Historikerns historier · Vardagslivet

Ansökningstider

Jag hade egentligen inte tänkt berätta något. Jag hade tänkt att sedan jag lämnat in ansökningshandlingarna i fredags så ska jag bara glömma att det någonsin har hänt och gå vidare med mitt liv. Men jag klarar det inte.

Det är nämligen så att det har öppnats ett vikariat. Det enda i sitt slag i Finland. Det är för en svenskspråkig doktorand i historia som skriver om det svenska i Finland  (I KNOW!! Det är ju JAAAAG!!). Tjänsten innebär inte bara en riktig månadslön i ett år utan även ett eget arbetsrum nära universitetet och arkiven och bara några dörrar bort från vänner jag tidigare arbetat med. Ord räcker liksom inte till för att beskriva hur mycket jag skulle vilja ha den här tjänsten.

Jag är knappast ensam om det. Nu slår förstås paniken över att jag lämnat in en undermålig ansökan till. Det är ju inget nytt, om vi säger så.

Forskningsplanen är bra. Den är jag faktiskt riktigt nöjd med. Den är uppdaterad med de preliminära resultat jag kan bjuda på och håller sig ändå under det tillåtna teckenantalet. Men ansökningsbrevet hörrni. Vafan. Jag har fullkomligt missat att skriva att jag är med i ett prestigefyllt projekt som hade kunnat ge extra poäng. Och jag glömde helt att redogöra för hur jag blivit finansierad fram tills nu – trots att jag tidigare fått stipendium från just den här nämnden och att jag för fucking tillfället är finansierad av deras organisation. Det hade ju kunnat vara helt relevant information.

Så nu sitter jag här och försöker koncentrera mig på mina urkunder istället för hur de ansvariga får min ansökan framför sig och bah ”jomen henne har vi ju betalat en massa till men det tyckte hon inte var värt att nämna, vassegod det var så lite så”. Och jag kallsvettas över hur jag kunde ta dagar till att kontrolläsa alla ansökningshandlingar och ändå inte få det rätt. Tur att jag inte skrev i ansökningsbrevet att jag var noggrann den här gången i alla fall.

”Hej!

Jag är ansvarsfull, eh.. nyfiken och har jobbat stenhårt de senast åren. Det är tack vare er, men vi snackar inte om det oki?

Vänliga hälsningar

Gissa vem”

Men samtidigt alltså. Tänk om? Tanken virvlar genom mig som bubblor av hopp. Tänk om det trots allt kanske, kanske går vägen.

Nu måste jag släppa det här och bara köra på. Nästa vecka ska jag plita fler ansökningar för vid slutet av året går mitt stipendium ut. September är sån. En evig berg-och-dal-bana av hopp och förtvivlan.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Lilla Genusskolan del 2: representation och intersektionalitet

Ibland kan det kanske kännas som om genusvetare och genustyckare slänger sig med en massa svåra ord. Det är många gånger sant. När man diskuterar saker över en kopp kaffe kanske det inte alla gånger känns helt motiverat men ändå har jag svårt att tänka mig diskussionsämne som har fler svåra ord i vardagligt bruk än just genus. Det kan lätt bli förvirrande. När man forskar är dock alla de svåra orden otroligt viktiga. De här orden – termerna och begreppen – är nämligen grunden till att definiera exakt vad det handlar om. Därför har (nästan) all forskning en rubrik som heter typ ”definitioner” eller ”terminologi” i det första kapitlet. Många av de orden som används inom forskningen för att definiera exakta, begränsade fenomen används väldigt godtyckligt i diskussioner utanför universitetens snirkliga korridorer.

I dagens Lilla Genusskola ska vi ta upp två av de termer som ofta förekommer både inom forskningen och i vardagliga diskussioner, nämligen representation och intersektionalitet. Observera att de definitioner jag ger inte nödvändigtvis är de enda korrekta.

Representation och representativitet: Representation handlar väldigt kortfattat om vem som syns, var och under vilka förutsättningar. Det som representeras ofta är vad vi är vana att se och är normen. Till exempel: ingen reagerar på en reklam där en man och en kvinna kysser varandra medan en reklam där två män kysser varandra väcker uppståndelse. Det finns en heteronorm i samhället. Ett till exempel: En påklädd man omgiven av lättklädda kvinnor är vi vana vid – en påklädd kvinna omgiven av lättklädda män är ovanligt. Alltså: idealmän ska ha kläder på och idealkvinnor ska vara halvnakna. Men representation handlar förstås inte bara om reklam utan kan också handla om till exempel vem som erbjuds taltid.  De flesta som uttalar sig i radio och TV som experter är vita, medelålders män vilket gör att vita, medelålders män är det första folk kommer att tänka på när de hör ordet ”expert” – vilket i sin tur leder till att det är svårt för alla dem som inte är just vita, medelålders män att tas på allvar som experter.

För det är så representation fungerar. När det bara är ett kön som är representerat tillskrivs alla med det könet vissa egenskaper. Representationen blir representativ. Så varför är det här viktiga saker? För att vi inte märker dem om vi inte faktiskt ser till att göra oss medvetna på dem. Snedvriden representation kan enkelt passera om man inte vet vad det är man letar efter för representationen är skapad av och återskapar samhällets normer. Ja, och när det kommer till samhällsbärande saker som expertis och taltid i media är vita, medelålders män fortfarande groteskt överrepresenterade. De är så många att representationen inte är representativ för expertisen som faktiskt finns bland befolkningen. Det handlar både om ren statistik – om mängd – men också om kvalitén på förekomsterna. Rättviseförmedlingen startade som ett svar på sned representation, för att hjälpa ”projekt, organisationer och medier att hitta kompetens” som är underrepresenterad och har visat att det egentligen inte är svårt att skapa en större bredd.

Representation är ett känsligt ämne av den enkla anledningen att det blir skrämmande klart att den vita, medelålders mannen har fått representera hela mänskligheten när man börjar gräva lite i ämnet.

Intersektionalitet: Intersektionalitet är, i mitt tycke, ett av de allra viktigaste begreppen när man diskuterar genus för utan intersektionalitet förutsätter man att det bara finns två olika genus – manligt och kvinnligt. Intersektionalitet innebär att man öppnar även för andra faktorers påverkan. Dessa andra faktorer är i första hand klass och etnicitet men även exempelvis ålder och civilstatus. Att vara ”en riktig man” innebär kanske inte samma sak för den ensamstående Börje som jobbar skift på fabriken som det gör för Peter som är föräldraledig med sin dotter.

I forskning är intersektionaliteten ofta en given begränsning av vad ens forskningsresultat kan appliceras på. För min egen del är både klass och etnicitet helt avgörande eftersom jag bara kan komma åt svenska överklasskvinnor. Mina resultat kan alltså inte med säkerhet sägas representera pigor, eller ens fattiga bondkvinnor. I vardagliga diskussioner ges inte intersektionalitet det självklara utrymme det borde ha. När vi diskuterar våra personliga upplevelser av genus är det alltid utgående från även andra faktorer. Från om vi lever i ett parförhållande, om vi uppfyller heteronormen, vad vi har för hudfärg, utbildning och så vidare. När man lägger ihop alla de sakerna ser man att det inte finns bara ett manligt och ett kvinnligt genus, men också att det inte finns några rätt eller fel i upplevelser.

 

Historikerns historier · Nyhetsplock

Om de där berömda kvinnliga vikingarna

Det började igår med att Hannah tipsade mig om den här artikeln, från Tor, med rubriken ”Better Identification of Viking Corpses Reveals: Half of the Warriors Were Female”. Jag tjoade, först ganska tyst för bara mig själv och de inom 150 meters radie, sedan även på Twitter och på bloggens Facebooksida. Där skrev jag

Osteologiska undersökningar av vikingatida skelett visar att hälften av krigarna var kvinnor.”

Detta dristade jag mig till för att jag hört något liknande tidigare och läst liknande saker förr. Artikeln på Tor, som i övrigt är inriktad mot fantasy och science fiction och vad kidsen skulle kalla ”right up my alley”, var den första artikeln jag stött på som tog ett populärvetenskapligt grepp utan att för den skull helt släppa verklighetsförankringen. Jag älskade den för att den motsade det där naturliga hemmafru-tjafset som folk kommer med alltför ofta. En kollega i Sverige, Sara Ellis Nilsson (som för övrigt håller på med en otroligt spännande avhandling om helgonkult och kristnande), länkade den ursprungliga artikeln och opponerade sig mot min hastiga formulering. På Twitter sammanfattade hon sedan artikelns kärna på ett sätt som förtjänar att upprepas:

Det där är alltså vad vi vet och vad vi inte vet. Av 14 gravar som undersökts har sex visat sig tillhöra kvinnor och sju män (en gick inte att avgöra). Samtidigt visar kommentarerna under artikeln på Tor hur många inte har rätt kontext för att förstå fynden, eller vägrar lyssna ens när de är förpackade i ett lätt paket. Någon menar till exempel att varenda kotte vet att hela grejen med att vikingarna gjorde räder är en myt, någon annan hävdar  att urvalet är för litet och flera drar av någon outgrundlig anledning upp feminister.

So what’s the fuss?

Den första vågen av vikingar som anlände till vad som nu är England var kända för att vara krigare. Till skillnad från senare vikingafärder och vikingafärder till andra områden är det ingen myt att de här vikingarna faktiskt gjorde förödande räder. Klostret i Lindisfarne brukar anges som det först kända målet och ödelades 793. De första vikingarna som seglade mot England var inte fredliga handlartyper. Det är också därför som man sett just de här vikingarna som manliga. Man vet att det var strider. Strider är som bekant ingen plats för kvinnfolk. I gravarna har man dessutom hittat manliga attribut, typ sköldar och svärd, och således har gravarna via gravfynden tolkats som mansgravar. Det nya med just den här forskningen är alltså omvärderingen av könsfördelningen. Av vikingarna som kom till England verkar det som om könsfördelningen var hyggligt jämn (mellan 30 och 50 % var kvinnor). Det hände också att även kvinnor fick ”krigarbegravning” vilket förstås antyder att kvinnor deltagit i strid med annat än att ha maten färdig när mannen kom hem. Omvärderingen baserar sig på osteologi, alltså skelettstudier, vilket är ett betydligt säkrare sätt att fastställa kön än fynd (om vi inte leker med tanken att genus varit flytande och att biologiskt kön inte avgjorde genus men världen är inte redo för det ännu). 14 gravar är rätt bra för den här tiden och själva kärnan i studien, omtolkningen, rubbas inte av att det inte var fler gravar.

Det är inte första och säkert heller inte sista gången som nutida genus tillåts förvränga resultat. I Sverige är Bäckaskogskvinnan ett lysande exempel och man har tidigare avfärdat myten om att stenålderns män var jägare och kvinnor samlare. Att ifrågasätta tidigare tolkningar är så otroligt viktigt. Att inte ta något för givet bara för att det verkar rimligt utgående från dagens ordning. Jag kan inte ens sätta ord på hur viktigt det är, inte minst med tanke på dagens diskussioner om vad som är ”naturligt” för kvinnor att göra och den förankring som vissa söker göra i historien för att fortsätta hålla kvinnor utanför. Det här är viktig forskning för den utmanar vårt sätt att tänka.

Studien i fråga, bedriven av Shane McLeod, resulterade i artikel, ”Warriors and women: the sex ratio of Norse migrants to eastern England up to 900 AD”, i den vetenskapliga tidskriften Early Medieval Europe redan i juli 2011. När jag plockade upp den (eller snarare en artikel om den) i går hade jag inte alls förstått att den rönt sådan uppmärksamhet i media på annat håll, nu, tre år senare. Inte heller tyckte jag att det var något sensationellt med själva fynden eller den ursprungliga artikeln utan jag fastnade för den populärvetenskapliga beskrivningen. Fastnade i det lätta i att länka en artikel med en bild på stridande blondin snarare än en vetenskaplig artikel bakom betalmur. Det är dagens vetenskaps problem i ett nötskal. Det som kommer ut till media är förvrängningar av resultaten. Lite upphottat. Lite mer lättsålt. Lite fler bilder. Originalet kommer man inte åt annat än från ett universitetsbibliotek med rättigheter.

female Viking warriors proof buried with swords bones rape pillage Vikings TV show

Från Tor!

Ja, och i dag gav Kaisa Kyläkoski mig en länk till en artikel om hur det kommer sig att McLeods forskning först nu uppmärksammas i mainstream media. Någon har fått tag i det och sedan fortsätter alla bara (jag inkluderat) att citera varandra utan att kontrollera McLeods artikel. Så: jag kollade inte heller McLeods artikel utan bara artikeln på Tor, trots att jag normalt brukar vara väldigt noggrann med att inte göra sådant förhastat. Eftersom jag läst liknande saker tidigare gjorde jag bedömningen att det var en korrekt återgivning.

Men ska man vara petig, och det ska man, så är det inte en korrekt återgivning. Den är sexig och catchig, men inte korrekt. Hälften av dem som anlände bland den första vågens vikingar kan ha varit kvinnor, även på den tiden när vikingarna gjorde tvättäkta vikingaräder. Det finns också gravar som har felkönats på grund av vad den döde begravts med (man förväntar sig broscher i kvinnogravar *pfft*) och även kvinnor kunde begravas med krigarattribut. Egentligen är det synd att snedtolka så som bland andra jag gjorde (en tolkning grundad i den förlegade tanken att viking och krigare är synonymer; det finns vikingar och så finns det vikingakvinnor (goddag, mansnorm!)) eftersom sanningen räcker bra.

Sanningen räcker. Särskilt när det gäller medeltidshistoria.

Historikerns historier

De försvunna historiska kvinnorna

En av de största utmaningarna jag står inför är att försöka identifiera de kvinnor som förekommer i de medeltida källorna. Och grejen är att det förekommer massor med kvinnor, hundratals som är angivna med namn, men att försöka pussla ihop släktskap för dessa kvinnor är som att leta nål i höstack. När 1500- och 1600-talens genealoger plitade ihop släktträd var de nämligen inte särskilt intresserade av kvinnorna. Alls. Se bara på den här släkttavlan över den mycket välkända släkten Natt och Dag. Inte en enda kvinna värd att nämnas.

Bild från Riksarkivet!

Men i motsats till vad släktträdet låter påskina fanns det kvinnor även på 1300-talet. Faktum är att jag hittills har stött på tre som tillhör Natt och Dag: Märta, som var dotter till Bo Bosson; Ingeborg, som var syster t Bo Bosson och mor till det sena 1300-talets mäktigaste och rikaste man Bo Jonsson Grip; samt Sigrid, ytterligare en syster till Bo Bosson som sedan gifte in sig i släkte Bielke (där hon inte heller fick vara med på ättetavlan). Riddaren, lagmannen och riksrådet Bo Nilsson hade alltså minst tre barn. Endast ett, sonen, var värd att nämnas.

I den databas jag bygger upp som bas för min avhandling, med alla de dokument som nämner senmedeltida kvinnor, har jag gjort det till en principsak att skriva in alla kvinnors namn även vi inte vet mer än namnet. Där är Esborg som var gift med Johan Arwastson som tillsammans med några andra blivit förordnad att vara förmyndare för en ung pojke. Där är Kristina Jakobsdotter som år 1376 skänker jord till sina små barnbarn. Kristin Ormsdotter som sålde sin jord för att skrapa ihop pengar till att lösa sin make ur fångenskap. Elin, som vi inte vet något mer om än att hon 1373 donerade vad hon hade till kyrkan för att hennes älskade son skulle få extra mässor lästa över sig och hans själ slippa lida. Namnen kommer egentligen inte att hjälpa mig särskilt. De här kvinnorna kan inte identifieras. Men deras handlingar var inte obetydliga, inte då och inte nu. Inte om man kollektiviserar kvinnornas handlingar, om man låter de ensamma oidentifierade kvinnorna komma samman och genom sitt blotta antal få berätta hur de har haft det – under vilka förutsättningar de har agerat.

Alla dessa kvinnor som fallit ur historien. Det är så vansinnigt hög tid att de får komma tillbaka.

https://i0.wp.com/www3.ra.se/sdhk/bild/10831.jpg

Kristinas gåvobrev till förmån för sina brorsöner (SDHK 10831). Hon hade inget eget sigill, utan de två som hänger kvar på brevet tillhörde häradshövding Knut Lindormsson och barnens far, Kristinas son kyrkoherden herr Peter.

Historikerns historier

Och så kommer vi inte ut så ofta.

Jag inser ju att man blir lite knäpp av att sitta och läsa tusentals medeltida dokument, men jag tycker fortfarande att det är hysteriskt roligt varje gång jag läser om Peter Rumpa. Dessutom finns Vilken Nagel och nu stötte jag just på en Ingeld Knula.

Säga vad man vill om medeltidshistoriker men vi är ganska lättroade.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Om arbete och sex

Eva bad mig läsa och kommentera en artikel på The Economist, som handlar om prostitution. Artikelförfattaren menar att Internet gör köpandet och säljandet av sex både enklare och säkrare och att regeringar måste sluta försöka förbjuda prostitution. Även om tanken säkert är god – ny teknik gör prostitution tryggare – är artikeln fylld av otroligt tveksamma utgångspunkter och därmed synnerligen vanskliga slutsatser.

För det första genomsyras artikeln av att anledningen till att prostitution är olagligt är att folk i allmänhet är pryda. Därför menar artikelförfattaren också att prostitution över nätet är något vi borde jubla över eftersom vi inte längre behöver se det på gatorna. Och visst finns det en dimension av prydhet, särskilt i USA, men prydhet är givetvis inte anledningen till att prostitution är olagligt eller att de flesta av oss inte känner oss bekväma med konceptet.

Nej, för de flesta av oss handlar det om den prostituerades säkerhet, om trafficking och utsatthet, om beroende och socialt stigma. Till viss del tar artikeln upp dessa aspekter, men i de mest bisarra sammanhang.

”The problem of sex tourism plagues countries, like the Netherlands and Germany, where the legal part of the industry is both tightly circumscribed and highly visible.”

Jo, sexturism är ett problem i Nederländerna och Tyskland och jo, det är länder där prostitutionen är reglerad men ändå synlig. Det stämmer. Men att antyda att dessa saker har något som helst samband är verkligen märkligt. Sexturism är ett betydligt större problem i andra länder, så som Thailand eller Dominikanska Republiken – länder som verkligen inte är kända för att upprätthålla lagligt skydd för prostituerade. Kanske skulle prostituerade där få det bättre med Internet, men sannolikheten att de omtalade apparna med säkerhetsfunktioner någonsin skulle komma dessa prostituerade till godo får nog sägas vara beklämmande liten. Problemet med sexturism kommer alltså inte alls att avhjälpas med Internet. Och sexturism är inte ett problem för att den lagliga delen av industrin är kringskuren. Förstås.

Artikelförfattaren menar också att förskjutning till Internet normaliserar prostitution.

”The shift makes it look more and more like a normal service industry.”

Vad artikelförfattaren fullkomligt bortser ifrån är dock att det likväl inte är en vanlig servicebransch. Forskning visar förvisso att prostituerade under århundradena har betraktat sig som sexarbetare med fokus på arbete snarare än sex. Genushistorikern Julia Laite skriver på den underbara bloggen Notches följande:

”We have evidence of collective identities and labour association amongst prostitutes in the nineteenth century: dozens of women marching through the streets of Aldershot banging pots and pans to protest brothel closures makes for just one striking example.”

Kvinnorna själva ser sig som arbetare. Laite menar därför att prostituerade – eller sexarbetare, vilket torde vara en mer korrekt term – inte bör ses i ljuset av sexualitet utan i ljuset av kvinnors tillgång till arbete. Till viss del håller jag med, men samtidigt är det så mycket mer komplext än så. Prostitutionens långa historia – det sägs ju vara det äldsta yrket – är nämligen intimt kopplad till kvinnors underordning och till kvinnors förbjudna sexualitet. Det går inte bortse ifrån och därför är prostitution inte en helt vanlig servicebransch som bara behöver legaliseras och få ett bättre regelverk och Internet för att fungera felfritt. Intressant nog sätter artikelförfattaren utan att själv märka det fingret på exakt varför sexbranschen är så komplicerad.

I stycket efter att författaren konstaterat att det visst är en normal servicebransch skriver hen följande, med anledning av att prostitution också kan analyseras som en helt normal servicebransch:

”We have dissected data on prices, services and personal characteristics from one big international site that hosts 190,000 profiles of female prostitutes. The results show that gentlemen really do prefer blondes, who charge 11% more than brunettes. The scrawny look beloved of fashion magazines is more marketable than flab—but less so than a healthy weight.”

Vad det här stycket visar är inte hur bra det går att analysera prostitution som servicebransch utan hur otroligt nära kopplad prostitution är till kvinnlig objektifiering. Om vi bortser från att det förmodligen finns ganska få kvinnor som inte automatiskt blir fly förbannade över omdömet ”flab” eller begreppet ”healthy weight” och att dessa inte på något vis är fullgoda analytiska kategorier är själva sexualiseringen det viktiga. Artikelförfattaren konstaterar att ”sex säljer” och att det bara är att betrakta som fakta vi inte kan göra något åt, men sanningen är att det inte är sex som säljer utan sexualiserade kvinnor som säljer. Förra veckan ringde Linn Jung från Myteriet upp och frågade om min syn på fenomenet att unga kvinnor erbjuds typ drinkar och cigg mot att ha sex med äldre män eftersom det verkar bli allt vanligare (läs även My Tengströms krönika). Och det är just det här; prostitution och sexualiserande av kvinnokroppen hänger ihop vilket medför att det är långt ifrån endast de kvinnor som faktiskt är sexarbetare som får ta konsekvenserna. Den sexualisering som sexbranschen bygger på är en del av samhället i stort och verkar hämmande på kvinnor i alla branscher. Det är ett bedömande och fördömande av kvinnors kroppar som om kvinnorna inte hade något annat att erbjuda. Ett nedvärderande av kvinnors kunskaper (även inom sex) till förmån för utseende. Inte ens artikelförfattaren diskuterar vad kvinnorna är bra på, utan deras utseende.

Om sexarbetare är ett yrke så är det det enda yrke som kvinnor förväntas utföra utan att de själva har anmält intresse för det. Det enda yrke som en helt vanlig random kvinna kan bli tillfrågad om en fredagskväll.

Samtidigt är prostitution, precis som Laite påpekar, även en fråga om kvinnors arbete. Artikelförfattaren på The Economist vill se prostitution ur ett ekonomiskt och arbetsmarknadspolitiskt perspektiv och menar bland annat att det är ”oliberalt” (en term som säkert fungerar bäst i en amerikansk kontext) att kriminalisera ens delar av prostitution. Likväl missar artikelförfattaren det viktigaste angående sexarbete ur ett ekonomiskt och arbetsmarknadspolitiskt perspektiv, nämligen att det handlar om just kvinnors arbete och att det i allmänhet är en väg som kvinnor väljer på grund av bristen på alternativ. Problemet med prostitution skulle alltså lika gärna kunna sägas vara ett problem baserat på tillgången till trygga anställningar för kvinnor – och då särskilt unga kvinnor och ensamstående mödrar. Som Laite uttrycker det:

”The difficult truth is that testimonies of historical as well as present-day prostitutes provides ample evidence that women do choose sexual labour in the face of dire economic circumstances and terrible labour alternatives. Perhaps this is why we find it so difficult to imagine prostitution as work, and to take the organization of sex workers seriously. It involves a recognition that sex work is deeply connected to the exploitative capitalist economy of which we are all a part.”

Artikelförfattaren på The Economist väljer rubriken ”A Personal Choice” på sin artikel för att framhålla att prostitution är ett val. Personligen tycker jag att det är hög tid att diskutera alternativen. Det är inte för att vara moraliserande, utan för att prostitution – oavsett hur man väljer att betrakta det – handlar om kvinnors rättigheter.

 

Historikerns historier

Eller kanske det bara är mannen som utvecklas.

Det blir sällan lika uppenbart hur stark den manliga normen är i vår uppfattning av människans utveckling som när man försöker googla bilder på tidigare utvecklingsstadier. Det finns alltså inte en enda bild där utvecklingen representeras av något annat än män.

 

 

Och så där fortsätter det in absurdum. Men vad har det för betydelse då? Är det inte ganska typiskt rabiata feminister att haka upp sig på sånt här, va? Grejen är den här: Det återproducerar männens dominans och mannen som norm – det grundläggande, äkta, som allt ska relateras till. Det är som om Bibelns idé om att kvinnan skapades från mannens revben styr även avbildningarna av evolutionen. Mannen utvecklades. Kvinnan fanns någonstans där i skuggorna.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Om kapitalism och feminism. Och lite om orsak och verkan.

Jag ramlade över ett blogginlägg på HEJ BLEKK som handlar om varför feminism är antikapitalism. Ibland tycks det nästan som att feminismen måste vara vänsterröd för att liksom räknas. Att vara feminist är också, liksom automagiskt, att vara antirasist och antikapitalist och man kan inte bara få välja en. Jag misstänker att det har att göra med den idé som Michaela på HEJ BLEKK inleder sitt inlägg med, nämligen att kapitalism är ett system som bygger på att en förtryckt botten står i beroendeförhållande till en elit. Samma tanke skulle kunna appliceras på feminismen och patriarkatet, eller människor med olika hudfärg. Det finns en topp och en botten, baserad på kön eller färg. Maktstrukturer och beroendeförhållanden är förstås otroligt intressanta, men de är också sjukt komplicerade grejer. Till exempel innebär ett beroendeförhållande alltid att båda sidor är beroende av varandra. Finns det ingen botten finns det heller ingen topp, om ni förstår hur jag menar.

Michaelas beskrivning av kapitalismen skaver, i mitt tycke, på samma vis som många beskrivningar av patriarkatet. För det första är kapitalism, liksom patriarkat, beskrivande termer av en viss sorts system. Kapitalism innebär att produktionsmedel och kapital ägs av privata aktörer istället för till exempel av staten. Kapitalism innebär inte per automatik att någon har det dåligt, att någon är rikare än någon annan, eller att någon är förtryckt. Lite som att patriarkat innebär att (äldre) män har den ekonomiska, politiska och juridiska makten. Ett patriarkat är teoretiskt sett inte nödvändigtvis ett förtryckande system. Skillnaden mellan kapitalism och ett patriarkat när man talar förtryck är dock att termen patriarkat beskriver en maktstruktur baserad på kön medan det inbyggt i termen kapitalism inte finns några maktstrukturer så länge äganderätten är fri. Det torde alltså vara betydligt lättare att ha kapitalism utan förtryck än patriarkat utan förtryck.

För det andra finns det inga säkra resultat av ett kapitalistiskt system (eller av ett patriarkat). I ett utopiskt kapitalistiskt system skulle män och kvinnor fritt äga vad de producerar och få producera det fritt. Att diskutera ett utopiskt patriarkat känns väl som att dra saker lite väl långt, men det är viktigt att minnas att alla kvinnor inte förlorar på ett patriarkat. Den kvinna som lär sig reglerna kan leva riktigt bekvämt även i ett patriarkat – på samma sätt som att många män är stora förlorare i ett patriarkat. När man talar kapitalism, eller patriarkat, kan man alltså inte förutsätta att maktbalansen ser ut på ett visst sätt eller har en viss effekt. Den varierar över tid och rum, men även med faktorer som etnicitet och ålder. Dessutom kan systemet som sådant inte orsaka något bortom vad som döljs i den korta beskrivningen. Kapitalismen kan inte vara en aktör.

Som ett litet exempel: Börje äger mer än Berit. I ett patriarkat skulle det kunna bero på att Berits rättigheter att arbeta och äga är kringskurna. Kanske kvinnor bara får ha vissa jobb? Kanske kvinnors juridiska identitet är densamma som makens och hon därför inte kan stå som ägare till något själv? Men i ett patriarkat är det långt ifrån omöjligt att Berit äger mer än Börje, trots att Börje har arbetat hårt i hela sitt liv. Berit kanske är en rik änka? Patriarkatet är strukturen inom vilken alla dessa scenarier är fullt tänkbara. Ok, så Börje äger mer än Berit. I ett kapitalistiskt system skulle det kunna bero på att Börjes föräldrar var fabriksägare och Börje fick ta över fabriken, medan Berit är en av arbetarna på fabriken. Men i ett kapitalistiskt system skulle Berit lika gärna kunna ta sina små besparingar och sina erfarenheter från hur det är att vara fabriksarbetare och skapa en egen, superbra fabrik. Kapitalismen är strukturen men båda scenarierna är fullt tänkbara.

Alltså: Kapitalism är en term som beskriver en struktur, men beskriver egentligen inte nödvändigtvis hur samhället i praktiken fungerar, hur människorna mår, eller egentligen varför.

Michaela drar följande slutsats:

”För mig finns det ingen verklig frigörelse för kvinnan så länge det kapitalistiska systemet består. Detta beror främst på att kapitalismen och patriarkatet tjänar på varandra, och att de två systemen blivit så tight sammansvetsade nu att de nästan inte går att sära på. Rent teoretiskt skulle eventuellt kvinnan kunna vara fri i ett kapitalistiskt system, men så som det ser ut idag är det bara en vit medelklasskvinna som är fri i detta system.”

Jo, visst kan man tänka sig att kapitalism och patriarkat tjänar på varandra (och jag förstår verkligen den tanken, det gör jag) men riktigt så enkelt är det inte. Tittar man på utvecklingen ur ett historiskt perspektiv så är det just när kvinnorna får komma ut i arbetslivet och får tillgång till kapital och produktionsmedel som kvinnorörelsen föds. Yrkesverksamhet och yrkesidentiteten har varit otroligt viktiga aspekter av kvinnorörelsen sedan starten långt över klassgränser. Rätten att själv rå över kapital och produktionsmedel – rättigheter kvinnor var förvägrade fram till ungefär mitten av 1800-talet och som är grundbultar i ett kapitalistiskt system – har gjort enorm skillnad för kvinnors liv. På så vis skulle man lika gärna kunna påstå att kapitalismen och kvinnorörelsen tjänar på varandra (men det är förstås inte så enkelt heller).

Man får gärna vara antikapitalist om man vill. Det är liksom helt fine. Men för mig blir det väldigt problematiskt när man tar något som så tydligt är ekonomipolitik och blandar det med mänskliga rättigheter. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: mänskliga rättigheter får inte bli politik. Kampen för allas lika värde måste få existera bortom politiskt drivna ekonomiska modeller och jag är övertygad om att det är fullt möjligt. Feminism (i betydelsen mäns och kvinnors lika värde) kan vara antikapitalism, men måste inte vara det.

Historikerns historier

Smältdegel

Det finns givetvis ett nästintill obegränsat antal intressanta geografiska områden att studera när man betänker historisk utveckling. Ni vet, områden som på ett eller annat sätt gjort ett litet större avtryck än andra.

Många av områdena är städer. Bagdad till exempel är en av de där städerna där vetenskapen blomstrade redan på 700-talet. Den enorma produktionen av texter i översättning räddade antika verk från glömska och påverkade därför hela den västerländska civilisationens utveckling. Konstantinopel (Istanbul) var huvudstad i först det Östromerska och sedan det osmanska riket. Andra är större områden, som till exempel Angkor i Kambodja som formades på 800-talet efter en sammanslutning mellan kungadömen och som präglade Khmerernas rike i ett halvt millennium. Andalusien i södra Spanien blomstrade under islamskt styre, men Al-Andalus var betydligt större än det nuvarande Andalusien.

Det här kan tyckas vara en ganska random presentation av några viktiga områden. Det är det inte. Kännetecknande för alla de här områdena – och alla andra viktiga historiska områden – är nämligen att de var kulturella smältdeglar som växte fram vid betydande farleder. De var områden där kulturer, folk, traditioner och religioner blandades, där människor samlades och där idéer, erfarenheter och kunskaper kunde utbytas. Det betyder förstås inte att de var konfliktfria områden och att alla fick saft och bulle. Kristina och judar – dhimmis – i muslimska områden fick till exempel betala en särskild skatt kallad jizaya men det är att betrakta som ett faktum att muslimernas tolerans mot kristna och judar bidrog till den muslimska blomstringen. Detsamma gäller för alla områdena: storheten var beroende av just den där blandningen av folk. Mångkultur är alltså i praktiken inte något nytt. ”Mångkultur” som en täckmantel för att lyfta rasistiska frågor på politisk nivå är det nya.

Det betyder förstås inte att vi nu lever i den första åldern då blandningen av kulturer setts som problem. Efter la Reconquista, som pågått i flera hundra år, då spanska härskare ”återtog” Iberiska halvön från morerna (vilka var muslimer) påbörjades en klappjakt på dem som inte var katoliker. Judar (och muslimer) fördrevs år 1492 och det rörde sig då om flera hundra tusen människor – den största och mest betydelsefulla judiska bosättningen i Europa. Judarna fick tre månader på sig att lämna landet och skulle vara ute senast 1 augusti. Förutom att det var en mänsklig tragedi var det, så här med facit i hand, inte alls ett smart drag av Ferdinand och Isabella – kung och drottning av Spanien – eftersom judarna hade bidragit till både den ekonomiska, kulturella och vetenskapliga utvecklingen betydligt mer än vad makthavarna ville tro. Spaniens ekonomi återhämtade sig inte på mycket länge samtidigt som berättelserna om judar som mottogs i exempelvis Napoli och Turkiet vittnar om hur dessa områden i sin tur kunde dra nytta av judarnas kunskaper och handelskontakter.

Så näe. Alldeles enkelt är det inte att blanda kulturer. Ingen form av samexistens är enkel. Men med ett större perspektiv, en längre historisk utveckling, blir det så uppenbart hur områden som varit smältdeglar har blomstrat. Att det är i mötet mellan kulturer, folk och religioner som utveckling sker, som kunskap föds och idéer frodas. Och att idén att man ska behålla en viss kultur ”ren” är bisarr.

 

Historikerns historier · Nyhetsplock

Det är inte en konflikt

Jag skulle så gärna vilja skriva något om konflikten mellan Israel och Palestina. Men vet ni? Det är inte en konflikt mellan två områden. Det är en ockupation som pågått i decennier, en offensiv med dödade barn, bombade sjukhus, förstörda skolor. Det är inte en konflikt; det är etnisk rensning. För även om jag på något plan förstår Israels behov av att försvara sina invånare är det inte vad de gör. De försvarar inte sina invånare. De slaktar sina grannar. Grannar de skurit av alla flyktvägar för, vars land de ockuperar, vars chanser till bra liv de kontrollerar sedan länge.

Och jag tänker att när nya historieböcker skrivs om 100 år, så kommer världens tafatthet inför palestiniernas fruktansvärda öde att vara vår tids skamfläck. Samtidigt som folk undrar hur i hela helvete omvärlden inte kunde ha vetat och därför reagerat mot vad som hände bland annat judarna under Andra världskriget – och som lade grunden för situationen i Israel – händer Palestina här och nu. Hände Sebrenica. Hände Rwanda. Att vi inte lär oss.

En av dem som sammanfattat Palestinas situation bäst är Jon Stewart.