Självömkan

Det har varit en milt uttryckt stressig höst. Stressig, inte minst för att min högt vördade make har varit mer borta än hemma. Att det huvudsakligen har varit jobbrelaterade uppdrag gör det i praktiken egentligen inte lättare. Det är rätt mycket som faller på mig när han inte kan vara här, även om han kanske skulle vilja vara här. Dealen var sedan att han skulle ut på julfest på fredagen och att vi från och med söndagen tillsammans skulle kunna börja ordna allt det sista inför julen.

Så kom han hem på lördagen och var grundligt förkyld. Några timmar senare började han spy.

Och det är ju ingens fel, liksom. Det finns ingen att skylla på. Men det kändes som om julförberedelserna förvandlades till en tjock blöt filt som jag höll på att kvävas under. Den enda julfest jag, som arbetar hemifrån, blivit bjuden på och som inte är direkt relaterad barnens skolgång kunde jag inte gå på. Med spysjuka i familjen är man i allmänhet inte välkommen hem till någon och i synnerhet inte dagarna innan jul. Städningen vi skulle dela på slet jag med själv, med två skrikande ungar hängande i benen. Försöka hålla huvudet över ytan. Inte bli arg på någon som egentligen inte är ansvarig för att jag drunknar. Prioritera.

Den där punkten som skulle ha varit vändningen på ensamhet och hårt slit – den som skulle ha blivit tvåsamhet och delad börda – den for käpprätt åt helvete. Ljuset i tunneln var bara mer tunnel. Och jag brukar vara rätt bra på att borsta av mig sånt där. Det är som det är med sjukor. Inget blir bättre för att man blir arg. Kanske är jag egentligen inte arg nu heller. Jag är bara så innerligt trött.

Så där ja. Nu ska jag sluta tycka synd om mig själv.

Riktigt snart.