Det här hörrni, det är ganska sjukt. Så här ser det ut sedan bloggens start. Det är en sjuhelsikes massa folk.
Tack för att ni orkar hänga kvar här! Här kommer en bonusbild på hundvalpen.
Etikett: Länge leve bloggandet!
Den ärliga bloggerskan och det generaliserande kvinnoföraktet
Via Internets förunderliga vägar hamnar jag på ett blogginlägg på Amandas blogg. Inlägget handlar i princip om att hon är väldigt glad över att Nicke Aldén, programledare på YLEs Radio X3M, har skrivit att Amandas blogg är ”den i särklass vettigaste bloggen i Svenskfinland just nu” och att hon är ”en ärlig, vettig och klok bloggare”. Nicke vill nämligen inte ha bara yta utan han vill ha djup.
Innan jag ger Nicke betydligt mer djup än jag tror att han egentligen är intresserad av vill jag också ta tillfället i akt att lovorda Amandas blogg. Den är verkligen väldigt, väldigt bra. Men så skriver Nicke så här:
”Varför är det i huvudsak kvinnor som bloggar? Jag vet inte. Varför lockas inte män i samma utsträckning till att blogga? Jag vet inte. Kanske för att det är, just det, så ytligt? Skulle den finlandssvenska bloggvärlden kännas mer genuin och ärlig skulle den säkert locka fler män. Men då den, för mig, ofta känns falsk och fylld av en verklighet som inte egentligen finns vill åtminstone inte jag ha så mycket med den att göra.”
Ärlighet, huh?
Ok.
Det där är något av det mest manschauvinistiska, kvinnoföraktande jävla trams jag läst på länge. Vem är du att bestämma vad som är yta? Vem är du att bestämma vad som är genuint och ärligt?
För verkligheten är att bloggandet har blivit en lukrativ bransch för många kvinnor. Smarta, drivna, genuina kvinnor som förvisso fotograferar sin mat och sitt kaffe och mysstunder med levande ljus men gör det så jävla bra att de kan leva på det. De kan leva på att göra vad de vill. Malenami är ett lysande exempel, Char and the City ett annat. Med sina tusentals läsare toppar de Bloggtoppen vecka efter vecka helt oberoende av vad män tycker att bloggande borde vara.
Och sedan det där med att en genuin och ärlig bloggosfär skulle locka fler män.
Även den relativt sett väldigt lilla finlandssvenska bloggosfären har en uppsjö av kvinnor som genom bloggande har skapat sig en röst i samhället, som gör skillnad. Anne Hietanen har öppet berättat om ätstörningar, Hannah Norrena om sin skilsmässa och om föräldraskap, Eva Frantz om hur det är att tappa håret, Peppe om hur vi måste våga ta betalt för det jobb vi lägger ner och så vidare och så vidare. Listan kan göras oändlig.
Män är inte mer genuina och ärliga än kvinnor. Män är inte heller mer lockade av det genuina och ärliga än vad kvinnor är. Och att påstå att falskhet och förljugna verkligheter skulle vara någonting som specifikt kvinnor sysslar med? Re-he-heally?
För det är så att bloggvärlden har allt. Att män sedan väljer att trasha någonting som uppfattas som typiskt kvinnligt för att de inte förstår vad det handlar om eller för att de cherrypickar vissa aspekter och belägger dem med negativa attribut och knyter det till kvinnlighet är varken nyskapande eller särskilt classy. Faktum är att det är jävligt tröttsamt. Kvinnor som bloggar om annat än sitt kaffe och sin frukost får dessutom ta en sanslös massa skit för att de försöker sig på detta ”manliga djup” och är betydligt mer utsatta för hat och hot än manliga debattörer. Det finns nämligen jättemånga typer (inga namn) som sammankopplar ärlighet med manlighet och falskhet med kvinnlighet vilket resulterar i en genomgående nedvärdering av allt kvinnor gör och säger. Att analysera och diskutera på sin blogg är ett freaking minfält och jag förstår och respekterar dem som inte vill använda sin blogg till sånt. Det tar tid och det tar kraft. Jag vet.
Men inte ens diskussionen om att bloggvärlden behöver mer djup uppfanns av en man. Nej, den har pågått länge bland oss kvinnor som bloggar, där vi försöker stötta och uppmuntra andra kvinnor att orka blogga om annat än frukost och barnen. Vi nätverkar aktivt för att bekämpa de hatstormar som möter oss när vi bloggar om någonting som kan betraktas som uppseendeväckande (typ kvinnors lika värde), vi sprider våra och andras forskningsresultat, diskuterar politik, bedriver politik och allt detta helt utan att någon man har behövt säga till oss vad vi ska göra. Bara genom att vi har slagit våra små kvinnliga huvuden samman.
Jag läser inte heller bloggar som känns ytliga. Det är inte min grej. Det är inte vad jag vill göra med min tid. Men att försvara kvinnors rätt att göra vad de vill med sina bloggar, det är liksom right up min allé.
Diagnos
I går fick vi så äntligen göra MRI, vilken visade att Vilho har en infektion i skelettet. Eller snarare; han har haft en infektion i skelettet. Den omedelbara faran är just nu över och Vilho svarar som alltid ”helt ok!” och gör tummen upp om man frågar hur han mår. Nästa vecka ska vi åka tillbaka för att göra en biopsi så att de kan utreda vad som orsakat infektionen. Det kan till exempel vara en bakterie, vilket i så fall skulle förklara Vilhos höga och långa feber då för några veckor sedan när han hade som ondast i foten. Så här i efterhand känns det ju inte så märkligt att han hade ont eftersom någonting höll på att lösa upp hans skelett. Såatteh. Om det är en bakterie har han gått igenom det värsta redan, och klarat sig undan med blotta förskräckelsen. Infektionen kan också bero på något helt annat, och då finns det risk för att det är kroniskt och kommer att komma tillbaka eller uppstå i andra skelettdelar. Absolut värsta scenariot är att benet måste amputeras (men det är i skrivande stund alltså verkligen inte sannolikt).
Så jag skulle vilja skriva något om hur mycket hellre jag har ett barn med ett ben mindre än ett barn som jag aldrig mer får krama. Vi befinner oss alltså i en situation när en potentiell bakterie som löst upp skenbenet är en riktigt bra grej. Innan de kunde utesluta tumör vågade jag inte tänka tanken, men det han hade i foten skulle också kunna ha varit en dottertumör till någonting större och farligare i lungorna eller magen eller så. Vad de hittade på röntgen hade kunnat vara en utlöpare till något som hade tagit vårt barn ifrån oss. När jag började andas ut så var det med tanken på att jag får ha honom kvar. Han har en 2,5 cm stor skada på skenbenet, men han har ett friskt hjärta. Man behöver inte ens ett skenben. Inte egentligen. Skenben finns på det långa listan över saker man kan offra för att få Leva.
Allt det här är tankar som jag önskar att jag hade haft den fortsatta lyxen att inte behöva tänka för jag vet inte riktigt hur man kommer tillbaka. För att kunna fungera normalt måste man hålla tankar på den oändliga ocean av saker som hotar att ta ens barn borta. Börjar man tänka tanken på vad som skulle kunna hända blir man helt paralyserad. Och medan mitt barn i dag är i skolan sitter jag här hemma och försöker koncentrera mig på något annat än det här chocktillståndet jag befinner mig i. De senaste dagarna har varit så otroligt stressfyllda och eftersom jag har haft Vilho vid min sida hela tiden har jag inte fått skrika, gråta och slå folk ens i närheten av så mycket som jag hade velat. Jag har fått stänga in ångesten, men inombords har den ätit hål i min själ. Min egen själinfektion.
Nästa vecka fortsätter vi med undersökningar. Vilho ska förstås sövas inför biopsin och med tanke på hur tjusigt jag reagerade när de stack en kanyl i hans hand (”kanske det är bäst att mamma sitter där borta i hörnet för hon ser lite blek ut”) borde jag säkert undersöka deras policy beträffande att söva barnens föräldrar också.
Dessutom skulle jag vilja ta tillfället i akt och tacka alla er som hejat på. Det har betytt massor för både Vilho och mig, både att ni peppat och att ni erbjudit konkret hjälp. Till exempel är det betydligt mycket lättare att sitta på ett sjukhus en timme hemifrån när någon just sagt att de bor precis bredvid och att man kan ringa när som helst om man behöver något, även om man inte utnyttjade möjligheten. Genom bloggen har jag träffat så underbara människor som trots att vi inte känner varandra speciellt väl inte tvekar en sekund att ställa upp. I nöden prövas vännen, sägs det, och jag kan bara konstatera att jag har betydligt fler fina vänner än jag vågat hoppas!
Från sjukhusets lilla presenthylla följde den här räven med oss. Den har till och med varit med Vilho in i MRI-maskinen. Himla tur att min unge inte förstod att jag hade köpt vartenda mjukisdjur från hela den där hyllan om han bara hade sagt att han ville ha dem. Förmågan att säga nej till sitt barn är som bortblåst vid prospektet att man har mycket begränsad tid att skämma bort honom, om vi säger så.
I dag
I dag var vi på sjukhuset, jag och Vilho, och konstaterade att det dagens teknik till trots var stört omöjligt för läkare att få tag på gårdagens röntgenbilder. Således tog de nya röntgenbilder, vilka avslöjade ganska exakt samma alarmerande ingenting som gårdagens. Osteolys, som inte kan förklaras. Istället för att göra någon magnetröntgen där och då blev vi remitterade till barnsjukhuset i Helsingfors i morgon. Vad de nu hittar ska ändå behandlas där, så det verkade som den bästa planen.
Några korta tankar:
* Sällan har så många tummar och tår krampaktigt hållits i bloggosfären. Vi är stumma av tacksamhet inför ert stöd!
* När någon öppnar för risken att ens barn har en tumör eller möjligtvis en skelettinfektion får man en rent fysisk reaktion. Det är kallsvett, panik, illamående, hysterigråt och mer panik. Ingenting man försöker intala sig själv i form av lugnande intellektuella sannolikheter fungerar. Det är som att stå vid en avgrund och blicka ner i det mörkaste av mörker och fast att man vet att man rent statistiskt förmodligen inte kommer att falla får man likväl svindel.
* Mitt barn är en hjälte. Det visste jag ju redan innan, men han tar liksom allt med ett sånt lugn. Det är förmodligen förvisso för att han inte har samma katastrofala automatiska tankekedjor till ordet ”tumör” som man själv har. Men ändå. Han käkade burgare, sjöng sin favoritsång ”Best Day of My Life” och suckade lyckligt över hur bra vi haft det. Att möta världen med samma sorts uppsyn som min unge just nu har är mitt livsmål.
* Det har blåst. Massor. Det uppskattades väldigt mycket av en viss unge, men inte riktigt lika mycket som komma till Finlands största leksaksaffär. Vi var där för att köpa födelsedagspresent till hans lillasysters kommande födelsedag och jag försökte tappert låta bli att lägga hela mitt stipendium på att köpa honom allt han pekar på. Det är också en sån där reaktion man får inför horribla prospekt; man vill plötsligt lägga alla sina pengar på leksaker.
Halv-miljon-strecket
Tänkte bara säga att den här bloggen nu har blivit läst fler än 500.000 gånger. Fler än en halv miljon besök.
Helt sjukt, hörrni. Helt sjukt.
Ett stort tack till er alla som orkar läsa och som med era kommentarer gör den här bloggen till en av de bästa delarna av mitt liv!
Det kom ett anonymt brev från Japan
”Hej Charlotte!
Jag läste på din blogg om missödet med din dotters julkalender. Det verkade inte som att jag riktigt kunde släppa det, för när jag sprang på de här ätpinnarna med Frozen-tema här i Tokyo kom jag att tänka på Tilda och hur du har skrivit att hon älskar, inte bara Frozen, utan även sushi. Jag kunde därför inte låta bli, impulsiv som jag är, att skicka dem som en liten julklapp till Tilda (även om det inte är säkert att det kommer fram innan jul.) Hoppas det är ok för dig och att hon blir glad.
Hälsningar,
en bloggläsare”
Om hon blev glad? Gissa!
Jag vet inte vem det här brevet kom ifrån, vem det var som lade lite tid och en slant på att göra min dotter glad, men TACK! Tack, inte bara för gåvan utan för omtanken. Jag är, i brist på bättre ord, rörd.
Motion och kompensation
Kan nu meddela att det bästa sättet att tillgodogöra sig rapporter från Nickby är in person. Jag och Micaela gick en hurtig motionsrunda på något av rekord(långsam) tid, dels för att det är svårt att gå fort när man pratar mycket och dels för att jag varit sjuk i tre dagar och fortfarande inte var helt på topp. Tog en solnedsgångselfie där vi ser riktigt arga ut för att kompensera att kvinnor alltid ska se så glada ut på bild.
När jag kom hem åt jag glass direkt ur paketet. För att kompensera risken att jag motionerat på rundan.
Metabloggen om utseendehets
Istället för att jag själv ska skriva något smart låter jag Marcus göra det, genom att helt fräckt copypastea in hans kommentar på ett tidigare inlägg:
”Ett kort exempel – Jag jobbade tidigare som CTO på ett större it-företag och hade hand om en mindre grupp (manliga programmerare). Vi försökte under 2 år att hitta nya superkvalificerade programmerare, så jag satt i intevjuer varje vecka nästan. Efter en intervju brukade killarna fråga “Var han något att ha?”, “Kunde han svara på dina frågor om teknologi xxx som han hade skrivit som kompetens på Linkedin” o.s.v.
De få gånger vi hade tjejer på intervjuer (art director/designer positioner oftast), frågade killarna direkt “Var hon snygg?”, “Var hon lika vacker som på sitt Facebookfoto”.
Exakt vad det beror på att vi män (inkl. mig själv) är så utseendefixerade (biologi/miljö) skall jag inte ens försöka spekulera i eftersom jag inte har en aning, men att det är ett problem är väl knappast någon radikal vänsterfeminaziteori. Det blir inte bättre av att en män skriver i en national tidning att “tjejer borde inte se ut så här, utan så här istället”.”
Det är så här jag önskar att fler män hade reagerat på vad jag och andra med genustänk skrev om Karlssons omdiskuterade krönika. Man hade ju inte behövt hålla med mig i allt, eller tycka att mitt grova språkbruk var ok, men att överhuvudtaget inte se problemet är så grymt världsfrånvänt. Och nej, jag tycker inte heller att det är bara mäns fel. Jag vet många kvinnor som spelar på sitt utseende, och jag brukade friskt göra det på den gamla goda tiden när jag fortfarande var ung och hot. Men grejen är att om man inte uppmärksammar det här får man aldrig ett slut på det. Kvinnor fortsätter spela på sitt utseende för att de vet att det funkar. Män fortsätter döma kvinnor på basis av utseendet för att de vet att de kommer undan med det. Och så blir det en ond cirkel.
Jag säger som jag brukar säga till barnen; det har ingen betydelse vem som började – båda kan få ett slut på det.
Sedan skulle jag också vilja påpeka att detta (återigen) alltså inte har något som helst med mäns biologiska sexuella preferenser att göra. Att anställa någon handlar inte om vad män tänder på. Och om det gör det har vi ett ännu större problem.
Lite kort om konsten att kommentera på andras bloggar
Det är intressant hur mångas reaktion på när en bloggare drar upp riktlinjer för hur kommenterande ska gå till är att berätta vad de tycker är lämpligt. Men nu är det ju så här, att den som äger bloggen är envåldshärskare vad gäller hur man kommenterar. Den som kommer till bloggen har att rätta sig efter det eller dra vidare. Vad random tyckare har för åsikt om vad ens text borde ha för sorts kommentarstolerans är en bra dag bara fullkomligt irrelevant.
Jag tycker till exempel att det är helt ok om mina barn klättrar i sofforna och hoppar i sängarna. De blir så milda och trevliga av att ha gjort sig av med den energin. Men det betyder inte att jag låter dem göra det när vi är på besök hos andra. Och det betyder särskilt inte att jag skulle argumentera för mina barns hopp-och klätterrättigheter hemma hos någon annan.
Jag är den första att erkänna att det kan vara svårt att inte få sista ordet, att låta någon annans högst tvivelaktiga kommentar få avsluta en tråd. Men ibland är det så det ska få vara. En gång kommenterade jag inne hos Fanny. Hon tyckte att jag bråkade och därför slutade jag. En gång skrev jag ett inlägg på Genus och jämställdhet. Många kände sig kränkta av det och jag slutade. Det betyder inte att jag tycker att jag hade fel, bara att jag erkänner någon annans rätt att avgöra huruvida det var på fel plats. För Internet är stort. Det finns plats för alla. Men alla måste inte få plats överallt.
Lästips: Hannah (som vanligt) och då särskilt kommentarsfältet. För den som orkar. Läs också Maria, om hur det kan bli. Ja, och läs den alltid kloka Ugglan om sånt som folk skriver på nätet!
I dag borde alla läsa…
… Marias helt lysande text om sexuell makt.
I svensk medeltidsforskning är det välkänt att kvinnor kunde äga jord och att jord var den absolut viktigaste maktskapande faktorn. Men så länge kvinnor inte själva hade bestämmanderätt över hur jorden skulle förvaltas skapade jorden inte makt för dem. Det samma kan sägas gälla sexuell makt; kan kvinnan inte fritt förfoga över sin egen sexualitet ger den inte makt. Max beskriver det i en något drastiskt jämförelse:
”I ett samhälle där Coop-handlare kan gå ut i gatan med färdigpackade kassar, stoppa upp dem i underlivet på passerande, ta de pengar de anser sig ha rätt till och tafsa dem lite på brösten innan de lämnar ”kunden” gråtande på gatan har konsumenten ingen makt. Oavsett vilka tillgångar man har.”
Hit och dit och tillbaka igen 