Tag Archive | Mammahjärta

Oron

Det finns nog ingenting i hela världen som kan få en att oroa sig som barn kan. I dag var vi hos läkaren för en koll av babyn. Allt såg, precis om förväntat, alldeles perfekt ut. Och alltså, jag säger att det var förväntat för i princip så var det förväntat eftersom ingenting egentligen antydde att det fanns några fel eller problem, men vi behövde inte mer än kliva över tröskeln förrän hjärtat började slå snabbare. Tänk om någonting hänt babyn? Tänk om det jag trott var rörelser egentligen bara är gaser och babyn inte lever? Tänk om?

Och man hinner göra ganska många ”tänk om” på förvånansvärt kort tid när man väl börjar.

Ja, och så säger folk att man ska sluta oroa sig och njuta av graviditeten och att allt är bra, men om sanningen ska fram har jag inte slutat oroa mig för Vilho och han fyller snart 12 år. Tilda har jag oroat mig för i över 10 år. Varje dag. Tänk om hjärtat inte utvecklades som det skulle? Tänk om jag får missfall? Tänk om babyn inte växer som den ska? Tänk om förlossningen går åt helvete? Tänk om hen slutar andas? Tänk om hen ramlar och slår sig? Tänk om hen inte får vänner?

Hela tiden. Det slutar aldrig. Att ha barn är att låta sitt hjärta gå omkring i någon annas kropp.

Och det har redan börjat.

Det här är en del av mitt hjärta.

Vill inte

Jag sitter nu på flygplatsen på väg till Sverige och påminns väldigt handfast om hur lite jag tycker om att flyga. Att jag dessutom åker ifrån barnen gör det inte bättre, om vi säger så. Det är första gången sedan skilsmässan som jag måste åka någonstans trots att det är min vecka. Barnen ska vara med A när jag är borta.

Och jag har alltid, alltid haft dåligt samvete när jag inte är med barnen, vare sig det är att jag låter dem sova själva i vagnen utanför dörren, att jag lämnar på dagis eller att jag jobbar när de kommer hem från skolan. Det har varit många år av konstant dåligt samvete och en obehaglig känsla av att jag håller på och lämnar dem. Statistiskt vet jag förstås att det inte är sant. Jag har varit med dem jättemycket, dels för att jag har prioriterat dem framför allt annat och dels för att jag till och med har lyckats trixa med mina arbetstimmar för att frigöra mer tid för dem. Egentligen har jag kanske varit där lite väl mycket.

Men det är inte känslan jag har och särskilt inte efter skilsmässan då all form av separation från barnen känns ännu värre. Det är jäkla märkliga grejer, känslor.

Dessutom vet jag förstås att A kommer att klara helgen med barnen själv alldeles utmärkt. Tyvärr vet jag också att barnen kommer att testa honom för att se hur många fördelar de kan dra av att deras mor inte håller ett vakande öga på ocker och båg, men också hur många metaforiska knappar man måste trycka på innan A exploderar. Jag skulle inte vilja utsätta honom för det. Han är så… ung och oskyldig och barnen är så erfarna och förslagna.

Det är som när barnen vill klättra högst upp i klätterställningen första gången och man vet att de egentligen är gamla och stora nog att klara det men också att det är en jädra lång väg ner om man tappar taget. Och man vill inte att de ska klättra samtidigt som man förstår att man måste låta dem, för det är så de lär sig och så de får självförtroendet att bli lite tryggare i sig själva inför kommande klättringar.

Man vet allt det. Man bara vill inte.

Och dessutom måste jag sätta mig ett flygplan. Jag vill inte det heller.

Kvinnors hjärtan

Vi talar ju mycket om män och kvinnor, skillnader och likheter och sånt. Det är på alla sätt en mycket komplicerad väv av biologiska faktorer och socialt skapade förväntningar. Ni vet också hur arg jag brukar bli när somliga vill förklara mäns och kvinnors förväntningar på och beteende i parförhållanden med strikt biologiska förklaringar. Den där bubblande ilskan som ofelbart kommer när någon säger att män vill sätta på allt som rör sig på grund av att evolutionen lärt dem att sprida sin säd ligger där under ytan när jag i dag läser om kvinnors hjärtattacker.

Kvinnors hjärtattacker.

Har ni någonsin läst om det förr? Det hade i alla fall inte jag. På alla bilder av hjärtattacker är det en man. Hjärtattacker är en manssjukdom. Och jo, det är fler män än kvinnor som får hjärtattack men det är procentuellt sett fler kvinnor som faktiskt dör av sina hjärtattacker. Hjärt- och kärlsjukdomar den främsta dödsorsaken för kvinnor, precis som för män – även i Sverige. Men symptomen på hjärtattack är könsspecifika. Kvinnor får sällan de klassiska symptomen på hjärtattack utan mer vaga symtom, som nacksmärtor, ont i rygg och axlar, smärta i magtrakten, extrem trötthet och så vidare. Det här är ett ämne som skriker efter mer forskning. Så varför vet vi inte mer? Fortfarande är bara 24% av deltagarna i kliniska studier i USA kvinnor. Fortfarande tenderar kvinnors smärta att förklaras med psykologiska förklaringar. Vi är på väg bort från den diskriminering mot kvinnliga patienter som funnits, men det är ännu långt kvar. Till skillnad från dejtande är medicin är ett av de ämnen där vi bör hålla biologiska skillnader mellan män och kvinnor i konstant åtanke.

Det är viktigt att känna till symptomen på hjärtattack eftersom man behöver vård snabbt. Därför är det också viktigt att alla vet om att kvinnors hjärtattacker kanske inte har de traditionella symptomen. Mer om detta kan, och bör, ni läsa här!

Extra krafter

I dag har jag varit uppe tidigt och kört barn till skolan praktiskt taget innan jag vaknat. Sedan har jag jobbat som ett as och bara lyft baken från stolen för viktiga saker, typ hushållsarbete och toalettbesök. Jag har bakat, insett mitt i bakandet att det var slut på mjöl, svängt förbi granngården och köpt några påsar nymalet ekologiskt mjöl, färska ägg, nyplockade zucchini och tomater, svängt förbi en annan granngård och hämtat så närproducerad mjölk att jag kunde tacka kossorna på vägen hem och fortsatt att baka. Planerat att hämta barn men fått meddelande om att båda åkt med varsin kompis.

Städat köket. Tvättat. Diskat. Märkt upp och ställt undan de burkar med äppelsylt och äppelchutney jag lagat. Skött höns och kaniner och katter och förfasats över en redig råtta som katterna skött på ett sätt som kanske inte var alltigenom fördelaktigt för råttan. Gått i trädgården med barnen och plockat äpplen och morötter. Tittat på solnedgången. Packat för morgondagen. Bubblat barn i bubbelbadkar. Lagat bananmilkshake till kvällsmål och nattat troll.

Och när jag nattar Vilho säger han

”Mamma, du är den bästa mamman i hela världen. Ibland, när jag är lite omöjlig, kanske jag inte märker det, men så tänker jag på hur stränga mammor andra har och då vet jag att du är den snällaste i hela världen.”

Nu, när klockan är drygt 22, ska jag sätta mig och jobba någon timme till. Med sådana lovord i bakhuvudet klarar jag det. Och imorgon ska jag försöka bjuda på de bilder vi tog under kvällspromenaden.

Födelsedagen

Den 9 januari fyllde min lille baby 8 år. Det betyder bland annat att jag inte längre får kalla honom min lille baby så att någon hör det. Han är inte liten längre. Och inte på det viset som man satt och snyftade på hans ettårsdag och tyckte att han inte var lite längre; han är alldeles på riktigt inte liten längre.

Han kan så mycket att jag knappt tror att det är sant. Han talar engelska, ofta och bra. Han läser och skriver, räknar bättre än vad jag gör och rättar min finska (ideligen, jäkla besserwisser). Lantluften gör honom dessutom gott! Innan vi flyttade var vi väldigt oroliga eftersom vår älskade son kanske inte alla gånger är helt enkel och socialt välanpassad. Efter ett halvt år här ute, i nya sammanhang, är han dock en helt annan unge. Visst är han fortfarande sur och trist ibland (vem är väl inte det?) men det är undantag snarare än regel. Det är som om han har hittat tillbaka till hur det är att vara barn, hur det är att vara sig själv, istället för att försöka bända sig själv till att passa in i den snäva mall som gällde på förra stället. Jag kan inte beskriva det på bättre sätt än att det är som om något som tyngde honom förut nu har lättat. Det är skönt att se.

Och han växer så det knakar. Liten till växten är han förstås fortfarande, och han tycks inte tröttna på att höra mig berätta om det där halvåret när han var baby och slutade sova och därför heller inte växte, men han följer sin alldeles egen kurva perfekt. Han älskar att spela, både dataspel, TV-spel och brädspel. Oftast vinner han, även över mig. Han har de mest fantastiska idéer, på hur man ska kunna utvinna energi ur solen, flyga med hjälp av vinden, värma huset med vulkaner och göra fällor med laserstrålar som utlöser jättestarka alarm så att jag blir ”asförbannad och bah hallååå” för att jag just vaknat. När han blir vuxen ska han bli spelutvecklare. Det tycker jag låter som en lysande idé, om han nu inte skulle hitta några diamanter på vinden som han tänkt sig.

I åtta år har jag varit mamma till den här underbara typen. Helt sjukt.

Vi väckte honom med skönsång på morgonen. Det här året vaknade han i alla fall, så man slapp sparka försiktigt på honom för att de skulle vakna.

IMG_9189-20140113 IMG_9191-20140113

Marängtårta med glassfyllning. Bottnarna gjorde jag själv och vred ner lite pastafärg för att få en regnbågseffekt.IMG_9188-20140113 IMG_9252-20140113

Dagen till ära flögs finfrämmat in från Sverige. Barnen visste ingenting utan bara möttes av en förvånansvärt stor trupp gratulanter på morgonen. Synnerligen lyckat.IMG_9205-20140113

Medan somliga fotograferar passar somliga andra på att ta för sig av tårtan.IMG_9255-20140113 IMG_9211-20140113

Andra betraktar spektaklet med skräckblandad förtjusning. Så mycket prasslande papper! Så många snören! SÅ MÅNGA MÖJLIGHETER!IMG_9216-20140113

Kärt återseende.IMG_9245-20140113

Födelsedagsbarnet.IMG_9217-20140113 IMG_9259-20140113 IMG_9263-20140113

”I have a cunning plan!”IMG_9270-20140113

Och där kom babyfebern!

Har ni sett vad Amanda i Underlandet har? Alltså härrimingud vilka underbara gosnosar! Nu vill jag också ha kattbabysar!

Nej, några fler människobabysar kommer det inte till det här huset om inte föräldrarna sedan tar med dem hem igen. Men övergivna kattungar skulle jag gärna lägga min tid på!

kattungarBilden är en still från Amandas video

Årets mamma

Så det här med att åka till ett jobb är förvånansvärt svårt när man varit förskonad ifrån det i ett par år. Därför gick jag upp i riktigt god tid, packade noga alla barnens saker, fick frukost i dem utan hot och hade oss alla i bilen med tre minuter till godo. När vi anlände till Vilhos skola står det stora bussar på parkeringen.

Börjar. Ana. Oråd.

Bakom bussarna finns ungefär sjuttitolv tusen förväntansfulla ungar med skidor. Och så mitt barn. Utan skidor. Och det där med att lämna sin älskade skidlösa unge mitt bland alla skidförsedda ungar, med den otrevliga insikten att om inte bussarna och alla andra barnen är ute i jävligt god tid är den där heldagsutflykten till skidspåret förmodligen inte på den onsdagen man själv fört in det i kalendern. Det är inte kul. Inte alls. Särskilt inte när man nästintill alla andra dagar hade haft möjlighet att rätta till misstaget för att man inte har några tider att passa men just den dagen ser minuterna tills man borde stå väl förberedd inför ett klassrum fyllt med möjligen inte så motiverade elever bara flyga iväg. Och man i bilen fortfarande har kvar en unge som borde levereras till ett annat ställe.

Och så sväljer man gråtklumpen i halsen över att man är världens mest förkastliga moder, hoppar in i bilen och fräser iväg.

Bara för att mötas av de stora bussarna på parkeringen. Och ungefär sjuttitolv tusen ungar med jävla skidor (och en utan). Som blockerar utfarten. Sedan vi snirklat oss ut dedikerades resten av bilfärden åt att förklara för Tilda att det egentligen inte är ok att skrika men för i helvete flytta på er era jävla idioter åt folk. Egentligen. Och på att förbereda Tilda på att jag kommer att behöva väldigt snabbt kasta in henne och alla hennes grejer och att hon själv får hänga sakerna på plats för att jag helt enkelt inte hinner.

Springande i högklackat på isgata med Tilda i ena handen och mer packning än vad ett barn egentligen skulle behöva för en dag på dagis i den andra handen möter jag så en pappa som lite uppmuntrande säger något kul om hur bråttom jag har. Och ett:

– Så har ju barnen pulkadag också i dag!

Fu-uck.