Att göra jul för nästan ingen alls

Förra året var barnen hos sin far över jul. Följaktligen är de med mig den här julen. Det är på alla vis något jag sett väldigt mycket fram emot. Grejen är bara att de då givetvis är hos sin far alla de där dagarna innan jul när man brukar pyssla och förbereda och allt är pirrigt och härligt. I deras rum hänger kalendrarna med mängder av dagar oöppnade. Ingen har förtjust hittat tomtarna som dykt upp runt om i huset. Ingen har tjatat varje dag om att få demolera pepparkakshuset. Ingen har sprungit till postlådan för att kolla efter julkort.

Och jag har inte ens orkat baka saffransskorpor, kola, lussekatter, fudge och allt annat jag älskar att baka vid jul. Limpistolen, silkespapper och klistermärken ligger oanvänt. Ensam har jag packat in paket som ingen hittills har gått och stirrat menande på. Jag älskar julen. Jag älskar julförberedelser. Men att inte få ha barnen tar liksom död på glädjen i det. Och A är förvisso förtjust i julen, men han är ju muslim så det är inte viktigt för honom på samma sätt som det är viktigt för mig. Han vill gärna äta pepparkakshuset, men han blir inte euforisk av doften av pepparkakshus blandad med doften av hyacinter och snökyla.

Så var det problemet med granen. Jag älskar julgranar. Älskar att välja, älskar att bära in, älskar att dekorera, älskar fast den är sned och sliten och barrar på tok för tidigt. Vi kommer att fira julen i Sverige, och även om det kunde vara kul för hundvakten att ha en julgran här så kändes det liksom… inte riktigt värt det. Det är ju en kostnad. Det är ett stök och det är barr i varenda vrå fram till augusti. Och det är inga barn här som kan vakna upp till julgranen, som kan hjälpa till att dekorera den, som kan slåss om var räven ska hänga. Vad är meningen då? Arga Bibliotekstanten kom med ett synnerligen lockande alternativ.

Jag hade dessutom samlat på mig tillräckligt med tvätt för att få en prima hög nästan upp till taket.

Så bestämde jag mig för att för första gången i livet köpa en plastgran. Det bar emot, särskilt eftersom de kostar som synden, men jag orkar inte dammsuga barr och jag kan inte leva utan ljuset. Tillsammans med A gav vi oss av i jakt på plastgranen framom andra plastgranar.

Vi kan väl säga att det gick halvbra. Bra så till vida att vi hittade plastgranar, och inte så bra så till vida att jag på något vis köpte en riktig gran i alla fall. En riktig gran, som doftar jul ikapp med pepparkakshuset och hyacinterna, och som gör att jag nästan kan gå förbi barnens tomma rum och fulla kalendrar utan att gråta i uppgiven saknad. Att vara ifrån barnen är och förblir det tyngsta med skilsmässan. Medan A utan handskar bar granen ut till vår lilla miniatyrbil muttrade han något om att jag inte är riktigt klok och att den här granen kommer att vara död innan vi är tillbaka från Sverige i alla fall. Jag säger inte att han har fel i dessa två iakttaganden, men jul utan sina barn handlar väldigt mycket om överlevnad. Om att göra vad man kan för att dämpa sorgen. Och jag tror att man får göra vad som helst som man känner att man behöver göra då, och låta bli allt annat.

Jag köpte saffran också. Imorgon blir det lussebullar tametusan. Och jag tänker äta betydligt fler än vad min barnmorska skulle rekommendera. Sedan kommer barnen hem och ordningen är återställd i mitt universum.