukost. Inte för att den kan koka te, utan för att det är en vana. Det som jag borde göra nu är dessutom läsa färdigt en bok som jag ska recensera, så datorn skulle inte behövas alls (ta det lugnt, andas i påse, kan leva utan internet).

* Kontrollera email först sedan du arbetat två timmar. Den som har något väldigt brådskande kan ringa. Jag kollar min email i genomsnitt kanske 70 gånger per dag. Men det måste man ju inte (andas i påse, klarar mig utan email ett par timmar).

* Sätt överkomliga mål för varje arbetsdag och ta ledigt resten av dagen när du är färdig med målet. Effektiv arbetstid när jag är i en sån där svacka, och nu är jag obehagligt ärlig, är kanske 1 timme per dag. Resten av tiden slösurfar jag, städar ur det där skåpet som faktiskt är jättestökigt, sorterar pennorna, kollar min jävla email, läser vad andra skriver på Facebook och Twitter och bloggar och resten av Internet. Om jag istället skulle arbeta effektivt två timmar för att få tillgång till min email har jag redan innan jag faller ner i prokrastinationsmönstret faktiskt arbetat dubbelt så länge som jag annars skulle gjort.

* Dagsmålen bör så ofta som möjligt vara att skriva ett visst antal ord. Om man skriver 300 ord avhandling per dag (vilket är ganska lite, 500 är inga större problem) har man fyllt sin ordkvot på 300 dagar (för ca 250 sidor avhandling – noter är inte inräknade i de 300 orden). Det går att göra.

* Var inte rädd för svackorna! Det händer saker som man inte kan rå på och som man måste ta sig igenom, till exempel sådant som att ens katt dör och man går sönder, men genom att ta kontroll över sitt eget arbete kan man undvika den onda cirkeln, starkare och effektivare och med en kattunge på andra sidan.

* Kom ihåg att du aldrig någonsin är ensam. Har du inte bra kollegor har du alltid den här bloggen. Och den älskar dig, just som du är.

Fyll gärna på med egna tips här under!

Historikerns historier · Kulturkrockar

Lite kort om vad som är naturligt med att föda barn

Charlotte14 kommentarer

Om det inte har framgått redan har jag lite svårt för när man talar om vad som är naturligt för kvinnor i relation till barn och barnafödande. Jag kan i ärlighetens namn inte komma på något annat som är så mytomspunnet som just det här. Delvis säkert för att det är rätt fantastiska grejer, det där när ett nytt litet liv kommer till världen, men delvis för att det är först de senaste kanske 150 åren som man ens på allvar forskat kring kvinnors hälsa kopplat till barnafödande. Det finns ett magiskt skimmer kring hela grejen.

Och så det här med att det är naturligt att det gör ont när man föder barn. Klart som faen att det är naturligt att det gör ont när ett fyrakilos paket ska tryckas ut genom ett hål som en bra dag rymmer ett par fingrar. Om ni ursäktar den mentala bilden. Det är inte så konstigt att det gör ont. Däremot är det väldigt konstigt att det ska läggas en värdering i den smärtan så att den som klarar av att föda barnet utan att få smärtan lindrad har fött barn naturligt. Det implicerar nämligen att den som får smärtlindring inte fött barn naturligt och det är inte så lite problematiskt. För det finns betydligt fler faktorer än låg smärttröskel och dålig tilltro till den fantastiska kvinnokroppens underbara förmåga att föda barn som avgör. Och de sakerna ska få avgöra. Ingen ska bli dömd för att de gjort på ett visst sätt. Förlossningen är inte en uppvisning i optimal kvinnlighet.

För jag tycker att om vi ska kalla förlossningar utan smärtlindring för naturliga förlossningar så ska vi också acceptera att kvinnor dör när de föder barn. Det är nämligen precis lika naturligt. Varje minut dör en mamma av komplikationer i samband med förlossning. Varje år dör 287.000 mammor och varje dag 800 världen över och för varenda en av dessa mammor som mister livet finns det 20 till som får skador, handikapp eller infektioner. De flesta av dödsfallen hade kunnat förhindras om mammorna haft tillgång till sjukvård. Av de där 800 mammorna som dör per dag är det bara 5 i västvärlden och bland unga kvinnor i utvecklingsländer är barnafödande den främsta dödsorsaken. Världen över är det 42% av alla graviditeter som medför komplikationer. 15% av alla graviditeter medför komplikationer som är livshotande. Och det är fortfarande betydligt fler mammor som dör av att de går sönder vid förlossningen, än vad det är kvinnor som dör vid osäkra aborter.

En kvalificerad gissning är att den här statistiken har ett samband med hur det magiska skimret runt barnafödande kunde uppkomma. För bara 10 år sedan var det över 500.000 mammor per år som fick sätta livet till. Siffrorna i stycket ovan är alltså förbättringar med 47% och har varit betydligt större. Historien är fylld med böner för mammors säkerhet, med tröstande ord, med tankar tyngda av vetskapen om de överhängande riskerna. Att överleva barnafödande var en bedrift.

Ibland undrar jag vad kvinnor från tidigare århundraden skulle säga om de kunde läsa dagens diskussioner om de naturliga förlossningarna.
– ”Jo alltså, vi kan ta bort smärtan och förminska lidandet.”
– ”Alright!”
– ”Men om du inte har förjävligt ont så går du miste om att få känna hur fantastisk kvinnokroppen är.”
– ”Men babyn då?”
– ”Om du föder utan smärta kan vi ändå nästan garantera att resultatet av förlossningen är att du får en baby och ett par års betald ledighet.”
– ”Ehhh…”

Alltså alla måste ju få göra som de tycker och vad som känns bra. Det jag ställer mig emot är att det skulle vara mer naturligt att göra på det ena sättet än det andra. Och igen alltså; det är ett oerhört lyxproblem att oroa sig över upplevelsen av själva förlossningen som en betydelsefull del i att få barn, istället för att oroa sig över om man kommer att få se sitt barn växa upp. Det får vi inte glömma.

Statistik finns bland annat på WHO.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Längdskillnader och ifrågasättandet av dogmer

Charlotte23 kommentarer

Nu har jag äntligen hunnit titta på Vetenskapens värld, det där avsnittet om hur det kommer sig att det finns en längdskillnad mellan män och kvinnor. Och jag måste säga att jag är jätteimponerad över att de sände ett sådant program och över hur de lät ifrågasättandet av vad som betraktats som fakta få stå i fokus. Det är för just de här sakerna som genusvetenskapen behövs. Som med Lucy, som förutsattes vara en kvinna för att hon var liten och därför bekräftar att kvinnor alltid varit mindre än män i ett klassiskt cirkelresonemang. Ett annat exempel på hur våra nutida fördomar om kön påverkar resultaten är Bäckaskogskvinnan som först bedömdes vara en man – hon begravdes med jaktredskap – men efter osteologiska undersökningar visade sig vara flerbarnsmor.

I Vetenskapens värld tar de också upp myten om att män måste vara större för att de utför fysiskt mer krävande uppgifter. I diskussioner på nätet har jag många gånger stött på männens fysiska styrka som förklaringsmodell för (och ibland även berättigande av) patriarkala samhällssystem. Jag har sagt det förr och jag säger det igen; kvinnors uppgifter har varit minst lika fysiskt krävande som männens. Förmåga till hårt fysiskt arbete har inte ett positivt samband med status, utan snarare tvärtom. Att män skulle ha ekonomiska (och tidigare även politiska och juridiska) fördelar av sin större fysiska styrka, vilket de har än i dag med argument som att män arbetar mer, hårdare och med mer avancerade uppgifter, har ett betydligt större samband med värderingen av arbetsuppgifter än med fysisk styrka. Därmed finns det heller ingen evolutionsbaserad grund för att män på grund av sina uppgifter borde vara större och längre än kvinnor.

Därmed inte sagt att jag är helt övertygad om att det är så enkelt att det bara handlar om mat, det vill säga; kvinnor får så pass mycket mindre mat än män att de är kortare. Att mattillgång har stor betydelse, och att kvinnor världen över har sämre tillgång till proteiner än vad män har råder det väl knappast något tvivel om. Men att kvinnor rent generellt föredrar långa män ligger det ju också en hel del i. Inte för att skriftliga källor kan ta oss längre tillbaka i tiden än några tusen år, men bra män beskrivs ofta som resliga och ännu i dag hör man kvinnor som inte vill dejta korta män för då kan de ju inte ha på sig sina högklackade skor (I know, man bah wtf.).  Vilken påverkan idealiseringen av långa män kan ha haft (och om den egentligen fungerar som argument utanför den västerländska kulturkretsen) låter jag vara osagt, men jag tycker inte att man helt kan avfärda det som en faktor heller. Dessutom finns det, vilket framkom i programmet, en grundskillnad i längd baserad på tillväxtmönster. Det som mattillgången skulle kunna förklara torde alltså vara en ganska liten längdskillnad – inte varför kvinnor inte är större och längre än män. Det tyckte jag kanske inte framgick helt tydligt.

Ja, och så vill jag bara säga att jag tycker att det är märkligt hur just den här delen av Vetenskapens värld fick så stor genomslagskraft. Nästa del i programmet handlade om hur Grönlands inlandsis smälter i takten 18.000 Cheopspyramider (ett mått jag känner att jag kan relatera till betydligt bättre än kubiknånting) förra året och folk sitter där med sina popcorn och bah ”jävlar vad mycket is asså, helt sjukt att det kallas Grönland”. Det där med att vi på riktigt håller på att förstöra vår planet är liksom inte så relevant. Men så är det någon som menar att kvinnor systematiskt har förfördelats och att tidigare stereotypa tolkningar av könsroller kanske inte är så självklara och då kastar man popcorna, sliter tag i sitt tangentbord och knapprar iväg dödsdomar åt den helvetes genusvetenskapen. Men kanske det bara är de kretsarna jag rör mig i.

Historikerns historier · Vardagslivet

Förståndet

Charlotte86 kommentarer

Jag hade tänkt kommentera Laasanens text på Genusdebatten, om hur kvinnor har sexuell makt. Men jag är ju bara kvinna och kan inte förstå den fulla innebörden av hans vetenskapliga teorier ändå.

laasanen

 

Historikerns historier

Men det är väl ingen som lyssnar på radio nuförtiden, va?

Charlotte7 kommentarer

I dag satt jag okristligt tidigt åter i Radio Vegas studio för att tala intressanta ämnen med intressanta människor. Och så kom svenska dagen och dess firande upp, och att den firas 6 november. Jag kände det komma, det gjorde jag. 6 november. Varför just 6 november egentligen? Vad hände då?

”Vi har ju en historiker här i studion. Som är svensk dessutom!”

Och jag bah ”Ehhh. Det var ju liksom efter 1500-talet.”

Stoltheten över min egen akademiska briljans just nu, den är kanske inte på topp direkt.

20130924-090220.jpg

Historikerns historier · Kulturkrockar

Lite om kvinnors och mäns arbete

Charlotte4 kommentarer

I samma veva som kampanjen Tala om löner lanserades läser jag mycket lägligt Christopher Pihls avhandling om arbete och skillnadsskapande i 1500-talets Sverige. Han är den förste som har tagit sig an det synnerligen tidskrävande uppdraget att pussla ihop alla de spridda uppgifter om arbete som finns för att försöka bygga någon slags helhetsbild, och vad han får fram är riktigt intressant. Eller alltså. Jag tycker ju att 1500-talets Sverige är fruktansvärt spännande, så jag är möjligen lite partisk, men det här är faktiskt en av de få avhandlingar som jag skulle rekommendera vem som helst som är intresserad av arbetets historia att köpa och sträckläsa.  Det följande är mina tolkningar och funderingar kring hans avhandling och ingenting han ska lastas för.

För det första står det klart att människorna själva skilde på mäns arbete och på kvinnors arbete. Det fanns arbeten som män var lämpade att utföra och andra som kvinnor var mer lämpade att utföra och det var så Gud hade bestämt och det som var den naturliga ordningen. På många vis liknar det den inställning som somliga har i dag, om hur männen alltid sköter de tyngre arbetena och det är så det måste vara för män är fysiskt starkare. Det är den naturliga ordningen. Det intressanta är bara att exakt vilka arbeten som det varit naturligt för män respektive kvinnor att sköta har varierat över tid.

När skrivmaskinerna först kom (under 1880-talet) var det till exempel främst män som arbetade på dem för de var så avancerade att det var osannolikt att kvinnor skulle klara av det. Ja. Och sedan blev sekreterare ett kvinnojobb och rätt som det var var det bara kvinnor som skrev på maskin. När datorerna tog över var det liknande idéer. Datorer är jättesvåra. Män använder datorer. Sedan blev datorer vanligare och kvinnor de främsta användarna. Men det är flest män som är IT-support för datorer är fortfarande väldigt svåra på insidan.

Det finns några yrken som varit kvinnligt kodade så långt tillbaka i tiden vi kan följa dem. Allt som hade med kor och mjölkning att göra till exempel. Kärna smör och ysta var kvinnliga uppgifter och Olaus Magnus skriver i sin Historia om de nordiska folken att det var fåfängt av män om de ville närvara vid ystningen. Manligt kodade yrken var det mesta som hade att göra med hästar, allt från skötsel till körslor. Intressant nog är det en trend som lever kvar. Det myllrar av hästtokiga tjejer i stallen, men vad gäller hästar som yrke är det väldigt många män. Sedan finns det också yrken som var kvinnligt kodade här i norr, som exempelvis vallning av får och getter, men som i Centraleuropa var typiskt manliga.

Ett av de där arbetena som åtminstone jag har sett som typiskt manliga är kolare. Ensam i skogen, svärtade kläder, svettigt och tungt. Men faktum är att den manliga kolaren är en kodning som uppkom först vid 1800- och 1900-talen. Christopher Phil har inte bara hittat flera hustrur som arbetade vid kolmilorna, utan även kvinnor som själva var dem som lyfte lönen för mödan och andra forskare har hittat flera kvinnliga kolare under 1700-talet. Inte heller det tunga och mycket farliga arbetet i kolgruvorna i England var bara för män. Att barn deltog (och att det var mycket kontroversiellt) är rätt väl känt men även kvinnor slet och dog i gruvorna innan 1842 års Royal Commission rapporterade hur omoraliskt  det var att kvinnor arbetade i gruvorna och att det måste få ett slut. Omoraliskt inte bara för att kvinnorna arbetade väldigt hårt och det var fysiskt tungt utan för att man hade hittade kvinnor som arbetade för lättklädda. Det är viktigt att notera att 1800-talets viktorianska syn på moral var väldigt speciell. Till exempel tyckte man att det var ganska ok att män fortfarande slet i kolgruvorna medan kvinnor endast fick arbeta ovanför jord.

Det verkar finnas en idé i dag om att det är män genom tiderna som skött de tyngsta, smutsigaste och farligaste arbetena och att detta dels har att göra med en negativ syn på mäns värde, dels med att män naturligt är så mycket starkare och därför mer lämpade för fysiskt tungt arbete. Ser man på hur The Royal Commission resonerade så förstår jag hur man kan komma till den slutsatsen, men det är likväl en alltför grov förenkling för att hålla. Anledningen till att man inte tillät kvinnor i kolgruvorna var för att skydda kvinnorna för att de var svaga och skulle sköta hushållet och serva sin man. Men arbete i kolgruvorna var långt ifrån det enda arbete man ville skydda kvinnor från. Kvinnor skulle ju inte vara skomakare, handlare, lärare, jurister och så vidare, för yrkesarbete tog bort kvinnors fokus från vad som var deras naturliga uppgift; att sköta hemmet. Det var också farligt för kvinnor att arbeta där det fanns män, för kvinnornas moral och anseende kunde skadas och utan moral och anseende var en kvinna inget värd. Det skydd män med makt ville ha för kvinnor var alltså inte för att kvinnor värderades högre än män, utan för att kvinnor (och nu talar vi idéer från 1800-talet) helt enkelt inte ansågs klara yrkesliv. Det gick emot den kvinnliga naturen. Detta synsätt döljer tyvärr att historien är full av yrkesarbetande kvinnor som slet livet ur sig.

Och jag tycker egentligen inte att man ska jämföra kvinnors slit med mäns slit och försöka avgöra vem som slitit mest alls, för jag ser ingen poäng med det, men jag blir förtvivlad över att 1800-talets idéer om dygd och moral och naturlig lämplighet får överskugga kvinnors faktiska insatser. Att kommissionen inte tyckte att kvinnor skulle arbeta i gruvorna betyder inte att kvinnor inte arbetade i gruvorna. Att kvinnor inte fick bli borgare betyder inte att kvinnor inte utförde alla borgarens sysslor utan den rättsliga statusen. Och att kvinnor är fysiskt svagare betyder inte att kvinnor inte har utfört extremt tunga och farliga arbeten. Att byka i en tid när det inte fanns varmvatten var ett fysiskt oerhört tungt arbete med en mängd riskmoment och många skador. Från 1500-talets mitt finns det kvar uppgifter om mat på Kastelholms slott. Där skulle dagligen 310 personer äta. 310 personer. Det är inte ett fysiskt lätt arbete att sköta den trakteringen (tänk er att knåda bröddeg för 310 pers). Köksarbete är ytterligare ett fysiskt tungt arbete med hög risk – och även på vanliga gårdar var det tiotals människor som skulle ha mat dagligen – som främst kvinnor skulle sköta. Ja, och sedan skulle det diskas och städas också. Vad gäller tvättning var det en typiskt kvinnlig syssla med låg status, men tvättningen ger också fingervisning om hur kvinnors arbete har belagts med lägre värde än det arbete män utförde. I kungliga hushåll hade man nämligen ibland manliga tvättare. Inte för att det var tyngre eller för att kvinnor inte skulle kunna klara det, utan för att det var högre status.

Både kvinnor och män har slitit genom århundradena. Ibland, så som vid skörden, slet de sida vid sida. En bra kvinna har alltid uppskattats, men värdet på det arbete kvinnor har gjort har konsekvent varit lägre än värdet på männens arbete – särskilt sedan 1800-talet och utvecklingen av yrkesarbete utanför hemmet. Även om det alltid funnits idéer om vad som är naturligt arbete för män respektive kvinnor har de specifika arbetsuppgifterna varierat över tid, och att kvinnor inte skulle utföra fysiskt tunga och farliga arbeten är en moraliserande myt som fortfarande lever och frodas. Till exempel var det år 2009 i Sverige 55718 kvinnor med arbetsskador mot 45381 män och sjukvården, som domineras av kvinnor, är en av de yrkeskategorier som är mest i riskzonen för både skador och hot och dessutom har tveklöst flest nya sjukfall. Samtidigt finns det kvar rester av tankarna om att män på grund av sin större fysiska styrka också ska klara av hur mycket som helst utan att gå sönder – och att den som inte orkar är vek – och metallarbete och övrigt industriarbete toppar listan över riskfyllda arbetsplatser. Synen på vad som är naturligt för män och kvinnor säger betydligt mer om vår samtid än om vad som de facto är ”naturligt” och påverkar både värderingen av arbete och mäns och kvinnors möjligheter att göra vad de skulle vilja. Man behöver inte mer än att studera historia för att se att det.

Historikerns historier · Vardagslivet

Irritationen

Charlotte2 kommentarer

Jag sitter och förbereder föreläsningar till grundkursen i historia, som jag ska hålla. Och varje gång jag förbereder föreläsningar så slås jag av hur lite jag vet och hur mycket jag har kvar att lära och hur lite tid jag har på mig för att lära det. Jag tror att det blir så. Ju mer man egentligen vet om ett ämne desto mer förstår man att man inte vet. Men det ger en sån där krypande stress av att jag måste sätta igång och lära mig mer nu, jämt, hela tiden, snabbare och bättre och det gör mig ganska irriterad.

Dessutom har jag i vanlig ordning (för 8 år på universitet hjälper inte) glömt att göra terminsanmälan i tid och måste både betala straffavgiften för återinskrivning till uni och malas runt i det allt annat än smidiga byråkratiska systemet för att inte bli av med typ allt (läs: min email).

Ja, och så är mjölken slut och jag tvingas dricka kaffe med jävla matlagningsgrädde. Det kan ju göra vem som helst grinig.