Ansökningstider

Jag hade egentligen inte tänkt berätta något. Jag hade tänkt att sedan jag lämnat in ansökningshandlingarna i fredags så ska jag bara glömma att det någonsin har hänt och gå vidare med mitt liv. Men jag klarar det inte.

Det är nämligen så att det har öppnats ett vikariat. Det enda i sitt slag i Finland. Det är för en svenskspråkig doktorand i historia som skriver om det svenska i Finland  (I KNOW!! Det är ju JAAAAG!!). Tjänsten innebär inte bara en riktig månadslön i ett år utan även ett eget arbetsrum nära universitetet och arkiven och bara några dörrar bort från vänner jag tidigare arbetat med. Ord räcker liksom inte till för att beskriva hur mycket jag skulle vilja ha den här tjänsten.

Jag är knappast ensam om det. Nu slår förstås paniken över att jag lämnat in en undermålig ansökan till. Det är ju inget nytt, om vi säger så.

Forskningsplanen är bra. Den är jag faktiskt riktigt nöjd med. Den är uppdaterad med de preliminära resultat jag kan bjuda på och håller sig ändå under det tillåtna teckenantalet. Men ansökningsbrevet hörrni. Vafan. Jag har fullkomligt missat att skriva att jag är med i ett prestigefyllt projekt som hade kunnat ge extra poäng. Och jag glömde helt att redogöra för hur jag blivit finansierad fram tills nu – trots att jag tidigare fått stipendium från just den här nämnden och att jag för fucking tillfället är finansierad av deras organisation. Det hade ju kunnat vara helt relevant information.

Så nu sitter jag här och försöker koncentrera mig på mina urkunder istället för hur de ansvariga får min ansökan framför sig och bah ”jomen henne har vi ju betalat en massa till men det tyckte hon inte var värt att nämna, vassegod det var så lite så”. Och jag kallsvettas över hur jag kunde ta dagar till att kontrolläsa alla ansökningshandlingar och ändå inte få det rätt. Tur att jag inte skrev i ansökningsbrevet att jag var noggrann den här gången i alla fall.

”Hej!

Jag är ansvarsfull, eh.. nyfiken och har jobbat stenhårt de senast åren. Det är tack vare er, men vi snackar inte om det oki?

Vänliga hälsningar

Gissa vem”

Men samtidigt alltså. Tänk om? Tanken virvlar genom mig som bubblor av hopp. Tänk om det trots allt kanske, kanske går vägen.

Nu måste jag släppa det här och bara köra på. Nästa vecka ska jag plita fler ansökningar för vid slutet av året går mitt stipendium ut. September är sån. En evig berg-och-dal-bana av hopp och förtvivlan.