Etikettarkiv | Sorg

Men det får man väl inte ens skriva på den här bloggen!

Ibland har jag väldigt svårt att skriva om saker här. Mycket svårare än vad det har varit förut. De stora barnen är i den åldern att de själva kan hitta till bloggen, och de förtjänar inte att ha fönster till sina liv här om de inte själva godkänner det. Förhållandet till exet är förvisso betydligt lugnare nu, men det mesta som jag skriver om genus/män och kvinnor/förhållanden i allmänhet tenderar att tolkas som något negativt om honom.

Bildresultat för motivational poster burn your exes house

Som den här. Jag tyckte att den var skitkul för att jag gärna äter en hel tårta, men någon trodde att jag försökte smyghota exet med att bränna ner hans hus när jag lade upp den här på bloggens FB-sida. Den bräckliga men likväl bra relationen mellan oss vill jag inte äventyra, men att försöka navigera i det träsk av saker som kan tolkas som negativa är sannerligen inte enkelt.

Och så var det förhållandet till A. Vi försöker träffas så mycket som möjligt, arbeta på vårt förhållande. Ibland går det väldigt bra. Ibland inte. Vi bor inte ihop men är ett par. Att säga att det är komplicerat är the understatement of the year. Jag kan helt uppenbart inte ens skriva om det utan att det blir korta, tämligen osammanhängande meningar – så komplicerat är det.

Sedan finns det saker som är så smärtsamma att skriva om att jag verkligen drar mig för att göra det. Som om hunden. En del av er har försynt frågat vad som hände med henne, och jag hade tänkt berätta redan för över ett år sedan, men jag har helt enkelt inte orkat.

Att adoptera Blossa var ett mycket noga övervägt beslut från min sida och hon var innerligt älskad av mig och barnen. Efter skilsmässan var hon en tröst och ett stöd. Ett sätt att få motion och att orka ta sig ur sängen alla dagar – även när barnen var hos sin pappa.

Skägghund. Bästa sortens.

Vi hade till och med samma frisyr.

Men A tyckte aldrig om hunden. Det är egentligen ett av våra första stora missförstånd. Han sa nämligen att han gärna ville ha en hund, sedan i framtiden, så jag tyckte inte att det var något problem att jag skaffade mig hunden direkt. Jag hade ju trots allt väntat i flera år på chansen redan och han ville ju ändå ha en i något skede. Men han hade inte fattat att hunden skulle bo inne i huset. Att han skulle behöva andas samma luft som hunden. Han försökte förvisso vara snäll mot henne, men oftast genom att ge henne saker att äta som hon egentligen inte borde ha. Vänlig och konsekvent disciplin gick inte.

Salama och Blossa var allra bästa vänner och växte upp tillsammans.

Varje morgon gick vi in och väckte Tilda. Hon älskade hunden och hunden älskade henne. Blossa tyckte annars inte särskilt mycket om barn, för de rörde sig lite för oberäkneligt, men Tildas alla upptåg accepterades villigt.

Till saken hör dessutom att Blossa var en ganska nervös hund. Undergiven och otroligt lyhörd för folks känslor. Hon plockade förstås givetvis upp att A inte tyckte om henne och förstod inte alls hur hon skulle förhålla sig till honom, vilket gjorde hennes nervositet värre. Jag fick slita som en dåre för att försöka hålla alla nöjda, men det lyckades liksom aldrig riktigt.

Någon hade gjort konfetti av pappersinsamlingen. Hunden på bilden kan ha haft med saken att göra. A blev arg på henne för att hon förstörde kartonger och liknande som lagts på insamling. Själv lämnade jag det så att hon kom åt dem, för om kartonger är det värsta ens valp förstör när man är borta så är det liksom inga problem.

Sedan föddes Gabriel. Jag hade förberett Blossa enligt konstens alla regler. Låtit henne träffa andra bebisar, snusa på bebissaker och så vidare. Och när hon kom hem från den kompis som vaktat henne när bebisen för första gången var i huset så höll A i bebisen och jag gav all uppmärksamhet till henne. Men hon kände direkt att det var något som inte var som det skulle i huset. Hon kröp ihop och gick sedan runt tills hon hittade källan och så ställde hon sig en bit bort och morrade. Att jag försökte prata lugnt och uppmuntrande till henne hjälpte bara lite. Hon lade sig, men fortsatte att morra, och sedan morrade hon och/eller skällde så fort minsta rörelse eller pip hördes från bebin, även om hon var i ett annat rum.

På kvällen vågade hon knappt gå ut för att kissa. Hon kröp nästan för att hon var så stressad. Inne kunde hon inte slappna av alls, och hon gick inte heller bort från det som var obehagligt (vilket hon brukade – hon hade ju sina egna trygga ställen som hon sökte upp när hon kände sig illa till mods). Istället så höll hon sig nära där bebin var och visade tänderna och morrade. Det var helt tydligt en situation hon inte alls kunde hantera, och eftersom jag var den enda som kunde ta hand om henne och dessutom den som behövde sitta med bebin (amning och så vidare) nästan hela tiden så gick det bara helt enkelt inte.

Blossa fick flytta till en familj i Helsingfors. En familj med en hundkompis och utan små barn. En familj med en stor lägenhet på bottenplan där en glasdörr med en mjuk matta innanför vetter mot promenadspåret som alla hundar och deras människor går längs. En familj där alla har förståelse för en känslig liten hunds själsliv. Jag är så oerhört tacksam över att hon fick flytta dit, och jag får uppdateringar om en väldigt glad hund i en lika glad familj. Det hade varit själviskt av mig att ta henne därifrån igen, när det lugnat sig med Gabriel. Det hade inte varit det bästa för henne. Men det gör ont att hon inte är kvar. Dels saknar jag henne för den hon var, dels skäms jag över att jag adopterade en hund jag inte klarade av att ha kvar. Det var ju jag som tog henne till landet. Jag som sa att hon ska få ett evigt hem hos mig. Och jag som sedan misslyckades.

Så. Nu vet ni. Av alla de saker som hänt de senaste åren är det här en av dem som smärtar allra mest.

Snö var en stor favorit.

Att göra jul för nästan ingen alls

Förra året var barnen hos sin far över jul. Följaktligen är de med mig den här julen. Det är på alla vis något jag sett väldigt mycket fram emot. Grejen är bara att de då givetvis är hos sin far alla de där dagarna innan jul när man brukar pyssla och förbereda och allt är pirrigt och härligt. I deras rum hänger kalendrarna med mängder av dagar oöppnade. Ingen har förtjust hittat tomtarna som dykt upp runt om i huset. Ingen har tjatat varje dag om att få demolera pepparkakshuset. Ingen har sprungit till postlådan för att kolla efter julkort.

Och jag har inte ens orkat baka saffransskorpor, kola, lussekatter, fudge och allt annat jag älskar att baka vid jul. Limpistolen, silkespapper och klistermärken ligger oanvänt. Ensam har jag packat in paket som ingen hittills har gått och stirrat menande på. Jag älskar julen. Jag älskar julförberedelser. Men att inte få ha barnen tar liksom död på glädjen i det. Och A är förvisso förtjust i julen, men han är ju muslim så det är inte viktigt för honom på samma sätt som det är viktigt för mig. Han vill gärna äta pepparkakshuset, men han blir inte euforisk av doften av pepparkakshus blandad med doften av hyacinter och snökyla.

Så var det problemet med granen. Jag älskar julgranar. Älskar att välja, älskar att bära in, älskar att dekorera, älskar fast den är sned och sliten och barrar på tok för tidigt. Vi kommer att fira julen i Sverige, och även om det kunde vara kul för hundvakten att ha en julgran här så kändes det liksom… inte riktigt värt det. Det är ju en kostnad. Det är ett stök och det är barr i varenda vrå fram till augusti. Och det är inga barn här som kan vakna upp till julgranen, som kan hjälpa till att dekorera den, som kan slåss om var räven ska hänga. Vad är meningen då? Arga Bibliotekstanten kom med ett synnerligen lockande alternativ.

Jag hade dessutom samlat på mig tillräckligt med tvätt för att få en prima hög nästan upp till taket.

Så bestämde jag mig för att för första gången i livet köpa en plastgran. Det bar emot, särskilt eftersom de kostar som synden, men jag orkar inte dammsuga barr och jag kan inte leva utan ljuset. Tillsammans med A gav vi oss av i jakt på plastgranen framom andra plastgranar.

Vi kan väl säga att det gick halvbra. Bra så till vida att vi hittade plastgranar, och inte så bra så till vida att jag på något vis köpte en riktig gran i alla fall. En riktig gran, som doftar jul ikapp med pepparkakshuset och hyacinterna, och som gör att jag nästan kan gå förbi barnens tomma rum och fulla kalendrar utan att gråta i uppgiven saknad. Att vara ifrån barnen är och förblir det tyngsta med skilsmässan. Medan A utan handskar bar granen ut till vår lilla miniatyrbil muttrade han något om att jag inte är riktigt klok och att den här granen kommer att vara död innan vi är tillbaka från Sverige i alla fall. Jag säger inte att han har fel i dessa två iakttaganden, men jul utan sina barn handlar väldigt mycket om överlevnad. Om att göra vad man kan för att dämpa sorgen. Och jag tror att man får göra vad som helst som man känner att man behöver göra då, och låta bli allt annat.

Jag köpte saffran också. Imorgon blir det lussebullar tametusan. Och jag tänker äta betydligt fler än vad min barnmorska skulle rekommendera. Sedan kommer barnen hem och ordningen är återställd i mitt universum.

För en katt

Jag hade inte förväntat mig något annat än att jag skulle bli ledsen när den dagen kom då jag var tvungen att släppa Kattkatt. Ändå är jag förvånad över hur många bitar det blev när jag gick sönder. Vilken ofattbar stor sorg det är att han inte är här. Hur dåligt jag tar det. Och jag försöker intala mig själv att det bara var en katt. Att det måste finnas gränser för hur mycket man kan sörja när det bara är en katt.

Men det finns inga gränser alls, för han var aldrig någonsin bara en katt. Han saknas överallt. I varenda vrå av min varelse saknas han, i varenda del av min vardag fanns han och jag är så bottenlöst ensam utan honom. Det var svårt att skriva med en katt på tangentbordet, men utan är det nästan omöjligt. Ingen låg på mitt ansikte när jag vaknade i morse. Ingen försökte fälla mig när jag gick in i köket. Ingen kom trippande och krävde att jag slutade allt jag höll på med för att klappa katter är det viktigaste man kan göra. Tomrummet är så mycket större än vad jag hade kunnat föreställa mig och sorgen så mycket djupare, hjärtat så mycket trasigare. Jag trodde jag var för gammal för sånt här. Liksom för vuxen för att inte med vetskapen om att vad som måste göras och vad som är bäst kunna ta mig samman. Men jag klarar det inte alls. En dag kanske. Men inte nu. Just nu finns inget annat än tomrummet och ensamheten efter en katt som aldrig bara var en katt utan en vän som var en större del av mig än vad jag förstått.