Skypear med min syster som sitter i personalrummet på sitt jobb som läkare.
Hon: Ok, du är på högtalartelefon nu. Bara så du vet.
Jag (så tydligt jag kan): Det hörs lite dåligt. Det lät som om du sa ”PENIS”.
Syskonkärlek. Man blir aldrig för gammal för sånt.
Jag och kidsen spenderade en fantastisk dag ute i snön. Främst var tanken att vi skulle ut på fältet och åka snowracer ner till dalen.
Matpaus för en del.
På fältet låg det cirka 30 cm fullkomligt värdelös pudersnö som krävde att någon (jag) drog några andra (barnen) ett par gånger upp och ner för att göra spår. Sedan gick det i ett huj!
Ungefär så här kände jag mig också. Särskilt efter att jag stretat på med ungarna i ett snowracertåg bakom mig, blodsmak i munnen, pumpande hjärta och sånt där härligt grepp som gör att man glider ett halvt steg bakåt för varje steg framåt och barnen glatt hojtar ”titta mamma vad snygga spår det blir när man drar med fötterna bredvid snowracern”. Sedan fastnade jag och sonen i en lingvistisk filosofisk diskussion om huruvida att säga ”du styr som ett jävla as” är det samma som att säga att ens barn är ett jävla as.
I mitt flöde dök den här bilden upp
Jag har tre saker att säga om den här.
1: Julia Gillard har aldrig sagt så. Det är ett felaktigt attribuerat citat och är egentligen ett hopplock av en insändare som en krigsveteran i USA skrev efter 9/11. Det har ingenting med varken Australien eller Julia Gillard att göra. Ja, och Gillard var aldrig statsminister utan premiärminister.
2: Jag har stor förståelse för att många svenskar (och finländare med, för den delen) känner frustration inför att det kommer flyktingar som vi försöker hjälpa och som sedan vägrar hjälpen när de väl är här. Jag förstår, och håller till viss del med, om att de som kommer som asylsökande inte ska komma och ställa en massa krav när vi faktiskt försöker så gott vi kan. Det känns otacksamt och fel.
Samtidigt är det en försvinnande liten del av de asylsökande som har något att klaga över och/eller är intresserade av att klaga. De allra, allra flesta tar emot vad vi kan erbjuda och är glada och tacksamma över mat, värme och trygghet. Det framkommer ibland helt sakliga klagomål och de måste vi förstås ta på allvar, men vi ska heller inte inbilla oss att alla asylsökande automatiskt bara för att de är i behov av hjälp skulle vara trevliga typer. En del av dem är rent av jäkligt otrevliga, vilket är precis att förvänta sig när det kommer så passa många människor. Det finns alltid de där typerna som ingen egentligen gillar. De är dock inte representativa för alla flyktingar, precis som de pruttfulla svenskar som tumlar av färjan i Helsingfors bara för att dra fram genom stan som en hoper skränande kajor tack och lov inte är representativa för hur svenskar i allmänhet är.
3: Det finns så mycket metaironi i den där bilden att jag knappt vet var jag ska börja. Det är en text som talar om hur den som kommer till vårt land ska anpassa sig till oss och så har man inte ens bemödat sig om att använda ett korrekt språk. Jag fick läsa flera gånger innan jag ens förstod vad de hade skrivit. Sedan har man i glatt patriotisk anda anammat nationalistisk terminologi utan att tänka på innebörden. ”Vår ed”? Jag vet inte ens vad det är. Vilken ed?
Invandrarna ska vara tacksamma över att de fått komma, de ska anpassas och leva efter våra regler enligt bilden. Samtidigt verkar vem det nu är som knåpat ihop bilden inte känna till Sveriges grundlagar. Invandrarna ska tydligen inte omfattas av yttrandefriheten, eftersom de inte ska få säga vad de tycker. Invandrarna får inte heller bedra ”vår tro” trots att vi i enlighet med regeringsformen (som är en av grundlagarna) har religionsfrihet. Enligt våra egna lagar har alltså invandrarna rätt att säga vad de tycker och utöva vilken religion de vill. Den som kommer och hävdar annat kan sedan slänga in en brasklapp om att hen inte är rasist hur mycket hen vill, men faktum kvarstår att hen genom att dela bilden likväl vill förneka människor av en viss härkomst grundläggande lagliga rättigheter. Det är rätt rasistiskt.
Så oavsett om man blir besviken på en del flyktingars reaktioner och oavsett om det känns otacksamt så är det bara för alla att gilla läget. Allt annat vore nämligen emot det levnadssätt och de traditioner vi vill bevara.
I går blev Vilho sämre på kvällen och vi åkte därför in till akuten. Det är, som det brukar vara söndagkvällar på akuten, en lång och tråkig historia så jag ska inte trötta er med den mer än att säga att vi fick komma hem igen och att Vilho mår bättre i dag. Nej, istället vill jag skriva något som jag lovade Vilho att jag skulle skriva:
”Problemet med de allra flesta vuxna är att de inte lyssnar till slut. De avbryter utan att man får prata färdigt. Och då förstår de inte vad man menar.”
Sen lovade jag också att jag skulle berätta om när vi träffade läkaren igår, en ung, tämligen stressad läkare på akuten, ”så att de förstår vad jag menar, mamma”. Gårdagens läkare var nämligen inte direkt bäst i världen på att lyssna och det kändes inte som att hen förstod vad vi försökte förklara. Och ska man göra en bedömning om någonting så allvarligt som ett möjligt infekterad sår in i någons skenben så är det rätt viktigt att lyssna. Lyssna, och att ställa rätt frågor.
Läkaren: Hur ont hade du innan biopsin, på en skala från 1-10?
Vilho: Eh… Kanske 3?
Läkaren: Och hur ont har du nu?
Vilho: Ungefär 6.
Pluspoäng för att läkaren ställde sina frågor till Vilho istället för mig. Minuspoäng på att hen gjorde en smärtbedömning på ett barn som en timme inne fått full dos av två olika sorters smärtstillande medel. Han svarade på frågan helt korrekt, men svaret ger inte en rättvis uppskattning av hans smärta efter biopsin i jämförelse med innan. Innan klättrade han i träd helt utan smärtstillande. Nu kan han inte längre stöda på sin fot ens med smärtstillande.
Läkaren: Så är du själv orolig för din fot?
Vilho: Njae. Eller, jo. Jag är orolig.
Pluspoäng för att läkaren försöker att ta hans oro på allvar. Minuspoäng för att hen inte förstod vad oron bestod av. Vilho var nämligen inte rädd för att det var något fel på såret efter ingreppet, utan för att de skulle behöva ta blodprov eller sticka honom i foten igen.
Det är inte alldeles lätt att prata med barn och jag vet ju själv hur det ibland känns som om de berättar saker som är helt irrelevanta för vad det var man frågade dem. (Så vilken är din favoritfärg? – En dag såg jag en fågel på dagisgården och *10 minuters utläggning om fåglar*) Men jag tror också att vi vuxna misstar oss grovt om vi antar att märkliga svar alltid är en effekt av att barn inte riktigt förstår snarare än att vi vuxna inte riktigt lyssnar. Kanske barnet såg fågeln på dagisgården en dag när hen hade sin nya fina fågeltröja med favoritfärgen röd och tolkade det som ett tecken? Kanske barnet bara tyckte att det var en så alldaglig fråga att hen hellre ville prata om favoritdjuret fåglar?
Om vi tycker att det är viktigt att förstå vad barnen menar så måste vi lyssna. Inte lite grann för att göra en förhastad tolkning, utan helt till slut. Vi måste låta barn tala till punkt. Och om vi vill få fram specifik information måste vi ställa rätt frågor. Det gäller för övrigt inte bara med barn utan med allt. Ställer man inte frågan rätt så säger inte svaret någonting. Inte ens om det är den ultimata frågan.
Så där. Där har ni problemet med de allra flesta vuxna. Vi ställer frågor men vill inte lyssna på svaren. Vi vill ha det enkelt och snabbt. Vi vill ha 42, men förstår inte vad det betyder eftersom vi inte vet vad vi frågat. Och jo, att lyssna till slut blir betydligt svårare när man är trött och stressad vilket man är största delen av tiden när man har små barn och särskilt när de små barnen svarar på till synes enkla frågor med långa berättelser. Ju mer trött och stressad man är, desto mindre tålamod har man med att lyssna och egentligen så är det förstås helt ok att det är så ibland. Men om, eller kanske snarare när, det är så ska man inte skylla på att det är barnet som inte svarar. Det är vi som inte lyssnar.
Efter att ha läst, skrivit och gråtit inne på Genusdebatten – då de diskuterade min pro gradu – står det helt klart för mig att det finns grundläggande brister i förståelsen för vad genusvetenskap studerar och hur. Genusvetenskapen studerar genus, det socialt skapade könet. Att det finns ett sådant råder det inget tvivel om inom forskarvärlden. Det är inte ett ämne uppe för debatt. Hur man bäst ska studera genus är givetvis beroende av saker som vilka källor man har (sysslar man exempelvis med skriven text eller intervjuer?) och i vilken kontext man studerar genus (med tidsmässig och geografisk avgränsning). Ett av de begrepp som folk hängde upp sig på inne på Genusdebatten var ”underordning”. Så länge någon någonstans säger att kvinnor är underordnade så tolkas det av somliga som liktydigt med att män är onda, women are wonderful, offerkofta, ideologi istället för vetenskap, Fan och hans underordnade moster. Vi måste reda ut en del saker här.
Tittar man historiskt på Sverige finns det inga som helst (alltså Inga. Som. Helst.) tvivel på att kvinnor var strukturellt underordnade män och att detta gällde oavsett klass. En rik kvinna kunde vara överordnad en fattig man, men gällande man och kvinna från samma samhällsklass var kvinnan underordnad. Underordning och överordning är begrepp för att beskriva maktstrukturer. Att kvinnor var underordnade betyder alltså att kvinnor inte hade samma makt som män. Igen; det här finns det ingen som tvivlar på. Inte ens vi som sysslar med att undersöka kvinnors agerande, och som dessutom visat att kvinnor hade betydligt mer makt än man tidigare förutsatt, kan gräva fram saker som skulle rubba underordningen. På Genusdebatten var det många som tänkte sig att kvinnor kunde utnyttja sin sexuella makt, förtala sin man, tjata, gnata och göra alla de där sakerna som kvinnor gör i dag (just det) för att få män att göra som de vill. Jag sa det där och jag säger det här igen: det finns inga tecken på att kvinnor skulle ha gjort det i så stor utsträckning att det skulle ha blivit en maktfaktor. Är det fullt rimligt att tänka sig att en ung vacker hustru kunde lirka med sin man? Absolut. Hade hon något att säga till om ifall han istället för att rätta sig efter henne pryglade upp henne med jämna mellanrum och tvingade sig till sex? Nepp. Att det kan ha förekommit att kvinnor lirkade till sig makt (även väldigt högt upp i hierarkin) förtar inte det faktum att de var strukturellt underordnade.
Men fram tills det senaste århundradet var det inget märkligt med över- och underordning. Det var så samhället fungerade och det var så människorna i samhället – både män och kvinnor – tyckte att det skulle fungera. De var alla en del av det stora hela med sina egna platser att fylla. Kvinnor gick inte runt och tyckte synd om sig själva för att de var underordnade. Kvinnor bidrog dessutom aktivt till upprätthållandet av det hierarkiska samhället, och överordning är inte liktydigt med förtryck eller med att ha det bättre. Det är bara ett uttryck för maktfördelning inom forskningen. När genushistoriker talar om kvinnlig underordning är det alltså inte ett ideologiskt dömande, utan en neutral, generell beskrivning av förhållandet mellan könen.
På samma sätt som kvinnor var underordnade män och det var helt i sin ordning (pun intended) var exempelvis landbor (som brukade andras jord) underordnade godsägarna. Det betyder inte att godsägarna var dåliga människor, att landborna inte kunde vara lyckliga och nöjda eller att inte både godsägare och landbor aktivt upprätthöll systemet. Det är bara ett uttryck för hur maktfördelningen såg ut. Och när somliga antigenusare (för att använda ett knepigt samlingsnamn) menar att kvinnor hade sexuell makt och kunde förtala och sånt, skulle man kunna säga precis detsamma om landbor i förhållande till godsägare. Landborna kunde förtala, bråka och krångla (vilket vi också vet att de gjorde, för det finns spår av det i källorna) men de kunde också råka illa ut om de gjorde det. Att det fanns kanaler att påverka förtar inte underordningen. Man är inte kommunist för att man beskriver den jordbrukande befolkningens underordning gentemot den jordägande, lika lite som man är feminist för att man beskriver kvinnors underordning gentemot män.
Att använda underordning om dagens svenska samhälle är betydligt mer problematiskt. Ser man på de traditionella sätten att visa på makt, till exempel tillgång till resurser, är det fortfarande män som är överordnade. Därefter blir det svårare. Kvinnor är inte längre juridiskt underordnade, de är inte utestängda från politiken, deras nätverk har officiell acceptans och så vidare. Därmed inte sagt att det inte skulle finnas tillfällen då det är helt relevant att studera kvinnlig underordning i dagens Sverige. Löneskillnaderna är ett sådant exempel, för genom lägre löner förskjuts den ekonomiska makten bort från kvinnor. Det skulle också vara relevant att studera manlig underordning i exempelvis föräldraskapet, för inom familjen har dagens pappa avgjort en underordnad position.
Men man måste inte studera kvinnors underordning för att studera genus. Mitt fokus i min avhandling är inte på underordning utan på aktörskap – alltså vad kvinnor kunde göra snarare än vad de inte kunde göra. Väldigt många genushistoriker har gjort samma sak. Inte heller den mycket snabbt växande genren med fokus på män och manlighet har kvinnors underordning som objekt. Det samma kan sägas om den forskning som syftar till att ta fram information om kvinnor som ett komplement till vad vi redan vet om män (som exempelvis kvinnors brevskrivande – WEMLO).
Och slutligen skulle jag vilja säga att de enda jag någonsin hört säga att alla män skulle vara onda är antifeminister/jämställdister och radikalfeminister. Det är inte något som genusforskning utgår från eller någonsin kommer fram till. En del på Genusdebatten protesterade för att så länge man säger att män är överordnade så framställer man dem som onda. Genusvetarnas enda uppgift är att beskriva hur förhållandet mellan män och kvinnor ser ut, inte att ta ställning till vems fel det är. Det går helt enkelt inte att beskriva män och kvinnor genom historien utan att se det uppenbara i att män var överordnade och kvinnor underordnade. Det är inte en värdering. Det är ett beskrivande faktum. Vill antigenusarna på riktigt ta itu med bilden av män som onda (en bild jag ställer mig mycket tveksam till som en generalisering) föreslår jag att man slutar protestera mot genusvetenskap och vänder blicken mot populärkulturen i stället. Där kan vi tala värdering i mansbilden. Och det blir inte alltid positivt.
I den fantastiska världen av uppmaningar folk ger varandra när de diskuterar är ”ta det inte personligt” bland dem som kniper flest poäng på min fuck-you-right-back-lista. För det första: om man diskuterar med någon och den får anledning att ta det personligt när man egentligen menade att fenomenet snarast kunnat iakttas i en numer utrotad stam amöbor från inre Borneo har man förmodligen uttryckt sig klumpigt. Talar man generellt eller ur ett visst perspektiv kan det vara klyftigt att göra det öppet. Det är en jättestor skillnad på att säga att homosexuella är jävligt jobbiga och att säga att en bekant, som btw också är homo, är jävligt jobbig.
Och som ni vet kommer det ju hit en hel del diskussionsivrare som inte tycker som jag. Det är helt i sin ordning. Men när jag tog mig själv som exempel på en av många kvinnor som inte valt och vrakat bland män för att hitta den med högst status utan försökt få det att funka med den man som är far till ett oväntat barn fick jag höra att jag minsann kunde ha förhindrat graviditet om jag inte ville det egentligen. Att jag drar flest timmar hushållsarbete hänger inte ihop med samhälleliga strukturer utan med att jag som historiker har ett jobb som snarast är en hobby. Att jag är konstig när jag tar med min (mycket historieintresserade) far på konferens är en större grej än att alla på konferensen trodde att han var professor. De där grejerna är inget personligt mot mig. Det är bara mot det jag gör. Mot det jag säger. Mot det jag står för.
Ok. Om jag tar mig själv som exempel är det klart att jag gör det personligt, det gör jag, och det är klart att man kan ha synpunkter på det. Men det som gör mig arg är när det kommer sådana som ska rätta mina upplevelser (så kan det inte ha varit för så fungerar inte världen lilla du) och berätta hur jag borde ha gjort i stället (gjort abort/förstå att jag gifter mig uppåt/skaffa ett riktigt jobb/tjäna mer pengar/sluta vara konstig). Och så ska jag inte ta det personligt!? Vad är jag om inte mina handlingar, mina ord och mina åsikter? När någon gång på gång på gång, helt oberoende av vilken vinkel jag anlägger menar att jag har fel, fel, fel, hur är det inte personligt? När det inte går att ta som tips, råd eller konstruktiv kritik – då är det personligt. Jag vet inte om det är skärmarna som gör det, som skapar den där distansen som gör att folk på allvar tror att den på andra sidan inte kommer att ta personliga påhopp personligt, men här finns ett problem. Det behöver inte gå så långt som till rent hatiska kommentarer, men även många av dessa avfärdas på samma sätt, med samma ”ta det inte personligt”. Som när Julia fick ett ”jag hoppas att du dör din jävla hora” och någon tycker att hon ju är rätt känslig om hon tolkade det som menat mot henne personligen. Det var ju liksom mer allmänt. Mot hennes åsikter liksom. Vi är så vana vid att driva debatter och argumentera emot att vi med någon sorts tvång måste göra det och inbillar oss att så länge vi gör det mot åsikter, tankar och idéer så är det legitimt. Uppbyggande. Samhällsnyttigt. Inte personligt.
Men om man tänker så har man missuppfattat vad som är uppbyggande och samhällsnyttigt, och framförallt vad en person är – komplett med åsikter, tankar och idéer som är avgörande delar av vem man är. Det får man ta personligt.
Jag blir ofta anklagad för att jag och alla andra genusvetare inte tar biologi i tillräckligt stort beaktande. Det verkar fullkomligt kvitta hur många gånger jag försöker förklara att det är två olika discipliner, att ingen förväntar sig att en biolog ska kunna analysera sexuella trakasserier på arbetsplatsen lika lite som en genusvetare kan förväntas analysera sköldkörtelns inverkan på beteendet. Vi saknar verktyg för att analysera över de gränserna. Det betyder inte att biologer förkastar genusskillnader eller att genusvetare förkastar biologins inverkan, eller att man inte kan ha nytta av varandra, men det betyder att ingen forskare kan förväntas vara expert inom båda områdena. Och att båda vetenskaperna behövs – att de kan komplettera varandra.
Så jag började läsa forskningslitteratur med biologisk utgångspunkt, inte för att jag kan använda det i min forskning utan för att jag tycker att det är spännande. Då får jag genast höra att det minsann är så typiskt genusvetare att lyfta fram biologin bara när det passar. Helt ovetenskapligt. Jävla cherrypicking. För det som skulle bevisas var att män är mer utsatta än kvinnor eftersom män dör tidigare. Och helt plötsligt får man inte längre hänvisa till biologin. Nädå. När det gäller mäns kortare livslängd ska man inte tala biologi utan maktstrukturer, utsatthet och underordning. Och så är det liksom jag som sysslar med cherrypicking.
För det finns några stora biologiska skillnader mellan män och kvinnor, sådana skillnader som följer samma mönster över hela världen. Längd, är en av dem. Spädbarnsdödlighet är en annan. Förväntad livslängd är en tredje. Män blir oftast längre, fler nyfödda pojkar än flickor avlider och män lever kortare än kvinnor. Över. Hela. Världen. Dessutom finns det inget som talar för att dessa tre saker har förändrats över tid. Det vill säga, den förväntade livslängden har ökat väsentligt och spädbarnsdödligheten har minskat drastiskt, men förhållandena mellan könen finns kvar. Jag svarade på en kommentar med att säga att pojkbebisar är sämre rustade för världen. Det var kanske inte en alldeles lyckad formulering, det kan jag hålla med om, men så här skriver Devenstedt, Crimmins, Vasunilashorn och Finch (2008)
”As infant mortality declined, infectious diseases became less important, whereas the relative importance of complications of childbirth and prematurity increased. Although male infants have higher mortality from most causes of death, the sex differential varies by cause. The decline in deaths from infection is likely to affect males and females differently. Because females have more vigorous immune responses and greater resistance to infection, female infants have lower mortality from infections and respiratory ailments. The male disadvantage begins in utero, when gonadal steroid production already differs strongly by sex. Males are more likely to be born prematurely and to suffer from respiratory conditions in the perinatal period. Thus, an increase in survival among premature infants may affect the sex balance of mortality.”
Den skillnad de har undersökt är hur ”the male disadvantage” var 10% 1751 och steg till ca 30% 1970 för att därefter falla ner mot 10% igen i rikare länder. De har valt att studera nyfödda bebisar eftersom de inte ännu påverkas av sociala och ekonomiska skillnader. Det här är alltså biologiska förklaringar; större risk för sjukdomar, att födas för tidigt och så vidare. För om man istället tittar på barnadödligheten under de första fem levnadsåren ökar antalet döda flickor så att skillnaderna mellan könen nästan suddats ut. Här är det inte längre biologi, utan tillgång till resurser så som sjukvård och mat som påverkar. Tittar man dessutom på länder som Kina och Indien där man vet att det förekommer en socialt och traditionellt rotad trend att ta livet av flickbebisar är det färre flickor än pojkar som klarar sig. Enligt biologiska beräkningar borde pojkbebisars chanser vara 12% sämre än flickors, men i Kina är de istället 24% bättre. I Indien är det bara några fler flickor än pojkar som dör som nyfödda, men i åldern 1-5 år löper flickor 75% större risk att inte klara sig. Det är siffror från FN:s stora undersökning om könsskillnader i barnadödligheten som inte har en biologisk förklaring.
Det samma gäller mäns kortare livslängd. Det finns biologiska förklaringar, men inga sociala mönster som förklarar varför män generellt dör innan kvinnor. Någon talade om att fler män än kvinnor begår självmord, vilket är väl belagt, men självmorden står ändå för en så liten del av antalet döda att de inte kan förklara världsomspännande skillnader. Men man har sett hur saker som naturkatastrofer, där kvinnor på grund av lägre status (har inte lärt sig simma etc.) löper betydligt större risk att avlida, jämnar ut den förväntade livslängden. I fattigare områden i den rikare världen är skillnaden mellan mäns och kvinnors förväntade livslängd något större, vilket säkert har en social förklaring. I de fattigare delarna av världen jämnas skillnaderna ut för där dör kvinnorna allt yngre (på grund av barnafödande och tillgång till sjukvård) och i länder som Sverige och Finland ser man samma utjämnande trend men på grund av att männen lever längre.
Så visst kan vi tala sociala strukturer och dödlighet. Men sociala strukturer är inte förklaringen till könsskillnader varken vad gäller spädbarnsdödlighet eller förväntad livslängd där pojkbebisar och äldre män har högre dödlighet. Ska vi tala strukturer, dödlighet och utsatta män måste vi istället gå ner i specifika fall, som varför äldre män begår självmord, eller varför unga män i socialt utsatta områden riskerar en ond bråd död. Det är viktigt och relevant. Men att bli anklagad för att inte ta biologi i beaktande och sedan anklagad för att inte ta mäns höga dödlighet på allvar, det gör mig bara så trött.
