Etikettarkiv | Typiskt PK-svenskar att sitta där och säga nej

Sverigedemokraterna är inte ett parti bland andra

Oftast så känner jag knappt att jag orkar kommentera politiska nyheter längre. Det mesta känns bara så urbota korkat, särskilt när det handlar om flyktingpolitiken. Som historiker kan man inte gärna göra annat än sitta och skaka på huvudet åt vad som händer. Vi har sett det här förut. Vi vet vartåt det är på väg. I varenda i historiebok i skolan står det skrivet om den här tiden i kapitlen som brukar heta någonting i stil med ”Mellankrigstiden” eller ”Nazisterna kommer till makten”.

Både när jag själv gick i skolan och nu när jag är gammal nog att ha undervisat nya elever om de här sakerna så ställs alltid samma fråga från förundrade elever: ”varför gjorde ingen något?”.

Varför gjorde ingen något?

För några årtionden sedan brukade man lite vagt svara att man inte riktigt visste vad som hände bakom höga murar och i slutna rum. I dag vet vi att det inte är riktigt sant. Det är bara lättare att säga att man inte visste.

I framtiden kommer eleverna läsa om vår tid och ställa sig samma fråga. Varför gjorde ingen något? Och jag vet inte hur vi ska kunna svara på det. För att vi inte ville? För att vi inte riktigt orkade? För att vi tyckte att det fanns viktigare saker att göra?

Och jag menar nu inte på individbasis. Tvärtom har den senare tidens humanitära kris visat att det finns oerhört stark vilja att hjälpa. Problemet ligger på politisk nivå, helt och hållet. Det skulle finnas politiska vägar att hjälpa och att upprätthålla de ideal det moderna Europa bygger på, i form av alla människors lika värde.

För vi kan tamefan inte komma och säga att vi inte visste. Inte nog med att det dagligen kommer rapporter från stränder där döda barn på flykt spolas upp, från städer fulla med civila som bombas skoningslöst och där vägarna är kantade av regeringens krypskyttar, från gränser av taggtråd menade att hålla svältande människor borta från vårt välstånd – vi har för i helvete handböcker i vad som kommer sedan.

Och även vad som borde vara helt normala, mainstream-politiker tävlar i historielös kvasidiplomati.

Ursäkta min franska, men vad i hela helvete? Jan Björklund faller i den populära gropen att man ska likställa Stalin och Hitler. Fine, jag kan vara okej med det. Vi talar massmord i båda fallen och vi får absolut inte glömma hemskheterna under Stalins välde och bara skrika Hitler.

Men nu är det så att om man vill komma och hävda att det svenska vänsterpartiet under de senaste decennierna skulle ha så passa starka kopplingar till stalinism att det på något vis skulle äventyra det demokratiska systemet eller folks allmänna säkerhet så är man ute och cyklar. Pajasar kan man hitta, och ytterligheter, precis som i alla partier. Men det finns ingenting i vänsterpartiets partiprogram som drar åt stalinism, tvångsförflyttningar, massavrättningar, auktoritariansim, faktaförvrängning, en misstro mot demokrati eller att ge avkall på grundlagar eller mänskliga rättigheter. Ingenting.

De rötter Jan Björklund vill tillskriva Vänsterpartiet kan man gräva fram för såväl moderater som socialdemokrater och centerpartister och annat också. Om man skulle vilja.

När man använder Vänsterpartiet för att utgöra en sorts röd motvikt till bajsbruna Sverigedemokraterna har man överhuvudtaget inte förstått någonting om historia eller vad som är faror mot politiska system. Skit samma att Sverigedemokraterna har en ren och skär nazistbakgrund som inte låter sig jämföras med något av de andra partierna, poängen är att de sitt städade yttre till trots fortfarande i dag drar i de farliga trådar som är nazismens genombrott i ett demokratiskt system. Precis exakt det samma vi kan läsa om i historieböckerna i Tyskland på 1930-talet. Hur det börjar med bra saker, för folkets väl, men hur vem som är en del av folket sedan begränsas. Hur politiken i praktiken börjar genomföras.

Det största hotet är att deras partiprogram innehåller en lång rad grundläggande felaktigheter. Till exempel att ”[d]en gemensamma svenska kulturen är betydligt äldre än mångkulturen”. Så långt tillbaka i tiden vi kan följa kulturen i Sverige har den varit en blandning, inte minst under senare delen av medeltiden med Kalmarunionen (vi talar alltså 1400-tal). De äldsta arabiska mynten som hittats i vad som nu är Sverige härstammar från 800-talet. Ja, och en av de absolut viktigaste uttrycken för svensk kultur – kungahuset – är direktimporterat från Frankrike.

Sverigedemokraternas mål med sin kulturpolitik är att ”[s]tärk[a] den nationella identiteten” och ”[s]kapa en kulturkanon”. Hur ska man skapa en kulturkanon som är grundad på felaktiga antaganden om hur kultur ser ut och fungerar? En ny historia som inte vilar på faktagrund? Svaret finns i nationalsocialisternas partiprogram från 1921 där man kan läsa att ”[v]i kräver rättsväsendets kamp mot konst och litteratur som slår in sprängkilar i vår folkgemenskap, och stängandet av institutioner som motarbetar allmänintresset på nu sagt sätt”. Hur ska ett Sverige styrt av Sverigedemokraterna kunna tillåta att universiteten, delvis med hjälp av skattepengar, bedriver forskning som motarbetar deras tanke om den nationella identiteten?

I riksdagen har de redan en ledamot som inte tror på evolutionen och hälften av dem som röstar på SD tror att människor kan indelas i raser. På deras egen propagandasida väljer man rubrik som talar emot fakta för att legitimera resultatet.

friatiderklipp

Man skriver att de ”erkänner” raskillnader, som om det skulle vara frågan om att de flesta andra inte vågar säga att de finns istället för att forskning faktiskt har bevisat att det inte finns olika människoraser. Alltså I don’t even.

Angående den akademiska friheten sade Carina Herrstedt år 2014 att

”[v]ad gäller frihet för forskning så är det också så att forskning som drivs med skattepengar inte kan bli helt fri. Skattebetalarna måste ju ha ett intresse av att forskningen är någorlunda vettig och åtminstone har en chans att på sikt ge återbäring.”.

För skojs skull kan vi jämföra det med vad vänsterpartiets Johannes Kindstedt sa:

”Vänsterpartiet värnar den akademiska friheten. Högskolor och forskning ska ha stabila, långsiktiga ekonomiska villkor och skyddas från politisk styrning. ”

Här finns en så sanslöst viktig skillnad i hur man ser på vetenskap och i förlängningen på förutsättningarna för demokrati. En nationalsocialistisk styrning gentemot fri forskning och fria tankar.

Sverigedemokraterna är inte ett parti som alla andra, och vi ska inte inbilla oss att de är det. De har hittat på en egen värld, befriad från fakta. Bevare oss alla den dagen de kommer till makten och vi ska börja rätt oss efter den. Och skämmes, Björklund, för den liknelsen!

Vikten av ord. Rasism och trams.

Professor Lillrank har under den senaste veckan eller så skapat rejäla svallvågor. Han skrev en kolumn i vilken han menade att folk (mest feminister) använde ordet rasism som ett tillmäle utan att det fanns grund för det. Enligt Lillrank måste någon nämligen anse att

a) mänskligheten kan indelas i vad som kallas raser på grund av medfödda och synliga tecken, typ hudfärg eller skallform

b) dessa raser kan rangordnas enligt olika kriterier, som genomsnittlig intelligens, duktighet, eller moral och

c) de högre raserna har rätt att härska över de lägre, och den högste över dem alla.

Lillrank hävdade också att om inte alla tre kriterierna uppfylldes så var det inte riktig rasism. Fredrik Sonck har redan förklarat varför ett sådant synsätt är åt helvete fel, så jag tänkte inte ge mig in i det närmare. I dagens HBL har dock Lillrank svarat Sonck, och där finns det i ärlighetens namn ett par saker som… skaver.

Efter att ha läst svaret är jag inte helt säker på att Lillrank de facto läst Soncks kolumn. Det verkar inte riktigt som det. Och jämförde han just Pisastudien med rasbiologi..?

Hur som helst.

”Ras” har aldrig haft en ”ursprunglig biologisk” mening. Visst, det fanns en uppfattning om att det fanns biologiska förklaringar bakom ras men det är ungefär som att säga att det finns en ursprunglig vetenskaplig mening med astrologi. Nej, rasismen har funnits betydligt längre än vad kunskap om biologiska skillnader har gjort det. Rasismen som fenomen är äldre än studiet av biologi. Och nutida biologisk forskning visar entydigt att mänskliga raser inte existerar (vilket jag tror är vad Lillrank menar).

Allt det här stör mig. Det stör mig, för att det finns så lite vilja att försöka förstå vad den andre menar. Lillranks första kolumn var grovt generaliserande, nedlåtande och dåligt argumenterande. Sånt händer i bland (kröhöm).

Men jag sätter morgon kaffet i vrångstrupen när jag kommer till följande passage i hans svar:

kvinnor normer

 

Jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här utan att svära alltför mycket, men alltså; kvinnornas rättigheter är inte en kulturell norm. Vill man argumentera för att kvinnors rättigheter är en kulturell norm utgår man ifrån att de är föränderliga till sin natur men också att det finns en uppsättning manliga rättigheter som är bortom den kulturella normen. Det finns en manlig värld där män är män och tillvarons måttstock och sedan är det liksom lite upp till kulturella skillnader hur man har valt att passa in kvinnor i den världen.

Jag är inte dum. Jag ser hur många av dagens samhällen tycks fungera ungefär på det sättet. Men fan ta den som kommer och påstår att det är så det ska vara. Gör Lillrank det? Njae. Men genom att klä i ord att kvinnors rättigheter är en kulturell norm istället för att säga att till exempel uppnådd jämställdhet är en kulturell norm lutar han obehagligt mycket åt det hållet. Kvinnors rättigheter är och bör diskuteras så som inneboende i kvinnor själva. Det kulturella ligger snarast i i vilken utsträckning ett visst samhälle tillerkänner kvinnor de rättigheter de bör ha. Om människovärde.

Det handlar om formuleringar. Om hur man använder ord. Och ord är livsviktiga grejer. Lite som Lillrank själv är inne på när han menar att vi måste identifiera ”de tankemönster som används för att legitimera diskriminering” oavsett vilka de är. Hade han inte känt sig nödd att krysta fram ett ”[d]et kan inte göras om allt kallas rasism” och därmed tutta eld på sin egen präktiga halmgubbe (det finns på allvar ingen som kallar könsdiskriminering för rasism, duh) hade jag kunnat hålla med honom.

Lillrank avslutar sitt svar med att fråga om Martin Luther King är rasist eftersom han ansåg att människor kan rangordnas på grund av sin karaktär. Nu är det ju bara februari, men jag vågar gissa att det kommer att förbli årets mest barnsliga och bisarra fråga.


Men vi kan säga så här; att om King hade trott att man föds med en viss karaktär som är kopplad till var någonstans man fötts så hade han varit rasist. Att tycka att den som viger sitt liv åt att främja mänskliga rättigheter är en lite bättre typ än den som sitter i ett Elfenbenstorn och klankar ner på imaginära feminister är däremot inte rasism. Det är snarast rätt självklart.

Inte för att någon är kvinna

Inför hockeymatchen mellan Ryssland och Finland lade Koff ut en bild på en (säkert väldigt berömd, vad vet jag) rysk typ med en photoshoppad rosa balettklänning. Det kombinerades med texten ”Välkomna, flickor!”. Jag antar att jag inte behöver gå igenom hur åt helvete knasigt det är att göra en sådan bild, att vi inte behöver diskutera det felaktiga i att använda flickor som synonymer för svaghet och oförmåga. Jag antar också att vi inte heller behöver tala om hur balettdansöser kanske inte är bra på hockey men har träningsregimer som är fullt jämförbara med en hockeyspelares eller hur hockeyspelare garanterat inte skulle klara av ens en dag som balettdansös.

Nej, istället behöver vi lyfta kvinnohatet ännu en gång. Bloggaren Sini Korpinen tweetade till Sinebrychoff (som har Koff) och påtalade hur osmaklig bilden var. Till Sinebrychoffs försvar ska sägas att de omedelbart och med stil tog ner bilden och bad om ursäkt – inte för att folk saknar humor (som ju händer ibland (”vi ber om ursäkt för att somliga inte har humor”)) utan för att bilden inte var lämplig. Därefter brakade i vanlig ordning helvetet löst och Sini överöstes med kommentarer som talade om vad hon hade och eventuellt saknade i sitt underliv, hur korkad och värdelös hon är och att en hora som hon borde hålla käften.

När Sini sedan skriver ett blogginlägg om vad som mötte henne kommer de där männen som ska förklara för henne att kommentarerna ingalunda har det minsta att göra med att hon är kvinna utan enkom beror på att hon är en dum, humorlös hora som inte begriper sig på argumentationsteknik.

Och jag tappar räkningen på hur många gånger jag sett samma utveckling. En kvinna påtalar sexism -> kvinnan överöses med sexistiska och halvt hotfulla kommentarer -> random man menar att det förstnämnda är humor och det sistnämnda är motargument för det finns inget kvinnohat. Hur många sådana här gånger ska det krävas innan man kan kalla det för ett mönster? Hur många kvinnor ska behöva höra att det de utsätts för är deras eget fel snarare än ett strukturellt problem som ligger bortom en enskild kvinnas förmåga att åtgärda? Hur många män lägger sin tid på att förklara för kvinnan att det inte är en könsfråga istället för att bara, helt enkelt, sätta ner sin manliga fot och säga att sånt här inte är ok? För så här; så länge kvinnor som uttalar sig i offentligheten eller på sociala medier konstant möts av kommentarer om deras vaginor så är det utan att överdriva en könsfråga. Det blir ju högst påtagligt en könsfråga av att dessa män drar in vaginor i diskussionen. Hela. Tiden.

Det är ett mönster. Inte anekdotisk bevisföring. Inte argumentationsteknik. Och verkligen inte humor.

Den feministiska PK-normen

Lena Andersson skriver i dag om kvinnor med rinnande mascara i skidspåret. Hon skriver så här:

”Utan tvekan är det opraktiskt att måla sig runt ögonen när man ska göra en fysisk maxprestation i ett skidspår. Skidåkning är därtill en gren där loppen körs ute i skogen och betraktaren inte ser mycket av ansiktet på den som åker. Så något måste ha hänt med skönhetsidealen och den allmänna hörsamheten mot dem när till och med världens mest hårdsatsande längdskidåkare under toppluvorna och i kamp med naturen finner det värt besväret, tidsåtgången och risken att mascaran inte sitter där den ska hela vägen.”

Och nu är ju inte jag en sån som är ute i skidspåret om jag bara kan slippa, men jag kan för mitt liv inte förstå varför det skulle vara opraktiskt att måla sig runt ögonen om man vill prestera i ett skidspår. Alltså, vad har det för negativ effekt på prestationen att man är sminkad? Och ifall det ändå inte är många som ser ens ansikte när man åker där ute, varför ska man då förutsätta att det är för att tillfredsställa en betraktare som någon har sminkat sig? Om det inte är kutym att sminka sig inför åkning, varför måste den omedelbara slutsatsen vara att kvinnorna försöker anpassa sig till ett ideal – om det bevisligen inte varit ideal?

Och varför i hela friden ska vi fortsätta diskutera om och hur och när och varför kvinnor sminkar sig?

Andersson fortsätter:

”Så länge kvinnor envist förknippar sig själva med dekoration och pynt kommer de att förknippas med det och glastaket bli kvar. […] Man kan inte gärna söka de där begärsblickarna och sedan klaga på att ingen ser hur duglig man är.”

Jag förstår tanken. Kvinnor behöver lära sig att lita på sin egen kompetens. Men samtidigt är det något här som liksom är åt helsike galet. Texten går ju ut på att kritisera kvinnor som sminkar sig och att skuldbelägga den som tar sig traditionella kvinnliga attribut som om det är kvinnors eget fel att glastaket finns kvar. Dessutom hävdar hon att kvinnor genom att försöka se bra ut (vilket, mind you, män också gör, även om det är på ett annat sätt) gör det endast för att locka fram begär hos betraktaren och därför inte kan förväntas bli respekterade för sin kompetens. Jag skulle vilja påstå att män som vårdar sitt utseende sällan blir betraktade som uppmärksamhetssökande objekt, utan som lite mer kompetenta.

Skönhetsnormer är problematiska, ja, men det är betydligt mer problematiskt att kasta skulden för objektifiering på kvinnor själva. Jag vill kunna klä mig som jag vill och sminka mig när jag känner för och likväl bli behandlad med den respekt min person och min kompetens förtjänar. Jag vill inte behöva anpassa mig till någon norm, inte ens en feministisk PK-norm, för att slippa objektifieras. Det är inte mitt ansvar att hålla mäns begär borta. Det är på mäns ansvar att behandla medmänniskor som just sådana.

Vad man tydligen inte får säga

I dag är det Förintelsens minnesdag. Förintelsen, då miljoner människor – civila, med fel religion, sexualitet, hudfärg eller funktion – systematiskt avrättades. Vi har svurit på att aldrig glömma. Vi har svurit på att hålla minnet av Förintelsen levande för att det aldrig, aldrig ska kunna hända igen.

I dag har nyhetsredaktioner i Sverige blivit avspärrade av nazister, med uppmaningen att inte rapportera kring minnesdagen.

Och nästa gång ni hör någon beklaga sig över PK-media som bara rapporterar om kultureliten och feministvänstern och försöker tysta all kritik kan ni med fördel tänka tillbaka på den här dagen. Det är nämligen liknande röster som höjs angående medias korrumperade rapportering som dras åt det rasistiska, fascistiska, nazistiska hållet. Samma röster som menar att det går åt helvete med yttrandefriheten för att man inte får säga vad man vill om invandrare, muslimer, judar och HBTQ som vill förbjuda rapporter om vad som händer när deras röster är de enda som hörs.

Hade det inte varit för att det är en så sjukt obehaglig utveckling hade jag nästan kunnat uppskatta ironin i det hela.

Kampanjen som slog fel

Den eminenta tidningen Borgåbladet publicerade i dag en artikel om en ny kampanj om jämställda arbetsplatser. Tanken med kampanjen är (och det tog mig jämt avrundat 42 minuter att lista ut vad i hela friden kampanjen går ut på) att ungdomar ska uppmuntras att inte fastna i könsstereotypa yrkesval. Det är en jättebra tanke. Men så kom man på att man skulle illustrera den tanken med den här bilden:

alapaalla

Och alltså. Jag vet inte ens vart jag ska börja. Kampanjens slogan är ”Välj yrke med knoppen, inte med kroppen” – även den fullkomligt obegriplig. För vad slogan och bildmaterial insinuerar är ju att den sneda könsfördelning i yrkeslivet beror på att vi väljer yrke med könet. Att det finns någonting i vår kropp som driver oss till att välja på ett visst sätt. I själva verket är det ju precis tvärtom. Hela vitsen är ju att det INTE finns något i vår kropp som gör att vi väljer yrken enligt traditionella mönster utan att allt det sitter i knoppen. Det är där de fördomar och stereotyper som driver valen växer och frodas.

Dessutom är bilden (och det finns alltså en motsvarande med en tjej också – med sitt eget, inte en mans, huvud mellan benen) dragen ur en jargong rotad i mansnorm och heteronormativitet. Alltså; det finns skämt om hur män tänker med kuken men inga om hur kvinnor tänker med vaginan. Om vi inte går tillbaka till 1800-talets medicinska teorier förstås, då man menade att kvinnor inte kunde tänka så bra eftersom det blod som behövdes i hjärnan var i livmodern och äggstockarna. Men tja. Något säger mig att det är skämt om att tänka med sin dumb-stick snarare än 200 år gammal medicinsk facklitteratur som har legat till grund för bilden ovan.

Som om det inte vore nog med att sloganen är obegriplig, bildmaterialet är obscent och provocerande och båda är direkta vantolkningar av budskapet har kampanjen en hemsida. På den uppmuntras ungdomar (typ högstadieelever) att göra egna animationer. Jag säger de igen: de uppmuntrar ungdomar att göra egna animationer. Det är ett kardinalfel. Få saker är lika säkra att barka käpprätt åt helvete som att be ungdomar göra kul animationer. Särskilt när man ska använda bilder av sig själv (läs: någon man vill jävlas med).

tystkropp

Rubriken är dessutom ”Tysta ner kroppen”. Alltså. Ungdomar i dag borde uppmuntras att lyssna på sig själva, lyssna på sina kroppar och låta hela jaget få avgöra vilka yrken man vill söka sig till. HELA GREJEN ÄR JU ATT MAN INTE SKA TYSTA SIG SJÄLV! Att ha en kampanj om hur man inte ska följa sitt kön som börjar med att man ska ange könstillhörighet för att göra animationer… *implode*

Ok. Ok. Jag ska här inflika att det är lysande att kampanjen finns på felfri svenska (vilket är långt ifrån en självklarhet). Dessutom kommer de med en hel del vettiga tips, som att uppmuntra eleverna att praoa på ett ställe som domineras av det motsatta könet. Men ja, det förutsätter ju att alla elever känner sig bekväma med sitt biologiska kön. Vi fortsätter.

En av de viktigaste sakerna en sådan här kampanj skulle kunna erbjuda är relevant, saklig och enkel fakta. Det tänkte säkert de som gjorde kampanjen också. Därför slog de upp rubriken: ”Endast var sjunde finländare har ett jämställt yrke”. Det är en rubrik som säger absolut ingenting. Vad är ett jämställt yrke? Hur har man kommit fram till att det gäller var sjunde finländare? Och framförallt: vad har det för relevans? Och med risk för att jag fullkomligt överskattar min egen förmåga här, men om jag har svårt att lista ut vad som menas så tänker jag mig att den högstadieelev som läser kommer att ha ännu svårare. Att döma av texten är ett jämställt yrke ett yrke där könsfördelningen är hyggligt jämn, men har det någon relevans om det är den enda faktorn? Kanske lönen inom yrket likväl följer kön? Kanske karriärmöjligheterna följer kön?

För vuxna finns det också ett test med fem frågor.

testpaalla

När jag ser en kvinnlig elmontör tänker jag ”vad fint att elmontören kunde komma”. Vad hade de tänkt skulle vara ett rätt svar här? Att kvinnor är extra noggranna eller va?

Jag förstår verkligen inte hur man kan göra så här många feltänk i en och samma kampanj. Det måste vara något slags rekord. Vad tänkte de med (pun intended)? Precis som Micaela hade jag velat vara flugan på väggen när de kom fram till den här kampanjen. Vad ratade man för att komma till att det här var bästa alternativet? Och det är så vansinnigt synd för det här är otroligt viktiga frågor. Det är livsviktigt att ungdomar får veta att världen är deras, att de inte måste anpassa sig efter några färdiga mallar och att anledningen till att det fortfarande ser ut som det gör i arbetslivet är att tidigare generationer inte har fått den chansen de nu har att lyssna till sig själva. Om man så sitter hemma och konverserar med sin vagina eller inte.

Bevisa sig själv

I dag har jag varit token svensk i Yle Vegas populära debattprogram Slaget efter tolv. Jag och en professor i statsvetenskap (och en utrikeskorrespondent som var otroligt klipsk) diskuterade det svenska valet. Hur det gick kan ni själva höra här! Förutom att jag kände att jag hade tagit mig ordentligt med vatten över huvudet som gav mig på att kommentera svenska valet i direktsänd radio när jag insåg att jag är den enda i studion som verkligen inte är kompetent nog att öppna käften i frågan slet jag med det faktum att jag är kvinna. Professorn i statsvetenskap var nämligen en finlandssvensk man i sina bästa år, synnerligen beläst och vältalig och så mycket mer kvalificerad att uttala sig att det kändes som att ha ett sjölejon förklara bambu för en panda. Det var svårt, men absolut nödvändigt, att låta den här äldre finlandssvenske mannen ta plats, förklara och vara expert. Att ge den här mannen utrymme. I princip alltså göra precis tvärtemot vad min instinkt säger – ta plats och inte låta män tro att de är bättre bara för att de är män. För han var ju inte bättre än mig för att han var man utan för att han var typ dubbelt så gammal och i åratal har bedrivit synnerligen intressant forskning på just de sakerna vi diskuterade.

Det tror jag är viktigt att komma ihåg. Att man inte alltid måste bevisa sig själv, fast man är kvinna. Det var kanske det viktigaste jag lärt mig i dag. Det, och att invandrare är ett hårt arbetande folk.

20140826-225036.jpg

VitaePro och sexismen

I Sverige har VitaePros reklam ”Det funkar för mig” blivit anmäld för att vara sexistisk. Finska Yle gjorde en artikel i vilken de konstaterade att den finska versionen inte blivit anmäld och ringde mig för att fråga vad jag tyckte om det hela. (Artikeln finns att läsa här) Nu tänkte jag ta mig friheten att kommentera det hela ytterligare för det finns egentligen väldigt mycket att säga om saken.

För det första vidhåller jag att jag tycker att man ska vara försiktig med sexismanklagelser för att inte göra ett i grunden mycket viktigt begrepp urvattnat och betydelselöst. Sexism är inte att framställa kvinnor som sexiga. Sexism har faktiskt inte med sex och sexighet att göra alls. Nej, sexism handlar om att det ena könet (oavsett vilket) behandlas nedlåtande i förhållande till det andra. Det betyder förstås att det kan vara riktigt knivigt att avgöra avgöra vad som är sexistiskt och inte.

För det andra tycker jag inte (men förstår om andra tycker annorlunda) att VitaePros reklam är sexistisk. Med det sagt tycker jag verkligen inte att den är ens i närheten av det fräscha, humoristiska och nytänkande som VitaePro hade satsat på heller. En framgångsrik gubbe (sorry, Nicke Lignell!), flankad av hotta, lättklädda kvinnor hälften så gamla som honom och med det enda syftet att styrka mannens roll som huvudperson är ju inte direkt ett nytt koncept. För att uttrycka det milt. Inte blir det ju bättre av att den enda skillnaden mellan den svenska och finska versionen är den manliga huvudrollen. Kvinnorna som flankar är de samma. Och visst kan jag som kvinnor bli lätt förbannad över att kvinnor framställs på det viset hela jävla tiden men i det här formatet tycker jag inte att det är sexistiskt. Ja, och pluspoäng för att det åtminstone finns någon slags etnisk diversitet bland de kvinnliga dansarna.

För det tredje vill jag lyfta fram den norska versionen med en kvinnlig huvudroll som jämförelse.

Man hade ju kunnat önska att en kvinnlig huvudroll skulle ge lite balans till hela konceptet, men ser ni vad som hände? Ser ni förändringen bland dansarna? Var i helvete är alla halvnakna män, va? Nej, med en kvinnlig huvudroll är de dansarna påklädda, äldre och uppblandade med kvinnliga dansare. Där ser man skillnaden, och det är i ljuset av sådana skillnader som även de manliga huvudrollerna bör förstås. Hade det varit större bredd på ålder och kön samt annan klädsel bland dansarna även kring de manliga huvudrollerna så hade det varit en helt annan sak.

För det fjärde kan man ju fundera på vad det är för fel på folk som kommenterar tidningsartiklar när man läser vad folk skriver under Yles artikel. Som signaturen ”Sommar och sol” som skriver

”Snälla snälla kan ni SLUTA med sånt härnt gnäll hela tiden! Reklamen är pigg och trevlig men om det nämns kvinnor så är det alltid nån forskare som klagar. Varför måste allt förstöras med feminism? Kan vi bara ta det lugnt och ha det bra, tack.
Det är helt sjukt att alltid alltid klagar nån feminist på vad som helst.”

Ja, och det är helt sjukt hur det alltid ska klagas på feminismen. Även i en artikel när feminism överhuvudtaget inte ens nämns. Nej, så fort någonting som skulle kunna inverka negativt på kvinnobilden lyfts fram måste det tvångsmässigt klappas på huvudet och manas till lugn och skyllas på feminismen. Dessutom så kom den obligatoriska kommentaren om hur min forskning inte är riktig forskning (trots att min forskning inte direkt är relevant för varken artikeln eller reklamen).

”Att undersöka kvinnans ställning i en viss tidsperiod uppfyller inte heller falsifierbarhetskriteriet, eftersom man är hänvisad till att hålla med eller ta avstånd utan hjälp av vetenskapliga metoder.”

Om jag fick en hundring för varje gång en man utan kännedom om mitt ämne förklarade för mig hur riktig vetenskap ser ut hade mina finansieringsbekymmer varit lösta.

Så där. Det var väl mest det jag tänkte på. Ja, och att jag tycker att det är bra att reklamen anmäldes i Sverige (inte minst för att detta om något borde falla under falsk marknadsföring) och att det är bra att man lyfter fram det även i Finland.

Representationen och svenskheten

Det här med representation är jätteviktigt. Vem som får tala och på vilken arena. Vem som syns och i vilket ljus. Allt det är sådant som påverkar, både direkt och indirekt, hur vi uppfattar vårt samhälle och hur vi skapar normer – en upplevelse av det ”normala”. När kvinnor började tillåtas på universiteten i slutet av 1800-talet var de långt ifrån normen. Så långt att en av de första kvinnorna vid Lunds universitet, Anna Herrlin (f. Björkegren), beskrev sin tid vid universitetet 1887-1890 så här:

”På de föreläsningar, som jag bevistade, var jag alltid ensam flicka, tilltalade ingen och blev av ingen tilltalad.”

Utanförskapet som Anna beskriver är kanske i viss mån upprätthållet även av henne själv – hon tilltalar ju inte heller någon – men det var framförallt en förutsättning för att hon ens skulle tillåtas. Hon är med, men inte på samma premisser som de manliga studenterna. På dagens svenska universitet finns det förvisso dokumenterad diskriminering mot kvinnliga akademiker, men representationen ser helt annorlunda ut bland studenterna. Det är inte längre uppseendeväckande att en kvinnlig student ställer en fråga. Och när något inte längre är uppseendeväckande har det normaliserats och blivit betydligt enklare för fler att göra. Att vara Anna – den enda och ständigt övervakade kvinnan – och ställa en fråga på en föreläsning för bara drygt 100 år sedan var otänkbart. Att vara en Anna – en av många kvinnor – och ställa en fråga på en föreläsning i dag är helt i sin ordning.

Att representation är viktigt råder det inga som helst tvivel om. Att det dessutom fortfarande finns massor att göra på det området råder det inte heller några tvivel om.

Men någonstans måste man också börja ge folk lite cred för vad de faktiskt gör – även om man alltid kan göra mer. Karin ”Kakan” Hermansson är förbannad över Sveriges Radios urval av sommarpratare till det mycket populära programmet Sommar i P1. Hon tycker att det är på tok för många vita pratare och att man misslyckats med mångfalden. I sin egen blogg förklarar hon det så här:

”Men vi har oskrivna lagar och normer som fyller vårt samhälle. Vem som har en berättelse som anses vara värd att lyssna på är en sådan norm. Ofta är det den vite, heterosexuelle cis-mannen som har just den berättelsen, och alla lyssnar, både kvinnor och män.”

Så långt håller jag helt med. Som genushistoriker är just det där med vems berättelse som berättas förstås intressant. Men bland sommarpratarna finns Timbuktu som kommer att tala om hur han, trots att han är född och uppvuxen i Sverige, var tvungen att visa upp sitt svenska pass i riksdagen. Där finns fotokonstnären Nathalia Edenmont som är född i dåvarande Sovjetunionen och kom till Sverige som flykting men också överläkare Simon Kyaga vars far är från Tibet, Anders Bárány vars farfar var från Österrike-Ungern, Morton Narrowe som är född i USA men verksam som rabbin i Stockholm. Musikern Edda Magnasons pappa är från Island, dramatikern Athena Farrokhzad är från Teheran, DJn Steve Angellos pappa är från Grekland och listan kan göras betydligt längre. Massor av otroligt intressanta svenska röster med rötter och inspiration från långt bortom Sveriges geografiska gränser.

När Kakan kommenterar att

Det gör mig fruktansvärt förbannad över att se hur många vita vi är som sitter här

känns det onekligen som om hon dömer efter utseendet. Hudfärgen får avgöra berättelsens värde, fast liksom åt andra hållet. För faktum är dock att även flera av dem som till utseendet ser ”pursvenska” ut, som till exempel Bi Puranen, planerar att tala om ämnen som berör problemen med representativitet och vithet. Bi tänker tala om ”människans lott och själens obotliga ensamhet, särskilt i Centralafrika och de kaukasiska före detta Sovjetrepublikerna”. Och vad har hon för kompetens att göra det som sitter där och är vit och har en krans håret, vavava? Hon är forskare och generalsekreterare för World Values Survey – världens mest omfattande medborgarundersökning som undersöker människors värderingar och uppfattningar.

Bi Puranen. Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio

Bi Puranen, bild härifrån.

Men representation handlar förstås inte bara om etnicitet utan också om att ge utrymme åt andra som inte uppfyller normen av att vara vit, cis-man. Helene Ripa är kvinna och elitidrottare med benprotes. Agnes Wold är kvinna, professor och dessutom den som påvisade den utbredda diskrimineringen mot kvinnor inom akademin. Kakan själv är kvinna och HBTQ. Det är bredd på ålder, funktionalitet, sexualitet, kön. Allt. Om något så borde vi hylla mångfalden bland sommarpratarna.

Kakan vänder sig också mot själva svenskheten i när sommarpratarna presenterades. Det

”kändes lite nationalistiskt med kransarna i håret och allsången och allting. […] Vem känner att DETTA är Sverige egentligen?”

Jag. Jag känner att just det där är det allra bästa av Sverige. Jag älskar krans i håret och när en hatkärlek till allsång. Det är svenskt och jag vill värna om det. Problemet är nämligen inte traditionerna i sig, utan exkluderandet. När man säger att krans i håret får man bara ha om man är blond och blåögd. Med i allsången får man bara sjunga om man har svenska som modersmål. DET är problemet, inte att svenskar av alla färger hoppar Små grodorna runt midsommarstången.

”Sexismen och rasismen är på topp i samhället [och] ändå reagerar inte gemene person på det akuta sätt som alla borde reagera på”

säger Kakan. Men nej. Visst blåser det otroligt obehagliga fascistiska vindar över Europa, visst finns det rasistiska strukturer även i Sverige och visst är det saker som vi alla borde reagera på. Men sexism och rasism har aldrig förr varit så begränsade, så avskydda, så välbevakade som nu. 100 år har förflutit sedan Anna inte fick tala på universitetet för att hon var kvinna. Vi har kommit oerhört långt sedan dess. Vill vi fortsätta komma framåt måste vi förvisso fortsätta diskutera, men det måste ske med verklighetsförankring. Man kan inte alltid kräva mer av dem som redan gör, och man kan inte alltid hänvisa till att diskriminerande strukturer är som starkast just nu. Det är inte steg framåt utan bakåt.

Kuriosa: Anna Herrlin sorterar under sin man i uppslagsverk. På tal om representativitet och normer.

Att bli utnyttjad

Genusfotografen har intervjuat en tjej som kallas Frida och som arbetat på American Apparel. Ni får själva läsa resultatet här, för det är helt enkelt för sjukt för att återberätta. Vad jag skulle vilja skriva om är istället det här med att vara/bli utnyttjad. Frida menar nämligen att när hon gick med på sena, alkoholkantade sexmöten på ett hotellrum, där hon fotograferades för American Apparels klädreklam, blev hon utnyttjad. I kommentarsfältet är det just det här som folk verkar hänga upp sig på och många tycker att det viktigaste är att utreda huruvida Frida de facto blev utnyttjad istället för att ifrågasätta det rimliga i att ett klädföretag aktivt söker sådana bilder till sina reklamkampanjer.

Först av allt: Frida påstår inte att ett brott har begåtts mot henne. Hon menar alltså inte att hon blivit sexuellt utnyttjad i brottslig bemärkelse. Därför känns det kanske inte helt relevant att diskutera exakt vad lagen säger. Utnyttjande kan nämligen vara mycket mer än ett lagbrott. Det viktigaste i sammanhanget är förstås att Frida upplever att hon blev utnyttjad. Hade hon inte haft den upplevelse hade det inte funnits något att diskutera alls.

Sedan förstår jag bara inte vad det är för fel på folk som verkar fullkomligt gå i baklås så fort en tjej säger att hon blivit utnyttjad och bara på pin tji måste misstro precis varenda detalj. Istället för att lyssna och försöka förstå så ska man analysera och plocka i bitar. ”Häpp, hon följde med frivilligt så hon blev inte utnyttjad!” Stolpe ut.

Så jag plockar ner det i bitar: Hon var 16 år. De var i 30-årsåldern. Hon var ensam. De var två. Hon hade knappast mycket mer än börjat gymnasiet. De hade prestigefulla jobb. I dessa enkla fakta finns tvivelsutan en mycket förskjuten maktbalans.

Visst hade hon kunnat säga nej. Visst hade hon kunnat gå därifrån eller åtminstone inte komma tillbaka. Det är faktorer som inte gör det brottsligt. Men föreställ er en ensam 16-årig tjej som lockas med modelljobb av två dubbelt så gamla världsvana typer med pengar och makt. Föreställ er ett kontrakt där 16-åringen (som förresten inte är gammal nog att skriva på kontrakt utan målsman) ger bort rättigheten till alla bilder som tas på henne, och att bilderna tas på någon annans hotellrum när 16-åringen i fråga är full och halvnaken. Det är utnyttjande. De har utnyttjat sin maktposition och de har utnyttjat henne.

Och sedan kan man ju diskutera i all oändlighet om det inte var ganska oansvarigt av Frida att gå med upp på hotellrummet, att supa och att klä av sig, men Fridas medgörlighet försvarar inte de två andras handlingar. Istället för att ifrågasätta om Frida verkligen blev utnyttjad borde man ifrågasätta att två 30-åriga typer i maktposition vill ha sex med en full 16-åring. Och man bör verkligen ifrågasätta om bilderna som är resultatet är lämpliga att sätta upp på reklampelare – om sådana bilder borde vara trendsättande för andra ungas syn på vad som är snyggt och coolt.