Etikettarkiv | Mammahjärta

Det viktigaste

Så vi ska snart gå all in med julpyntandet av mitt fina gamla hus, men först en liten tanke om livets påminnelser.

I går kom nämligen Gabriel hem från dagis och kunde inte gå. Han tog ett par steg och sedan ramlade han. Ställde sig upp, gick några steg och föll igen. Hans högra ben vill inte riktigt bära honom. Inga svullnader eller blåmärken och inget märkligt som inträffat.

Enter: Storpaniken.

En av de grejerna som händer när man har levt i några år med alltför mycket negativ stress är nämligen att man har en liten smula svårt att hantera potentiellt allvarliga saker. Som mamma (eller förälder i allmänhet, antar jag) måste man lära sig att stänga ute tankar på potentiellt allvarliga saker som kan hända ens barn för annars klarar man inte av att leva (vilket förstås är en hyggligt kontraproduktivt). Men när det är många saker samtidigt, när ens barriärer är bräckliga, då är det så svårt att försvara sig mot sina egna tankar.

Jag kallsvettades när jag ringde sjukvårdsrådgivningen och kunde knappt andas när de sa att vi skulle ge honom smärtstillande och sedan åka in till sjukhusjouren.

När vi väl kommit fram till sjukhuset, ungefär vid samma tid som Gabriel normalt går och lägger sig, hade värktabletterna börjat hjälpa och han kunde stå och gå igen – om än ostadigt. Med det föll en stor sten från mitt hjärta, för då var hans svårigheter åtminstone med största sannolikhet inte neurologiska.

Ja, sedan hade sjukhuset minst fem timmars väntetid och när den övertrötta drogade bebisen började sjunga och springa runt som en oljad hamster i sjukhuskorridorerna tyckte personalen att vi nog kunde åka hem och kontakta en läkare på morgonen istället. Det gjorde vi, och diagnosen är någon sorts sträckning och muskelvärk, eller kanske någon ledvärk som härrör från en virusinfektion. God prognos alltså.

Det finns få saker som får en att se så kristallklart vad som har betydelse i livet, som när ens barn blir sjukt. Det finns liksom ingenting annat som har betydelse då. Fler än en gång har jag tänkt att den där påminnelsen från livet om prioritetsordningen hjälper mig att tänka framåt.

Svart hål

I dag ska jag åka till Umeå för att i morgon hålla en föreläsning om medeltida kvinnor då Kvinnohistoriskt museum fyller fem år. Är på många vis helt sjukt pepp! Ganska fritt, stort ämne och en intresserad allmänhet är nog kanske nästan min favoritkombination när det gäller föreläsningar.

Men jag måste åka ifrån Gabriel.

Jag har aldrig varit ifrån honom en enda natt förr. Inte på mer än 1,5 år sovit utan honom snusande bredvid mig. Och jo, jag vet att det är faktorer som gör att det är ännu högre tid att jag kommer iväg lite själv och jag veeeet att jag inte behöver ha dåligt samvete, men det har jag ändå.

Det är himla lustigt. Man kan vara hur feministisk och självständig och whatever, men ska man åka ifrån sin baby ens ett par dagar så får man ändå ett svart hål i hjärtat.

Dessutom är det min vecka med de äldre barnen och de ska åka till sin pappa några dagar tidigare eftersom jag ska resa bort och god dag nattsvart samvete för att jag överger gem också.

Nä, nu måste det vara nog med självömkan. Behöver ta ställning till hur många par skor det är rimligt att ta med sig på en två dagars tripp. Tänker minst tre par.

Ett steg efter

Bebisen vaknar 5.20. Han snuttar och korvar sig i sängen bredvid mig innan han klättrar för att tända lampan strax efter 6. Jag tror inte att jag hade varit pigg ens om jag nekat storbarnen den filmkväll jag lovat dem och kommit i säng innan 23.

Vi bäddar, städar, jag plockar undan och sorterar, han plockar fram och insisterar på sina egna system. Frukost, sömndruckna storbarn kryper ur sina sängar, ut på promenad för att lägga trött och grinig bebis. Det regnar snöslask underifrån. Hem med sovande bebis, hans pappa tar snart över, byta till torra kläder, springa ut i det helvetes slasket till Tildas fotbollsturnering. Hon är redan där förstås. Ordnade sin egen frukost. Tog sina fotbollsgrejer. Taggar sig själv och laget inför match. Hennes hår är uppsatt i två tofsar. Det fixade hon också själv.

Jag hade lovat att fläta hennes hår.

Att ångra sitt barn

Svenska YLE har haft en väldigt uppmärksammad artikelserie, baserad på färsk forskning, om att ångra att man fått barn. Ångerkänslorna hör ihop med de höga kraven som finns på moderskapet och ämnet är, enligt forskarna, tabubelagt så pass att mammor inte ens diskuterar saken med sin partner.

Jag tror att hela tanken på att ångra sitt barn känns så motbjudande delvis för att det är känslor som man inte bör släppa fram. Alltså, vi måste förstås tala om kraven som ställs på framförallt mödrar, om dubbla arbeten, om ensamhet och utsatthet. Men jag tror också att det är fullt möjligt att ha ångest inför de krav som ställs på en, utan att ångra själva barnet. Så är det åtminstone för min egen del.

Jag hade kommit till en punkt när jag så att säga började få mitt liv tillbaka efter de två första barnen. De hade börjat bli självgående – jag hade börjat få händerna fria. Det var svindlande och underbart och kanske också lite skrämmande att de inte lutade sig mot mig så mycket att mitt liv av nödvändighet kretsade enkom runt dem. Så mötte jag A. En uppslukande, virvlande kärlek, och ett löfte om den stora familj jag drömt om. Jag valde att ta den chansen, att börja om på nytt och satsa allt. Jag ville så gärna ha det delade föräldraskapet, den delade vardagen, det delade livet.

Jag ångrar inte Gabriel. Jag KAN inte ångra Gabriel. Däremot har jag ibland en väldigt påträngande, mörk och djup oro över att jag inte ska orka ta hand om honom när allt det där jag så innerligt hade velat dela med någon ändå blev bara mitt. Jag känner mig lurad. Är grymt besviken. Ömsom stark som tusen år av ensamma mödrar, ömsom bräcklig som ett lappat hjärta. Just nu är det morgnarna. Med vårljuset vaknar han tidigare och tidigare. En och en halv timme tidigare nu än i januari. Och jag är förvisso trött för att jag jobbar och inte sover tillräckligt eftersom han fortfarande vaknar på nätterna, men det som är allra, allra värst är minnet av hur trött jag var med de andra två barnen när de var små och den krypande paniken över att jag ska hamna där igen. Det intensiva föräldraskapet som forskningen talar om, när mammor förväntas uppgå i sina barn, leva för deras skull, det har aldrig varit min grej.

Men inget av det här är Gabriels fel. Älskade fina lille Gabriel som är överallt samtidigt. Som drar igenom mitt nystädade hus som en kärlekstromb och sprider brödsmulor och diskborstar och rivna papper i sina spår. 

Anledningen till att jag inte ångrar honom är inte att det vore tabu, utan att det vore att ångra fel. Han är inte orsaken. Och jag tror att det finns en viss risk i att börja tala som om vi ångrade våra barn, snarare än att vi är jävligt trötta på att samhället inte har kommit längre än att mammor krossas under kraven. Dels för att det skapar ett mammaproblem av något som är ett samhällsproblem, dels för att det riskerar att dölja de mammor som faktiskt på riktigt mår så att de ångrar sina barn och kanske skulle behöva hjälp.

Nu ska jag skrapa ris ur mattan, sätta igång diskmaskinen och förbereda morgondagens middag istället för att krypa upp i en fåtölj och läsa. Riset i mattan är åtminstone Gabriels fel.

 

Mina stora små barn

Det har varit vårfest på skolan. De stora barnen stod på scen och sjöng så mammahjärtan gick i bitar.

Och som de är stora, de där barnen. Helt plötsligt bara. 

Jag tittar runt på raderna av sjungande tottar och känner knappt igen dem. Vad konstigt att han den därs storebror är med hinner jag tänka, innan jag inser att det är han den där i egen hög person. Lite obekväm i sina för stora fötter och händer. Två huvuden längre än förra året. Mina vänners ungar känner jag knappt igen. De ser ut som små vuxenversioner av sig själva, av de där barnen jag har lärt känna under de fem år vi mötts i skolan.

Och där står min egen unge, i kostym han själv tagit på sig. I snyggaste läderskorna. I all sin glans. Han som just var lika liten som den tott som hänger i min famn och förundrat betraktar spektaklet medan dreglet sakta droppar via min arm ner på golvet. Nu får stora ungen en utmärkelse som bästa vänelev till förskolan.

Och där står min andra unge och ser ut precis som mig. Det är som att se mig själv, fast snyggare. Självsäkrare. Med ännu mer jävlar anamma (gud hjälpe oss alla). Hon som har kämpat så med sin läsning och nu tar emot ett bokstipendium och en slant för att hon visat imponerande glöd för skolarbete.

Då får man nog vara lite stolt.

skolavslutning

Var alltid dig själv! (Om du inte kan vara Batman)

 

Jag vill minnas allt.

Den här babyn, vår lille Gabriel, är fortfarande ett matvrak. Det betyder i praktiken att jag får väldigt lite tid till att göra något annat överhuvudtaget eftersom många, långa timmar går åt till att sitta och amma. Snart kommer det ett ganska bittert inlägg om just sådana saker, och annat som man bryskt vaknar upp till när man får en baby.

Men för att ni inte ska tro att allt bara är skit (vilket det alltså verkligen inte är) så kommer här först ett betydligt mer positivt inlägg. Förra veckan fick till exempel de stora barnen för första gången träffa sin lillebror (det var tänkt att de skulle få träffas mycket tidigare men Tilda fick flunsan så vi fick skjuta upp det), och det gick över förväntan bra. De fullkomligt avgudar honom och minsta lilla pip han ger i från sig så är det full kamp om vem som ska få ta honom. Att ha två äldre barn i huset är en enorm hjälp. Extra händer är alltid välkomna när man har en baby, även om dessa händer råka tillhöra synnerligen hypade syskon som slutade lyssna på sin väna moders förmaningar i ungefär samma sekund som babyn anlände.

Jag tycker också att jag känner det mesta mycket mera klart nu än med de andra två barnen. Kanske beror det på att jag är äldre, kanske på att jag överanalyserar allt eller kanske på att jag nu är ännu mer mån om att försöka dra ut varenda underbar detalj ur varje dag. Även om dagarna (och framförallt nätterna…) just nu känns väldigt långa så rusar de iväg. Jag vill minnas Gabriels doft, hur han vrider sin lilla hand om mitt finger, hur hans ögon försöker fokusera på våra ansikten men misslyckas, hans första små kläder, hans mjuka bebishud, luddet på hans öron, hur hans ögon äntligen hittar mina och han spricker upp i ett leende, hur han snusar på mig när han vill ha mat och vrålskriker när det går för långsamt. Hur han kan bli alldeles tyst i förundran över ljuset från ett fönster och hur det känns när hjärtat bara vill spricka av kärlek till detta lilla liv i min famn, och skräck inför allt vad som kommer att möta honom.

Allt. Jag vill minnas allt.

Men i dag är dagen!

Det fina med att ha en baby är att man inte behöver stressa över att man inte får gjort allt det man hade tänkt sig. Det är en tid att förlåta sig för allt man tvingas skjuta upp till morgondagen. Som att laga en kopp kaffe OCH dricka den. Det har jag skjutit upp i tre dagar nu för det har helt enkelt inte funnits tid.

Förövrigt sitter A och Tilda på soffan och diskuterar ytterligare en baby. Själv kan jag knappt sitta än, så är måttligt intresserad av den diskussionen.

Kanske världens sötaste baby.