Tag Archive | Mammahjärta

Mina stora små barn

Det har varit vårfest på skolan. De stora barnen stod på scen och sjöng så mammahjärtan gick i bitar.

Och som de är stora, de där barnen. Helt plötsligt bara. 

Jag tittar runt på raderna av sjungande tottar och känner knappt igen dem. Vad konstigt att han den därs storebror är med hinner jag tänka, innan jag inser att det är han den där i egen hög person. Lite obekväm i sina för stora fötter och händer. Två huvuden längre än förra året. Mina vänners ungar känner jag knappt igen. De ser ut som små vuxenversioner av sig själva, av de där barnen jag har lärt känna under de fem år vi mötts i skolan.

Och där står min egen unge, i kostym han själv tagit på sig. I snyggaste läderskorna. I all sin glans. Han som just var lika liten som den tott som hänger i min famn och förundrat betraktar spektaklet medan dreglet sakta droppar via min arm ner på golvet. Nu får stora ungen en utmärkelse som bästa vänelev till förskolan.

Och där står min andra unge och ser ut precis som mig. Det är som att se mig själv, fast snyggare. Självsäkrare. Med ännu mer jävlar anamma (gud hjälpe oss alla). Hon som har kämpat så med sin läsning och nu tar emot ett bokstipendium och en slant för att hon visat imponerande glöd för skolarbete.

Då får man nog vara lite stolt.

skolavslutning

Var alltid dig själv! (Om du inte kan vara Batman)

 

Jag vill minnas allt.

Den här babyn, vår lille Gabriel, är fortfarande ett matvrak. Det betyder i praktiken att jag får väldigt lite tid till att göra något annat överhuvudtaget eftersom många, långa timmar går åt till att sitta och amma. Snart kommer det ett ganska bittert inlägg om just sådana saker, och annat som man bryskt vaknar upp till när man får en baby.

Men för att ni inte ska tro att allt bara är skit (vilket det alltså verkligen inte är) så kommer här först ett betydligt mer positivt inlägg. Förra veckan fick till exempel de stora barnen för första gången träffa sin lillebror (det var tänkt att de skulle få träffas mycket tidigare men Tilda fick flunsan så vi fick skjuta upp det), och det gick över förväntan bra. De fullkomligt avgudar honom och minsta lilla pip han ger i från sig så är det full kamp om vem som ska få ta honom. Att ha två äldre barn i huset är en enorm hjälp. Extra händer är alltid välkomna när man har en baby, även om dessa händer råka tillhöra synnerligen hypade syskon som slutade lyssna på sin väna moders förmaningar i ungefär samma sekund som babyn anlände.

Jag tycker också att jag känner det mesta mycket mera klart nu än med de andra två barnen. Kanske beror det på att jag är äldre, kanske på att jag överanalyserar allt eller kanske på att jag nu är ännu mer mån om att försöka dra ut varenda underbar detalj ur varje dag. Även om dagarna (och framförallt nätterna…) just nu känns väldigt långa så rusar de iväg. Jag vill minnas Gabriels doft, hur han vrider sin lilla hand om mitt finger, hur hans ögon försöker fokusera på våra ansikten men misslyckas, hans första små kläder, hans mjuka bebishud, luddet på hans öron, hur hans ögon äntligen hittar mina och han spricker upp i ett leende, hur han snusar på mig när han vill ha mat och vrålskriker när det går för långsamt. Hur han kan bli alldeles tyst i förundran över ljuset från ett fönster och hur det känns när hjärtat bara vill spricka av kärlek till detta lilla liv i min famn, och skräck inför allt vad som kommer att möta honom.

Allt. Jag vill minnas allt.

Men i dag är dagen!

Det fina med att ha en baby är att man inte behöver stressa över att man inte får gjort allt det man hade tänkt sig. Det är en tid att förlåta sig för allt man tvingas skjuta upp till morgondagen. Som att laga en kopp kaffe OCH dricka den. Det har jag skjutit upp i tre dagar nu för det har helt enkelt inte funnits tid.

Förövrigt sitter A och Tilda på soffan och diskuterar ytterligare en baby. Själv kan jag knappt sitta än, så är måttligt intresserad av den diskussionen.

Kanske världens sötaste baby.

Oron

Det finns nog ingenting i hela världen som kan få en att oroa sig som barn kan. I dag var vi hos läkaren för en koll av babyn. Allt såg, precis om förväntat, alldeles perfekt ut. Och alltså, jag säger att det var förväntat för i princip så var det förväntat eftersom ingenting egentligen antydde att det fanns några fel eller problem, men vi behövde inte mer än kliva över tröskeln förrän hjärtat började slå snabbare. Tänk om någonting hänt babyn? Tänk om det jag trott var rörelser egentligen bara är gaser och babyn inte lever? Tänk om?

Och man hinner göra ganska många ”tänk om” på förvånansvärt kort tid när man väl börjar.

Ja, och så säger folk att man ska sluta oroa sig och njuta av graviditeten och att allt är bra, men om sanningen ska fram har jag inte slutat oroa mig för Vilho och han fyller snart 12 år. Tilda har jag oroat mig för i över 10 år. Varje dag. Tänk om hjärtat inte utvecklades som det skulle? Tänk om jag får missfall? Tänk om babyn inte växer som den ska? Tänk om förlossningen går åt helvete? Tänk om hen slutar andas? Tänk om hen ramlar och slår sig? Tänk om hen inte får vänner?

Hela tiden. Det slutar aldrig. Att ha barn är att låta sitt hjärta gå omkring i någon annas kropp.

Och det har redan börjat.

Det här är en del av mitt hjärta.

Vill inte

Jag sitter nu på flygplatsen på väg till Sverige och påminns väldigt handfast om hur lite jag tycker om att flyga. Att jag dessutom åker ifrån barnen gör det inte bättre, om vi säger så. Det är första gången sedan skilsmässan som jag måste åka någonstans trots att det är min vecka. Barnen ska vara med A när jag är borta.

Och jag har alltid, alltid haft dåligt samvete när jag inte är med barnen, vare sig det är att jag låter dem sova själva i vagnen utanför dörren, att jag lämnar på dagis eller att jag jobbar när de kommer hem från skolan. Det har varit många år av konstant dåligt samvete och en obehaglig känsla av att jag håller på och lämnar dem. Statistiskt vet jag förstås att det inte är sant. Jag har varit med dem jättemycket, dels för att jag har prioriterat dem framför allt annat och dels för att jag till och med har lyckats trixa med mina arbetstimmar för att frigöra mer tid för dem. Egentligen har jag kanske varit där lite väl mycket.

Men det är inte känslan jag har och särskilt inte efter skilsmässan då all form av separation från barnen känns ännu värre. Det är jäkla märkliga grejer, känslor.

Dessutom vet jag förstås att A kommer att klara helgen med barnen själv alldeles utmärkt. Tyvärr vet jag också att barnen kommer att testa honom för att se hur många fördelar de kan dra av att deras mor inte håller ett vakande öga på ocker och båg, men också hur många metaforiska knappar man måste trycka på innan A exploderar. Jag skulle inte vilja utsätta honom för det. Han är så… ung och oskyldig och barnen är så erfarna och förslagna.

Det är som när barnen vill klättra högst upp i klätterställningen första gången och man vet att de egentligen är gamla och stora nog att klara det men också att det är en jädra lång väg ner om man tappar taget. Och man vill inte att de ska klättra samtidigt som man förstår att man måste låta dem, för det är så de lär sig och så de får självförtroendet att bli lite tryggare i sig själva inför kommande klättringar.

Man vet allt det. Man bara vill inte.

Och dessutom måste jag sätta mig ett flygplan. Jag vill inte det heller.

Kvinnors hjärtan

Vi talar ju mycket om män och kvinnor, skillnader och likheter och sånt. Det är på alla sätt en mycket komplicerad väv av biologiska faktorer och socialt skapade förväntningar. Ni vet också hur arg jag brukar bli när somliga vill förklara mäns och kvinnors förväntningar på och beteende i parförhållanden med strikt biologiska förklaringar. Den där bubblande ilskan som ofelbart kommer när någon säger att män vill sätta på allt som rör sig på grund av att evolutionen lärt dem att sprida sin säd ligger där under ytan när jag i dag läser om kvinnors hjärtattacker.

Kvinnors hjärtattacker.

Har ni någonsin läst om det förr? Det hade i alla fall inte jag. På alla bilder av hjärtattacker är det en man. Hjärtattacker är en manssjukdom. Och jo, det är fler män än kvinnor som får hjärtattack men det är procentuellt sett fler kvinnor som faktiskt dör av sina hjärtattacker. Hjärt- och kärlsjukdomar den främsta dödsorsaken för kvinnor, precis som för män – även i Sverige. Men symptomen på hjärtattack är könsspecifika. Kvinnor får sällan de klassiska symptomen på hjärtattack utan mer vaga symtom, som nacksmärtor, ont i rygg och axlar, smärta i magtrakten, extrem trötthet och så vidare. Det här är ett ämne som skriker efter mer forskning. Så varför vet vi inte mer? Fortfarande är bara 24% av deltagarna i kliniska studier i USA kvinnor. Fortfarande tenderar kvinnors smärta att förklaras med psykologiska förklaringar. Vi är på väg bort från den diskriminering mot kvinnliga patienter som funnits, men det är ännu långt kvar. Till skillnad från dejtande är medicin är ett av de ämnen där vi bör hålla biologiska skillnader mellan män och kvinnor i konstant åtanke.

Det är viktigt att känna till symptomen på hjärtattack eftersom man behöver vård snabbt. Därför är det också viktigt att alla vet om att kvinnors hjärtattacker kanske inte har de traditionella symptomen. Mer om detta kan, och bör, ni läsa här!

Extra krafter

I dag har jag varit uppe tidigt och kört barn till skolan praktiskt taget innan jag vaknat. Sedan har jag jobbat som ett as och bara lyft baken från stolen för viktiga saker, typ hushållsarbete och toalettbesök. Jag har bakat, insett mitt i bakandet att det var slut på mjöl, svängt förbi granngården och köpt några påsar nymalet ekologiskt mjöl, färska ägg, nyplockade zucchini och tomater, svängt förbi en annan granngård och hämtat så närproducerad mjölk att jag kunde tacka kossorna på vägen hem och fortsatt att baka. Planerat att hämta barn men fått meddelande om att båda åkt med varsin kompis.

Städat köket. Tvättat. Diskat. Märkt upp och ställt undan de burkar med äppelsylt och äppelchutney jag lagat. Skött höns och kaniner och katter och förfasats över en redig råtta som katterna skött på ett sätt som kanske inte var alltigenom fördelaktigt för råttan. Gått i trädgården med barnen och plockat äpplen och morötter. Tittat på solnedgången. Packat för morgondagen. Bubblat barn i bubbelbadkar. Lagat bananmilkshake till kvällsmål och nattat troll.

Och när jag nattar Vilho säger han

”Mamma, du är den bästa mamman i hela världen. Ibland, när jag är lite omöjlig, kanske jag inte märker det, men så tänker jag på hur stränga mammor andra har och då vet jag att du är den snällaste i hela världen.”

Nu, när klockan är drygt 22, ska jag sätta mig och jobba någon timme till. Med sådana lovord i bakhuvudet klarar jag det. Och imorgon ska jag försöka bjuda på de bilder vi tog under kvällspromenaden.