Tag Archive | Transpersoner

Kön som social konstruktion (igen).

Mot bättre vetande gav jag mig in i en långdragen diskussion om könsdysfori. Igen. Så dök det upp en fråga i tråden och eftersom jag redan är inbegripen i en snudd på meningslös debatt om lidande i en annan del av tråden så väljer jag att skriva om frågan här.

Alltså.

dysfori

För det första: det är lustigt hur kön, även medicinskt, ska leda till så otroligt mycket märkliga diskussioner, gränsande till ifrågasättande. Könsdysfori är en medicinsk diagnos som går att ställa efter utredning, precis som vilka andra medicinska diagnoser som helst.

För det andra: kön som social konstruktion är att betrakta som en vetenskaplig förklaringsmodell snarare än ett mediciniskt faktum. Könsdysfori och kön som social konstruktion rör sig alltså på två helt skilda plan och ska inte mötas eller jämföras.

Däremot: Kön som en social konstruktion är en otroligt viktig tanke om man ställer den i kontrast till äldre forsknings syn på kön som alltid medfött och framförallt de egenskaper en människa har som formade av könstillhörighet. I dag vet vi att kön är betydligt mer än bara biologi – att kön även skapas i sociala sammanhang. Vi fostras och socialiseras in i kön och hur vi uttrycker kön varierar över tid och med olika kulturer. Kön är väldigt komplext och inte alls så enkelt som snopp-pojke, snippa-flicka låter påskina. Det är heller inte så enkelt som att fler möjliga sociala konstruktioner av kön tar bort behovet av könskorrigering.

Om man klarar av att hålla två tankar i huvudet samtidigt är det inte alls svårt att se att det är fullt möjligt att kön kan vara en social konstruktion och att det ändå kan finnas könsdysfori.

Se på pengar. Pengar är egentligen en social konstruktion – det är någonting vi människor har hittat på. Trots det är pengar allmänt accepterat och är man utan så är man inte det minsta hjälpt av att folk påpekar att det bara är en social konstruktion för man är ganska fucked i alla fall. Bara för att någonting är en social konstruktion betyder det inte att det är flummigt eller svårgreppbart. Tvärtom kan det vara högst påtagligt, och dessutom påverka hur vi lever våra liv även om vi skulle önska att det inte gjorde det. Ja, och pengar finns i rent fysisk form, men dess värde, gångbarhet och vårt förhållningssätt till det kan förstås skifta. Precis som kön.

Könsnormer har vi allihopa, allihopa. DU MED!

Jag tvekar inför det här inlägget eftersom jag är rädd att låta cynisk och dessutom är mina funderingar rätt splittrade, men jag ska ge det ett försök ändå. I mitt flöde dök det nämligen upp en artikel om att antalet människor som söker sig till transvården ökar i rask takt. Artikeln är i mitt tycke bra, och tar upp många olika faktorer till kring varför det kan vara sådan ökning. Till exempel kan det bero på att fler vågar söka sig till vården för att det inte är lika tabu att vara trans längre, medan andra lutar mer åt biologiska förklaringar (det finns en de facto ökning av transpersoner).

Från ett genushistoriskt perspektiv passar alla de där spekulationerna väldigt bra in i vår tidsanda, men betydligt sämre in i det längre perspektivet av trans. Jag vet inte hur många gånger jag har sagt det, men jag säger det igen; historiskt sett har det inte funnits två binära kön mycket längre än de senaste kanske två hundra åren – och då bara i västvärlden. Den här tanken om att det finns två kategorier och att alla människor passar in i en av dem är alltså, relativt sett, ny (biologiskt sett är den dessutom felaktig, med tanke på den uppsjö av kromosomkombinationer och liknande som faktiskt finns). Jag tror att det finns en jättestor risk att se dagens ökade antal transpersoner som en effekt av det är mer ok at vara trans, istället för att se det som en återgång till en mindre binär syn på kön. Människor någonstans mellan standardmannen och standardkvinnan har alltid funnits.

Sedan tror jag också (och jag inser att jag är ute på tunn på is eftersom jag inte är trans och därför inte har förstahandserfarenhet av hur det är) att det är en jättestor skillnad på att känna att man inte passar in i sitt tilldelade köns roll och att inte passa in i sitt tilldelade kön. Alltså, det kanske är en jättedålig jämförelse, men om man tänker så här: Jag är svensk. När jag är i Sverige kan jag ibland bli grisförbannad på andra svenskar för att de beter sig som arslen och när jag läser om svensk politik kan jag känna att jag inte ens vill vara svensk längre because fuck that shit. Åker jag utomlands och jämför med andra kulturer är det dock ingen tvekan för mig om att jag är svensk, vilket det också står i mitt pass. Däremot har jag svårt att förklara liksom varför jag har den där känslan. Det bara är så. På samma sätt kan jag vilja kasta alla könsstereotypa uttryck åt helvete, men jag känner mig ändå som kvinna.

Jag tror att det är många som känner att de inte passar in som man eller kvinna med de roller det innebär i dagens samhälle. Jag tror också att mycket av det beror på att vi har alldeles för god tillgång till mat. Hade vi behövt slita för att finna föda varje dag hade vi säkert varit mindre bekymrade över könsroller. Studier av tidigare samhällen med större risk för svält visar också att kategorierna ”man” och ”kvinna” möjligen i teorin var strikta men i praktiken rätt flytande och ibland överlappande. Många tänker sig att det var först med världskrigen som kvinnorna kom ut ur hemmen och tog männens plats för att liksom bevisa sig och att det var först då som många män bah ermahrged kvinnor kan också let’s ge dem lite rättigheter shall we. Utskrivningsväsendet på 1600-talet gjorde så att en av tio män togs in i armén. Sverige hade på den tiden runt en miljon invånare. Om vi leker med tanken på att hälften av dem var män och att 75% av dessa var i vapenför ålder skulle det ge 375.000 dudes. År 1632 var kung Gustav II Adolf och krigade i Tyskland och förde befäl över 150.000 män. Vi behöver ju inte fastna i siffror mer än så och konstatera att många kvinnor hemmavid fick ta ”männens plats” redan då.

Anyways. Poängen jag försökte göra var att när man dagligen kämpar för att få mat blir kön en kategori man inte filosoferar så mycket över. Jag tror att många av oss skulle bli betydligt lyckligare av att spendera lite mindre tid på att fundera över vilka vi egentligen är och lite mer tid på att göra något konkret för mänskligheten (sa kvinnan med en liten rosa blogg *harkel*)

MEEEEEEN. Många människor har ingalunda spenderat för mycket tid med att begrunda könsroller utan har helt enkelt en kropp och ett juridiskt kön som inte överensstämmer med det kön personen känner sig som. Det är en himmelsvid skillnad mellan det och att vara missnöjd med könsroller, och det är hög jävla tid att den som behöver får vård och stöd.

Den här ranten föddes ur ett citat i den ovan nämnda artikeln. Överläkare Louise Frisén sa nämligen:

”Ibland tänker jag att det här är en fantastisk utveckling. Vi kommer alla att bli befriade från könsnormerna och få vara de vi är.”

Kuvahaun tulos haulle i'm a unicorn

Om transpersoners problem var att de inte passade in i könsnormen hade transpersoners könsbyte eventuellt kunnat göra oss alla befriade från könsnormer och jag är ledsen att vara den som ska pissa på någons parad, men jag tror inte att det är riktigt så enkelt. Könsnormerna lever i frodas i alla samhällen alltid. Människor skapar alltid normer, och inte bara utgående ifrån kön utan från etnicitet, ålder, kroppsform, hårfärg. Allt.

Transpersoners rättigheter (tunn is här, igen, jag vet) handlar inte om könsnormer. En transperson som blivit tilldelad det juridiska könet ”kvinna” men som egentligen är man kanske inte alls är intresserad av att kämpa mot normerna kring vad det innebär att vara man på ett generellt plan utan för sin rätt att få vidta medicinska och juridiska åtgärder. Transpersoners (och för den delen andra som inte är cis) rättigheter är större och viktigare än det svårdefinierade och ibland lätt filosofiska könsnormer och handlar mer om juridik och medicin. Det finns högst konkreta lösningar. Könsnormer, däremot, har inga övergripande, konkreta lösningar för att de ska upplösas. En till dålig jämförelse: det är klart att vi ska kämpa för fred på jorden, men framförallt måste vi trygga de människor som nu är på flykt undan krig. Det är klart att vi ska kämpa mot skadliga könsnormer, men framförallt måste vi trygga transpersoners grundläggande rättigheter.

Så. Det var det.

Kuvahaun tulos haulle cutting the branch you are sitting on

Drottning Kristina och transhistoria

Jag ska börja med en disclaimer: jag är inte expert på drottning Kristina. Det finns människor som grävt ner sig betydligt djupare i forskningen kring henne än vad jag har gjort. Bara så att jag har det sagt.

För jag skulle gärna vilja kommentera Aleksa Lundbergs debattartikel på Aftonbladet. Aleksa skriver bland annat att hon under det senaste året har ägnat sig åt ”en slags historieforskning” och skrivit om flera olika transpersoner, bland annat om drottning Kristina tillsammans med en fotograf. Och här är det någonting i historikern i mig som drar öronen åt sig.

Det är inte svårt att hitta personer man skulle kunna kalla trans i historien. Inte alls svårt faktiskt. Men det krävs en oerhört gedigen kunskap om historia för att kunna placera in dessa transpersoner i det rätta sammanhanget. Det finns en jätterisk att journalister och fotografer och andra utan tillräcklig utbildning och erfarenhet i ämnet gör hela transhistorian en björntjänst. Allting handlar om respekt för människan och människans uttryck.

Om vi nu tar drottning Kristina som ett exempel. Hon föddes i värld där hennes far var en mycket välkänd konung och där hon, som hans förstfödda och sedan enda barn, föddes rakt in i en färdig roll. Under 1600-talet (och tidigare också för den delen) var könsuttryck väldigt flytande. Forskare talar om ”det enda könets värld” vilket baserar sig på Laqueurs enkönsmodell: det fanns bara ett kön – det manliga – och människor befann sig någonstans på den glidande skalan mellan jättemanlig och inte alls manlig (vilket i princip var att vara kvinna). Att tala om transpersoner i en kontext där människor inte ser två kön i dikotomi med varandra är väldigt problematiskt. Det fanns ingen snäv övergång från det ena till det andra. En människa kunde under sin livstid befinna sig på flera olika ställen på skalan.

Det här tycker jag personligen skulle vara otroligt viktig information att få ut. Enkönsmodellen och det faktum att man under tidigare århundraden aldrig har uppfattat endast två kön med fasta könsuttryck är livsviktigt. Och det här är det inte journalister som ”forskat” fram. Det här är vad modern genushistorisk forskning grundar sig på. Det här är att betrakta som fakta.

När man lägger etiketten ”trans” på en sådan som drottning Kristina anser jag att man kränker henne. Vi vet inte om hon var trans, om hon, ifall hon föddes i dag och kände till termen, hade ansett att den passade henne. Och är det något vi ska passa oss för att göra så är det att sätta etiketter på folk utan att de själva tillåts definiera sig.

Mäktiga kvinnor under 1500- och 1600-talen refererade titt som tätt till sig själva i manliga termer. Ingeborg Åkesdotter Tott, som styrde stora delar av Finland när hennes make gått bort och som var en konstant vagel i ögat på svenska regenten och riksrådet kallade sig själv ”herre” när hon argumenterade för att hon inte kunde släppa ifrån sig sina slott. Det betyder inte att hon var trans, utan att hon kände till tidens politiska spel. Flera av de kvinnor som klädde sig i manskläder och gick med i armén gjorde det säkerligen inte heller för att de var trans och kände sig som män utan för att de ville ha tillgång till någonting som bara män hade tillgång till. Att befinna sig på den manligare delen av skalan var att öppna dörren till sådant som annars var utom räckhåll, men det måste inte ha varit ett sätt att leva ut det kön man kände sig som.

Därför skorrar det i mig när Aleksa Lundberg skriver att hon sökt ”historiskt material om Drottning Kristinas önskan att bli man”. Drottning Kristina hade en önskan om att leva upp till de krav som ställdes på henne (ett tag). Det finns en mycket viktig nyansskillnad här. Redan från första början skolades drottning Kristina att bli regent och regent var ett manligt uppdrag. Hon skulle inte bli drottning utan envåldsfurste. Riksrådet kommenterade situationen så här: ”Efter Hennes Majestät är en Kung, måtte hon manligen respekteras efter man inte kunde ändra könet.” Har man ett barn som uppfostrats till vad samtiden såg som en helt manlig roll går det inte att avgöra vad som är vad längre. Vi vet inte om Kristina såg sig själv som manlig, som kvinnlig eller som något mitt emellan. Vi vet inte vad hon själv skulle ha velat, förutom att hon fick nog av hela skiten, abdikerade och stack till Rom. Mig veterligen (rätta mig om jag har fel) finns det ingenting som tyder på att hon under sin tid i Rom – när hon blev friare – försökte leva som någonting annat än en kvinna av sin tid. Att hon kände sig som en kvinna när hon inte tvingades att vara manlig.

Drottning Kristina funderade jättemycket på könsuttryck och på kvinnligt och manligt och skrev ner sina tankar. På så vis kan vi lära oss mycket om dåtidens syn på kön från henne. Men vi ska inte sätta en etikett på henne själv, inte på en kvinna som fostrades till man och sedan gjorde något så drastiskt som att fly från det. Det är inte rättvist.

Om varför det är svårt att skriva transpersoners historia.

Aleksa Lundberg skriver på Politism.se om avsaknaden av transpersoner i det historiska narrativet. Hon hänvisar till Jonna Ingvarsson intervju med en av tidskriften Historiskans grundare Eva Bonde där Bonde svarar på frågan om huruvida transpersoner kommer att inkluderas att

”Det är en utmaning att hitta material om transpersoners historia.”

Lundberg, och även Ingvarsson, vänder sig emot det uttalandet. I en krönika skriver Ingvarsson:

”Men argumentet att transpersoner inte får plats för att det är ´en utmaning´, det är precis samma argument som gör att historieboksförfattarna inte pallar skriva om kvinns. Det är klart det är svårt. Det är ju det som är grejen.”

Lundberg fyller på med följande:

”Jag blir också lite trött när jag läser den typ av kommentarer som Eva Bonde gör. För det första så är anledningen till att transpersoner saknas i historieböckerna den samma som att ciskvinnor gör det: patriarkatets könsmaktsordning. För det andra är det inte svårt att hitta transpersoners historier. Bara att öppna ögonen.”

Och nu tänkte jag ge mig ut på väldigt tunn is genom att säga att anledningen till att transpersoner saknas i historieböckerna inte alls är samma som för ciskvinnor. Svaret här är inte patriarkatets könsmaktsordning och Bonde har alldeles rätt när hon säger att det är en utmaning att hitta material. Först två korta, men viktiga, punkter.

* Att det är en utmaning betyder inte att det är omöjligt. Den lista på personer som Lundberg själv lyfter fram är ett bra exempel på det.

* Transpersoners historia är viktig. Att den kanske inte speglar det stora narrativet gör den inte på något vis mindre viktig.

Med det sagt vill jag förklara varför det är en utmaning att hitta material om transpersoners historia, förutom det uppenbara att den – liksom kvinnornas – traditionellt är dold. Det hör väldigt nära samma med att de personer som nämns på Lundbergs lista nästan uteslutande är från slutet av 1800-talet och 1900-talet. Innan dess har man nämligen inte sett på kön som binära, som motpoler, utan man har sett kön på en glidande skala. I forskningen talar man om en-könsmodellen, efter Thomas Laqueurs begrepp the one sex model. Inte ens inom medicin såg man alltså på kvinnor och män som väsensskilda utan som mer eller mindre män – mannen var det enda könet på skalan. Det här medför att när man talar om transpersoner som personer som rör sig från det ena till det andra, eller befinner sig mitt emellan, är det otroligt svårt att definiera.

På den glidande skalan mellan den fulländade mannen och den misslyckade mannen (kvinnan) fanns det nämligen väldigt, väldigt många personer. En man som blivit penetrerad kunde till exempel klassas som kvinna eftersom han tagit en kvinnlig position. Historikern Carol Clover har visat hur kvinnor i isländska sagor som tog manliga positioner (till exempel slog någon så att blodvite uppstod) benämndes med manliga pronomen. I dag skulle vi knappast anse att det räckte med att ge någon en ordentlig käftsmäll för att räknas som transperson men likväl fanns det personer på medeltidens Island som gick från kvinna till man på det viset.

I en del kulturer och tider har det varit betydligt lättare att byta kön än att byta genus. Droor Ze’evi har till exempel påpekat, angående det Osmanska riket, att det var möjligt att byta kön men inte genus (läs hans Producing Desire!). En person kunde födas kvinna och byta till man men då inte längre använda några kvinnliga attribut. Det fanns också eunucker vid hovet, som varken var män eller kvinnor utan något mitt emellan men som hade väldigt hög status. Vid hovet hade man också elitsoldater kallade janissaries, som var unga pojkar rekryterade bland huvudsakligen kristna undersåtar. De tilläts inte ha skägg och nekades också andra manliga attribut, samtidigt som de levde i homoerotiska förhållanden med andra män. Ja, och så länge (den unge) mannen ses som den perfekta och sex bara är kroppsligt är det knappast konstigt att män har sex med andra män. Så gjorde man i Sparta, så gjorde man i det Osmanska riket. De män som levde som ögongodis och älskare till andra män var dock inte klassade som riktiga män så länge de levde i den positionen. Men trans…? Njae.

Att man innan 1800-talet inte har sett på män och kvinnor som väsensskilda är den första förklaringen till varför transpersoners historia är svår. Den andra förklaringen är väldigt nära kopplad till den första, och handlar om risken att pådyvla historiska personer epitet som de inte hade känts vid. Kan man säga att en person var trans för att den skulle ha varit det enligt våra definitioner? Kan man tala om trans som fenomen innan det senaste århundradets förståelse av sexualitet och könstillhörighet?

Det finns en del personer under århundradenas lopp som av allt att döma varit trans. Ofta möter vi dem i rättsprotokoll efter att någon angivit dem och ofta döms de för att ha brutit mot ordningen – särskilt om de ingått äktenskap eftersom de då brutit mot Guds lag. På förekommen anledning definierade de sig sällan som trans, men de beskriver likväl känslan av att ha blivit tilldömda fel kön. Beträffande de här personerna är det massor med spännande forskning på gång (se exempelvis Jonas Liljequist och AnnaSara Hammar). Men så finns det personer som har valt att leva som något annat ett tag. Ofta är det kvinnor som lever som män och ofta handlar det om att komma åt alla de saker som var stängda för kvinnor snarare än om en identitetsbaserad känsla av att vara man. Och att klä sig som det andra könet, att ta ”fel” attribut, var väldigt allvarligt. I slutet av 1700-talet utgav sig Brita Hagberg för att vara Petter Hagberg för att få tjänstgöra i ryska kriget, men inte för att hon ville vara man utan för att hon ville kriga. Hade hon velat vara en del av transpersoners historia? ÄR hon en del av den? Är det respektfullt mot henne att kategorisera henne som trans om hon själv inte hade gjort det?

Liknande fall hittar man inom kultur och vetenskap. Mary Ann Evans skrev under pseudonymen George Eliot. Journalisten Dorothy Lawrence klädde ut sig till man för att rapportera från Första världskriget. Listan på exempel kan göras hur lång som helst. Men dessa personer, som av anledning eller annan, ”bytte kön” för ett tag skulle inte själva klassa sig som trans. De levde i en helt annan tid och måste tolkas utifrån den tiden. Vi måste ha respekt för att tidigare århundradens människor har haft helt andra diskurser att förhålla sig till, och vi måste vara mycket försiktiga med att belägga dem med epitet de inte själva använde. Angränsande till detta är nutidens enorma fascination för homosexualitet, där alla kvinnor som förblev ogifta och som betedde sig manligt stämplas som lesbiska – nu senast Drottning Kristina. Det är vanskliga grejer, det där.

Så, transpersoners historia är inte svår att skriva för att vi skulle sakna exempel från det senaste århundradet utan för att det är synnerligen problematiskt att definiera vad trans var under de många hundra åren innan 1800-talet. Jag säger inte att vi inte ska göra det (tvärtom har jag redan tidigare sagt att jag tycker att det är nästa viktiga steg att närmare utforska sexualitet i betydelsen kön) utan att vi, när vi gör det, ska göra det med respekt för historiska verkligheter och (trans)personerna som levde i dem. Vi kan inte utgå från dagens syn på vad trans är och applicera på historien utan vi måste lyfta fram dessa livsöden utgående från deras egen kontext.

När det är större att tänka rätt

Som ni vet är jag med i diverse diskussionsgrupper med inriktning mot genus och som ni vid det här laget också vet är det långt ifrån alltid som jag känner mig särskilt hemma i de där grupperna. I dag var det någon på en grupp för genusmedvetet föräldraskap som ställde en fråga om medfödda betingelser. Hon funderade över hur det kommer sig att samma genusmedvetna människor som hävdar att kön bara sitter i normer och är något man socialiseras in i också kan ställa sig bakom transpersoners känsla av att vara felkönade. Tanken på om transpersoner inte skulle finnas i en värld där kön var helt oviktigt kom upp.

Inte alldeles oväntat brakade helvetet lös.

Någon menade att cispersoner minsann inte ska sitta och föra intellektuella diskussioner om transpersoners existensberättigande. Ordet ”transfobi” slängdes i vanlig ordning i väg. Folk kände sig så kränkta att de yrkade på att hela tråden borde stängas ner.

Och det är liksom där någonstans som jag känner vanmaktens raseri och bara vill ge upp att alls försöka hänga på diskussionsgrupper för genusfolk för vad i helvete håller de på med? Det är så viktigt att man håller sig inom de snäva ramar som det ”fria” genustänket skapat att första som ens vågar sig i närheten av gränserna får en pöbel på sig. Jag har också blivit kallad transfob. Det var när jag, i mitt eget tycke lugnt och sansat, försvarade några andras rätt att inte använda ordet hen om de inte kände sig bekväma med det. Till saken hör dessutom att alla de som inte ville använda hen var överens om att om de träffade någon som såg på sig själv som hen skulle de givetvis respektera det och att alla hade rätt att använda det om de så ville. Grejen var bara att de inte kände sig bekväma med att använda det ex tempore. När jag menade att det måste vara deras rätt att inte använda ordet och att det knappast var något att bråka över blev vi allihopa beskyllda för att vara transfoba troll som inte hade där att göra.

Dagens katastrofala fråga rörde inte transpersoners existensberättigande. Inte överhuvudtaget. Det var en känslig, smart och relevant fråga om genus. Är det något som transpersoner visar så är det ju nämligen att kön inte alls är så enkelt som att vi skolas till att vara man eller kvinna. Om så vore fallet skulle ju ingen kunna felkönas för det skulle bara vara att ”skola” den personen till att matcha kön och det går inte. Jag vet inte vad det är som gör att jag känner mig som kvinna, men jag är innerligt tacksam för att jag även inför omvärlden är kvinna och aldrig har behövt slåss för min rätt att vara det. Det skulle vara lätt för en sådan som mig att ta för givet att allt det som gör att jag definierar mig som kvinna är sådant som samhället lagt på mig för jag har aldrig upplevt den konflikt som blir när man felkönas. Så är det dock inte för alla.

Det kan inte råda några som helst tvivel om att vi föds med könskomponenter som går bortom det biologiska könet. Däremot är det mycket oklart hur de komponenterna ser ut. Ofta kallas de mentalt kön och är det kön man själv upplever sig som. Att vara kvinna eller man är dock inte det samma i dag som det var för 500 år sedan eller vad det är i andra kulturer. Det vi kallar ”man” och det vi kallar ”kvinna” är bundet till tid och rum och det har aldrig funnits bara två genus – två binära vägar att vara manlig eller kvinnlig. Det där är grymt komplicerade grejer utan självklara svar. Som jag ser det är det enda man kan göra att lyssna på dem som känner att de hamnat i kläm, att respektera att andra inte upplever kön på samma sätt en själv och att vara öppen för nya perspektiv. Inget av det är dock liktydigt med att skrika transfob.

För nej, ingen borde diskutera transpersoners existensberättigande. Det borde vara alldeles självklart att samma rättigheter ska gälla alla oavsett kön, sexuell läggning, inställning till LOL-cats och whatever. MEN nota bene! Det är inte per definition transfobiskt att filosofera över genusöverskridande eller att diskutera faktorer bakom kön och genus. På ett fundamentalt plan handlar det om något så enkelt som att alla vi som uppfyller cisnormen behöver lära oss om hur det är att inte göra det (vare sig vi vill eller inte). Ingen vill dock vara transfob och så länge andra cispersoner anklagar folk för att vara transfob för vad som uppenbart är ärliga och uppriktiga funderingar kommer vi bara åstadkomma en terrorregim av korrekta saker att säga och nackskott för alla dem som tänker fritt. Det handlar inte om att skapa ett trevligt debattklimat (det finns inget att debattera) utan att skapa ett fritt och öppet diskussionsklimat (för det finns massor att diskutera). Skräm inte nyfikna till tystnad.

På ett annat plan handlar det om möjligheten att vetenskapligt undersöka genus. Jag menar på intet sätt att det var vad som gjordes i gruppen för genusmedvetet föräldraskap, men jag hävdar med bestämdhet att det var ett litet spår av sådant tänkande. Ett ifrågasättande – inte av transpersoners existens utan av alltför många människors förutfattade meningar om vad genus är. Gränstrakten mellan genus och biologi är svår och behöver utforskas mer. Det kommer att gynna oss alla, men kanske främst dem som inte är cis. Vi ska inte ta saker för givet.

 

 

När ens pojke visar sig vara en flicka

Alla borde se den här filmen, om en mamma som födde ett barn med penis och som tillsammans med sitt barn fick lära sig att även flickor kan ha snoppar. Det är så himla märkligt, det där med hur man kan uppfatta sig vara av fel kön och att det inte är fast i kläder, hår och yttre attribut – eller ens i könsorgan – utan liksom i identiteten bortom allt annat. Det sitter i ens kärna. Och så är det otroligt viktigt vad den här lilla flickan säger: den som bestämmer om man är pojke eller flicka är en själv. Ingen annan.

Via Upworthy