Etikett: Framgångsideal

Kulturkrockar · Vardagslivet

On the road again – ett inlägg om ensamhet

Charlotte6 kommentarer

Jag tänker ofta på den där myten om att kvinnor gifter sig uppåt; att kvinnor bara vill ha framgångsrika män. För jag kan se hur det verkar som det. Ofta så är mannen i förhållandet längre kommen i sin karriär än kvinnan. Det har föreslagits att det bland annat beror på att mannen ofta är lite äldre, och det är klart att det ligger sanning i det. Men så är det hela rumban med familj och barn, med glastak och könsstereotypa förväntningar och jag har fått höra så många gånger att det är kvinnornas eget val som gör att männen är mer framgångsrika. Att det är kvinnornas val att ha framgångsrika män för att framgångsrika män är allt kvinnor vill ha.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: sådana påståenden är kvalificerat skitsnack. Om vi för den här gången inte gräver ner oss i orsakerna till skillnaderna och istället bara fokuserar på myten om vad kvinnor vill ha, ok? Och jag gör mig inte nu till representant för något sorts kvinnokollektiv utan talar bara för mig själv men att ha en framgångsrik man är jävligt ensamt.

Vi har förstås den där åldersskillnaden, fyra år för att vara exakt, och dessutom en skillnad i karriärval som gör att hans föreläsningar är värda typ 450 euro och jag blir uppriktigt tacksam om någon bjuder på kaffe. Men sedan blev det ju så att jag tog ut all föräldraledighet och var hemma i nästan fyra år med barnen vilket inte alldeles oväntat leder till att jag också vabbar oftare. Han har kunnat bygga karriär på ett sätt som jag inte har kunnat och i takt med att hans karriär har tagit fart har hans betydelse inom företaget ökat. Han är inte utbytbar på sin arbetsplats. Det finns ingen annan som kan sköta hans jobb och hans jobb kan inte vänta. Och även om det har blivit pinsamt uppenbart att det inte är någon annan som skriver min avhandling om jag inte gör det, så är medeltida brev i allmänhet inte av sådan karaktär att de inte lika gärna kan läsas lite senare. Jag är helt enkelt mer flexibel än vad han är.

Han hann knappt landa från Bali, och verkligen inte sova av sig jetlagen, förrän han åkte på arbetsresa. Vi fick några kvällar efter att barnen äntligen somnat då jag tittade på TV och han snarkade på min axel, dödstrött av långa arbetsdagar och för korta nätter i fel tidszon. Sedan packade han sin väska och åkte lördag eftermiddag iväg igen. Jag blev, som vanligt, ensam kvar och försökte att inte visa hur ledsen jag var över att se honom åka. Det är ju inte hans fel. Det är bara så det är. Han är orsaken till min ensamhet men är lika oförmögen att bryta den som jag är.

Och den här ensamheten är destruktiv och kvävande. Jag sköter barnen, huset, gården, djuren, mitt jobb och det går. Jag klarar det. Det är inte det som är problemet. Problemet är att jag saknar honom. Jag saknar honom så att det gör ont. Inte för att jag vill ha städhjälp (då är han ändå inte rätt person att ringa, om vi säger så) eller hjälp med barnen utan för att jag vill ha den man jag trots allt fortfarande, efter 10 år tillsammans, är väldigt kär i. Jag är ju gift med just honom för att jag vill ha just honom. Att vara påtvingat ensam är ingen dans på rosor. Det är riktigt, riktigt tungt. Det är så mycket saker som jag vill berätta för honom, dela med honom, visa, ventilera och få stöd i.

Men en framgångsrik man behövs av många fler än av bara hans hustru. Sådana som har betydligt mindre förståelse för att behöva vänta. Det är ingens fel, det är bara så det är.

Hade jag fått välja hade jag hellre valt lite mindre framgång och lite mer tid och jag tror att många kvinnor som finner sig själva ensamma i ett förhållande med en framgångsrik man tänker samma sak. Det där med framgång och status är inte viktigt för mig. Han är viktig för mig. Han. Det var bara det jag ville säga.

20141116-102643.jpg

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Vem vill ha en framgångsrik man?

Charlotte6 kommentarer

Pelle Billing skriver ett intressant inlägg om hur vi är vana vid att höra om den kvinnliga objektifieringen, men bortser från att män objektifieras minst lika mycket. Han skriver att den kvinnliga objektifieringen är utseendefixerad och att den manliga istället fokuserar på framgång. Även om jag håller med om delar av essensen i hans inlägg, det där med att kvinnor också kan ställa orimliga krav på män, missar han helt objektifieringens kärna.

Att objektifiera betyder att man gör någon till ett objekt (som motsats till subjekt). Objektet kan inte själv handla, utan är föremålet för handlingen. Att det skulle vara objektifiering då män framställs som framgångsrika är alltså en paradox: man kan inte vara ett framgångsrikt objekt. Det betyder inte att män inte kan bli objektifierade, eller att stereotyper och orimliga ideal inte är problem för både män och kvinnor, men det betyder att framgångsidealet inte är objektifiering. Vidare skriver Pelle att ”kvinnors framgångsobjektifiering av män, går stick i stäv med feministiska tankar om att jämna ut könsfördelningen på samhällets ledande positioner, samt mäns och kvinnors genomsnittliga inkomster. Om fler män börjar arbeta deltid, avstår befordringar och söker sig bort från framgångsrika karriärer – blir det färre män som uppfyller mallen för objektifieringen.”

Exemplet på den där ”framgångsobjektifieringen” som Pelle lyfter fram är från en klassisk tantsnuskbok där mannen utmålas som rik, snygg och pianovirtuos, så visst finns det kvinnor som reproducerar idealet med den manliga framgången och visst finns det kvinnor som konsumerar det, men det är bara slå upp vilken tidning riktad till män som helst för att kunna konstatera att män själva i minst lika stor utsträckning reproducerar framgångsidealet (precis som kvinnor i viss mån reproducerar objektifieringen). Inte någonsin intervjuar Slitz herr Medelsvensson i sina skitiga kalsonger i sin medelmåttiga soffa i en medelstor stad någonstans ungefär i mitten av Sverige. Framgångsidealet är inte en effekt av vad kvinnor verkligen söker i en partner, utan avspeglar stereotypa ideal upprätthållna och reproducerade av både män och kvinnor.

Så är det så att de män som vill vara jämställda och inte jaga framgångsidealet är dömda till ett liv i ensamhet eftersom kvinnor faktiskt suktar efter en rik, snygg pianovirtuos? Inte alls. Jag är helt övertygad om att män vill ha snygga objektifierade stereotyp-kvinnor i ungefär lika stor utsträckning som kvinnor vill ha framgångsrika super-män. Det vill säga: inte speciellt mycket. En man vill säkert inte ha en kvinna med fyra magar, tre ögon och hår som kan skrubba bort inbränd mat ur kastruller, precis som en kvinna förmodligen inte vill ha en man som spenderar dagarna med att klia sig på pungen och spela navelludds-memory med sig själv, men vanliga män och kvinnor vill oftast ha andra vanliga män och kvinnor.

Kvinnor har i alla tider kunnat finna kärleken trots att de inte varit trådsmala modeller, så varför skulle inte män kunna göra det fast de inte är chefer?