Etikettarkiv | Historiesyn

Vi tar det en vända till om män och historieböcker

Jag kan villigt erkänna att jag trodde att den biten av debatten som handlade om kvinnor, män och historieböcker var över. För oss som jobbar med historia känns det ju rätt mycket som en icke-sak. SVT lyfte upp att det är en ”förkrossande majoritet av män i historieböckerna” och att ”kvinnor väljs bort”. Dick Harrison säger redan det mesta som behöver sägas och sätter fingret på problemet: ”skolboksförfattarna har varit dåliga på att ta in ny forskning”.

Jag skrev en artikel om just det här i Personhistorisk tidskrift, där jag också ger konkreta exempel på hur det kan se ut och hur enkelt (och historiskt korrekt!) det är att åtgärda (den är en utvecklad version av den här!). En äldre herre svarade mig i ett senare nummer av samma tidning, kallade min granskning ”okunnig” och menade att det helt enkelt inte finns tid att tala om kvinnor.

Han menar också att om man bara kan skolans kursplaner så är det inte alls förvånande att antalet namngivna kvinnor sjunker under 1900-talets historia eftersom kursplanerna fordrar att man tänker i större teman. De teman han själv nämner är migration, fredssträvanden, mänskliga rättigheter och jämställdhet.

Kuvahaun tulos haulle wtf gif woman

För en liten kvinnlig genushistoriker som mig så låter ju just exakt de där temana som sådana där man näppeligen kan undvika att tala om kvinnor.

Ja, och sedan blev jag bjuden till Karlskrona för att tala för 400 lärare och historieintresserade typer baserat på min artikel och det tog mig fram tills dess att den professor som höll sessionens andra föredrag talat färdigt och moderatorn öppnade för frågor att inse att jag var ditbjuden som ena polen i en debatt.

En debatt om huruvida kvinnor behövs i historia.

Aiheeseen liittyvä kuva

Nu vill jag inte framhäva mig själv, men vi kan väl säga som så, att jag var rätt väl förberedd eftersom jag visste att den herre som svarat på min artikel satt i publiken, och fanns det några hål i min argumentation på scenen så var det ingenting som någon drog nytta av under frågestunden. Det var nog ingen som lämnade salen med några funderingar kring kvinnors rättmätiga plats i historien, eller kring det faktum att kvinnor tidigare har sorterats bort. Och min motpol var egentligen inte alls en motpol. Vi var rörande överens om att inga politiska ideologier ska driva historieforskningen utan att man måste vara öppen för vad källorna visar. Just därför måste det till en jämnare fördelning.

Beträffande de läroböcker SVT nu tittat på menar en av författarna att personerna man skriver om ”måste ha en viss betydelse för det historiska förloppet”. Jo. Förstås. Men vad är ett historiskt förlopp? Hur definierar vi det? Vem bestämmer vad som driver samhället framåt? Det handlar nämligen inte alls om absoluta sanningar utan om historiesyn. Och inte minst om att människor i andra kulturer eller andra tider har sett olika på vad som driver och vad som räknas. Se bara på en sådan sak som släktskap. I Sverige har man räknat med att faderns släkt är den viktiga – genom fäder ärver söner titlar och gårdar. Men det här gällde inte i Sverige under till exempel medeltiden. Och bland tuaregerna samt flera native american kulturer räknar man genom moderns istället.

Efter SVTs inlägg blev det inte samma shitstorm som efter DNs granskning men likväl var det förstås en ledarskribent (kvinna, dessutom, ungefär som förra gången) som hoppade på tåget. Aleksandra Boscanin på Göteborgsposten skriver

”Att fler män än kvinnor fått sina namn inskrivna i historieböckerna är den naturliga följden av att män dominerat historien. Så vad är det SVT vill uppnå med denna granskning? Att belysa den könsmaktsordning som faktiskt präglat historien? Eller att insinuera att böckerna (och historien) behöver skrivas om?”

Så jag säger det igen: att ta med fler kvinnor i historieskrivning är INTE att skriva om historien eller förfalska eller försköna eller förändra utan att beskriva förfluten tid lite mer så som den tedde sig. Att lyfta den här frågan är därför att uppmärksamma att våra nutida (eller egentligen 1800-tala) uppfattningar om kvinnor, män och historia fortfarande får dominera, trots att forskningen har debunkat dem för typ 30 år sedan. Minst.

Hade jag haft Boscanin framför mig hade jag haft en fråga. Hon skriver ”[m]en majoriteten av den offentliga historiens viktigaste personer har, om man ska vara krass, inte varit kvinnor.”

Hur vet du det?

För inte kan det vara så att du fått den uppfattningen via… oh, I don’t know… historieböcker?

Ett par saker till om kvinnor i historien och deras representation i historieböckerna

Om vi bortser från den trots allt ganska lilla (men högljudda) falang som menar att kvinnor inte finns med i historieböckerna för att kvinnor inte har varit viktiga för de senaste tusen årens utveckling och koncentrerar oss på några andra saker.

För det första skulle jag vilja visa hur det rent praktiskt kan se ut när jag i min forskning letar reda på och identifierar kvinnor i de medeltida källorna. Jag börjar med att läsa regesten – sammanfattningen – av vad ett visst dokument handlar om i SDHK. För nr 13042 ser posten ut så här:

sdhk klipp

Från den här posten får vi veta att riddaren Johan Molteke år 1386 sålde gården Bro till Bo Jonsson (Grip). Vi får också veta att originalet finns i LStB, vilket står för Linköpings Stiftsbibliotek. Den hängivna läsaren vet att jag för något år sedan var där och fotograferade original. Så här ser originalet ut:

13042

Det är ganska långt och tradigt, så jag ska spara er detaljerna så när som på en tämligen avgörande, nämligen den här:

moltke klipp

”wi joan moltike riddare oc kathrin glysingxdoter hans husfru

Det här dokumentet är alltså inte alls utfärdat av riddaren Johan Molteke utan av honom och hans hustru, Katarina Glysingsdotter. Varför hon är med? Jo, det är hon som äger gårdarna som säljs. Katarina är ägaren till Bro. Det handlar här alltså inte överhuvudtaget om att försöka skriva in kvinnor i historien, eller lyfta dem till platser eller maktpositioner de inte har haft utan om att beskriva historien lite mer så som den tedde sig. Hon var där. Hennes namn finns på dokumentet. Någonstans på vägen har dock Katarina Glysingsdotter, och hundratals andra kvinnor, tappats bort. Att skriva om dem är mitt bidrag till forskningen.

Det är svårt och tidsödande att identifiera kvinnor, men det går och väldigt mycket har redan blivit gjort på den fronten.

För det andra finns det många som menar att personer som varit relevanta, som har haft makt, och som går att identifiera med namn har varit män samt att förklaringen kan ligga i att skolböckerna beskriver den politiska historien. Att män har haft mer makt än kvinnor, rent generellt, finns det ingen som betvivlar, men samtidigt är det verkligen inte så enkelt ens inom den politiska historien – särskilt inte om vi rör oss några hundra år bakåt i tiden. Det går helt enkelt inte att beskriva t.ex. 1700-talets politik utan att se kvinnornas andel, som bland annat arrangörer av salonger. I 1700-talets salonger bedrevs toppolitik.

Politik då var inte vad vi tänker oss politik som nu. Politik var inte kostymnissar som träffades i en för politik avsedd byggnad och fattade Viktiga Beslut. Politik var fördelaktiga giftermål, rätt personer på bröllopet, gåvor (hustrun förväntades ge gåvor till vem-det-nu-vars hustru), sociala sammankomster och så vidare. Och kvinnor, med namn, var med som fullkomligt naturliga aktörer i den sortens politik. Tittar man bara på vilken kung som satt sitt namn på ett Viktigt Beslut så är det en mycket anakronistisk beskrivning av dåtida politik. Låt mig ta ett till exempel ur mitt material:

I Sturearkivet finns alla de dokument som rör de svenska regenterna sturarna (som egentligen inte var släkt, men låt gå). Däribland finns också sturarnas hustrurs brev, som mig veterligen aldrig hittills har varit föremål för politisk historia eftersom de är skrivna av kvinnor. Regenten Svante Nilsson gifte sig med änkan Märta Ivarsdotter Dure från Danmark. Stora delar av äktenskapet levde de på olika platser eftersom Kalmarunionen höll på att falla samman, ryssarna tänkte anfalla och Sverige var i politiskt kaos. År 1503 skriver Märta ett brev till Svante och meddelar att hon sände honom bland annat hans hatt, som han tydligen inte fått med sig. Därefter ber hon om att få komma till Stockholm för att det har ankommit ett skepp från Lübeck och hon skulle vilja samtala med de lübska sändebuden.

Märta rör sig hela tiden ledigt inom toppolitiken. Hennes äktenskap var ett politiskt arrangemang, hon blev styvmor åt Sveriges nästa regent, hon ordnade riksdag när maken var fast i belägringen i Kalmar, hon talar med sändebuden, öppnar brev, skriver rapporter och styr över slott och gårdar. Så såg den senmedeltida politiken ut. Den senmedeltida politiken innehöll mängder med namngivna kvinnor som på grund av en sentida syn på politikens natur har fallit i oförtjänt glömska.

Så när man talar om hur det kommer sig att det bara finns 13% kvinnor i skolans läroböcker i historia så beror den procenten på något helt annat än ett misogynt förflutet. Den förklaringen ska sökas i nuet.

Dessutom skulle jag vilja påpeka att jag inte ser något självändamål i att andelen namngivna kvinnor ska ligga på 50%. Det är inte vad det handlar om. Vad det handlar om är att 13% är en så pass låg siffra att det är skäl att misstänka att den historia som återges i böckerna inte tar fasta varken på de senaste decenniernas forskning eller på tanken om att eleverna ska ha förståelse för förflutna tiders samhällen snarare än förmågan att rabbla kungar och årtal.

Kära Amanda Björkman!

Jag läste din ledare i DN. Jag håller helt med dig om att Gustav Fridolin och andra politiker inte ska avgöra innehållet i skolans historieböcker. Lite relaterat till det undrar jag vad för sorts kompetens du själv sedan har att avgöra vad som ska ingå. Jag känner inte dig. Kanske du har en utbildning i historia någonstans där Google inte hittar den, vad vet jag. Om du har det verkar den emellertid inte stamma från ett svensk universitet eller de senaste 40 eller så åren.

Du skriver bland annat att kvinnor inte nämns i historieböckerna för att ”[d]et är verkligheten” och att ”historieböcker ska spegla historien, inte hur vi – utifrån dagens moderna genusglasögon – önskar att den hade sett ut.” I vilken verklighet tror du att endast 10% av befolkningen var kvinnor, om jag får fråga?

För den här skevheten som du talar om, där kvinnor inte syns, den beror helt och hållet på vilken sorts historia man tycker att det är viktigt att dagens ungdomar lär sig. Historieböckerna beskriver inte en objektiv sanning, en Verklighet, utan ger eleverna en bild av samtida forsknings historiesyn. Låt mig förklara. Grimbergs böcker fungerade länge som skolböcker, flitigt lästa och mycket uppskattade. I hans Världshistoria, band  XIII, finns ett kapitel som heter ”Den vite mannens börda” och som – långt innan feminister myntade uttrycket vita kränkta män – handlar om bördan att härska över världen som det mest lämpade folkslaget och den högsta rasen.

I B. Estlanders Allmänna historien i berättelser – medeltiden (vilken förresten användes av min farfar när han undervisade som läroverksadjunkt) står det på första sidan i första stycket så här:

”Hunnerna voro ett mongoliskt herdefolk från mellersta Asiens stäpper. De voro vederstyggligt fula: korta till växten, med låg panna, utstående kindkotor, platt näsa, små ögon och ful hy […]”

Det finns säker de som skulle vilja argumentera för att det här är beskrivningar av verkligheten, det också. Min farfar ansåg säkert det när han uppmuntrade sina studenter att läsa om Teodorik, Attila, Klodvig och de andra gubbarna. Men vi kan säga så här: det finns inga historiker i dag som skulle uttrycka sig på det här sättet. Det finns inte skolbok som skulle accepteras med den här formuleringen. Och det finns mycket lite relevans i själva innehållet. Redan på de första sidorna räknar jag ihop till fyra direkta sakfel – sådant som dagens forskning har visat de facto inte stämmer.

Hade historien varit ett statiskt tillstånd av forna händelser hade historiker inte haft något att göra. Historia lever. Historieskrivningen lever. Den förändras med samhället, anpassas till viss mån efter den nya tidens strömningar. Det är dock inte alls samma sak som att man tillrättalägger källorna eller förvanskar historien. Vi ställer bara nya frågor till samma material. Och kvinnorna finns där framför oss hela tiden, om vi bara väljer att ställa frågor som är inkluderande istället för exkluderande. Om vi väljer att till exempel se på hur familjerna har sett ut, hur man skötte ett hushåll, hur man uppfostrade sina barn, vad man läste, vad man åt och drack.

Men kvinnorna finns där som fullkomligt naturliga delar även av politiken och av ekonomin, inte bara på vad som populärt kallas ”traditionella kvinnoplatser”. Därför är det lite roligt att du menar att vi inte ska förblindas av dagens modern genusglasögon eftersom vad du förespråkar är en historiesyn nedkörd i 1800-talets patriarkala indelning av privat och offentligt. ”Privat” och ”offentligt” fanns liksom inte innan. Man bedrev politik hemma. Hushållet var den tveklöst viktigaste produktions- och konsumtionsenheten. Äktenskapet den mest betydelsefulla ekonomiska transaktionen. Allt det här är arenor där kvinnor förekom i lika stor utsträckning som män. Allt det här är arenor som bör diskuteras i dagens historieundervisning.

Nej, vi ska inte skriva om skolböckerna för att Gustav Fridolin har fått en idé om en jämställdhet som inte fanns, utan för att skolböckerna i sin nuvarande form inte återspeglar den forskning som bedrivs. Du ställer frågan ”vilka det är – förutom ministern själv – som är intresserade av att peta i skolböckerna”. Jag svarar: ungefär alla historiker. Varför? För att skolböckernas historieskrivning släpar efter universitetens forskning med flera decennier. Därför.

Så, kära Amanda Björkman, gör inte det här till en fråga om att politiker bedriver historierevisionism och framhåll inte din egen syn på historieskrivningen som sanningen. Ursäkta mig nu om jag låter oförskämd men din personliga åsikt om historieskrivningen är precis lika irrelevant som Fridolins dito.

Fråga historikerna istället. Det här med historia är ju trots allt ändå lite vår grej.

Vänliga hälsningar

Charlotte, doktorand i historia

Om kronologier

När man studerar historia måste man göra någon sorts tidsindelning för att göra tusentals år av mänsklig aktivitet begriplig. Att de indelningar som gjorts bottnar i en patriarkal syn på historien är ungefär lika självklart som att de numer kritiseras hårt. För mig som jobbar med svensk senmedeltid finns det en hel del att fundera på, särskilt om man just kommit hem från en konferens som i princip behandlade tidigmodern tid och räknade det från 1400-1800. För jag har alltid sett mig själv som medeltidshistoriker, men min nuvarande forskning går ju fram till 1550 och därmed även en bit in på renässansen och den tidigmoderna eran, även med svenska mått mätt.

Men i Italien börjar renässansen redan på 1300-talet. I Tyskland räknar man ofta att medeltiden tar slut vid mitten av 1400-talet, då boktryckarkonsten får ett uppsving. I Spanien har förstås återerövring (La Reconquista) blivit en brytpunkt – trots att det egentligen var en väldigt lång process. Och så är det det där med upptäcktsresor, statsutveckling och sånt.

Så. Vad är det egentligen som jag borde förhålla min egen forskning till, rent tidsmässigt? Borde man räkna tidsepok och tänka att själva historiens stadiga utveckling och våra artificiella tidsindelningar är av störst betydelse, så att jag borde jämföra det senmedeltida Sverige med andra länders senmedeltid och få en förskjutning på rent av århundraden? Eller är det viktigare att man rör sig inom dåtida samtid, det vill säga svenskt 1400-tal ska relateras till italienskt 1400-tal trots att det är himmelsvida skillnader i sådant som statsutveckling och ekonomisk utveckling? Eller borde man alltid göra en ämnesspecifik avvägning, och i så fall, påverkar det hur svensk forskning kan relateras till annan svensk forskning om det inte finns generella riktlinjer för tidskontexter?

Nu antar jag att de flesta redan har så att säga hoppat av tåget. Men det är sådana tankar som snurrar i mitt huvud i dag. Beträffande mitt eget ämne kommer jag att se de andra nordiska länderna i sin samtid, och sedan se mitt specifika objekt (målsmanssystem) utifrån medeltida kontext i övriga Europa. En sorts kombination alltså.

Föreställningsvärldar och historieskrivning

Det blev en hel del diskussioner på Facebook efter inlägget om tankar om historia. Bland annat protesterades det mot att man tänker på historia i plural eftersom man riskerar att undergräva hela forskningsfältet om det blir acceptabelt att skriva historia enligt eget tycke – inget är fel om inget är rätt. Jag inser förstås att det finns en sådan risk och den ska absolut tas på allvar, men samtidigt tillhör det den nya historieskrivningen att vara medveten om att vi inte beskriver absoluta verkligheter. Historieforskning är ett humanistiskt ämne där kritik av källor är grundläggande men där också det faktum att vi inte arbetar med hårda fakta ska få vara röd tråd i resonemangen. Det måste finnas en respekt för att dåtida människor levde i andra föreställningsvärldar än vad vi gör, och den västerländska övertron på vår egen förträfflighet och naturvetenskapernas ofelbarhet är problematiska i sammanhanget.

Som exempel skulle man kunna ta häxprocesserna. Häxprocesserna har en självklar del i historieundervisningen bland annat eftersom de är spännande och en levande del av vårt historiska medvetande – de flesta känner till dem. Men häxprocesserna är också svåra om man tänker sig historien som en färdig verklighet som kan presenteras på ett korrekt sätt. Det finns nämligen ingen enkel förklaring till häxprocesserna, ingen självklar tidsbegränsning, inget otvetydigt resultat av dem. I den nya boken för gymnasiets kurs i Finlands historia (som i princip är riktigt bra) ges några tänkbara förklaringar. En av dem är att folk kunde ha ätit svamp och börjat hallucinera. En annan är att häxprocesserna var en sista våg av den mörka medeltiden på väg in i den nya tiden. Det här är inte de enda förklaringarna, men jag ställer mig ändå mycket tveksam till vilken bild av historien som förklaringar som dessa ger eleverna.

Seriöst, att häxprocesserna skulle ha berott på någon sort svampinducerad masshypnos är fullkomligt bisarrt. Jag vet inte hur jag på ett neutralare sätt ska kunna kommentera det. Om någon vill försvara det skulle jag väldigt gärna höra argumenten. Men det där med att det var ett sista ryck av medeltid är intressant. För det första framstår det som en trolig förklaring. Ett sorts det oallmänbildade folkets protest mot moderniteten och den nya tidens vetenskap. En uppgörelse med den gamla tidens religiösa vidskepelser och en väg mot bättre vetande. Allt det där verkar helt vettigt när man hör korta bitar av berättelserna från rättegångarna, om häxor och Blåkulla och Fan och hans moster, särskilt som resultatet av häxprocesserna brukar presenteras som att man därefter gav upp vidskepligheten till förmån för Vetenskap. Sedan Urban Hjärne slog hål på häxprocessernas falskspel med Riktig Fakta blev allt bättre.

Men häxprocesserna måste ses som en del av betydligt större transgeografiska rörelser och det vi ser som vidskeplighet i dag såg man som väletablerade sanningar då, och begreppet medeltiden var långt ifrån något som folk i allmänhet kände till. Förklaringsmodellen osar västerländskt utvecklingstänkande där historien hela tiden går mot utveckling och bättre liv, trots att det knappast kan ses som självklart att allt är så mycket bättre nu. Dessutom kan man inte förklara häxprocesserna om man inte tar i beaktande att folk på riktigt trodde på häxor, på Gud, på Djävulen och på magi och det är direkt föraktfullt att antyda att människor sedan på något vis befriades från sådana när Vetenskapen tog över.  För att kunna förstå varför människor agerade som de gjorde måste man våga möta dem i deras egen föreställningsvärld. I dag verkar det nästan finnas en rädsla för att det ska finnas saker i världen som Vetenskapen inte kan förklara, men den rädslan borde inte få färga tolkningarna av det förflutna. Visst är det en svår balansgång, det är det. Hur ska man göra med dem som säger sig ha sett häxor? Eller med dem som rent av säger sig vara häxor (för det fanns folk som erkände)? Ska vi bara helt enkelt konstatera att de sannolikt hörde till gruppen som käkat olämpliga svampar?

Nej, det är här som vikten av att respektera förflutna världar kommer in. Som historiker borde inte fokus ligga på att söka så kallade ”naturliga” eller ”verkliga” förklaringar till fenomen utan att beskriva fenomenen så som de tedde sig för den tidens människor. Självklart kan det vara av intresse med förklaringsmodeller som reflekterar över hur i hela friden det kan komma sig att grannar angav varandra eller att familjemedlemmar skickade varandra i döden. Sådana saker som händer då och då över hela världen; mänskliga tragedier som är svårgreppbara men som vi ändå känner att vi borde kunna förstå och förhindra. Men vi borde inte försöka förklara hur folk kunde tro på häxor, utan hur tron såg ut och vad den innebar. Beskriva inte bara vad vi ser utan hur dåtidens människor såg det, beskriva utan att döma.

Tankar om vad historia är

Det seminarium jag just kommit hem från handlade om historiografi, alltså om hur man skriver historia. Det mesta som sades var egentligen ganska självklart, men samtidigt sådana saker som vi som skriver historia kontinuerligt konfronteras med och måste vara medvetna om i allt vi gör.

Bland annat talade Maria Sjöberg om hur historia är politik. Inte så att man får skriva historia med partipolitisk inramning, men att man ska vara medveten om att hur vi skriver historia inte är en slump – historiesynen samverkar med det politiska klimatet. Nationernas historia växte fram med nationalismen, arbetarnas historia med kommunismen, kvinnornas historia med feminismen och queerhistoria med HBTQ-rörelsen. Istället för att försöka inbilla sig själv att man kan knata till arkivet med ett helt fritt sinne och är det viktigt att ta ställning till sin egen samtid. Historia skrivs ju inte för dem så levde då, utan för oss som lever nu.

Jag har alltid sett på historia som något levande, någonting som skapas i mötet mellan historikern, läsarna och det förflutna, snarare än någon sorts konstant som kan beskrivas rätt eller fel. Pertti Haapala satte ord på vad det handlar om; att vi som arbetar med historia sällan ser historia i singularis. För oss är historia alltid i plural, det finns inte en historia utan många. En del historier ses som nära sammankopplade redan av dåtidens människor, andra får sina klara samband först när vi några århundraden senare kan se effekterna, och somliga kan utspela sig i samma land vid samma tid men inte ha fler beröringspunkter än så.

Jorma Kalela talade om publikens (‘audience’) betydelse för hur man skriver historia – det där mötet mellan historikern och läsarna, eller för den delen lyssnarna. Frågan om hur mycket man som historiker vågar säga lyftes fram, och det är verkligen en relevant fråga. Det behöver inte ens vara frågan om nationens historia på beställning av en framväxande diktatur med överhängande risk för allvarliga konsekvenser om man forskar fram ”fel” sorts historia, utan kan tas ned på en betydligt närmare nivå. Som doktorand har man till exempel en hyggligt bra uppfattning om vem som kan tänkas få den tvivelaktiga äran att bedöma ens avhandling när den dagen kommer. Lämnar man då bort de sakerna som går i polemik med vad granskarna anser? Hur mycket kan man anpassa och tillrättalägga? Samtidigt har man förstås en skyldighet att redogöra för vad man ser, och det finns en stor fara i att positionera sig alltför långt ifrån den rådande diskursen. Diskussionen uteblir, och även om resultaten hade kunnat vara viktiga så faller de platt om de inte tillräckligt nära kan relateras till andras resultat.

Liknande tankar ställdes jag inför när jag för någon månad sedan undervisade i Finlands historia för en gymnasieklass. Det är min skyldighet som lärare att förbereda eleverna för kommande studentskrivningar eftersom deras chanser till fortsatta studier till stor del avgörs vid skrivningarna. Samtidigt finns det avgjort ett betydande glapp mellan forskningsresultaten från de senaste år(tiond)en(a) och vilka kunskaper studentexamensnämnden kan tänkas besitta i ämnet Finlands historia. Och där står man som lärare fast i en äldre tradition som är svår att bryta sig loss från om man inte sätter elevernas framtidsutsikter åt sidan.

Ytterligare en mycket intressant tanke som jag tog med mig från seminariet var den om hur man redogör för historiska sanningar. Jag har alltid hävdat att om folk trodde att jorden var platt så var jorden platt (nu var inte det där med att jorden var platt en tillnärmelsevis lika utbredd föreställning som många i dag tänker sig, men ändå). På samma sätt kan man inte studera medeltiden och utgå ifrån att Gud inte finns för då förlorar man kontakten till den tidens tankevärld. Och så fick jag över en kopp kaffe igår höra en av de mest spännande historierna jag någonsin hört. I en dagbok från 1600-talet finns en ögonvittnesskildring av en vampyr. Det var en kvinna som hade dött och därefter, som sig bör, blivit begraven. I flera veckor hade hon sedan plågat staden med att gå igen om nätterna och bita folk. Efter långa diskussioner beslutade man sig för att gräva upp graven. I graven hittade man kroppen och svepningen i perfekt skick (det brukar vara tecken på att något skumt är i görningen. I allmänhet är begravna kroppar helt oskadade om de skyddats av Gud eller av Djävulen) så när som på den lätta slöjan som täckte kvinnans mun. Slöjan var söndertuggad.

Mannen som har skrivit dagboken var med när graven öppnades. Han har alltså förstahandsinformation om vad som faktiskt försiggick. Ändå är det svårt för oss i dag att ta hans historia på fullt allvar, för i dag tror vi inte (eller alltså, jag gör) på vampyrer och gengångare. Vittnet har alltså fel. Men vad har vi för rätt i dag att tillmäta ögonvittnen olika trovärdighet beroende på hur det bevittnade ställer sig till vår syn på världen? Varför tror vi mindre på ögonvittnet som sett en vampyr än ett ögonvittne från exempelvis avrättningen av Marie Antoinette, koncentrationslägren eller något berömt slag? Historien är aldrig objektiv, men vi kan göra vår beskrivning så objektiv som möjligt genom att vara medvetna om vår egen plats i historien och acceptera att andras plats inte är eller har varit densamma.

Birka och myterna om Sveriges vagga

Nya marinarkeologiska fynd från Birka visar att staden har haft bryggor som var drygt 100 meter långa, konstruerade med synnerligen avancerad teknik med så kallade stenkistor på åtta meters djup. Precis som arkeolog Andreas Olsson påpekar ger dessa fynd en bild av vikingatiden som talar om betydelsen av handel, snarare än våldsamheter. Dessutom tycks det på Birka ha funnits expertis kring tekniska lösningar som vi inte känt till, vilket förstås är oerhört spännande.

Rickard Söderberg
skriver på sin blogg att uppståndelsen kring Birka snarast är att betrakta som en turistfälla och en effekt av närheten till Stockholm – en stad han anser många betraktar som Sveriges mitt. Han menar också att det är tydligt att det fortfarande är tabu att påstå att Sveriges vagga skulle ha legat någon annanstans än i Mälardalen. Jag måste erkänna att jag alltid drar öronen åt mig när det börjar talas med superlativ inom historia. Vem som var först, störst, bäst och vackrast kan vi inte avgöra längre. Å andra sidan hör man väldigt sällan historiker (eller arkeologer för den delen) av idag tala i liknande termer. Frågan om var Sveriges vagga låg, och som har upptagit generationer av historikers tid, är inte alls på agendan idag. Jag tror heller inte att det är en modesak, alltså att det just nu bara helt enkelt inte är modernt att studera det, utan att liknande studier inte låter sig göras med dagens historiesyn.

Att se på historia som en positivistisk utveckling från ett givet förflutet till en ljusare framtid, via avgörande händelser ligger väldigt långt ifrån hur historia skrivs vid universiteten idag, men är en förutsättning för att kunna söka efter ”Sveriges vagga”. Kan man inte tillskriva särskilda händelser avgörande betydelse kan man heller inte hitta den gemensamma kärna som är ursprunget. Men att se på historia på det sättet är en kvarleva från en kristen tradition och en biblisk historiesyn och rör sig bort från ”hur det verkligen var” mot myter man finner i alla slags kulturer (oavsett religion). Ofta har det varit översvämning, ett folk sätts i vandring (gärna från foten av ett berg) och bosätter sig efter tusentals år slutligen i sitt nya land. En beskrivning av finnarnas ursprung med ganska exakt dessa ingredienser finns i gymnasiets historiebok här i Finland. Man hittar den också hos flera afrikanska stammar, hos israelerna, perserna, babylonierna och i Sverige (i form av goter och folkvandringstiden).

Sveriges ursprung, vårt ursprung, Finlands del i det hela, det är saker som alltid väcker starka känslor. Det är bara läsa kommentarerna till i princip vilket som helst av Dick Harrissons inlägg kring vikingatid eller tidig medeltid för att få en snabbkurs. Men den historiesyn som presenteras i dessa kommentarer och som olyckligtvis ännu florerar i skolorna är en historiesyn som inte reflekteras i dagens forskning. Forskare har i årtionden kunnat konstatera att det aldrig har funnits någon ”folkvandringstid” exempelvis. Visst, det var oroligheter efter ”Romarrikets fall” i slutet av 400-talet (och det här är förresten också en intressant formulering för i själva verket levde Romarriket kvar i sin Östromerska form i ytterligare tusen år och om Rom inte byggdes på en dag är det lika sant att det heller inte föll på ett år), men det finns inga bevis för att större folkmassor var i rörelse under några längre tidsperioder. Mycket intressant i sammanhanget är också att det i populärhistoriska kretsar diskuteras om Sveriges vagga låg i 900-talets Mälardal, Östergötland eller Västergötland, trots att diskussionen i akademiska kretsar snarare rör huruvida vi kan tala om ett ”Sverige” – en stat – innan 1500-talet. När jag en gång på ett diskussionsforum påpekade att det är rätt irrelevant huruvida svearna eller götarna skapade Sverige eftersom Sverige som stat inte konsoliderades förrän flera hundra år efter gravhögarna i Uppsala eller slaget vid Lena höll jag på att bli lynchad.

När arkeologerna gräver ut Birka är det alltså knappast med pretentionen att klarlägga Sveriges ursprung eller för att göra politik av svensk historia. Birka är på många sätt en fantastisk plats och de nya marinarkeologiska fynden som visar på vikten av teknik, handelsrelationer och nätverkande redan för över tusen år sedan är viktiga pusselbitar till att förstå det större sammanhang som gjorde Birka till en betydelsefull plats redan då och för att komma bort från myten om den våldsamme vikingen. Visst kan det finnas realpolitiska faktorer idag som avgör varför resurser läggs på just Birka (avstånd från RAÄ är en sak som Söderberg lyfter fram), men de arkeologiska utgrävningarna är drivna av en modern akademisk historiesyn som inte lämnar utrymme för nationalpolitiska ställningstaganden.