Det kom inte direkt som en överraskning att jag skulle vara ekonomiskt fullkomligt körd vid en skilsmässa, det gjorde det inte. Men hade jag så att säga planerat det hela lite bättre hade vi inte gått skilda vägar precis i slutet av en stipendieperiod. När man går på stipendium får man ju liksom ett helt års pengar på en och samma gång. I slutet av det året (för mig mars månad) finns det alltså bara så mycket pengar kvar som man har lyckats spara. Eftersom jag inte hade trott att det skulle gå på det här viset hade jag inte sparat speciellt mycket utan i vanlig ordning förlitat mig på att vi är två vuxna som samarbetar.
Det är vi inte längre.
Och jag skriver inte det här för att få sympatier, utan för att ge en liten inblick i en del av de upptäckter jag gjort den senaste tiden. En av de upptäckterna är hur det är att gå runt i affären med bankande hjärta för att man vet att om man räknat fel på det som ligger i korgen så räcker inte pengarna till för att betala. Och vad väljer man bort? Mjölken? Osten? Frukt är ju lyx, så kanske äpplena? Det är en väldigt obehaglig känsla.
Nu är det dessutom påsk och två av påskdagarna har jag barnen. Därför hade jag köpt några svindyra satans kinderägg för barnen när de kommer hit. Äggen har bidat sin tid på högsta hyllan i skåpet. Så i går, söndag, plingar det på dörren och när jag öppnar möts jag av påskkärringar (de finska barnen går på palmsöndagen, vilket jag förstås glömt). Det enda som finns i skåpet är kinderäggen.
Sånt där, liksom.
Men vi går mot ljusare tider. Köket badar i solsken och på torsdag kommer barnbidraget. Det ska säkert ordna sig det här.
Hit och dit och tillbaka igen 
Jag vet att du inte söker sympatier, och misstänker att du har andra närmare till hands som kan hjälpa dig om det krisar, men tänkte i alla fall skriva att jag gärna hjälper till med tillfälligt lån ifall det skulle behövas någon gång. Bara hojta i så fall. 🙂
Tack snälla du!
Jag har också varit i situationen att jag vänt på slantarna, druckit vatten till maten (vilket är liktydigt med yttersta fattigdom i mitt fall), tagit med mig varenda flaska eller burk jag hittat i huset för att panta och återanvänt plastkassar när jag handlar (för att inte tala om att ligga efter 3 månader med hyran).
Jag brukade göra som så att jag gjorde en överslagsräkning i kanten på min inköpslista när jag handlade. Och jag avrundade alltid priserna uppåt till närmaste hela 5 eller 10 kronor. Likaså om det var något som hade ett viktbaserat så höftade jag rejält uppåt så att jag var säker på att jag räknade med att det kostade mer än den verkliga kostnaden.
När jag kom till kassan så hade jag redan noterat 530 kronor som tak. För det mesta brukade bli en rejäl marginal (även när jag glömde sånt som att räkna med pant för en karta matöl.) Det hände nästan alltid, men i det fåtal fall att det faktiskt hände att slutsumman blev mer i kassan än jag räknat med så visste jag definitivt att något var fel någonstans, och då blev det omedelbart lusläsning av kvittot. Med tiden har jag också utvecklat en känsla för hur stor marginalen bör vara, så även när marginalen känns för liten blir det omedelbar lusläsning av kvittot (jag granskar för övrigt alltid kvittona innan jag ger mig iväg från affären när jag handlat). I hälften av fallen då det blivit fel är det på grund av att jag glömt att räkna med något eller rätt och slätt räknat fel, men ibland sker helt oavsiktliga fel som att billig honung för 20 kronor burken står sida vid sida med inte alls billig honung för 60 kronor burken, och eftersom man då är ekonomisk tar man fyra burkar, eller att kassan slår in något dubbelt eller …
Självskanning (som finns hos t.ex. ICA) har helt klart sin poäng i sådana situationer eftersom man ser direkt vad en vara kostar (vilket undanröjer misstag som fel honung) och man har en direkt slutkostnad på displayen och slipper räkna själv (med risken för räknefel)
Det har blivit en andra natur för mig att handla billigt, och det gör verkligen skillnad, jag brukade följa med min syster när hon handlade, och förvånade mig alltid över hur hennes halvfulla kasse som skulle täcka matbehovet för några dagar kostade mer än min fulla shoppingvagn med varor för ett par veckor. Det är inte allt jag handlar som är billigt, men när jag köper något dyrt är det högst medvetet och avsiktligt.
När det var som värst hade jag en stenhård budget som begränsade sig till att mina totala hushållskostnader (inte bara mat) skulle hålla sig inom 50 kr per dag. Jag körde med regeln att middagen skulle hålla sig under 25 kr, vilket i praktiken innebar att huvudingrediensen (den dyra) skulle ligga under 20 kr per måltid. Och det gick (kanske inte idag, för det var ungefär 5 år sedan, och priserna har stigit en del sen dess) trots att jag är hungrig man som alltid äter dubbla portioner (dvs. kotletterna fick kosta max 10 kr/styck).
Det går att minska kostnaderna drastiskt med ganska enkla medel om man måste.
Hur som helst, att föra en löpande övserslagsräkning med priser avrundade uppåt är ett bra och enkelt sätt att hålla kontroll på inköpen så man håller sig inom ramarna.
Det kommer att bli rätt knapert i framtiden också, men då har jag åtminstone någonting att starta med. Så fort jag får min inkomst kan jag liksom börja laborera med siffrorna och spara och vända slantar. Men det måste finnas slantar först.
Tufft, men du klarar det mesta. Önskar att jag vann en miljon så jag kunde dela med mig till dig. Fast inte hela miljonen förstås 😉