Tag Archive | Amning

Så har amningsproblemen löst sig (åtminstone just nu *peppar* *peppar*)

Som ni redan vet har det ju inte varit ett alldeles enkelt företag att amma Gabriel. Eftersom han är tredje barnet var jag förberedd på att det är ett knepigt heltidsjobb att amma, men det gick ändå ganska episkt mycket åt helvete, just den biten. Jag tänkte nu att jag skulle försöka sammanfatta, utifall att det sitter någon stackars sate som precis som mig desperat googlar lösningar.

Det började med att jag fick sår. Det får man ju ofta i början, så det var väl inte hela världen. Men såret på vänster bröstvårta ville inte läka eller ens vända till det bättre och när sedan hela bröstet var rött och svullet fick jag den första antibiotikakuren. Den hjälpte väl möjligen lite grann, men bra blev det inte. Dessutom spred sig svullnaden och rodnaden till andra bröstet (fast där hade jag inte sår), det gjorde helvetiskt ont även mellan amningarna och jag fick till slut även feber.

Det här är min teori om vad det var som hände. Och jag är doktor. Ni kan lita på mig.

Såret var i början mycket riktigt infekterat och antibiotika rätt behandling. Av antibiotikan/allmän otur fick jag svamp på bröstvårtan, därefter i själva bröstet och sedan spred sig detta till andra sidan. När jag fick en tablett svampmedicin så försvann nämligen febern nästan omedelbart, smärtan avtog betydligt och såret förändrades. De stora, vita beläggningar som funnits på såret liksom föll av. Med små bitar av själva bröstvårtan, tyvärr, men lite spill får man räkna med som man brukar säga.

En dos svampmedicin var däremot inte nog, för likadana besvär återkom. Såret blev värre, den infernaliska smärtan kom tillbaka unt so weiter. Det var då vi (det var i princip en specialistläkare på amningskliniken som bestämde, men jag är ju också doktor så…) bestämde oss för att köra på med allt som fanns tillgängligt. När jag tog svampmedicinen hände ungefär samma sak som förra gången. Det är en jäkla märklig känsla. Liksom som om kroppen skalar av sig ett lager sjukdom. Och en kanske 2 mm stor bit bröstvårta.

Hur som helst.

Jag blev verkligen betydligt bättre i flera dagar. En natt gjorde det sedan plötsligt igen fruktansvärt ont att amma, men på det bröstet som inte hade sår. Oh, the irony. På morgonen märkte jag att en av mjölkgångarna var helt stockad. Stenhård. Öm. Det klassiska. Under de föregående typ 5 veckornas amningshelvete var det faktiskt första gången som jag hade en vanlig, hederlig mjölkstockning. Det gjorde så ont att jag kallsvettades och jag försökte alla knep för att få loss stockningen men icke sa Nicke. På kvällen, ungefär vid den tiden vårdcentralen stänger och man istället måste sätta sig i kö på sjukhuset ni vet, fick jag feber.

På sjukhuset fick jag sedan en starkare antibiotika, vilket var vansinnigt bra för dagen efter hade stockningen fortfarande inte släppt och mitt bröst såg ut som ett babianarsle. Däremot är jag helt övertygad om att stockningen egentligen inte var relaterad till något av de andra besvären, utan snarare kom av att jag hade sovit med fönstret öppet en smula (det var varmt och jag blev övermodig). De andra besvären var ju redan på väg bort. I ordning alltså infekterat sår – svamp – fortfarande svamp – mjölkstockning.

Den nya antibiotikan, Dalacin, kom in som en bakterieapokalyps och slog ut allt, inkluderat allt bra man behöver för att hålla magen i balans och även stackars lille Gabriel fick till slut diarré. Här övervägde jag för ungefär tusende gången att ge upp.

Och när allt det sjukliga som kunde medicineras bort började ge med sig så hade jag fortfarande ont mellan amningarna. Men inte lika ont. Och det kändes liksom… mekaniskt? Som en kramp. 

Efter lite googlande visar det sig att man tydligen kan ha kramp i bröstvårtorna. Man kan få det av fysiskt trauma och mina bröst är så traumatiserade att de skulle behöva åratal av terapi. När det krampar och gör ont så blir bröstvårtan helt kritvit, som om det inte finns något blod kvar i den. Det kallas vasospasm eller nipple blanching på engelska och ska oftast bero på felaktigt tag hos babyn. För mig var det dock inte hans tag som var problemet utan säkert sår och svamp och liknande som traumatiserat de stackarna.

Bildresultat för vasospasm nipple

Detta är någon annans traumatiserade bröst.

När jag insåg att det var nipple blanching som orsakade smärtan som var kvar (och som säkerligen stått för en del av smärtan redan tidigare) blev jag närmast glad, för internet var också fullt av saker man kunde prova för att göra det bättre. Det som gjorde störst skillnad för mig var:

1: Värme. Normalt blir man tillsagd att hålla brösten varma, men det gällde att hålla hela mig varm. Spolade jag händerna i kallt vatten fick jag grym kramp. Drog en vind över benen – kramp. All sorts nedkylning oavsett hur liten gav mig kramp. Det supervarma vädret vi har nu är alltså idealt.

2: Massage. Jag upplevde att jag samtidigt hade kramp på ett ställe i ryggen, liksom rakt igenom från bröstet. Det var nog också alldeles sant. Genom att massera muskeln vid bröstbenet fram och nästan under armen vid sidan (pektoralmuskeln), samt muskeln bak i ryggen så släppte krampen nästan omedelbart. Det är också betydligt mer socialt accepterat att massera de musklerna än själva bröstet. Man får trycka ganska hårt, men det hjälper konstigt nog. Stretching hjälper också.

3: Nipple donut. Något geni, någonstans på internet, tipsade om det här. Hen hade använt amningsskydd, jag körde med vanliga bomullsrondeller. Man tar kanske fyra stycken, klipper ett bröstvårtestort hål i mitten, fäster rondellerna vid varandra som en förtjusande donut (jag använde sån där vit sårtejp, geniet hade bomullslinda som hen klippte till) och sätter på bröstvårtan alltid när den inte är i användning. På så vis avlastar man och undviker att till exempel BHn plattar till och gör det värre. Den här simpla uppfinningen var verkligen en räddning för mig.

(4: Undvik koffein. Kramperna blir lite värre de dagar jag bälgar i mig som mest kaffe. Den korrelation som den samlade läkarvetenskapen menar är uppenbar kanske möjligen existerar. Men man får ju väga smärtan mot koffeinbehovet liksom, och dessutom vet ju alla att man inte ska lita på big pharma.)

Såret har, precis som sådana sår ska, nu nästan läkt trots att jag helammar och amningen fungerar i alla fall för närvarande.

Avslutningsvis vill jag säga att jag beslutet att fortsätta amma trots alla problem var för att jag vet hur smidigt det kan vara med amning när det väl fungerar. Särskilt på nätterna är det skönt att slippa gå upp och värma flaskor, även om det förstås innebär att det är jag som sköter all nattmatning nu. Jag tycker inte att någon ska känna sig sämre eller skyldig om den väljer att sluta när det känns jävligt och övermäktigt (eller annars bara för att hen vill sluta). Den största anledningen till att jag inte gav Gabriel ersättning också var att han hade lite ont i magen (och sedan diarré) och att ersättningen hade kunnat förvärra det. På något vis kändes det tryggare att bara försöka fortsätta, trots att han fick i sig antibiotika också och beslutet därmed kan ifrågasättas, än att försöka komplettera.

To each their own, liksom.

Här är en bild Donut (no pun intended) och Greta som sover på köksgolvet i hjärtformation. Ibland när det gör ont att amma tänker jag på hur det vore att amma fem stycken, med huggtänder och klor.

En månad bara svusch.

Världens sannolikt bästa baby har blivit en hel månad! Han jollrar och smilar och sover ibland om inte jag försöker sova samtidigt, och han har vunnit allas våra hjärtan.

1 mån 2

Ja, och beträffande amningsproblemen så ringde jag igår till en av de amningskliniker som läkaren sagt inte existerade och fick en tid bokad till imorse. Efter den första riktiga undersökningen på fyra veckor så bestämdes det att vi kör på med alla tillgängliga mediciner, inklusive smärtstillande och bröstgummi och att det blir vidare undersökningar senast på måndag om det inte blivit bättre. Är mycket nöjd med hjälpen jag fick, även om det fortfarande inte är klarlagt vad exakt som är orsaken.

Amningsproblem måste tas på allvar

Eftersom mina stackars boobs bara inte vill läka ordentligt utan fortfarande efter både antibiotika och svampmedicin är både röda och svullna och dessutom gör hysteriskt ont så gick jag tillbaka till läkaren. När jag kom därifrån var jag rätt irriterad och även om ni säkert vid det här laget är rätt trötta på inlägg som handlar om mina boobs så känns just det här väldigt viktigt att skriva.

Det är en feministisk gärning om normaliserande av kvinnors… besvär.

Läkaren jag träffade hade nämligen väldigt dålig koll på infektioner i brösten i största allmänhet, och det kanske man kan förlåta hen för eftersom man inte kan vara expert på allt. Av en annan läkare på ett sjukhus hade jag för drygt en vecka sedan fått Fluconazol, som är en tablett man tar om man har fått en invärtes svampinfektion (till exempel i brösten vid amning). Eftersom svamp finns naturligt i barnets mun är det inte helt ovanligt att det sprider sig till brösten också, och då gör det ont att amma och bränner i brösten även mellan amningarna. Den tabletten är det enda som hjälpt mig lite, så jag upplever det som den korrekta diagnosen och behandlingen. Däremot hade jag gärna velat ha en salva som man ska smörja på och som inte är riktigt lika hardcore som tabletten, eftersom jag ändå blivit lite bättre liksom.

Läkaren jag träffade tyckte att vi skulle köra på med ytterligare en antibiotikakur och skrev ut ett recept. Jag försökte förklara att den förra kuren ju inte direkt hade gjort någon skillnad, och var det inte ändå troligare att det var svamp?

Men läkaren jag träffade menade att man inte kan få svamp på brösten. Jag ville helst inte argumentera emot, för jag har väldigt lite respekt för de där typerna som självdiagnosticerar och sedan försöker läxa upp läkaren, så jag var tyst. En stund. Frågade trevande om hen verkligen var säker. Jodå, nickade hen. Svamp kan man bara få utanpå huden och det är inte svamp jag har. Så jag frågade försynt varför läkaren på sjukhuset hade varit av den uppfattningen och då först började hen använda sin dator och kunde konstatera att jo visst, man kunde visst ha svamp i brösten och jajemän, Fluconazol hade varit rätt behandling. Så hen skrev ut ett recept på Fluconazol också.

När jag frågade efter en salva istället så fick jag svaret att sådana åtminstone inte fanns.

Så med risk för att kanske framstå som en smula oförskämd frågade jag om det var möjligt att få en remiss till någon av de amningsexperter som finns på förlossningssjukhusen. Jag har ju trots allt haft såriga bröst i snart fyra veckor och jag skulle verkligen behöva få hjälp. Läkaren tittade medlidsamt på mig och sa att några sådana experter inte finns. Tyvärr. Det är nu bara så att man ofta får sår på brösten när man ammar.

Där någonstans tackade jag för mig och gick. Med två recept på vitt skilda saker. Vitt skilda icke kompatibla saker.

Och jag tänkte att det är en sjuhelvetes tur att detta är mitt tredje barn och att jag är en envis tant. För tänk om det hade varit mitt första. Om jag hade suttit där efter att ha försökt amma på såriga bröst i fyra veckor och fått förklarat för mig att det tyvärr bara är så att det blir sår ibland. Om jag bara hade haft hens expertis att ty mig till.

Att det är vanligt att det blir sår är ju för fan inte samma sak som att det är i sin ordning att det blir sår. Ponera att det hade varit min arm istället. Ponera att jag kommit dit för att jag i en månad haft ett sår på armen, att det inte vill läka, att armen är svullen och röd och att den gör så ont att jag knappt kan använda den. Knappast hade någon läkare skickat hem en sådan patient för att det är vanligt att man får sår på armen.

Men när det gäller saker som rör barnafödande och -skötande så är smärta, sår och sämre livskvalitet helt plötsligt alldeles normalt och jag blir fullkomligt rabiat bara av att tänka på det. Läkare kan inte vara experter på precis allt, men så här får det inte vara.

Helvetes amningshelvete

Gabriel är mitt tredje barn. Jag har ammat dem alla tre. Och jag är redo att rituellt ta livet av den som kommer och påstår att amning är någonting som faller sig helt naturligt för kvinnor bara för att kvinnor har bröst.

Bildresultat för witches dance gif

Amning är en teknikgren. Jag har, mina tre barn till trots, tydligen fortfarande inte riktigt rätt teknik. Hur jag vet det? För att mina bröstvårtor (eller för att vara exakt just nu bara den vänstra) är ett enda stort sår. Så blev det ganska direkt efter förlossningen (det vill säga för tre veckor sedan).

Grejen är att direkt efter förlossningen är man väldigt, väldigt trött. Alltså, man är ju också hög som Paris Hilton på adrenalin, men så fort det börjar gå ur kroppen ens lite grann så är man trött-så-man-skakar-och-faller-i-bitar-trött. När babyn sedan ska ammas dag och natt även de första dagarna är det inte alltid man hålls vaken för att övervaka att babyn tar ett ultimat grepp om bröstet, och så fort babyn tar ett inte-ultimat grepp så börjar hen liksom gnaga och skava bröstvårtan. Ömt är det ju i början ändå – det gör ont att amma innan man vänjer sig – men det är en himmelsvid skillnad på ömt och satans öppna sår.

Det här är sådant som vi pratar om alldeles för sällan. Att det gör ont att amma. Att det är teknik man måste ha. Att modersinstinkter inte räcker.

Till exempel kommer det de första dagarna bara lite råmjölk åt babyn. Råmjölken är förvisso fet och bra och designad för att babyn ska klara sig fint på den, men det tar flera dagar innan den riktiga mjölken rinner till. De första dagarna rasar således babyn i vikt. Max 10% av födelsevikten borde de förlora innan det börjar vända. För mig, den här gången, tog det fucking fyra dagar innan mjölken rann till och jag kunde börja mätta Gabriel. Fram tills dess hade jag inte gjort mycket annat än ammat (för det är så man får mjölken att komma). Följaktligen gick Gabriel ner, mer än de rekommenderade 10%, trots att han låg vid bröstet i princip dygnet om. När han föddes på söndagen vägde han 4430 g och när han kontrollvägdes på torsdagen var vikten 3890 g. Hur mycket jag än ammade så kom det inte tillräckligt. Frustrationen både hos mig som trasig mamma och honom som hungrig baby är svår att beskriva, men den låg tjock i huset när vår sköterska från rådgivningen gjorde ett hembesök. Eftersom det skulle bli påsk fick vi låna hennes våg, så att vi skulle kunna kontrollväga honom hemma. Tack och lov för sådana förstående människor!

På fredagen började Gabriels vikt vända och för en stund kändes det som om jag hade kontroll. Vikten har förvisso fortsatt uppåt, men den där känslan av kontroll blev väldigt kortvarig.

Båda bröstvårtorna var vid det här laget såriga. Jag fick bita mig i läppen för att inte skrika rakt ut varje gång han skulle ammas – vilket var ungefär varje timme. Efter några dagar kräktes Gabriel blod. Mitt blod. Som han druckit. Det kanske låter extremt, men är rätt vanligt. Fundera över det en stund. Hur sjukt är det inte, att amningen kan se ut så här utan att någon berättat för en? Sagt att man inte är ensam? Visat en hur man ska göra lite tidigare?!?!

Några dagar senare var vänster bröst så rött, svullet och ömt att jag knappt kunde ha kläder på och det var dags för den första antibiotikakuren (med första barnet tror jag att jag fick totalt sju kurer) mot inflammation i bröstet. Inte av mjölkstockning den här gången, utan av att såret hade blivit infekterat. Ska vi tala om smärtan när Gabriel vid varje amning river upp det infekterade såret på en av mina känsligaste kroppsdelar?

Nej. Det ska vi nog inte. Den här bloggen är tillräckligt tyngd av svordomar.

Tredje barnet för mig, och så sitter jag ändå här och panikgooglar hur man ska läka såriga bröst (har testat allt utom att sätta citron på dem because lite självbevarelsedrift har jag ju kvar herregud) och få barnet att ta ett riktigt bra tag. Dessutom är man ju konstant orolig över att babyn inte får i sig tillräckligt med mat. Tre veckor, barn nummer tre och jag har fortfarande ingen kontroll alls.

Allt det här anknyter till den bisarra idén om det liksom magiska moderskapet, där en som mor vet hur allt ska göras och bara kan följa sina naturliga instinkter, lyssna på sig själv och sitt barn (BWAHAHAHAHAHA) och njuuuuuuta.

Förutom att alla faktiskt inte kan amma, hur gärna de än skulle vilja, så ska vi sluta hymla. Amning är skitsvårt.

Bland ammande mammor och jämställdhetsprofeter

I måndagens HBL var det dags igen. En kvinna skriver in och berömmer den förra insändaren, ni vet den där som hyllar symbiosen mellan mor och barn, och passar samtidigt på att framhålla amningen. ”När naturen för en gångs skull bjuder just kvinnan på den bästa biten, varför inte ta för sig och njuta?” Sedan uppmuntras alla dessa mammor och barn som lider av mammans strävan efter jämställdhet att sluta ”lyssna på jämställdhetsprofeter” och istället läsa någon av de ”goda böcker om barns behov och utveckling” som finns tillgängliga.

Och visst handlar symbiosmyten om jämställdhet. Det där har vi redan pratat om. Men hur är det med amningen då? Är det inte himla själviskt av kvinnor som inte ammar utan istället jobbar?

För det första är det märkligt att ställa amning mot jämställdhet. Det är ju inget hot mot jämställdheten att kvinnor ammar. Om de vill. Tvärtom är det en effekt av ett betydligt mer jämställt och rättvisare samhälle som mammans rättighet att amma uppmärksammas och hon kan få ledigt från jobbet för att kunna göra det. Historiskt sett är det en jättekort tid som mammor har ammat sina barn själva. I hundratals år har det varit standard att anställa en amma. Att vi har ett så oerhört tillåtande system i Norden, där kvinnor som vill genom statligt stöd har möjlighet att vara hemma och amma i lugn och ro är alltså något som följt på jämställdhetstanken och något vi ska vara oerhört glada för. Och som en parentes: jag vet inte vad det är för jämställdhetsprofeter den där kvinnan i HBL hänvisar till, men jag har inte hört någon som har sagt att kvinnor borde sluta amma för att jobba istället. Om någon kan upplysa mig om var dessa jämställdhetsprofeter har predikat skulle jag bli mycket tacksam.

Men viktigast av allt i det här är att det fortfarande rör sig om en myt, amningen som undergörande och bröstmjölken som nästintill magisk och att det ska vara kvinnans uppgift att ge detta oerhört värdefulla livselixir till sin baby. Bröstmjölk med magiska egenskaper förekommer inom praktiskt taget vilken mytologi som helst. En trollkvinna i isländsk folklore skvätte så mycket mjölk när hon ammade sina trollbarn att det blev vita toppar på Islands berg. När jungfru Maria droppade en droppe bröstmjölk på golvet i en grotta den heliga familjen gömde sig i färgades golvet vitt. Listan skulle kunna göras oändlig. Och ingen argumenterar mot att bröstmjölk skulle vara bra för små barn. Bröstmjölk är jättebra för små barn. Men, och det här är det absolut viktigaste, det finns ingen som helst forskning som indikerar att amning skulle vara avgörande för barnets trygghet och självkänsla som vuxen, för hur barnet blir som människa efter amningstiden.

Dessutom kan det inte sägas nog ofta att alla kvinnor inte kan amma. När jag själv satt med första barnet och grät av rädsla för att han kanske snart skulle vakna och jag bli tvungen att amma honom igen hade jag gett en präktig smäll till den som käckt förkunnat att alla visst kan. När det lossnade bitar av bröstvårtorna för att de var så trasiga, när amningskuporna färgades röda av blod eller när jag vid min femte bröstinflammation av den kanske tjugonde mjölkstockningen såg röda streck sprida sig ut från bröstet mot armen och mot hjärtat upplevde jag inte direkt att naturen bjudit mig på den bästa biten. Faktum är att hade det inte varit för dagens medicin (tack penicillin och tack jourläkare!) hade jag med största sannolikhet varit död flera gånger om i sviter av amningen, en död som var långt ifrån ovanlig för några hundra år sedan.

Jag bet ihop. Jag har ammat båda barnen helt upp till halvåret och sedan delammat i nästan ytterligare ett halvår. Men jag skulle aldrig någonsin döma någon som valde flaska istället, som sa att det får vara nog. Och jag skulle aldrig någonsin få för mig att tro att det där med att jag ammat mina barn på något sätt automatiskt skulle göra mig till bättre mamma än någon som valde ersättning. För vi återkommer till vad som är kärnan; det finns inga belägg för att just amning skulle vara avgörande för barnets utveckling. Kvinnorna i HBL talar om att mamman ska njuta och att symbiosen med barnet är livsviktig, men jag kan garantera att den mamma som liksom jag själv har stora problem med amningen inte genom bröstmjölkens undergörande verkan kommer att få en ljuvlig anknytning till sitt barn, utan snarare tvärtom.

Och eftersom amningen inte är avgörande för barnets utveckling öppnas en värld av möjligheter för varje familj att ordna sin vardag som det passar dem bäst. Babyn kan ammas eller få ersättning, mamman och pappan kan hjälpas åt. Nämen vänta lite nu. WHO säger att man ska amma i minst 6 månader. Jo, men den rekommendationen är utvecklad som uppmaning för kvinnor i utvecklingsländer, där bristen på rent vatten gör mjölkersättning till ett hasardspel, och de senaste åren har många röster höjts för att förändra rekommendationerna i länder som exempelvis Finland, där ersättning är ett fullgott alternativ. Det finns så många saker som är viktigare för att fylla ett barns behov och för att stöda barnets utveckling än amning. Att föräldrarna trivs med varandra och sig själva, att de älskar sin baby, kramar den, pratar med den och ger den bra mat till exempel. Inget av detta är beroende av amning.

Dessutom blir jag så innerligt trött på att mammor måste anklagas, skuldbeläggas och kritiseras för allt de gör. Barn har vuxit upp i många generationer före vår. Det är ju lite så vi har kommit just hit. Och om det någonsin var dags att dra en patetiskt enkel lärdom från historien så var det nu; barn växer upp och blir bra vuxna oavsett vad samhället just då tycker om moderskap och mammans inneboende skyldigheter. Men det blir fasligt mycket enklare för alla mammor om omgivningen ger dem stöd istället för konstant kritik.

Läs också rapporten från Nickby!