Etikettarkiv | Saker jag önskar jag gjort annorlunda

Att mäta sina barn i pengar

I dag har jag varit hos barnatillsynsmannen (som, titeln till trots, inte alls är en man utan en rätt ung kvinna). Det är dit frånskilda människor går för att göra upp om detaljerna i arrangemang om vårdnad, underhåll och vistelse för gemensamma barn. Det är, på det hela taget, ett ganska jävligt ställe som inte ens en mycket trevlig tjänsteman som är en ung kvinna kan rädda.

Det allra värsta är att fylla i blanketterna för, och diskutera underhåll. Att se hur ens barn och den tid man spenderar med dem förvandlas till siffror, till pengar och hur allt det där som man älskar och vet inte går att mäta i pengar med tvång ska bli ekonomi.

Det gör mig alltid väldigt beklämd.

Och jag försöker intala mig själv det som alla försöker säga till mig, att det inte är mina pengar utan barnens pengar och att det är rätt. Kostnaderna för barnen ska fördelas så att det blir en någorlunda jämlik börda för båda föräldrarnas ekonomi, och när föräldrarnas ekonomiska situationer är från två vitt skilda planeter – som i vårt fall – så måste det kompenseras. Inte mina pengar – det är barnens. Han betalar inte till mig – han betalar för sin del av barnens kostnader. Jag repeterar det här för mig själv som ett mantra.

För det är sällan jag känner mig lika fast i allt det jag försökte skilja mig ifrån som när de här sakerna ska göras upp. Blodspengar. Pengar för min själ. Pengar för min frihet.

Fans jävla skit att jag inte har stått på mig bättre mot hans karriär och den obönhörliga effekt vårt ojämställda förhållande haft på våra ekonomier.

Påskägg och pengar

Det kom inte direkt som en överraskning att jag skulle vara ekonomiskt fullkomligt körd vid en skilsmässa, det gjorde det inte. Men hade jag så att säga planerat det hela lite bättre hade vi inte gått skilda vägar precis i slutet av en stipendieperiod. När man går på stipendium får man ju liksom ett helt års pengar på en och samma gång. I slutet av det året (för mig mars månad) finns det alltså bara så mycket pengar kvar som man har lyckats spara. Eftersom jag inte hade trott att det skulle gå på det här viset hade jag inte sparat speciellt mycket utan i vanlig ordning förlitat mig på att vi är två vuxna som samarbetar.

Det är vi inte längre.

Och jag skriver inte det här för att få sympatier, utan för att ge en liten inblick i en del av de upptäckter jag gjort den senaste tiden. En av de upptäckterna är hur det är att gå runt i affären med bankande hjärta för att man vet att om man räknat fel på det som ligger i korgen så räcker inte pengarna till för att betala. Och vad väljer man bort? Mjölken? Osten? Frukt är ju lyx, så kanske äpplena? Det är en väldigt obehaglig känsla.

Nu är det dessutom påsk och två av påskdagarna har jag barnen. Därför hade jag köpt några svindyra satans kinderägg för barnen när de kommer hit. Äggen har bidat sin tid på högsta hyllan i skåpet. Så i går, söndag, plingar det på dörren och när jag öppnar möts jag av påskkärringar (de finska barnen går på palmsöndagen, vilket jag förstås glömt). Det enda som finns i skåpet är kinderäggen.

Sånt där, liksom.

Men vi går mot ljusare tider. Köket badar i solsken och på torsdag kommer barnbidraget. Det ska säkert ordna sig det här.

WIN_20160321_110323

Just när man trodde att man hade den där julkortsgrejen fixad

Vid köksbordet.

Min högt vördade make: Oh shit! There’s one christmas card I forgot to send! (pekar på ett ensamt julkort på bordet)
Jag: Say what?
Han (med viss stolthet i rösten): I mailed the other ones.
Jag (känner ungefär jämt avrundat nedåt 1000 kg jultyngd lyft från axlarna): You did?
Han: Well, you said today was the last day to mail them so I took them with and made sure the got sent.
Jag: Wow! I can’t believe you fixed all the adresses!
Han: What adresses?

Så om inte brevbärarna är jävligt bra på att gissa var folk bor lär det inte bli så många som får julkort från oss i år.

Den tunga självkritiken

I dag har jag mottagit den tveklöst värsta feedback jag fått i hela mitt liv. Jag hade skrivit en artikel som skulle på double blind peer review, vilket innebär att två för mig okända forskare läser min anonyma text och ger utlåtande innan publicering. Den ena framförde visserligen kritik, som sig bör, men den andra slaktade texten och menade att min ”lilla undersökning” inte ens är nära vetenskaplig nog för att publiceras. Ja alltså. Det kan inte bli värre än så.

Först blev jag förstås arg, så där som man blir när man blir besviken. Vem fan tror hen att hen är som kommer och klagar på min utmärkta text, va? Jag har förstås inte några felaktiga jävla referenser, det kan hen ha själv! Ok, den här lilla här är fel men det är säkert inte på grund av mig utan på grund av något som Word gjort när jag skickade dokumentet så kom inte här och klaga perkele!

Så jag andades djupt, drack mer groteskt starkt te och läste både min text och utlåtandet på nytt. Och vi kan väl säga som så, att det är tur att akademisk text peer reviewas innan publicering så att texter som min kan stoppas, för om den texten gått till publicering hade jag fått skämmas resten av min (förmodligen väldigt korta) akademiska karriär. Jag har massor med slarvfel i noterna; hänvisningar till lagarna som refererar till fel paragraf och till och med till fel lag. Fel som inte ska få finnas.

Jag skäms inte för den här feedbacken. Den var ungefär vad jag förtjänade. Däremot skäms jag över att jag lämnat in en artikel som var i så dåligt skick. Dessutom är jag långtifrån den enda som fått skitfeedback, den enda som sitter med den där känslan av tomrum, ensamhet, tveksamhet inför hela den akademiska världens bistra verklighet som man får när någon just ratat många veckors hårt arbete, oavsett om det var berättigat eller inte. Därför beslutade jag mig för att skriva det här inlägget, för att när man står där och just fått hård kritik känner man sig ensam och utanför, som om allt är över och karriären åt helvete. Men om alla akademiker som blivit trashade någon gång skulle kastas ut ur vetenskapssamfundet skulle det bli lika tomt som om SD skulle rensas på rasister. Att få skitkritik och bli ratad är en del av det akademiska livet. Därför ville jag skriva om det. För att andra unga, förtvivlade doktorander som jag själv ska kunna läsa det här, i smyg om det känns bättre, och kunna finna styrka i att de inte är så ensamma som det känns när man först läser utlåtandet.

För det händer alla på alla nivåer. En gång diskuterade jag de här sakerna med en synnerligen välkänd professor från Oxford och han berättade om hur en av hans texter blivit bortplockad ur en publikation för att den inte höll måttet, och jag minns vilken lättnad jag kände av att höra att man inte är akademisk avfälling bara för att alla inte älskar vad man skriver. Det händer alla. Alla. Det är bara det att man helst inte talar om det, helst inte erkänner brister eller att någon annan hittat fel med vad man skrivit. Men det är ju egentligen just det här som forskning och vetenskap går ut på. Alltså, inte att skriva skitartiklar och sedan trasha sig själv och andra, men att vara så grundlig och så tydlig i både redovisning av material och i argumentationen att den som läser texten är övertygad, alternativt att gå tillbaka, göra om, förändra, förbättra och finslipa när det inte övertygar. Den färdiga publicerade artikeln representerar ju trots allt bara en liten del av allt arbete och ska fungera som ett inlägg i en dialog mellan forskare – inte som en färdig sanning. Dessutom garanterar det att allt som publicerats med mitt namn på (vilket ändå är mer än det som refuserats) håller en hög kvalité, att den forskning som publiceras går att lita på.

Efter att jag andats djupt och druckit alltför många koppar te till kändes det så otroligt mycket bättre, nästan som ett slags zen. Som om jag insett mängder av saker som är livsviktiga för min forskning och som jag någonstans på vägen förträngt men som jag nu blivit bryskt påmind om.

För min artikel bär drag av just sådana saker som jag själv verkligen avskyr i andras forskning. Ett sorts högmod och en bristande respekt för vad forskning är. Jag har nu arbetat med mitt ämne i två år. Jag kan det här. Jag vet vad jag gör. Det är inte det som är problemet. Problemet är att jag presenterar mina resultat som om de vore självklara, istället för att genom argumentation visa hur jag kommit fram till de slutsatser jag har. Dessutom är jag ibland slarvig med hur jag presenterar vad andra forskare kommit fram till, så att de inte får tillbörlig credit för sina resultat och när jag vänder mig emot deras resultat skriver jag på ett sätt som inte är tillräckligt öppet argumenterande utan kan tolkas som avfärdande. Och jag dubbelkollade inte noterna i den versionen jag skickade till peer review.

Så. Där är det. Jag ska bli bättre av det här. Jag ska inte vara rädd för kritik. Och jag ska alltid, alltid dubbelkolla alla noter.

 

När Vilho började dagis

Just nu finns det många föräldrar som kämpar med sina småttingar på dagis. Kanske har den första flunsan slagit till, och allt det där man byggt upp och som äntligen började fungera i form av morgonrutiner och dagisdagar slås till spillror?

Vi hade egentligen tänkt att Vilho skulle börja dagis i januari det året han fyllde två år. Han pratade bra och var social, så det kändes rätt. Men plötsligt fick jag erbjudande om att börja jobba i december och eftersom vi redan hade en dagisplats garanterad valde vi att ta den då. I november började vi dagisträna och allt flöt på som det skulle. Vilho hade ingenting emot att vara på dagis, trots att det kändes som om mitt hjärta skulle gå sönder varje gång jag lämnade honom.

Förmodligen var det en kombination av grejer som gjorde att världen rasade. För det första hade dagis vissa regler som inte passade oss. Till exempel fick man bara ha en napp och ett gosedjur med till sängen, men Vilho hade alltid haft en napp i munnen och en som gosedjur. På två år hade vi inte hittat något som fick honom att somna så bra som när han fick ligga och stryka sig själv på näsan med en napp. På dagis sa man nej.

För det andra var det ett enormt misstag att börja i december. En lyckad dagisstart är helt beroende av rutiner så att även ett litet barn kan räkna ut vad som kommer att hända och kan få känna sig trygg. December är full med avvikelser i form av luciafester, träningar, självständighetsbaler och liknande. Jag minns väldigt tydligt en morgon när jag lämnade honom och han glatt strosade iväg mot lekrummet, men stoppades för att gå på en luciaträning som en tvååring knappast kan få något ut av. En kort sekund tittade han upp på mig och jag såg förvirringen i hans ögon. Vad var det här? Varför fick han inte gå och leka?

För det tredje var jag rätt hispig. Jag var stressad och nervös över nya jobbet, nya livssituationen, att lämna Vilho. Allt. Och jag vet ju att Vilho har kunnat plocka upp mina känslor, att han har kunnat spegla mina känslor långt innan vi kunde börja prata om det.

Så Vilho började kräkas. Först var vi ju säkra på att det var den vanliga spysjukan alla får på hösten. Det gick över och Vilho gick tillbaka till dagis. På kvällen kräktes han igen. Nästa dag var han hemma med mig och friskförklarades. På kvällen satt jag med honom och pratade. Jag hann knappt mer än berätta att det var dags för dagis igen dagen efter förrän han kräktes på nytt. Efter en vecka av liknande incidenter tog vi honom till en barnläkare som konstaterade att det i alla fall inte fanns någon medicinsk förklaring till varför Vilho kräktes. Nej. Vilho var stressad. Min älskade, fine lille son var så stressad att han spydde. Två år gammal.

Så jag åkte till dagis och lade alla korten på bordet. Jag berättade om min egen stress, om Vilhos stress, om hans behov som kommit i kläm av dagis regler och jag berättade om att jag hade förtroende för dagiset och personalen men att vi tillsammans måste hjälpas åt att hitta en lösning. Ett barn får inte må så dåligt. Och i ärlighetens namn får inte en förälder må så dåligt heller. Personalen grät, jag grät, Vilho var ganska nöjd med att få leka med dockvagnen. Och så satte vi nya regler, anpassade efter vår familj och vår Vilho. Jag stannade länge vid hämtningen varje dag, observerade hur han lekte, vad han tyckte om, frågade personalen minst tvåhundra gånger om allt de gjort under dagen så att tiden på dagis och tiden hemma började flyta ihop. Dagis började bli den förlängning av hemmets trygghet som det borde vara.

Jag tänker ofta på det där, på vad som kunde ha gjorts annorlunda. Det som sedan gjorde den stora skillnaden var när det fanns en förståelse mellan oss och dagiset, när vi på riktigt kände att vi jobbade mot samma mål; att Vilho skulle må bra och känna sig trygg hela dagen. När dagis inte längre såg Vilho som ett av alla barn utan såg honom för den just han är. Det är inte en inställning som borde kräva att ett litet barn spyr av stress, utan en inställning alla som jobbar med barn ska ha i varje möte, varje dag. För mig gällde det att komma över den gnagande rösten som försökte berätta att jag är en dålig mamma som lämnar mitt barn på dagis och som det finländska samhället glatt understöder. Den där rösten som fick vatten på sin kvarn när Vilho kräktes. Men den rösten har helt tystnat sedan jag har accepterat att dagis är en del av vår utökade familj, en förlängning av den trygghet vi erbjuder barnen här hemma och inte en obehaglig parentes i barnens vardag.

Man kan nå dit. Men man måste arbeta tillsammans med dagis, inte mot. Men den där känslan av att man överger barnet varje gång man lämnar det, oavsett var, kommer man nog aldrig över och ska heller inte komma över. Det är samma känsla som gör att man kan säga ”oj hoppsan” i stället för ”satans jävlar och rakt ner i min väska” när barnet välter mjölkglaset. Den känslan ska man vårda. Och man ska lita på sitt barns förmåga att knyta kontakter och forma relationer för det är vad barn är gjorda för att göra. Barn förstår och känner så mycket mer än vad vi tror.

20120912-103424.jpg

Fyra år senare, på väg till förskolan är det idel lycka och fjärilar i magen för Vilho, och Tilda tycker att det är töntigt att vi måste lämna Vilho först, innan hon får gå till sitt dagis för hon lääääängtar. Själv vill jag bara gråta. Lämnandet av barnen, alltså.
Gets me every time.