I måndags var jag på sjukhuset för undersökning och allt ser bra ut! Jag har inte ens kvar någon inflammation i magen och fick därför lov att sluta med Asacol som jag ätit i flera månader.
Om det har varit på grund av Asacol (det är nämligen listat som en förvisso ovanlig biverkning), stressen på kroppen av att ha varit väldigt sjuk eller något annat vet jag inte, men jag har tappat hår. Inte så där lite grann utan så där i stora tofsar. En kväll när jag stod i duschen trodde jag att en mus klättrade längs mitt ben men det var en klump med hår. När jag borstar håret blir hårborsten full. Och jag hade tack och lov väldigt tjockt hår till att börja med men jag överdriver inte om jag säger att en tredjedel har fallit av den här hösten. Hårbanden går ytterligare ett varv mot vad de gjorde tidigare.
Inte för att jag egentligen vill vara en slav under skönhetsideal och så, men mitt hår hörrni. Jag tyckte faktiskt om det. Jag har aldrig haft så här långt hår förut, för det har aldrig vuxit sig så här långt innan jag fick Gabriel. Jag var lycklig över färgen. Lycklig över längden. Och i ärlighetens namn lycklig över den effekt som långt hår tycks ha på män.
Så det har varit med viss sorg jag har samlat tofs efter tofs och kastat i soporna. Sorg, och oro över om det kommer att sluta falla av innan allt hår är borta.
Det kan vara så att jag inbillar mig, men jag tycker att fallet kanske har lugnat sig lite de senaste dagarna. Det är nu en vecka sedan jag slutade med Asacol. Och om det då faktiskt berodde på medicinering så finns det en mycket god chans att det inte längre kommer att falla av i samma hastighet och dessutom att det kanske rentav kommer att växa tillbaka.
Om nån vecka ska jag till frissan. Då tänker jag be henne klippa av det. Dels för att det inte märks lika mycket om det faller av hår om det är kortare. Dels för att jag vill vara boss över det här. Acceptera situationen och göra den till min. Raka huvudet tänker jag inte göra ännu, men kortare ska det bli.
Jag brukar alltid boka följande tid hos frissan när jag är där eftersom jag vet att jag glömmer bort det annars, så nu gick jag liksom mest och väntade på att det skulle bli dags för uppfräschning. Men dagen kom inte och med stigande oro gick jag igenom min kalender. Ingen bokad tid.
Så jag tittade förbi hos frissan för att kontrollera vilken tid det var. Även hon mindes att vi i vanlig ordning hade bokat en tid. Även hennes kalender var dock tom. Eller ja. Egentligen var den ju överfull. Bara inte med någon tid till mig.
”Du kan ju nog fixa till utväxten själv”, sa hon lite tröstande efter att ha konstaterat att hennes första lediga tid var två månader in i den dåvarande framtiden. ”Det är inte så svårt.”
Och jag har ju färgat håret själv förr liksom. Fast det var i tonåren. Så jävla svårt kan det ju inte vara!
Det är lite oklart om det är så att jag har högre standard på hur mitt färgade hår ska se ut än vad Charlotte 14 år hade, eller om Charlotte 14 år hade en talang Charlotte lite fler år alldeles uppenbart saknar. Badrummet såg ut som om någon utfört ritualmord. Min nacke, panna och vänster öra såg ut som om de i så fall deltagit. ”Torka omedelbart med fuktig trasa om det kommer på huden” betyder visst omedelbart och inte ”när du gjort färdigt sektionen du håller på med”. (Jo, jag delade in håret i sektioner, man har väl sett på Brad Mondo herregud!)
Först försökte jag att bara liksom förbättra utväxten. Även med en synnerligen generös tolkning av ordet förbättra var det dock inte vad jag gjorde. Så jag köpte ett par lådor färg till för har man redan fuckat något kan man lika gärna göra det ordentligt. Visdomsord.
Försök nummer två hade eventuellt gynnats av att jag läst instruktionerna tillräckligt noggrant för att blanda blekningsmedlet i developermedlet, men det förblir en gissning. Slitet blev det iallafall, så någon sorts gift måste det ha varit i de flaskor jag faktiskt använde. Ja, och rött är det. Väldigt rött. Och topparna är blonda.
Det är, utan konkurrens, den mest ojämna färgning jag någonsin sett. Nyanserna är… en smula märkliga, och det bruna i mitt hår passar precis lika bra ihop med den orangeröda färgen som brunt och orangerött brukar passa. Det finns avgjort en hel vetenskap kring det här med färger – både beträffande teknik och skalor – som jag inte behärskar. Alls.
Men det känns också väldigt hemtamt. Jag tittar mig i spegeln och tänker att jaha, nu bidde det så här då. Och mitt hår är lika märkligt missanpassat och rebelliskt som jag är. Ganska slitet, men färgglatt. Så att säga.
På engelska brukar man säga att ”when it rains, it pours”, vilket väl är ganska likt svenskans att en olycka sällan kommer ensam. Det är, så att säga, lite mycket just nu. Bland annat envisas min bil med att gå sönder på nya (och ibland gamla beprövade) sätt. Den senaste månaden har jag haft den på verkstaden inte mindre än tre gånger, för ungefär en månadslöns repareringskostnader och i dag gick den ändå inte igenom besiktningen. Ytterligare några hundra euros reparering står mellan mig och ett inkommande körförbud. Jag fick sitta och andas djupt ganska länge. Så kan vi säga.
För några dagar sedan bestämde sig dessutom oljepannan för att kasta in handuken, i en dramatisk sorti involverad en fruktansvärd massa rök. Så står man (läs: jag) där inför beslutet huruvida man ska sänka några tusen euro på en snart femtioårig oljepanna som man ändå tänkt byta ut till något mer miljövänligt, eller investera i några bärbara element och en satans massa yllestrumpor och sedan hålla liv i eldstäderna. Det här huset är ju trots allt gjort för att fungera även utan oljepanna, så det går. Typ.
Diskuterade med en kompis om att det gärna skulle kunna få vara lite mindre full blown fucking katastrofläge hela tiden. Att jag skulle behöva få en liten andningspaus. Lite återhämtning. Så gick jag, på förekommen anledning, för att hugga mer ved och gudvethur så lyckades jag skicka iväg en av de mer rejäla vedklabbarna så att den landade på yxan. Det dåliga med det var att min hand var emellan. Det bra var att jag är förståndig nog att hålla yxan i handtaget istället för på den vassa delen. Djupandning. Under ungefär en halvtimme var jag i ärlighetens namn ganska osäker på hur mycket jag hade krossat i handen. Den svullnade upp och blev prydlig blågrå och gjorde så ont att den skakade. Så jag stod länge i vedboden och var en liten smula ledsen. Ledsen, trött och ensam. Men sedan var det bara rycka upp sig för det hinns liksom inte med. Barn, djur och hus måste ju skötas ändå, oavsett om man har en eller två händer. Och det verkar nog som om det bara är mjukdelar som fick lida, för handen är betydligt bättre nu, även om den är rätt blå fortfarande.
Men alltså.
Allting är egentligen inte bara dåligt. Verkligen inte. Vi ska till exempel ganska snart diskutera kärlek för att… ni vet… Det behövs. Jag får bara inte tillräckligt med andningspaus från katastroferna att jag hinner uppskatta allt det fina och det får mig att må väldigt dåligt. Dels för att det rent objektivt är en tämligen skitig situation med trasiga oljepannor, bilar och händer, men också för att jag känner mig så sjukt otacksam när jag blir uppgiven och ledsen. Jag har ju ved. Jag får ju bilen lagad (får och får…). Jag har ju en hand till. När allting rusar på är det svårt att tillåta sig själv att inte orka ett tag. Att hålla sig på benen tillräckligt länge för att ens hinna borsta av sig dammet.
Nu har jag varit tillräckligt länge i dejtingvärlden för att kunna konstatera något om mig själv. Flera personer har nämligen sagt att det känns som om jag håller uppe murar och inte riktigt låter någon komma in. Det är intressant, inte minst för att jag aldrig har sett mig själv som en sån person.
Och det är jag inte nu heller. Jag har inga murar. Grejen är bara att jag är död på insidan. En smula melodramatiskt kanske, men också den krassa sanningen. Det har varit så sanslöst mycket känslor de senaste åren. Skilsmässa, förälskelse, missfall, födsel, växande rädsla, ilska, sorg. Allt. Jag har varit både fysiskt och psykiskt utmattad. Är det väl fortfarande i någon mån. Och jag är känslomässigt fullkomligt dränerad.
För en som är van att vara känslomänniska är det ett väldigt märkligt tillstånd, den här inre döden. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med det. Ibland är jag rädd för att det här är det nya jag. Formlös och ihålig. Och ibland känns det nästan som om några delar av mitt trasiga inre håller på att falla på plats. En spirande liten lycka. En sån där som inte krossas utav lite motgångar utan som alltid finns där. Är ett sorts basalt tillstånd. Någonting som man hade kunnat skydda med murar om man var lagd åt det hållet.
Och, tänker jag mig, någonting som kunde vara värt att låta en annan komma in till.
Två kvällar per månad är jag helt barnfri. Det är, i princip, de enda två kvällarna jag skulle ha möjlighet att gå ut på dejt. Förra gången jag hade en sådan här kväll var jag lite frestad att gå ut. Ni vet, få klä upp sig, känna sig lite fin, svassa. Men jag ville i ärlighetens namn bara vara för mig själv och måla huset. Äta chips och glass till kvällsmat och somna tidigt.
Så jag bestämde mig för att kompromissa. Sminkade mig och fixade håret. Målade naglarna i en annan nyans än huset. Satte på musik. Och så klättrade jag upp på ställningarna och målade på mitt hus tills jag inte kunde lyfta armarna längre och kvällsdaggen gjorde det osmart att måla mer. En väldigt bra dejt. Skulle rekommendera.
Som ni vet var mina fönster kanske inte i sånt skick att alla tips om slipa och måla skulle ha varit relevanta. De var på flera ställen så ruttna att de höll på att trilla ur när jag öppnade dem. Slipa och måla kan jag, men byta ut delar av ruttet virke i fönster är inte alls bara en fråga om jävlaranamma utan kräver specialverktyg och specialkunskaper. Så jag lämnade in dem till ett ställe i Tusby och fick de tre första rutorna tillbaka idag. Nu ska de slipas, beslagen ska göras rent, sedan ska glaset på plats, kittas och så ska det målas.
Senast jag färgade håret utan professionell hjälp var i tidig tonår i min bästa vän Linnéas källare. Det blev inte alls den silverlock i luggen jag hade tänkt mig. Mamma grät. Pappa tyckte det var kul att jag såg ut som en tiger i gula ränder. När jag nu i dag kom på den briljanta planen att eftersom det är så dyrt att gå till frissan så kunde jag ju själv blondera mitt hår vackert solblont så visste jag förstås att det inte skulle bli samma solblonda som modellen på förpackningen, utan sannolikt mer sol-tecknad-av-en-treåring-blond eller möjligen klassiskt morots-blond.
Och jag vet inte om ni också har sånna där dagar när ni har bestämt er för att göra någonting och ni vet med er att det inte kommer att bli så som ni egentligen vill ha det men ni skiter i det för det känns viktigare att göra det överhuvudtaget (no pun intended) än att det blir… bra. De senaste två åren har jag haft oroväckande många sådana dagar. Det känns som att det är så många saker jag har väntat på ska få de perfekta omständigheterna, alla stjärnor och planeter i rätta konstellationer, att jag till slut bara sitter och väntar.
Jag ville inte ha någon jämn färgning, dels för att jag tycker att ojämnt är lite snyggare och dels för att jag varken har tålamodet eller kompetensen att åstadkomma något annat. Det blev rätt morotsblont, det blev det. Men schystare morotsblond får man leta efter! Jag är dödsnöjd. Lite på grund av färgen. Väldigt mycket på grund av att jag gjorde det alldeles själv. För att jag vågar och för att jag kan.
Det finns så galet mycket spännande saker som jag konfronteras med när jag och A nu skapar ett liv tillsammans att jag knappt vet var jag ska börja. En del av dem är förstås sådant jag kanske inte uppskattar jättemycket (mer om det en annan gång) men det kompenseras lätt av alla de brutala, vackra och/eller omvälvande insikterna och alla de nya perspektiven.
Som när vi sitter och diskuterar farliga vägar till exempel. Vi bor nu i en småstad där det snabbt blev aktuellt att prata om hur långt barnen skulle få gå på egen hand. Jag vill inte att de går över vad som skulle kunna betraktas som huvudvägen genom orten, trots att hastighetsbegränsningen där är 50 km/tim. Så jag berättar om när jag var liten och jag fick cykla själv till mina kompisar. Min allra bästa kompis Linnéa bodde dock på andra sidan en genomfartsled som mycket liknar den vi har här – en väg där man får köra 50 men där de flesta blåser igenom i betydligt högre hastighet. Den vägen fick jag inte gå över i början. Kanske var jag åtta år eller så när jag fick gå över den själv.
Så barnen får liksom röra sig, utrustade med telefoner, på den här sidan av den större vägen om de inte har fått särskilt tillstånd.
I Damaskus där A växte upp finns det också en särskilt farlig väg i närheten av hans forna hem. Han berättar om hur hans kusiner, som var i skolåldern, inte fick gå på den vägen och om hur han som vuxen hade varit den som fått införskaffa skolböcker som fanns i en affär i kvarteret på andra sidan vägen. Fast det var inte bilförare oförmögna att hålla sig till hastighetsbegränsningarna som fick gjorde att kusinerna inte fick gå dit. Vägen var en lång och fin raksträcka vid ett höghus i vilket regeringen placerat krypskyttar. En släkting blev skjuten i huvudet när han körde bilen. Det var med änglavakt hans familj klarade sig. Tanken på att A har sprungit längs den vägen för att skaffa skolböcker åt sina kusiner är märklig, så till vida att det ger mig känslan av att stå precis på gränsen till någonting mycket, mycket mörkt. Ett mörker som A trotsade varje dag.
Ett mörker som A:s lilla kusin, i samma ålder som Tilda, fortfarande bor kvar i. Det är verkligen skillnad på olika barns farliga vägar.
Om det mot all förmodan finns någon mer som har funderat på om det går att göra sugaring med syltsocker kan jag härmed meddela att det är värt att åka till affären och köpa riktigt socker istället. Även om det är två dagar på åsnerygg till närmaste affär.
Nu när jag har utrönat detta funderar jag på om det är så att blondiner faktiskt har roligare och om jag skulle försöka mig på en infiltrerande fältstudie av detta.
Just nu finns det massor med saker jag skulle vilja skriva om men som jag inte får skriva om. Som politik till exempel. De här två månaderna som jag jobbar på YLE är politik ett ämne jag måste lämna. Eller som min skilsmässa, som inte bara tog en duktig sväng mot det väldigt mycket fulare hållet utan dessutom i skrivande stund ser ut att bli en utdragen fars som avgörs i rätten.
Ja, och så finns det en grej till, men jag berättar om den lite senare.
Så vad gör man då? Jo, man kommer på att man ska sockra istället för att raka för att bli av med vad som brukar kallas oönskad hårväxt. Som alltid började jag förstås med att läsa på. Alla säger att det är väldigt enkelt. Det är enkelt och nästan gratis att göra sockermassan och det är lätt och inte så smärtsamt att använda den.
Det är förstås åt helvete fel.
Jag är rätt bra på att baka så jag tänkte att det inte skulle vara några större problem att blanda till en sockermassa. Det var det. Jag har hittills förvandlat närmare två kilo socker till sockermassa och har fortfarande hår på benen. Billigt, my ass. Och vad citron har med saken att göra är för mig en gåta. Ska det liksom piffa upp?
Man ska kontrollera om massan är rätt genom att göra kulprovet i lite kallt vatten. Förutom att jag spillde och orsakade en första gradens brännskada på mitt finger gick kulprovet rätt bra. Sedan ska man vänta tills massa svalnat tillräckligt, ta upp lite i handen och med fingrarna dra det till en följsam massa.
Det här är inte följsam massa. Den blir heller inte bättre av man försöker hjälpa till med andra handen. Skölj av och koka massan lite till. Bränn dig på ett nytt finger.
När massan börjar bli seg och samarbetsvillig (jag har själv inte uppnått det senare av dessa, men jag har läst att det bör hända) smetar man ut den på huden.
Det är jävligt mycket lättare sagt än gjort eftersom fingrarna också är hud. Fingrarna är förövrigt, kan jag avslöja, det enda stället som i slutändan blev helt hårfritt.
När man smetat ut massan åtminstone delvis på ett ställe där man hade tänkt att man ville ha den är det dags att rycka bort.
Håren som sitter fast i den här massan är främst katthår. Don’t ask.
Kanske man borde ha tagit en större klick? Fucked if I know. Gissningsvis 75% av den klick jag först fiskade upp sitter istället för på mitt ben fast på fingrarna, min tröja, vattenkranen och en kattunge. Hur som helst.
Att få sockret PÅ huden är den lätta biten. Att få sockret AV huden utan att huden följer med är det jävliga. På alla instruktionsvideor rycker de snabbt. Det fungerar så länge luftfuktigheten är typ under 30%, det är svalt och väl ventilerat i rummet och den som blir sockrad ser ut så här av den fantastiska upplevelsen.
Riktigt så gick det inte till här hemma. Man blir nämligen snabbt svettig och det socker som en stund verkade samarbetsvilligt kommer inte längre med. Bitar av massan kommer med. En del bitar har hårstrån med sig. De flesta har bara skrik.
Och jag googlar mig fram till att man kan använda potatismjöl för att sockret ska fästa bättre i bara håret istället för också huden. Av allt det jag läst om sockrande är det tamefan det sämsta tipset av alla. Inte nog med att potatismjölet fastnar överallt, det gör att sockret tappar konsistensen och rinner ner på helt fel ställen, med resultatet att man får göra en två timmars paus i sockrandet för att skrubba kök, badrum och sig själv innan man börjar om. Lägg till ett paket potatismjöl på notan över kostnader.
Så tar man nya tag och tänker att åtminstone armhålorna vore jävla fint att få ordnat. Den idén är bara snäppet bättre än potatismjöl. Det där som folk säger om att man ska hålla huden stram är nämligen betydligt viktigare än vad folk får det att låta. Håller man inte huden ordentligt stram tar sockret nämligen med sig utvalda delar av blodådrorna och detonerar dem när man rycker, men det glada resultatet att man har fräscha blåmärken överallt. Att det gör ont är en underdrift.
Och lycka fucking till med att hålla din egen hud stram under din fläskiga arm, samtidigt som du inte får svettas. Ryck snabbt. Jo tjena. På mig är allting norr om skenbenet av sådan skick att det icke låta sig stramas upp ens med våld.
Duscha och börja om.
En annan fördel med sockring sägs vara att, till skillnad från med vax, det inte är några problem att köra flera gånger på samma ställe om det behövs. Det kan man ju göra om man är lagd åt det hållet. Dessutom sägs det att man inte blir röd. Det blir man visst. Och blå också.
Och det gjorde nästan inte ont!
Det enda negativa jag hört om sockring är att det tar tid. För mig tog det lite drygt tre dygn att sockra bort håret på benen. Sedan tar det flera veckor innan man lyckats få bort allt socker från handtag, kläder, kranar, speglar och kattungar. Och då är det ju dags att börja om igen.
Skulle jag rekommendera sockring åt andra? Absolut, om denne är min exman.
Hit och dit och tillbaka igen 