Etikettarkiv | JAG VILL HA CHOKLAD!

Godissuget

Jag ska inte säga att jag är extremt godissugen eller så, men det var obehagligt nära att jag just åt upp de nya öronpropparna som A hade beställt. Varför tillverkar de ens små föremål som liknar godis men som avgjort inte är till för att ätas? Och vad för sorts människa lämnar dem på sitt nattygsbord bredvid sin gravida fru?

Bildresultat för pregnant woman eating

Den här bilden heter på riktigt ”Happy pregnant woman eating salad near refridgerator at home”.

Bildresultat för cat dressed as unicorn

Och det här är en magisk enhörning.

Poks

På tal om tänt. Jag satt i lugn och ro och jobbade vid datorn när ett ordentligt POKS hördes från vardagsrummet. Eftersom jag är så sanslöst trött i huvudet så orkade jag liksom inte notera det mer än ”det var ju märkligt” och ”jag måste komma ihåg att inte lämna saker på spisen” innan jag fortsatte jobbandet.

Sedan började det lukta bränt. Och när jag tittar upp ser jag att vardagsrummet är fullt av rök.

Den där paniken när man först springer så fort en sammandragning tillåter en gravid tant i sina bästa år att springa för att se om det syns lågor (nej). Sedan när man rultar vidare mot barnens rum, där de ligger i sina sängar och sover, för att se att röken bara inte kommer därifrån (gjorde den inte) och sedan tillbaka för att se att A sover tryggt i sovrummet (vilket han gjorde).

Ett litet tag andas man lugnare tills man börjar fundera på om det kanske var något med elen som poksade och att det brinner inuti väggen och vilka saker räddar man först? Barnens minneslådor med babysaker och foton? Album? Och det går ju inte att hitta bostäder att hyra här så var ska vi bo om någonting händer?

Jag väckte A, mest för att jag kände att jag inte borde fatta beslut om vad vi ska göra själv, och när vi konstaterat att det inte kommer mera rök och att det inte brinner någonstans där vi kan se det så ringde jag till räddningsverket. De menade att det var 112 som gällde, trots att det inte kom någon mer rök just nu, och snabbare än jag hann hiva in hunden i badrummet hade brandkåren kommit hit. De konstaterade att lysrören på väggen (som jag först hade misstänkt) var boven i dramat och borde bytas ut, men att det just nu inte var någon fara.

Spontana tankar just nu:

  • Fruktansvärt skönt att bo så nära utryckningscentralen. 3 min tror jag att det tog, och det var bara för att de var tvungna att köra runt sportplan och skolan.
  • Fruktansvärt skönt att bo på hyra, och imorgon kunna ringa en hyresvärd och be om hjälp.
  • Märkligt att det aldrig slog mig att ta med mig datorn, om det skulle brinna på riktigt. Minnen. Det är det viktiga. Allt annat kan man köpa nytt.
  • Jag behöver semester.

Snö och självrannsakan

När man skiljer sig börjar man gärna tänka jättemycket på vad man liksom egentligen vill. Jag tror inte att jag gjort det mycket de senaste typ tio åren. Ibland känns det som att jag är så ovan att tänka på vad jag vill att jag inte har någon vilja längre (och detta är förstås relativt, jag är en tämligen viljestark person så helt bläh har jag väl inte blivit – mer borttappad kanske). För första gången sedan barnen föddes har jag tid som ingen har gjort anspråk på. Jag kan på allvar göra vad jag vill.

Och jag kommer på saker som jag aldrig trott att jag skulle tycka om som jag faktiskt gillar, och andra saker som jag tänkt mig skulle vara najs men som jag inte vill. Till exempel är det betydligt trevligare att börja dagen med en snabb hundpromenad än vad jag någonsin trott att det skulle vara. Jag var övertygad om att den delen skulle vara det värsta med att ha hund.

Jag har också tänkt mig att jag gillar långa promenader i princip oberoende av väder – att det bara handlar om att det är svårt att komma ut. I gårdagens vertikala snöyra insåg jag att så inte är fallet. Jag gillar inte att bli våt och kall ens lite grann. Det finns avgjort något som heter dåligt väder och som oberoende av kläder gör sig bäst betraktat inifrån ett varmt hus, uppkrupen i en soffa med en kopp varm te och en bok.

Insåg också att jag matchar hunden från det gråa fluffet ner till de röda detaljerna.

Det här är inte tillräckligt varmt och torrt för min smak.

Kvinnliga jurister

Att ligga i skilsmässa för med sig en helt ny arena av rövhattar som jag hittills inte har behövt befatta mig med. I dag, när jag letade efter jurist (man måste ha en, skilsmässojuridik är en jävla djungel och jag kan ingenting om lagarna i det här landet efter år 1450) hittade jag drösvis av diskussioner förda av män om hur kön påverkar juristens förmåga att utöva sitt yrke. Manliga jurister är opartiska, kvalificerade, kunniga och professionella och därmed också dyra. Kvinnliga jurister är lögnaktiga feminazis som bara är ute efter att skydda kvinnor (kvinnliga jurister specialiserade på de kvinnor som lever i skyddshem är extra lögnaktiga) och därför förtjänar de allt det spott och spe de fått utstå från dessa skapelsens mästerverk även i verkliga livet.

Det finns alltså på fullaste allvar listor på kvinnliga jurister som enligt de här sköna snubbarna inte gör sitt jobb för de försvarar kvinnor.

Misströstan.

Dagarna man aldrig tror man ska få uppleva

Så har man då kommit till de där dagarna efter julen då det man resten av årets 360 dagar aldrig i sin vildaste fantasi skulle kunna föreställa sig helt plötsligt är verklighet.

Man ser en chokladbit, som barnen inte ens slickat på, och vill inte ha den.

Man vill ha sallad. Eller egentligen vad som helst som har en sockerhalt under 50 %. Och man känner inte igen sig själv. Börjar tvivla på sina ideal. Är fjärran från den där typen som för lite drygt en vecka sedan hittade en halväten klubba bakom blomkrukan i köket och utan minsta kval käkade upp resten av sagda klubba (efter att ha sköljt av det värsta – man är ju ingen barbar heller).

Svåra dagar, det här. Som en alternativ verklighet.

Det går över.