I går var vi igen på judotävling med Vilho. Och jag vet inte hur det kom sig att jag av alla människor fick en sportig son och blev en sån där morsa som står i en svettig dojo en söndagsmorgon, men det är en annan historia. I förra tävlingen förlorade han, efter hård kamp, alla sina matcher så det var en synnerligen taggad liten unge som gav sig ut på mattan. Tre matcher gick han, och det tog honom totalt 41 sekunder att vinna alla tre. Den snabbaste gick på fyra sekunder. Ungen stod som ett ljus och väntade på signal, for sedan fram, greppade tag och dängde den andra i marken med en skräll som fick hela publiken att brista ut i ett unisont ”ouff”. Sen log han sitt milda leende, bugade mot sin motståndare och klev av mattan igen.
Alltså jisses vilken unge!
Hit och dit och tillbaka igen 