Barnen är ute på gården och leker med sina rävar. Jag står inne och lagar mat i väntan på att de ska börja slåss eller eventuellt gadda ihop sig mot mig när jag vill att de ska in och äta. Utanför fönstret sitter Rasputin och tigger om att bli insläppt, ungefär 0.47 minuter efter att han gick ut på andra sidan.
Runt omkring mig återvänder allt till sin gilla gång, medan jag glider runt i ett vaccum.
Hit och dit och tillbaka igen 
Kram till dig, Charlotte! Du har nog all rätt att vara vacuumomgiven ett bra tag. Sånt här hämtar man sig inte från i första taget, och det behöver man inte heller. (Läste alltihop först nu, är så innerligt ledsen över att ni har behövt gå igenom det här och samtidigt glad och tacksam över att det verkar reda upp sig. Jag kan knappt föreställa mig den ångest du och din man måste ha haft…)