Etikettarkiv | Jag retas inte det kallas uppfostran

Vinterdag

Jag och kidsen spenderade en fantastisk dag ute i snön. Främst var tanken att vi skulle ut på fältet och åka snowracer ner till dalen.

Matpaus för en del.

På fältet låg det cirka 30 cm fullkomligt värdelös pudersnö som krävde att någon (jag) drog några andra (barnen) ett par gånger upp och ner för att göra spår. Sedan gick det i ett huj!

Ungefär så här kände jag mig också. Särskilt efter att jag stretat på med ungarna i ett snowracertåg bakom mig, blodsmak i munnen, pumpande hjärta och sånt där härligt grepp som gör att man glider ett halvt steg bakåt för varje steg framåt och barnen glatt hojtar ”titta mamma vad snygga spår det blir när man drar med fötterna bredvid snowracern”. Sedan fastnade jag och sonen i en lingvistisk filosofisk diskussion om huruvida att säga ”du styr som ett jävla as” är det samma som att säga att ens barn är ett jävla as.

Skriet

Ikväll har Tilda bestämt att hon älskar den randiga luvtröjan hon tidigare knappt använt. Hon älskar den så mycket att hon knappt kan leva utan den och verkligen absolut aldrig någonsin skulle kunna gå och sova utan den. Inte alldeles oväntat uppenbarades denna kärlek när tröjhelvetet visade sig vara försvunnet. I nästan 30 minuter skrek barnet förtvivlat om hur hon ännu minns tröjan och att den är den bästa tröjan i hela världen. Minst typ 1000 gånger bättre än någon av de dussintals tröjor vi faktiskt kunde lokalisera.

Till slut hittade vi tröjan och nu sover en utmattad liten tös med den tätt i famnen. Barn, asså. En kväll när det inte finns några problem tar det inte lång tid innan de har hittat på några.

20130920-223234.jpg

Rumpnissar

Nu har jag och min högt vördade make gett Tilda ovärderliga insikter kring det emellanåt besvärliga tonårslivet och därtill färdigheter att hantera dessa. Vi satte nämligen upp en lätt improviserad teaterföreställning som vi på grund av scenografiska effekter och manusets subtila hänvisningar till klassisk litteratur valde att kalla ”Rumpnissarna”. Tilda har nu både lärt sig att hennes föräldrar är oförbätterliga töntar och att den rätta reaktionen är att rulla med ögonen så mycket att man nästan välter.

Sådant som katter gör

Ligger på en filt på skrivbordet. Faller handlöst med alla klor frenetiskt vevande och pälsen uppbullad som en automatisk airbag – från filten en knapp centimeter ner på skrivbordet.

Låtsas som om inget hände. Ger mig onda blickar för att mitt skratt insinuerar något annat.

Att lämna ifrån sig barnen

När jag och min högt vördade make var på Bloggpriset igår var barnen hemma hos Pappans fantastiska fru och deras förtjusande barn (Pappan själv var ute och svirade). Det är en av de få gånger vi har hittat någon som sagt att de kan ta barnen över natten och som sedan inte hunnit ångra sig fort nog för att komma undan. Och det är himla märkligt det där med att oavsett om barnen tycker att det är världens roligaste grej att få åka hem till några kompisar över natten och oavsett om jag och maken faktiskt mår bra av lite tid på tumis, så känner jag mig som en dålig mamma för att jag lämnade ifrån mig barnen.

Den där känslan höll dock bara i sig medan barnen var borta. Nu, när de är hemma och klättrar i gardinerna, sprider satans lego över golvet, skriker, härjar och tjatar är jag helt beredd att lämna bort dem igen. Eller sälja dem till en cirkus.

Hemkomna från Danmark – bildkavalkad

Nu har vi kommit hem från vår första riktiga familjesemester någonsin: en tripp till Danmark med Legoland och Köpenhamn som huvuddestinationer. Legoland var helt sjukt häftigt och rekommenderas å det varmaste. Vi bodde på Hotell Propellern som var perfekt när man hade två små barn. Stort rum på bottenplan med egen liten altan och en stor lekplats med kvällssol. Pool, lekrum, gym och fina sittplatser ute i solen. Middagen i restaurangen var inte värd pengarna (den tycktes ha lagats efter principen ”vi har tagit ett hutlöst pris för den här rätte so let’s häva på allt vi hittar på tallriken”) men själva hotellet var värt varenda… öre. Därifrån kunde man gå till Legoland. Det gjorde vi.

Den här gatan såg vi också i naturlig storlek.

Det är mycket möjligt att vi också såg den här hamnen.

Man vet att man är nörd när man hör någon obildad förälder säga ”men titta där är Transformers” och man själv bara ”men vafaen det är ju BIONICLES”.

Ribe. Hit. Vill. Jag.

Skottland. Hit vill jag åka med barnen.

Norge.

Ett vitt hus.

Storhetsvansinne.

Helt normala barn.

Vad som händer när man ger socialt missanpassade ingenjörer sisådär 30.000 legobitar och ber dem bygga nånting litet till den där plattformen vid vikingbåten.

Man bara ”men shit asså”.

En bara smått exalterad legofantast som ombetts ”stå still, titta hit och le”.

Vad de säljer i vanliga Lego Kingdom är bara skit.

”Jo, jag vet att ni är trötta men sätt er där för mamma ska bara ta några bilder till på Lego Star Wars och det betyder inte alls att mamma är galen för det här är en Imperial Shuttle.”

Sedan åkte vi tillbaka till Köpenhamn och spenderade en dag och en natt där. Vi gick på en lugn och trevlig promenad efter att ha suttit tre timmar i bil. Det gick så där.

”Come along children!”

”Men kan ni för i helvete sluta slåss!” ”Men mamma vi slåss inte! Vi leker Paddy Cake!” ”Paddy Cake gör man mot varandras händer, inte mot ansiktet.”

Plötsligt var Vilho upptagen. Två barn och en boll. Så skrotar man alla språkgränser.

Vi besökte Amalienborg och Amaliehaven och tittade på blommorna utan att röra något. Nästan.

Den som tycker om kött ska besöka MASH. Barnen fick ritblock och pennor.

Utanför vårt ljuvliga hotell Strand fanns det studsmattor sänkta i trottoaren. En hit.

Vi tittade på Absalons ruiner och drottningens representationsvåning. Jag var tvungen att visa min handväska innan vi fick gå in. Jag påpekade att den kanske såg liten ut men att den var som Mary Poppins väska och att jag därmed lätt kunde få plats med en av deras enorma statyer, men att jag förmodligen aldrig skulle hitta den igen om jag lade den i väskan. Jag fick ta med väskan ändå. Tyvärr hittar jag inte statyn igen. Vilho och Tilda däremot hittade massor med spännande små skärvor, stenar och fossil på borggården. Tilda konstaterade att ”vi tar hem dem, men berätta inte för drottningen”. Jag retades kanske lite.

Efter tre dagar av intensivt turistande fick mina vackra barn Jedward att verka tillbakadragna och tystlåtna. Jag var harmonisk och pedagogisk förstås.

Nu är vi trötta, men nöjda.