Jag och kidsen spenderade en fantastisk dag ute i snön. Främst var tanken att vi skulle ut på fältet och åka snowracer ner till dalen.
Matpaus för en del.
På fältet låg det cirka 30 cm fullkomligt värdelös pudersnö som krävde att någon (jag) drog några andra (barnen) ett par gånger upp och ner för att göra spår. Sedan gick det i ett huj!
Ungefär så här kände jag mig också. Särskilt efter att jag stretat på med ungarna i ett snowracertåg bakom mig, blodsmak i munnen, pumpande hjärta och sånt där härligt grepp som gör att man glider ett halvt steg bakåt för varje steg framåt och barnen glatt hojtar ”titta mamma vad snygga spår det blir när man drar med fötterna bredvid snowracern”. Sedan fastnade jag och sonen i en lingvistisk filosofisk diskussion om huruvida att säga ”du styr som ett jävla as” är det samma som att säga att ens barn är ett jävla as.
Hit och dit och tillbaka igen 