I går fick vi så äntligen göra MRI, vilken visade att Vilho har en infektion i skelettet. Eller snarare; han har haft en infektion i skelettet. Den omedelbara faran är just nu över och Vilho svarar som alltid ”helt ok!” och gör tummen upp om man frågar hur han mår. Nästa vecka ska vi åka tillbaka för att göra en biopsi så att de kan utreda vad som orsakat infektionen. Det kan till exempel vara en bakterie, vilket i så fall skulle förklara Vilhos höga och långa feber då för några veckor sedan när han hade som ondast i foten. Så här i efterhand känns det ju inte så märkligt att han hade ont eftersom någonting höll på att lösa upp hans skelett. Såatteh. Om det är en bakterie har han gått igenom det värsta redan, och klarat sig undan med blotta förskräckelsen. Infektionen kan också bero på något helt annat, och då finns det risk för att det är kroniskt och kommer att komma tillbaka eller uppstå i andra skelettdelar. Absolut värsta scenariot är att benet måste amputeras (men det är i skrivande stund alltså verkligen inte sannolikt).
Så jag skulle vilja skriva något om hur mycket hellre jag har ett barn med ett ben mindre än ett barn som jag aldrig mer får krama. Vi befinner oss alltså i en situation när en potentiell bakterie som löst upp skenbenet är en riktigt bra grej. Innan de kunde utesluta tumör vågade jag inte tänka tanken, men det han hade i foten skulle också kunna ha varit en dottertumör till någonting större och farligare i lungorna eller magen eller så. Vad de hittade på röntgen hade kunnat vara en utlöpare till något som hade tagit vårt barn ifrån oss. När jag började andas ut så var det med tanken på att jag får ha honom kvar. Han har en 2,5 cm stor skada på skenbenet, men han har ett friskt hjärta. Man behöver inte ens ett skenben. Inte egentligen. Skenben finns på det långa listan över saker man kan offra för att få Leva.
Allt det här är tankar som jag önskar att jag hade haft den fortsatta lyxen att inte behöva tänka för jag vet inte riktigt hur man kommer tillbaka. För att kunna fungera normalt måste man hålla tankar på den oändliga ocean av saker som hotar att ta ens barn borta. Börjar man tänka tanken på vad som skulle kunna hända blir man helt paralyserad. Och medan mitt barn i dag är i skolan sitter jag här hemma och försöker koncentrera mig på något annat än det här chocktillståndet jag befinner mig i. De senaste dagarna har varit så otroligt stressfyllda och eftersom jag har haft Vilho vid min sida hela tiden har jag inte fått skrika, gråta och slå folk ens i närheten av så mycket som jag hade velat. Jag har fått stänga in ångesten, men inombords har den ätit hål i min själ. Min egen själinfektion.
Nästa vecka fortsätter vi med undersökningar. Vilho ska förstås sövas inför biopsin och med tanke på hur tjusigt jag reagerade när de stack en kanyl i hans hand (”kanske det är bäst att mamma sitter där borta i hörnet för hon ser lite blek ut”) borde jag säkert undersöka deras policy beträffande att söva barnens föräldrar också.
Dessutom skulle jag vilja ta tillfället i akt och tacka alla er som hejat på. Det har betytt massor för både Vilho och mig, både att ni peppat och att ni erbjudit konkret hjälp. Till exempel är det betydligt mycket lättare att sitta på ett sjukhus en timme hemifrån när någon just sagt att de bor precis bredvid och att man kan ringa när som helst om man behöver något, även om man inte utnyttjade möjligheten. Genom bloggen har jag träffat så underbara människor som trots att vi inte känner varandra speciellt väl inte tvekar en sekund att ställa upp. I nöden prövas vännen, sägs det, och jag kan bara konstatera att jag har betydligt fler fina vänner än jag vågat hoppas!
Från sjukhusets lilla presenthylla följde den här räven med oss. Den har till och med varit med Vilho in i MRI-maskinen. Himla tur att min unge inte förstod att jag hade köpt vartenda mjukisdjur från hela den där hyllan om han bara hade sagt att han ville ha dem. Förmågan att säga nej till sitt barn är som bortblåst vid prospektet att man har mycket begränsad tid att skämma bort honom, om vi säger så.
Hit och dit och tillbaka igen 
Åh. *andas ut*
Jag kan inte på något sätt föreställa mig hur det känts för er. Jag vet inte ens om jag vill – det vill väl ingen om man inte måste. Men jag är så glad att det verkar gå bra.
Dina inlägg om Vilho har förresten gjort att jag i natt blev GLAD då min sexåring hade drömt något och ville sova med oss. Jag låg där i mörkret med hans hand i min och var så lycklig över att han fanns.
❤
Åh, skönt att höra! Sitter på jobbet och försöker hindra mascaran från att rinna alltför mycket nerför kinderna… Men glöm inte att pyssla om dig själv också, och din själsinfektion.
Åh. Det här var skönt att få läsa. Det bara måste ju hänga samman med den där febern, tycker man. Hoppas. Och vilket förunderligt system kroppen är då! Kram, har du möjlighet att hulka och yla ur en massa kvarbliven ångest och lättnad i helgen så gör det.
Läser och gråter och är så vansinnigt lättad. Måste skriva som Siv att det gett också mig perspektiv på tillvaron.
Jag har inte skrivit något men jag har tänkt mycket på er. Och jag är otroligt glad att ni fått ett positivt besked. När ens barn ska sövas … jag vet inte, jag har ju varit med om det och man reagerar ju säkert så olika men när jag var med om det lade jag all min tillit till sjukvården och tänkte bara att det inte finns något annat alternativ än att det går bra och att barnet är i trygga händer och att barnet känner sig tryggt. Det jobbigaste var att sitta och vänta på rapporten att operationen var över och hade gått bra (även om jag också där förbjöd mig att tänka på något annat än alternativet att det inte skulle gå bra och satt och ”läste”/försökte läsa en bok under tiden).
Hoppas du har möjlighet att ta hand om dig själv nu också efter de här dagarna.
Åh vad skönt att höra att det värsta högst troligtvis är över. Fy vilken ångest en såndan här situation måste föda. Och vad glad jag är att höra över allt stöd som du/ni fått! Många styrkekramar även härifrån!
Men herregud ändå vad lättande.
Gråter igen, denna gång av lättnad! Hoppas att du också får tid och möjlighet att göra det, gråta, skrika och slå ur dig den där åkomman på din själ. Puss och kram!
Nu kan jag sluta störa alla umebor med oroligt babbel om en unge de aldrig har träffat, och börja köpa allt lego min gudson kan tänkas vilja ha. Inte för att han är sjuk eller så, men tankegångarna smittar till friska ungar också.
Annars vet jag så lite, ät glass, för det är alltid bra. Och om du behöver slåss så tål björkar väldigt mycket stryk.
Puuust. Måste gå och kolla läget, trots att jag är på resa. (Hälsningar från England) Hoppas verkligen att det är över med den här skrämseln. Gå ut i skogen och vråla el nåt.. Många kramar.
Alltså han verkar vara en superhjälte. Så skönt med såpass goda nyheter!
Vad skönt med så relativt goda nyheter!
Räven – och Vilho – trivdes så bra på eftis idag. Först var de tillsammans på mellanmålet, sen inne i eftisrummet. Räven fick till och med vara i skogen i en koja. Tur att den inte blev kvar där över veckoslutet!
Vad skönt! Har också tänkt mycket på er.
Glad att det verkar gå åt rätt håll, och hoppas att det fortsätter så och slutar väl utan några allavarliga eller långvariga följdverkningar eller konsekvenser.
Ett väldigt stort puh, att det verkar vara det minst dåliga alternativet. Otroligt skönt att höra! Stort lycka till med det som kommer nu!
Så glad för er skull att det ändå löste sig på ett bra sätt. Man är aldrig så desperat och samtidigt ödmjuk som när ens barn far illa.
Hoppas ni får en fin helg nu och kan lämna detta bakom er snart.
Vad ni fått stå ut med. Hoppas på det bästa. Du skriver så träffande att man vill unna barnet allt och mer därtill när man befarar en svår sjukdom.
Hoppas du kan prata ångesttankar med någon. Tänker på er.
En lättnad som kommer. Oron lyfts. Oerhört skönt att höra att det var en infektion. Ironin i att det är skönt att det bara var en infektion som ätit upp skelettet. Realiteten..Grattis!
Oj så skönt att höra. Jag har tänkt på er. Vila ut nu!
Vi bor ju fortfarande alldeles nära sjukhuset så om någon dag blir lång finns härbärge nära vid behov.
Jösses, vilken pärs!
Önskar er det bästa av hela mitt hjärta!
Vad glad jag blir av att läsa att de värsta farhågorna inte verkar ha besannats! Samma dag som jag surfade in på din blogg och läste om Vilho hade jag precis fått veta att min svärmor, mina barns älskade fammo, har akut leukemi. I helgen var läget kritiskt, nu verkar det något mer hoppfullt. Hur som helst, jag har tänkt på er och hoppats på det bästa även om jag just då, den där jättekonstiga dagen inte orkade skriva någon kommentar. Sköt om er!