Vardagslivet

Påskägg och pengar

Det kom inte direkt som en överraskning att jag skulle vara ekonomiskt fullkomligt körd vid en skilsmässa, det gjorde det inte. Men hade jag så att säga planerat det hela lite bättre hade vi inte gått skilda vägar precis i slutet av en stipendieperiod. När man går på stipendium får man ju liksom ett helt års pengar på en och samma gång. I slutet av det året (för mig mars månad) finns det alltså bara så mycket pengar kvar som man har lyckats spara. Eftersom jag inte hade trott att det skulle gå på det här viset hade jag inte sparat speciellt mycket utan i vanlig ordning förlitat mig på att vi är två vuxna som samarbetar.

Det är vi inte längre.

Och jag skriver inte det här för att få sympatier, utan för att ge en liten inblick i en del av de upptäckter jag gjort den senaste tiden. En av de upptäckterna är hur det är att gå runt i affären med bankande hjärta för att man vet att om man räknat fel på det som ligger i korgen så räcker inte pengarna till för att betala. Och vad väljer man bort? Mjölken? Osten? Frukt är ju lyx, så kanske äpplena? Det är en väldigt obehaglig känsla.

Nu är det dessutom påsk och två av påskdagarna har jag barnen. Därför hade jag köpt några svindyra satans kinderägg för barnen när de kommer hit. Äggen har bidat sin tid på högsta hyllan i skåpet. Så i går, söndag, plingar det på dörren och när jag öppnar möts jag av påskkärringar (de finska barnen går på palmsöndagen, vilket jag förstås glömt). Det enda som finns i skåpet är kinderäggen.

Sånt där, liksom.

Men vi går mot ljusare tider. Köket badar i solsken och på torsdag kommer barnbidraget. Det ska säkert ordna sig det här.

WIN_20160321_110323

Vardagslivet

Hoppet lever!

När det några dagar hade varit idel dripp dropp och fågelkvitter och sedan blev minus 20 jävla grader och snöstorm fanns det bara en bot: Tuusulan Kukkatalo. En icke alldeles oansenlig del av min första lön på många månader förvandlades till färgglada primulor, tulpaner, ytterligare en pluggbox och dahliafrön.

007 020 024 032 030

Och den stackars pelargon som i brist på ljus har vissnat mer och mer för varje mörk vårdag har fått stå kvar vid fönstret på mitt bord, som ett sorgligt skelettvittne över den förlorade solen. Men så, när jag tittade lite närmare: LIV!

001 002

Rangliga pelargoner har fått ge nya sticklingar. Känner ni det? Förväntan. Luft. Liv. Vår.
034

Vardagslivet

Vi har varit och tittat på ett hus

Nu slits jag mellan hopp och förtvivlan. För det är ett alldeles underbart gammalt, nerslitet ruckel som med kärlek och sisådär 100.000 euro i renoveringskostnader skulle kunna bli alldeles ljuvligt. Det är stort, det har högt till tak, det har en enorm trädgård och… eh… ja. Det är stort. Det är väl egentligen den enda fördelen. De fyra ytterväggarna är långt ifrån varandra. På nästan alla ställen sitter de ihop. Men jag är nog lite kär ändå. Det är jag. Så där så att det bubblar och så att om huset hade en telefon hade jag ringt till huset och lagt på när det svarade betydligt fler gånger än vad som vore socialt accepterat.

Men så grips jag av panik. Inte kan vi köpa ett gammalt ruckel! Vi som är värdelösa på att renovera, vi som i princip förlitar oss helt på makens inkomst, vi som just fått det här huset som vi bor i att bli perfekt. För vårt hus är underbart. Det har perfekt läge, nära tåget, blåbärsskogen, simplatsen, skridskobanan. Trädgården är den största i grannskapet (och ungefär 1/100 alldeles på riktigt av det gamla rucklets trädgård) och jag har i fem års tid älskat den och skött den. Det mesta som lever här har jag skapat. Till och med ungarna. Jag vet bara inte om jag är redo att släppa vad vi har för vad som potentiellt är en dröm som går i uppfyllelse men som lika gärna skulle kunna vara att kasta all trygghet överbord för en pengaätande hägring.

Ångesten nu. Nästan som när man måste åka in till stan och möta någon en viss tid. Storångest. Det-vore-kul-att-åka-men-tänk-om-jag-inte-klarar-det-ångest. Fast med lite större insats än en enda förstörd dag då.

Vardagslivet

Klara sig själv

Min högt vördade älskade make var i Frankrike förra veckan, så jag skötte hela alltet här hemma själv. Tvättade, lagade mat, körde ungar till dagis och förskola, jobbade, hämtade samma barn och ibland några till, lekte, lagade mat, städade, tvättade, slocknade och började om igen. Och grejen är den att det inte ens var särskilt svårt. Visst hade jag inte direkt något överskott av det där småbarnsföräldrar brukar kalla för egentid och minns som något man hade förut men inte förstod att uppskatta, och visst var jag lika klämkäck och engagerad som en zombie igår, men samtidigt gick det bra.

Och ska jag vara riktigt ärlig är huset renare och snyggare när maken är i Frankrike. Jag kan hålla fortet. Jag kan ordna allt själv. Jag behöver inte honom.

Kanske är det några som blir förfärade nu. Några som tycker att man inte får säga så där. Men det är helt sant. Jag är inte beroende av honom. Och vet ni vad? Det är den bästa känslan i världen att kunna sitta ner på kvällen och ha klarat allting själv, känna min egen styrka och veta att jag kan. För att sköta mina barn, mitt jobb, mitt hus behöver jag i grund och botten bara mig själv. Det är den här känslan jag skulle önska att så många som möjligt fick uppleva, den där att man alldeles helt på riktigt och statistiskt bevisat (barnen klarade sig, huset står kvar) är bra nog.

För i dagens samhälle finns det en obehagligt romantiserad syn på parförhållanden som vi alla får tryckta ner i halsen men som framförallt flickor får lära sig att de måste upprätthålla för att inte världen ska gå under. Tvåsamheten är det vackraste som finns. Ensamheten är farlig. När man hittar mannen i sitt liv blir man hel, man kan inte leva utan honom, han förstår att man är vacker och med honom vill man dela allt. Varför är detta något som så många ser som Målet, som det mest romantiska i världen, och inte som början på ett riktigt stort problem?

Att jag helt glatt skriver att jag kan leva utan min man och att jag inte går sönder om han inte finns vid min sida betyder inte att kärleken är död. Tvärtom. För när jag sitter nöjd på kvällen och njuter av tystnaden när barnen somnat så saknar jag honom när han inte är där. Inte för att jag inte klarar mig utan, inte för att jag inte är hel som jag är, utan för att han tillför något i mitt liv som jag vill ha – något som gör mitt liv lite bättre. Han är inte någon jag är beroende av utan någon jag vill ha. Och jag menar absolut inte att jag inte skulle gråta mig röd och puffig om han lämnade mig för det skulle jag. Inte heller menar jag att man inte ska vara där för varandra, att stötta och hjälpa och ibland bli lite obekväm för det ska man. Men samtidigt måste man kunna klara sig själv för det är en oerhört tung börda att lägga på någon, den där tvåsamheten där man inte kan leva utan den andre. Det är inte romantiskt, det är förödande.

För seriöst, hade vi inte sett Colin Firth för vår inre blick, hört regnet smattra mot paraplyet och svagt uppfattat de ljuva tonerna från en vacker sång hade romantiken i liknande kärleksförklaringar varit stendöd. Tänk er tröttheten när man bär för mycket, den gråa vardagen, snöslask och blekfeta Berra istället. ”Jag kan inte leva utan dig”. Man ba’ nähä. Tough shit.