Jag läser igenom genushistoriska nyckeltexter och översikter, bland andra Sonya O. Rose What is Gender History och Joan Wallach Scott Gender and the Politics of History. Och det är fascinerande hur typ alla historiografiska beskrivningar så tydligt redogör för utvecklingen i ungefär samma termer: vi har gått från att ha sett män och kvinnor, manligt och kvinnligt, som givet av naturen till att istället betrakta det som kulturella fenomen. Den nyare forskningen är den som frigjort sig från tanken på predestinerade biologiska betingelser och som ser hur genus alltid är beroende av kontext.
Det är en utveckling byggd på ny forskning.
Sånt brukar jag tänka på när antigenusarna härjar och hojtar om hur det biologiska perspektivet skulle vara senaste nytt.
Underligt då att tron på Tabula Rasa härstammar från antiken. Tron på de ”blanka bladet” var som starkast på 60 och 70-talet, sedan dess har neurovetenskapen och psykologin utveklats bort därifrån. Vil du läsa lite om nya neurovetenskapliga rön om könsskillnader och varför de är viktiga att forska om så är det här en bra artikel
http://dana.org/Cerebrum/2014/Equal_%E2%89%A0_The_Same__Sex_Differences_in_the_Human_Brain/
Varför är det underligt? Tabula rasa är ju inte på något vis rådande inom genusteori.
Jag menar bara att neurovetenskapen de senaste åren knappast gått åt det håll du antyder i bloggposten, snarare tvärtom.
Ivanca Savic-Berglund som är professot i neurovetenskap berättar här litegrann om de nya rönen
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/404119?programid=3812