Kategori: Historikerns historier

Historikerns historier

Islänningar som kommer tillbaka från de döda

Charlotte5 kommentarer

I går disputerade den underbara Kirsi Kanerva i Åbo. Hennes avhandling, Porous Bodies, Porous Minds – Emotions and the Supernatural in the Íslendingasögur (ca 1200-1400), handlar om känslor i de isländska sagorna. Hon menar att medeltida islänningar såg känslor som kroppsliga funktioner. Hade man ett starkt sinne hade man förmågan att stänga kroppens håligheter, genom vilka övernaturliga krafter annars kunde komma åt sinnet. Kirsi menar också att folk inte nödvändigtvis skilde på fysiska och psykiska åkommor utan såg även de åkommor som rörde sinnet som fysiska. Det här fick till följd att för mycket känslor kunde ha starka kroppsliga följder – även efter döden. En person som var väldigt arg och som dog kunde till exempel bli en gengångare, och övernaturliga krafter hängde nära samman med känslor.

Det är när man lyssnar på sådant här – om gengångare som bara kan få ro om man gräver upp liket och hugger av det huvudet, folk som är så skyldiga att ögonen ramlar ut, att dö av sorg klassades som självmord för att livskraften rann bort – som juridik inte riktigt låter lika sexigt längre. Kirsis ämne är otroligt spännande och hon har skrivit en lysande avhandling som opponenten beskrev som ”making a considerable contribution” och varandes ”groundbreaking”.

Efter disputationen gick vi på middag och sedan öl, innan det blev midnatt och för sent för gamla tanter som yours truly. Då kröp jag hem till en vän i Åbo och sov på hennes soffa. Väldigt ungdomligt.

20150201-172453.jpgOpponenten, docent Frog, hade grymt snygg kåpa och en hatt med dinglisar. Mycket avundsjuk på den utstyrseln och överväger nu att doktorera i UK.

20150201-172501.jpgKiris mottar välförtjänta lovord.

20150201-172510.jpgI vanlig ordning förstörde jag mina strumpbyxor redan när de var halvvägs upp på benet. Eftersom jag tycker om att göra saker grundligt nöjde jag mig inte med att dra upp en maska utan tryckte hela jävla tummen rakt igenom. För att de inte skulle repa sig mer tog jag genomskinligt nagellack på kanterna av hålet. Det hade säkert varit bättre att göra det när strumpbyxorna inte var på, för det var ett duktigt effektivt sätt att klistra fast strumpbyxorna på benet. Smärtan när de skulle av var avsevärd.

Historikerns historier · Kulturkrockar

No one ever made history by giving a fuck

CharlotteLämna en kommentar

Den här videon är så relevant just nu. Och alltid. Stort tack till Kaisa för tipset!

Det är förvisso bara delvis sant att ingen någonsin gjort historia by giving a fuck. Julius Caesar till exempel, gav det till Cleopatra och det blev ju han ganska känd för.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Kvinnor i historieböcker och politiker och journalister som har åsikter

Charlotte5 kommentarer

I dag tipsade fantastiska Jessica om en lysande bloggpost angående den i Sverige uppblossade diskussionen om kvinnor i historieläroböcker. Jag har i flera dagar tänkt att det är ett ämne jag skulle ta upp, men har på förekommen anledning inte riktigt hunnit. Det hela började med att DN gjort en granskning av läroböckerna och kommit fram till sådana saker som att det finns fler namngivna nazister än namngivna kvinnor. Det är klart att jag, som genushistoriker, blir provocerad av att det ser ut så i läroböcker, även om jag inte direkt är förvånad.

Men så bjöd Aktuellt in till debatt om ämnet och de som kommer till tals är en politiker (Rosanna Dinamarca) och en journalist (Ivar Arpi) istället för, tja, någon som forskar i historia. Här någonstans blir jag väldigt förvirrad över vad det egentligen är man vill göra. Sverige har ett stort antal mycket duktiga historiker och så bjuder man in en politiker och en journalist för att vädra sina åsikter. Det har väl ingen som helst betydelse vad journalister och politiker tycker om historia. Det enda som har betydelse är huruvida det urval som görs för historieböckerna reflekterar den forskning som bedrivs på universiteten. Och jag gillar normalt både Arpi och Dinamarca, men här är de båda ute på väldigt djupt vatten eftersom det ganska snabbt blir skrämmande tydligt att ingen av dem är tillräckligt insatt i historieforskning.

För det första: Arpi och Dinamarca munhuggs som maktstrukturer. Dinamarca menar att det visst har funnits kvinnor på maktpositioner och Arpi talar om misogynt förflutet. Ingen av dem lyfter fram det självklara: att det traditionella historiska narrativet till stor del förkastats av forskningen för typ 30 år sedan. Historia är inte kungar, krig och Stora Beslut. Vi är inte summan av tidigare mäktiga mäns bedrifter. Grimbergs Svenska folkets underbara öden skulle inte vara relevant forskning ens om fördelningen av namngivna aktörer var 50/50 mellan könen. Det är helt enkelt inte den sortens historia som skrivs längre.

Vad som behövs i historieböckerna är således inte fler namngivna kvinnor på ”typiskt manliga” positioner, utan ett annat, mer modernt, narrativ. Ett narrativ som ger en så bred bild av förfluten tid som en läroboks begränsade ramar möjligen kan tillåta.

För det andra: Arpis huvudsakliga argument mot att inkludera kvinnor i historieböcker är att man inte ska ”skönmåla” historia. Jag vet inte riktigt vad han menar med det, kanske är det bara en reflektion över Dinamarcas synnerligen märkliga uttalande att ingen ska behöva ”känna sig kränkt” när de läser historia. I hans uttalanden finns dock ett underliggande försvar av den nuvarande kvinnobristen i det att det liksom är så som historien på riktigt sett ut, vilket rimmar otroligt illa med hans ståndpunkt att läroböckerna ska vila på forskning. Hela problemet nu är ju alltså att läroböckerna inte vilar på det senaste halvseklets forskning inom historieämnet – inte att de speglar en verklig misogyn historia som kan tänkas kränka någon och därför måste tillrättaläggas. Kvinnor ska inte skrivas in i historieböckerna för att dagens kvinnor ska bli nöjda utan för att historiens kvinnor har spelat roll för samhällsutvecklingen. För att man helt enkelt inte kan skriva modern, vetenskaplig historia utan kvinnor.

I slutändan handlar det om varför man ska läsa historia. Vad är det man vill att eleverna ska ta med sig från det ämnet? På den tiden man fortfarande läste Grimberg var syftet att lära sig om hur det stora nationen Sverige kommit till. Man beskrev en utveckling från någonting dåligt till någonting bättre, gärna med bibliska referenser. En utveckling framåt och uppåt – ur medeltidens mörker via renässansen mot upplysning. (Den som förresten vill hävda att politik inte ska påverka historieskrivningen kan med fördel börja med att protestera mot användningen av termer som ”medeltid” och ”upplysning”.) I läroplanen för gymnasiet står det så här:

”Genom undervisningen ska eleverna ges möjlighet att utveckla sin historiska bildning och förmåga att använda historia som en referensram för att förstå frågor som har betydelse för nuet och framtiden, samt för att analysera historiska förändringsprocesser ur olika perspektiv. Eleverna ska också ges möjlighet att utveckla förståelse av olika tiders levnadsvillkor och förklara människors roller i samhällsförändringar. Undervisningen ska bidra till insikt i att varje tids människor ska förstås utifrån sin tids villkor och värderingar. Eleverna ska också få utveckla förståelse av nutiden samt förmåga att orientera sig inför framtiden. Historia används för att både påverka samhällsförändringar och skapa olika identiteter.”

De här målen går inte att uppfylla med ett traditionalistiskt, föråldrat narrativ. Historia kan aldrig bli en referensram för dem som inte inkluderas i historieskrivningen. Och det handlar förresten inte bara om kvinnor utan minst lika mycket om arbetare, om torpare, om tiggare, om sjuka, om barn, om gamla. Vill man skriva historia utgående endast från dem som har haft makt i en förenklad syn på utveckling och begreppet makt kommer historien att handla om kanske 1% av befolkningen och därför säga absolut ingenting om hur forna samhällen sett ut.

Historikerns historier

Kursstart i Åbo

Charlotte3 kommentarer

Idag var introduktionsföreläsningen till Åbo-versionen av vår kurs i genushistoria. Vi talade bland annat om att genushistoria både kan vara att köna det traditionella narrativet – att ställa de gamla frågorna på ett nytt sätt – och att undersöka genus i historien genom till exempel familjen.

Tänkte vara effektiv och jobba på tåget hem men somnade och fulsov (snarkande, dreglande, vakna med ett nöff) halvvägs in i boken. Köpte kaffe i tågbytet.

20150115-183451.jpg

20150115-185418.jpg

Historikerns historier

Bättre start kunde jag inte få

Charlotte3 kommentarer

Efter månader av vånda har jag fått de första kommentarerna till en artikel som varit ute på referee. ”Artikelns påståenden är välgrundade, källbasen är bra och referenserna noggranna”. Första och sannolikt sista gången jag inte tvingas rätta något.

Förhoppningsvis blir det bok av det!

Historikerns historier · Kulturkrockar

Att kritisera historielöshet genom att vara historielös

Charlotte11 kommentarer

Det började med att Dick Harrison skrev en kolumn i Svenska Dagbladet där han, på ett sätt som är tämligen kännetecknade för honom, förklarade att invandring var något positivt. Sedan skrev Tino Sanandaji ett blogginlägg om hur det, i motsats till vad Harrison påstår, inte alls är invandrare som har byggt Sverige och att Dick Harrison saknar historisk kontext och belägg för sina ideologiska påståenden.

Där någonstans fick jag svårt att sova.

För visst, Harrison svänger sig med generaliseringar. Det är inte vetenskaplig text han skriver, utan en debattartikel i en dagstidning. Och visst kan man, som Sanandaji verkar, tycka att det får finnas gränser för hur mycket en professor i historia som trots allt lutar sig mot sin auktoritet som just detta faktiskt får ta ut svängarna. Jag håller med Sanandaji om att det är viktigt att stöda sina påståenden på fakta.

Men det är mängder av saker i Sanandajis text som skaver. En sak binder alla dessa saker samman, nämligen historielösheten. När man talar om invandring under historisk tid så får man aldrig glömma att Sverige, så som de geografiska avgränsningar ser ut i dag, är en förhållandevis ny konstruktion. När man talar om invandring skulle det alltså lika gärna kunna gälla rysktalande karelare till Tavastland, som valloner till Mälardalen eller svear till trakterna norr om Gävle. ”Sverige” är inte ett statiskt begrepp.

Sanandaji anklagar till exempel Harrison för att sakna belägg för sina påståenden om sådant som de inflyttande tyskarna på medeltiden. Sanandaji menar, med en hänvisning till Per Gunnar Sidén, att invandringen inte alls var så betydande och att tyskarna bara kom till städerna. Texten som Sanandaji sedan länkar till är en konferenstext skriven av Sidén år 2008, och ursäkta mig om jag låter elitistisk men om man vill kritisera någon för att slarva med hänvisningar till forskning så bör man själv inte referera till konferenstexter. Det är opublicerade texter som förvisso i allmänhet innehåller ny forskning, men som inte har gått igenom det vetenskapliga maskineriet och granskats av andra sakkunniga. Sidén, som skriver sin doktorsavhandling om urbanisering 1200-1600-talet, skriver dessutom att

”Tyskarnas ekonomiska styra [sic!] var dock avsevärt större än deras andel av befolkningen. När det gäller att skapa de ekonomiska förutsättningarna för en stads demografiska tillväxt kan den tyska invandringen med dess kapital och kunskap förmodas vara en av flera faktorer som i viss utsträckning påverkade den svenska urbaniseringens förlopp under högmedeltiden och som sådan förtjänar den mer uppmärksamhet.”

Det stödjer inte Sanandajis påstående att Harrison överdriver de tyska invandrarnas betydelse, ens om vi bara talar om städer. Det ska dessutom tilläggas att det stod i den medeltida Magnus Erikssons Stadslag att andelen tyskar i rådet inte fick övergå hälften. Medeltidssvenskarna själva var alltså klart medvetna om den tyska invandringen och tyckte att det fanns skäl att hålla tyskarnas makt nere. Dessutom hämtade man kungligheter från andra länder. Albrekt av Mecklenburg var från… tja Mecklenburg, och Erik av Pommern inte alldeles oväntat från Pommern. Som om det inte vore nog styrdes Sverige, som på den tiden bestod av nuvarande Finland och delar av Ryssland, men inte av exempelvis Skåne, Halland och Jämtland, under nästan 100 år av danska kungar genom Kalmarunionen.

För att inte tala om alla danskar som ägde mark i Sverige, som gifte in sig i svenska familjer, som flyttade till vad som nu är Finland men som då var Sverige och som en tid var Ryssland. Sanandaji vill ha det till att invandrare inte alls byggde Sverige. Det första man måste göra är att definiera Sverige. Därefter måste man definiera invandrare. Sanandaji skriver:

”Men varför ska man idag överhuvudtaget bry sig om hur många invandrare Sverige hade på 1600-talet? Svaret är legitimitet. Historierevisionism som överdrivet tillskriver landets uppbyggande till invandrare är ett sätt att avlegitimisera de med svenskt ursprung.”

Man ska akta sig för historierevisionism. Det är farliga grejer. Det är minst lika farligt som att ställa ”invandrare” i motsats till ”de med svenskt ursprung” eller att försöka ta invandrare ur sin historiska kontext. Jag håller med Sanandaji om att man inte kan tillskriva gruppen invandrare hela äran för det Sverige som finns i dag. Det låter sig inte göras. Ibland kan det kanske låta som att politiker (eller en och annan historieprofessor) försöker göra det, men jag tror inte att det är syftet. Grejen är bara den att det nästan är omöjligt att tala om invandring innan det sena 1800-talets nationalstat. De röster som i dag höjs mot invandring förankras på en synnerligen bräcklig historisk grund som inte alls stödjer tanken om att hålla Sverige rent, utan – precis som Harrison skriver – att invandrare har bidragit till det Sverige vi har i dag. I debatten florerar alltför många vaga uttalanden om det historiska Sverige och svenskarna som går långt bortom särintresse för statistik och källhänvisningar. Det blir väldigt uppenbart när Sanandaji skriver så här:

”De som har bott i Sverige bara ”tre eller fyra” generationer är ytterst få till antalet. Tre till fyra generationer tillbaka så var inte ens en procent av befolkningen utrikes födda. De med svenskt ursprung har i regel förfäder som befann sig i landet när Gustav Vasa var kung, och i många fall mycket längre tillbaka.”

Här i Finland, landet som jag är invandrare i, lever det människor som har så svenskt ursprung att deras förfäder befann sig i landet när Gustav Vasa var kung. De befann sig här. I Finland. I dag kallar de sig finländare. Ska vi tacka dem för Sverige? Är de invandrare? Utvandrare? Harrison förenklar och generaliserar vad som är en oerhört komplex demografisk väv, visst. Det är fritt fram att kritisera dessa förenklingar och generaliseringar om man tycker att en historieprofessor aldrig får hänfalla till att skriva kolumner i dagstidningar. Om professorer inte får använda sitt enorma kunnande för kåserande och debatterande texter utan krav på vetenskaplig korrekthet och källhänvisningar. Men om man vill kritisera en professor för att skriva ideologiskt (vilket han alltså, enligt mig, inte gjort) så kan man inte själv slänga sig med lösryckta floskler som att de som har svenskt ursprung oftast har förfäder som bott i Sverige i över 500 år. Baserat på vad för statistik, om man får fråga? Baserat på vad för Sverige?

Jag vet inte vem Sanandaji är. Han kanske är en lysande forskare och en supertrevlig prick, vad vet jag. Jag blir bara hemskt trött när man ska tala historielöshet och någon hänvisar till svenska förfäder och Gustav Vasa. Gustav Vasa gifte sig förresten med Katarina av Sachsen-Lauenburg. Ska vi diskutera svenskheten i deras barn…?

Historikerns historier · Nyhetsplock

Fattigdom

CharlotteLämna en kommentar

I dag på radion talade vi om helgens kravaller i Helsingfors och om klass. Just klass är ju ett mycket viktigt ämne som tyvärr lämpar sig väldigt dåligt för korta utsagor tidiga morgnar i direktsänd radio. Jag sade någonting om att man inte ska glömma att de som har det sämst i dag fortfarande har det bättre än vad man haft så att säga ”förr i tiden”.

Det är två saker som jag absolut inte menar med det:
1: Att det skulle vara relevant att jämföra mänskligt lidande. Det är det inte. Bara för att det var ännu sämre förr betyder det inte att det är bra nog nu.
2: Att man får vifta bort dagens högst verkliga fattigdom.

Vad jag menade var följande: vi är vana vid att se fattigdom på ett visst sätt. Att fattigdom i sin essens är någonting särskilt som handlar uteslutande om fysiska attribut. Smuts. Löss. Trasiga kläder. Lukt. Och så vidare. Fattigdom kan förstås vara alla dessa saker men är så mycket större. Kärnan är utanförskapet och en oförmåga (som man inte nödvändigtvis själv har orsakat) att komma in i och dra nytta av systemen för att vända sin situation. Det finns ingen väg ur fattigdom som den fattige själv kan välja. Fattigdom är aldrig ett val.

Och jag tror att man, genom att utmåla dagens fattigdom som liknande den historiska eller, framförallt, säga att vi är tillbaka till ett historiskt klassamhälle missar det viktigaste: vi har aldrig utrotat fattigdomen. Vi har minskat den, men inte utrotat. Så när vi talar om de väl belagda ökande klyftorna i samhället ska vi göra det för vad de är och säga att arbetet med att motverka fattigdom är på väg åt fel håll – att systemen utvecklas åt fel håll. Inte att vi hade kommit i mål men att det nu raseras.

Det finns nämligen ett enormt problem i fattigdom och ökande klassklyftor som är betydligt större än några vandaler som likt bortskämda barn krossar rutor för att ingen kan stoppa dem.

Historikerns historier

Det nyare perspektivet

Charlotte4 kommentarer

Jag läser igenom genushistoriska nyckeltexter och översikter, bland andra Sonya O. Rose What is Gender History och Joan Wallach Scott Gender and the Politics of History. Och det är fascinerande hur typ alla historiografiska beskrivningar så tydligt redogör för utvecklingen i ungefär samma termer: vi har gått från att ha sett män och kvinnor, manligt och kvinnligt, som givet av naturen till att istället betrakta det som kulturella fenomen. Den nyare forskningen är den som frigjort sig från tanken på predestinerade biologiska betingelser och som ser hur genus alltid är beroende av kontext.

Det är en utveckling byggd på ny forskning.

Sånt brukar jag tänka på när antigenusarna härjar och hojtar om hur det biologiska perspektivet skulle vara senaste nytt.

Historikerns historier

De manipulativa kvinnorna

Charlotte1 kommentar

Jag läste Kickan Wicksells inlägg om varför kvinnor är manipulativa. Hon skriver bland annat att:

”Kvinnor har inte kunnat bestämma, domdera eller befalla såsom männen alltid gjort, och för att få något som helst inflytande över sina eget liv har kvinnor således behövt hitta andra sätt att påverka – mindre dominanta och tydliga sätt. Att skvallra och manipulera har förmodligen varit två av deras få alternativ.”

Hennes poäng är alltså att det finns sanning i att kvinnor är manipulativa för att det har varit den enda vägen för kvinnor att påverka och jag ser ju förstås logiken i den tanken. Däremot håller jag inte med. Och jag säger alltså inte alls att kvinnor inte kan vara manipulativa, för det kan de förstås, men däremot hävdar jag att kvinnor ingalunda är mer manipulativa än män. Jag är också övertygad om att det finns en dimension av manipulation där det finns ojämna maktförhållanden där den som är underordnad tvingas att övertyga den som är överordnad för att få sin vilja igenom, beroende på hur man väljer att tolka begreppet.

Men att vara manipulativ ses som ett negativt och specifikt kvinnligt karaktärsdrag och förminskar dels den makt kvinnor har och genom tiderna har haft men framförallt kvinnlig agens. En man som påverkar andra män genom att till exempel övertala dem ses som bra på att argumentera för sin sak, rådig och drivande – genom sin förmåga att övertala stärks hans makt. En kvinna ses som manipulativ och lömsk.

Det här går igen genom historien.

Även kvinnor som har haft stor reell makt har fått manipulationsstämpel. Ta Cleopatra, som ses som en listig förförerska som med sin sexualitet och sin manipulativa natur vände mäns huvud. I själva verket var Cleopatra en synnerligen duglig politiker som regerade över Egypten i nästan 20 år. Visst hade hon flera älskare, men det hade alla politiker då (också). I hennes fall framhålls det eftersom hon är kvinna och senare århundradens kristna skrivare såg det som förkastligt. Cleopatra hade bland annat ett förhållande med Markus Antonius som var romersk general, konsul och del av triumviratet och tillsammans hade de tre barn. Tolkningen som ofta görs är att hon låg med honom för att tillförskansa sig mer makt, men faktum är att Markus Antonius tjänade minst lika mycket – om inte mer – på förhållandet genom att han fick tillgång till större och starkare armé. Hon ses som manipulativ. Han inte.

Och samma öde röner de flesta av forna tiders kvinnliga regenter och politiker.

Drottning Elizabeth I av England, en av Englands absolut främsta regenter, beskylls också för att vara manipulativ trots att det knappast fanns någon, varken man eller kvinna, med mer makt än henne. Gång på gång beskrivs det hur hon manipulerade männen i sin närhet för att få sin vilja igenom, hur hon var lömsk, spred ränker och falska rykten och allt det där som kvinnor gör. Här faller Kickans förklaring platt. Elizabeth var fucking drottning. Hon kunde halshugga folk om hon kände för det (vilket hon gjorde också emellanåt). Hon var inte en underordnad kvinna som tvingades manipulera för att få sin vilja igenom. Hon var en av de tusentals historiska kvinnor som beskylls för manipulation för att hon spelade tidens politiska spel.

Jämför med en typ som Richelieu. Richelieu var kardinal i Frankrike på 1600-talet; ni vet han som de tre musketörerna slåss mot. Han var kungens närmaste man och i Allt om Historia beskriver Olle Bergmans Richelies taktik så här:

”Genom kompromisser, intriger och hot klarade han sig undan sina motståndare.”

Richelieu, om någon, var en manipulativ, ränksmidande bitch men han var man och därför beskrivs han inte i de termerna.

Därför kan jag inte hålla med Kickan om att manipulation är något som kvinnor sysslar med på grund av att de inte har andra vägar till att få sin vilja igenom. Manipulation är vad man kallar det när kvinnor kan argumentera för sin sak, när de är skickliga politiker, när de ligger med män med makt, när de är diplomatiska, när de hotar, när de kompromissar, när de utövar någon som helst påverkan. Kvinnor har beskrivits som manipulativa fullkomligt oavsett i vilken maktställning de stått i, i förhållande till dem som de påverkat.

Historikerns historier · Nyhetsplock

En riktig man kan ju inte ha flickiga höfter

Charlotte5 kommentarer

Det har med hjälp av datorteknik gjorts en bild av hur man tänker sig att kung Tutankhamun (min stavningskontroll föreslår ordet ”Munkhättan” istället) har sett ut. Jag älskar sånna bilder. Jag älskar när det känns som att historien tittar tillbaka på en. Vi kan väl kalla det yrkesskada om inte annat.

Men jag hinner inte läsa långt i The Daily Mails artikel innan jag är redo att slå någon på käften. För det första framhålls det som någonting nytt och sensationellt att den genetiska undersökningen visade att Tutankhamuns föräldrar var syskon. Låt vara att man inte har varit helt överens om vem som mest sannolikt var föräldrar, men det är inte märkligt att de var syskon. Tvärtom var det vanligt att kungliga syskon fick barn tillsammans för att behålla blodet rent (på ett filosofiskt, inte medicinskt, plan) och särskilt i samhällen där kungens/faraons/kejsarens/dark overlords krafter kom från det gudomliga. Kungligheter var inte vanliga människor – de stod i direkt förbindelse med det gudomliga. Även efter att man förstått att det inte kanske ger den mest gudomliga avkomma att inavla i alltför många led fanns tendenserna kvar att gifta sig och få barn med ganska nära släktingar.

Men ok. Det står längre ner att det ”stöder bevis”. Och det är inte hela världen. Men så kommer det här:

”Presenter Dallas Campbell, said: ‘Trying to navigate through the intense speculation and politics that surround one of the most famous characters in history is both daunting and thrilling in equal measure. 

‘Foolhardy perhaps! But using solid science and a truly multi-disciplinary approach we’ve finally been able to put to bed some of the myths and pre-conceived ideas that have surrounded his life and death, and hopefully add a new chapter that will ensure the Tutankhamun story continues to fascinate.'”

Jag betvivlar inte att just Tutankhamun har varit fokus för extra mycket spekulationer, men det är någonting inom mig som blir helvetiskt förbannat när åratal av historisk forskning viftas bort för att man nu har ”solid science”. Nej, de säger inte rakt ut att historisk forskning och egyptologi är skräp men eftersom man samtidigt framhåller hur saker som att Tutankhamuns föräldrar var syskon upptäcktes av Albert Zink genom att studera DNA är det tvivelsutan den bilden man ger. Historikerna har spekulerat i åratal. Nu vet man.

Men riktigt rabiat blev jag inte förrän jag kom till det här:

”With strong features cast in burnished gold, Tutankhamun’s burial mask projects an image of majestic beauty and royal power.

But in the flesh, King Tut had buck teeth, a club foot and girlish hips, according to the most detailed examination ever of the ancient Egyptian pharaoh’s remains.”

”Girlish hips”? GIRLISH HIPS?? För det första är termen ”girlish hips” knappast en allmänt vedertagen term för… någonting alls. För det andra framhåller skribenten hur man hade kunnat förvänta sig att en kille som Tutankhamun skulle spegla majestätisk skönhet och kunglig styrka som en motsats till att han hade handikapp och flickiga features. För en riktig man kan ju inte ha handikapp eller flickhöfter.

Jag har inte läst forskarnas rapport så jag kan inte säga var felet ligger, men att felet finns är pinsamt uppenbart på Daily Mail. Det finns ingenting av vad vi vet om historiska regenter som tyder att bredden på höfterna ska ha spelat in som annat än modedetalj. Eller vad sägs om det här som flickiga höfter:

Sannolikheten att någon annan än de inom den närmaste kretsen ens skulle ha sett Tutankhamuns höfter är synnerligen begränsad och hans höfter hade ingenting att göra med hur han framstod som farao. Ingen pekade på honom och sjöng retiga sånger om kung Tuts töntiga flickhöfter. Faktum är att inte ens hans klumpfot finns nämnd i några källor (låt vara att de skriftliga källorna från tiden inte direkt är uttömmande). Inte ens hans klumpfot måste ha haft betydelse för hans möjligheter att utöva kunglig makt. Och varken hans höfter, hans klumpfot, hans tänder eller ens det faktum att hans föräldrar var syskon måste ha haft betydelse för hur samtiden uppfattade hans manlighet. Det faktum att han fick en så tjusig mask tyder snarare på att det var så han uppfattades.

Vi ska passa oss väldigt noga för att applicera vår syn på manlighet på tidigare århundradens män. Och framförallt måste folk sluta framhäva ”makt” och ”flickigt” som motsatser. Halva jordens befolkning förtjänar bättre.

Tutankhamun (illustrated) was reliant on a walking stick thanks to his club foot, which may have been due to the fact that his parents were brother and sister

Kuriosa: Det där med hudfärg är ju knepigt, men ser han inte lite ljus ut för att vara fornegyptier…?