Tag Archive | Saker mitt fjortonåriga jag skulle fnysa åt

Barns lekar och städning

Ok. Det är nu som jag visar hur gammal och gnällig jag har blivit, men så här. Vi hade gäster igår, ev av A:s syriska kompisar med fru och två små döttrar. Det var jättetrevligt på alla sätt och vis, men jag kan ju inte låta bli att fundera över kulturskillnader – särskilt vad gäller barnen. Deras barn är väldigt unga (5 och 3 år) och har bara varit i några månader utan krig, så man kan knappast förvänta sig att liksom är som vanligt.

Men en sådan sak som att städa undan efter sig. Även för treåringen var det helt självklart att plocka upp papper hon tappat och slänga det i sopen. Och när de fick tag i Tildas Barbielåda (eftersom jag ställde fram den på golvet till dem…) tömde de förstås hela innehållet och lektelektelekte, men när de åkte igen var precis allt städat. Faktum är att huset var i precis lika prima skicka när gästerna gick som när de kom. Det gick också jättebra för oss vuxna att sitta och prata medan barnen pysslade med annat, eftersom det inte fanns någon förväntan från barnen att minst en vuxen skulle sitta på golvet och kränga högklackade skor på stela Barbiefötter.

Och jag antar att typ alla generationer känner likadant, men jag tror att vår generation (alltså vi som är i trettioårsåldern nu) är den sista svenska generationen som blivit uppfostrad på det viset. Självgående lekar som vuxna inte måste varken konstant övervaka för att driva framåt eller delta i. Städning efter lek. Det här är något jag tänker bli bättre på.

Kanske det bara är jag som inte har varit tillräckligt uppmärksam på mina egna barn och deras vänner, men städningen efter leken görs inte, eller åtminstone inte som en del av lekandet. Städningen hamnar på den stackare vars saker det är man använt som som följaktligen är den enda som av något sorts tvång faktiskt måste städa undan. Det finns inget självklart i att man hjälps åt att städa undan det som man gemensamt dragit fram.

Och seriöst, what’s up med det här att vuxna måste vara med i barnens lekar, huh? Barn ska väl för i hela friden kunna leka själva! Här kan jag väl egentligen bara tala för mig själv, men jag tror att jag har spenderat alldeles för mycket tid med mina barn, som deras lekkamrat. Jag har varit för tillgänglig. Och vuxna styr ofta lekarna på ett sätt som inte är riktigt bra, tror jag. Vi försöker vara för pedagogiska. Leka ”rätt”.

Sånt satt jag och tänkte på igår. Det, och sedan det faktum att jag har blivit väldigt, väldigt bra på att sitta tyst riktigt länge. Ni som har träffat mig skulle kanske inte tro det, men alla dessa år i början av min tid i Finland när jag inte förstod ett jota av vad folk pratade om har härdat mig. En lång middag med nästan uteslutande arabiska är därför inga problem alls. Jag kan rent av tycka att det är jättehärligt att sitta i vårt kök, med tända ljus, god mat och ett gäng syrier som håller på att bygga sig en ny tillvaro som får vara sig själva, skratta, prata och umgås på sitt språk.

Därför är sugaring all the rage

Just nu finns det massor med saker jag skulle vilja skriva om men som jag inte får skriva om. Som politik till exempel. De här två månaderna som jag jobbar på YLE är politik ett ämne jag måste lämna. Eller som min skilsmässa, som inte bara tog en duktig sväng mot det väldigt mycket fulare hållet utan dessutom i skrivande stund ser ut att bli en utdragen fars som avgörs i rätten.

Ja, och så finns det en grej till, men jag berättar om den lite senare.

Så vad gör man då? Jo, man kommer på att man ska sockra istället för att raka för att bli av med vad som brukar kallas oönskad hårväxt. Som alltid började jag förstås med att läsa på. Alla säger att det är väldigt enkelt. Det är enkelt och nästan gratis att göra sockermassan och det är lätt och inte så smärtsamt att använda den.

Det är förstås åt helvete fel.

Jag är rätt bra på att baka så jag tänkte att det inte skulle vara några större problem att blanda till en sockermassa. Det var det. Jag har hittills förvandlat närmare två kilo socker till sockermassa och har fortfarande hår på benen. Billigt, my ass. Och vad citron har med saken att göra är för mig en gåta. Ska det liksom piffa upp?

Man ska kontrollera om massan är rätt genom att göra kulprovet i lite kallt vatten. Förutom att jag spillde och orsakade en första gradens brännskada på mitt finger gick kulprovet rätt bra. Sedan ska man vänta tills massa svalnat tillräckligt, ta upp lite i handen och med fingrarna dra det till en följsam massa.

Det här är inte följsam massa. Den blir heller inte bättre av man försöker hjälpa till med andra handen. Skölj av och koka massan lite till. Bränn dig på ett nytt finger.

När massan börjar bli seg och samarbetsvillig (jag har själv inte uppnått det senare av dessa, men jag har läst att det bör hända) smetar man ut den på huden.

Det är jävligt mycket lättare sagt än gjort eftersom fingrarna också är hud. Fingrarna är förövrigt, kan jag avslöja, det enda stället som i slutändan blev helt hårfritt.

När man smetat ut massan åtminstone delvis på ett ställe där man hade tänkt att man ville ha den är det dags att rycka bort.

Håren som sitter fast i den här massan är främst katthår. Don’t ask.

Kanske man borde ha tagit en större klick? Fucked if I know. Gissningsvis 75% av den klick jag först fiskade upp sitter istället för på mitt ben fast på fingrarna, min tröja, vattenkranen och en kattunge. Hur som helst.

Att få sockret PÅ huden är den lätta biten. Att få sockret AV huden utan att huden följer med är det jävliga. På alla instruktionsvideor rycker de snabbt. Det fungerar så länge luftfuktigheten är typ under 30%, det är svalt och väl ventilerat i rummet och den som blir sockrad ser ut så här av den fantastiska upplevelsen.

Riktigt så gick det inte till här hemma. Man blir nämligen snabbt svettig och det socker som en stund verkade samarbetsvilligt kommer inte längre med. Bitar av massan kommer med. En del bitar har hårstrån med sig. De flesta har bara skrik.

Och jag googlar mig fram till att man kan använda potatismjöl för att sockret ska fästa bättre i bara håret istället för också huden. Av allt det jag läst om sockrande är det tamefan det sämsta tipset av alla. Inte nog med att potatismjölet fastnar överallt, det gör att sockret tappar konsistensen och rinner ner på helt fel ställen, med resultatet att man får göra en två timmars paus i sockrandet för att skrubba kök, badrum och sig själv innan man börjar om. Lägg till ett paket potatismjöl på notan över kostnader.

Så tar man nya tag och tänker att åtminstone armhålorna vore jävla fint att få ordnat. Den idén är bara snäppet bättre än potatismjöl. Det där som folk säger om att man ska hålla huden stram är nämligen betydligt viktigare än vad folk får det att låta. Håller man inte huden ordentligt stram tar sockret nämligen med sig utvalda delar av blodådrorna och detonerar dem när man rycker, men det glada resultatet att man har fräscha blåmärken överallt. Att det gör ont är en underdrift.

Och lycka fucking till med att hålla din egen hud stram under din fläskiga arm, samtidigt som du inte får svettas. Ryck snabbt. Jo tjena. På mig är allting norr om skenbenet av sådan skick att det icke låta sig stramas upp ens med våld.

Duscha och börja om.

En annan fördel med sockring sägs vara att, till skillnad från med vax, det inte är några problem att köra flera gånger på samma ställe om det behövs. Det kan man ju göra om man är lagd åt det hållet. Dessutom sägs det att man inte blir röd. Det blir man visst. Och blå också.

Och det gjorde nästan inte ont!

Det enda negativa jag hört om sockring är att det tar tid. För mig tog det lite drygt tre dygn att sockra bort håret på benen. Sedan tar det flera veckor innan man lyckats få bort allt socker från handtag, kläder, kranar, speglar och kattungar. Och då är det ju dags att börja om igen.

Skulle jag rekommendera sockring åt andra? Absolut, om denne är min exman.

Kort och ytligt om månggifte

Peppe, som välsignar Dubai med sin närvaro, har ett par gånger lyft fram månggifte, vilket är superspännande. Månggifte framhålls ju ibland som überpatriarkalt kvinnoförtryck, men det är i ärlighetens namn duktigt rasistiskt att påstå det. Det finns absolut ingenting som garanterar kvinnor mer frihet för att de är gifta med bara en man så länge det saknas en grundläggande respekt för kvinnors rättigheter. Tvärtom kan kvinnor finna stöd i andra fruar, de kan dela bördor och bekymmer och de behöver inte leva med någon press på att vara den perfekta hustrun för att det skulle vara den största skymfen i världen om man misskött sina hustruliga plikter och mannen söker någon ny.

Visst finns det ju en fundamental orättvisa i att månggifte alltid rör en man och många kvinnor, men personligen skulle jag inte vilja ha fler än en man. En räcker mer än väl, trots att han inte är hemma särskilt ofta. Och jag vill inte lägga ord i hans mun, men jag har på känn att han inte vill ha fler fruar än mig heller. Inte för att jag är perfekt eller så, utan för att jag är rätt jobbig.

On the road again – ett inlägg om ensamhet

Jag tänker ofta på den där myten om att kvinnor gifter sig uppåt; att kvinnor bara vill ha framgångsrika män. För jag kan se hur det verkar som det. Ofta så är mannen i förhållandet längre kommen i sin karriär än kvinnan. Det har föreslagits att det bland annat beror på att mannen ofta är lite äldre, och det är klart att det ligger sanning i det. Men så är det hela rumban med familj och barn, med glastak och könsstereotypa förväntningar och jag har fått höra så många gånger att det är kvinnornas eget val som gör att männen är mer framgångsrika. Att det är kvinnornas val att ha framgångsrika män för att framgångsrika män är allt kvinnor vill ha.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: sådana påståenden är kvalificerat skitsnack. Om vi för den här gången inte gräver ner oss i orsakerna till skillnaderna och istället bara fokuserar på myten om vad kvinnor vill ha, ok? Och jag gör mig inte nu till representant för något sorts kvinnokollektiv utan talar bara för mig själv men att ha en framgångsrik man är jävligt ensamt.

Vi har förstås den där åldersskillnaden, fyra år för att vara exakt, och dessutom en skillnad i karriärval som gör att hans föreläsningar är värda typ 450 euro och jag blir uppriktigt tacksam om någon bjuder på kaffe. Men sedan blev det ju så att jag tog ut all föräldraledighet och var hemma i nästan fyra år med barnen vilket inte alldeles oväntat leder till att jag också vabbar oftare. Han har kunnat bygga karriär på ett sätt som jag inte har kunnat och i takt med att hans karriär har tagit fart har hans betydelse inom företaget ökat. Han är inte utbytbar på sin arbetsplats. Det finns ingen annan som kan sköta hans jobb och hans jobb kan inte vänta. Och även om det har blivit pinsamt uppenbart att det inte är någon annan som skriver min avhandling om jag inte gör det, så är medeltida brev i allmänhet inte av sådan karaktär att de inte lika gärna kan läsas lite senare. Jag är helt enkelt mer flexibel än vad han är.

Han hann knappt landa från Bali, och verkligen inte sova av sig jetlagen, förrän han åkte på arbetsresa. Vi fick några kvällar efter att barnen äntligen somnat då jag tittade på TV och han snarkade på min axel, dödstrött av långa arbetsdagar och för korta nätter i fel tidszon. Sedan packade han sin väska och åkte lördag eftermiddag iväg igen. Jag blev, som vanligt, ensam kvar och försökte att inte visa hur ledsen jag var över att se honom åka. Det är ju inte hans fel. Det är bara så det är. Han är orsaken till min ensamhet men är lika oförmögen att bryta den som jag är.

Och den här ensamheten är destruktiv och kvävande. Jag sköter barnen, huset, gården, djuren, mitt jobb och det går. Jag klarar det. Det är inte det som är problemet. Problemet är att jag saknar honom. Jag saknar honom så att det gör ont. Inte för att jag vill ha städhjälp (då är han ändå inte rätt person att ringa, om vi säger så) eller hjälp med barnen utan för att jag vill ha den man jag trots allt fortfarande, efter 10 år tillsammans, är väldigt kär i. Jag är ju gift med just honom för att jag vill ha just honom. Att vara påtvingat ensam är ingen dans på rosor. Det är riktigt, riktigt tungt. Det är så mycket saker som jag vill berätta för honom, dela med honom, visa, ventilera och få stöd i.

Men en framgångsrik man behövs av många fler än av bara hans hustru. Sådana som har betydligt mindre förståelse för att behöva vänta. Det är ingens fel, det är bara så det är.

Hade jag fått välja hade jag hellre valt lite mindre framgång och lite mer tid och jag tror att många kvinnor som finner sig själva ensamma i ett förhållande med en framgångsrik man tänker samma sak. Det där med framgång och status är inte viktigt för mig. Han är viktig för mig. Han. Det var bara det jag ville säga.

20141116-102643.jpg