Muslimmamma

Gabriel är muslim. Han blev det, för att hans pappa är muslim. Hittills har det förstås inte inneburit några särskilda åtgärder. Han äter inte griskött, förvisso, men annars så växer han just nu upp muslim på samma sätt som folk här i allmänhet växer upp kristna – utan någon närmare religionsutövning.

Men hans pappa är djupt troende. Ber fem gånger om dagen, fastar, läser Koranen varje fredag och går till moskén alltid när han hinner. När Gabriel blir gammal nog är det tänkt att han, om han vill, ska vänjas in i det troende muslimska livet.

Och jag tycker att det är helt ok. Alltså, kärnan är ju det frivilliga valet förstås, men om han skulle välja att tro som sin pappa, och utöva tro som sin pappa, så är jag bara glad över att han hittar sin väg.

I dag blev en av Gabriels släktingar skjuten under fredagsbönen i en moské i Nya Zeeland. Han hade kommit dit för bara några månader sedan, som kvotflykting. Äntligen trygga, trodde de. Hans lille son kämpar ännu för sitt liv på sjukhuset.

Om jag ska vara alldeles ärlig så önskar jag att jag hade den mentala förmågan att faktiskt ha mina tankar hos dem, hos de drabbade, men det går inte. Så fort min tanke försöker snudda vid det, öppna upp för skräcken, känna med mamman som sitter vid sonens sida nu, så stänger hjärnan av. Att lille Gabriel en dag ska behöva förhålla sig till sådant hat som krävs för att avrätta människor på deras heliga plats, medan de ber, är bara det en överväldigande tanke.

Mest vill jag skrika. Skrika åt folk som egentligen ”inte har något emot invandrare” men som ”inte gillar muslimer” och ”inte vill ha dem här” och SOM MED SINA JÄVLA DELNINGAR OCH SITT JÄVLA PRAT RÄTTFÄRDIGAR SKJUTNINGAR. RÄTTFÄRDIGAR.

Alltså jag klarar det inte ens.