Ett par saker till om kvinnor i historien och deras representation i historieböckerna

Om vi bortser från den trots allt ganska lilla (men högljudda) falang som menar att kvinnor inte finns med i historieböckerna för att kvinnor inte har varit viktiga för de senaste tusen årens utveckling och koncentrerar oss på några andra saker.

För det första skulle jag vilja visa hur det rent praktiskt kan se ut när jag i min forskning letar reda på och identifierar kvinnor i de medeltida källorna. Jag börjar med att läsa regesten – sammanfattningen – av vad ett visst dokument handlar om i SDHK. För nr 13042 ser posten ut så här:

Från den här posten får vi veta att riddaren Johan Molteke år 1386 sålde gården Bro till Bo Jonsson (Grip). Vi får också veta att originalet finns i LStB, vilket står för Linköpings Stiftsbibliotek. Den hängivna läsaren vet att jag för något år sedan var där och fotograferade original. Så här ser originalet ut:

Det är ganska långt och tradigt, så jag ska spara er detaljerna så när som på en tämligen avgörande, nämligen den här:

”wi joan moltike riddare oc kathrin glysingxdoter hans husfru”

Det här dokumentet är alltså inte alls utfärdat av riddaren Johan Molteke utan av honom och hans hustru, Katarina Glysingsdotter. Varför hon är med? Jo, det är hon som äger gårdarna som säljs. Katarina är ägaren till Bro. Det handlar här alltså inte överhuvudtaget om att försöka skriva in kvinnor i historien, eller lyfta dem till platser eller maktpositioner de inte har haft utan om att beskriva historien lite mer så som den tedde sig. Hon var där. Hennes namn finns på dokumentet. Någonstans på vägen har dock Katarina Glysingsdotter, och hundratals andra kvinnor, tappats bort. Att skriva om dem är mitt bidrag till forskningen.

Det är svårt och tidsödande att identifiera kvinnor, men det går och väldigt mycket har redan blivit gjort på den fronten.

För det andra finns det många som menar att personer som varit relevanta, som har haft makt, och som går att identifiera med namn har varit män samt att förklaringen kan ligga i att skolböckerna beskriver den politiska historien. Att män har haft mer makt än kvinnor, rent generellt, finns det ingen som betvivlar, men samtidigt är det verkligen inte så enkelt ens inom den politiska historien – särskilt inte om vi rör oss några hundra år bakåt i tiden. Det går helt enkelt inte att beskriva t.ex. 1700-talets politik utan att se kvinnornas andel, som bland annat arrangörer av salonger. I 1700-talets salonger bedrevs toppolitik.

Politik då var inte vad vi tänker oss politik som nu. Politik var inte kostymnissar som träffades i en för politik avsedd byggnad och fattade Viktiga Beslut. Politik var fördelaktiga giftermål, rätt personer på bröllopet, gåvor (hustrun förväntades ge gåvor till vem-det-nu-vars hustru), sociala sammankomster och så vidare. Och kvinnor, med namn, var med som fullkomligt naturliga aktörer i den sortens politik. Tittar man bara på vilken kung som satt sitt namn på ett Viktigt Beslut så är det en mycket anakronistisk beskrivning av dåtida politik. Låt mig ta ett till exempel ur mitt material:

I Sturearkivet finns alla de dokument som rör de svenska regenterna sturarna (som egentligen inte var släkt, men låt gå). Däribland finns också sturarnas hustrurs brev, som mig veterligen aldrig hittills har varit föremål för politisk historia eftersom de är skrivna av kvinnor. Regenten Svante Nilsson gifte sig med änkan Märta Ivarsdotter Dure från Danmark. Stora delar av äktenskapet levde de på olika platser eftersom Kalmarunionen höll på att falla samman, ryssarna tänkte anfalla och Sverige var i politiskt kaos. År 1503 skriver Märta ett brev till Svante och meddelar att hon sände honom bland annat hans hatt, som han tydligen inte fått med sig. Därefter ber hon om att få komma till Stockholm för att det har ankommit ett skepp från Lübeck och hon skulle vilja samtala med de lübska sändebuden.

Märta rör sig hela tiden ledigt inom toppolitiken. Hennes äktenskap var ett politiskt arrangemang, hon blev styvmor åt Sveriges nästa regent, hon ordnade riksdag när maken var fast i belägringen i Kalmar, hon talar med sändebuden, öppnar brev, skriver rapporter och styr över slott och gårdar. Så såg den senmedeltida politiken ut. Den senmedeltida politiken innehöll mängder med namngivna kvinnor som på grund av en sentida syn på politikens natur har fallit i oförtjänt glömska.

Så när man talar om hur det kommer sig att det bara finns 13% kvinnor i skolans läroböcker i historia så beror den procenten på något helt annat än ett misogynt förflutet. Den förklaringen ska sökas i nuet.

Dessutom skulle jag vilja påpeka att jag inte ser något självändamål i att andelen namngivna kvinnor ska ligga på 50%. Det är inte vad det handlar om. Vad det handlar om är att 13% är en så pass låg siffra att det är skäl att misstänka att den historia som återges i böckerna inte tar fasta varken på de senaste decenniernas forskning eller på tanken om att eleverna ska ha förståelse för förflutna tiders samhällen snarare än förmågan att rabbla kungar och årtal.