Kulturkrockar

Ett långt och grinigt inlägg om sjukvården

Nu tänker jag klaga. Jättemycket. Så ni som vill ha en trevlig blogg med myspys kan skrolla ner till bilden på kaninungarna. Ok? Ok.

Som ni vet har jag ju äntligen börjat gå hos en fyiosterapeut för att få hjälp med mitt värdelösa bäcken. Det har varit en gudagåva att få gå dit och det har hjälpt med inte bara ryggont utan huvudvärk och allt möjligt.

Men ja. Det tog ju ganska många år innan jag gick dit. Min krokiga svanskota hade jag gått med i ett par år. Avklippta bäckenbottenmuskler i närmare 14 år. Och sånt lagar sig liksom inte bara så där. Det tar tid. Och det gör ont.

Hur som helst.

För två veckor sedan var jag där igen. Hon gjorde i princip samma behandlingar som tidigare och lättade bland annat på den där muskeln vad den nu heter inne i höften, som gör att man kan rotera benet. Det är första gången behandligen har gjort så ont att jag inte klarade smärtan och vi var tvungna att pausa och låtsas vara på en lycklig, harmonisk plats. Och när jag efter behandlingen reste mig upp var inte vänsterbenet med mig längre. Det positiva var att vänsterbenet för första gången på jag vet inte hur många år inte gjorde ont. Det negativa var att jag heller inte kunde röra det. Det liksom bara var där. Avslappnat och nöjt. Men inte i kontakt med mig när jag försökte lyfta det.

Nu är inte jag den sortens doktor men jag fattar ju också att det inte är helt optimalt.

Så jag fick bli kvar på fysioterapeutens mottagning ett tag. Dels för att vi båda blev rätt skraja. Dels för att man inte kör någonstans i en manuellt växlad bil när ens vänsterfot inte går att lyfta. Efter ett tag hade jag tillräckligt med kontakt med foten i vissa vinklar för att kunna köra. Om jag lutade mig lite framåt. Och rörde höger fot samtidigt.

På kvällen kom känseln tillbaka lite och jag kunde röra benet så pass mycket att jag kunde gå. Nästan hela tiden.

På måndagen ringde jag till lokala hälsostationen för att be en läkare titta på det. Det kändes som att det kunde vara dags. Eftersom vi har en superbra hälsostation trollade de fram en tid till mig på torsdagen. Läkaren påpekade redan när jag kom dit att det säkert inte fanns mycket hon kunde göra för mig nu på en jourtid, utan att det säkert var ett problem som skulle kräva en längre behandlingsplan. Det höll jag helt med om. Men så gjorde hon en massa test som mitt ben inte klarade av och blev orolig. Efter att hon hade konsulterat kirurgen på Borgå sjukhus fick jag order att åka direkt dit. Symptomen är alltför lika cauda equina och då är det lite bråttom. Trots att jag inte kände mig särskilt orolig för just det åkte jag in. Något rejält fel i nedre delen av ryggen måste det oavsett vara och jag behövde ju fortfarande få saken utredd.

På Borgå sjukhus var det i vanlig ordning kö och väntan. Efter kanske en timme kom en läkarkandidat för att undersöka mig. Hon pratade bara finska. Jag förklarade så gott jag kunde men det var kanske inte med alla nyanser man hade kunnat önska. En sköterska kom in och gjorde ett ultraljud av min urinblåsa för att se till att jag kunde tömma den ordentligt. Läkarkandidaten gjorde sedan exakt samma undersökningar som läkaren på hälsostationen hade gjort två timmar tidigare, fast med betydligt sämre precision. Sedan konsulterade hon kirurgen. Och när hon kom tillbaka menade hon att det knappast är cauda equina och att jag kan åka hem.

Jag frågade om de inte skulle göra några fler undersökningar. En MRI för att kontrollera kotorna i ländryggen? Hitta problemet som gör att jag inte kan röra mitt ben normalt och ibland inte alls? Utreda varför jag har tappat känseln i delar av benet och nedre delen av ryggen?

Nej. Det är en jourmottagning. De skulle bara undersöka om det var cauda. Det är det inte. Förmodligen. Enligt läkarkandidaten. Om några väldigt allvarliga symptom uppstår måste jag åka akut in till sjukhuset. ”Som till exempel vad då?” undrade jag försynt. ”Som att du tappar känseln i benet eller att det slutar fungera” svarade hon. ”Precis som i fredags?” frågade jag. Ja. Just så.

Tack för fucking ingenting.

Så jag skickades hem med exakt samma problem för vilket jag sökt läkare fem timmar tidigare, utan att veta något mer om vad det kan vara, vad man ska göra åt det, hur jag ska vara för att det inte ska bli värre, vad det kan bero på. Jag vet bara att det sannolikt inte är ett mycket allvarligt tillstånd som jag inte heller trodde att det var. När jag verkade lite missnöjd bokade de en tid till en fysiater åt mig. Den är i slutet av augusti. Tills dess kan jag få opioider för smärtan.

I dag kom räkningarna. För besöket på hälsostationen ska jag betala 20 euro och 90 cent. För det remitterade besöket till sjukhuset samma dag ska jag betala 39 euro och 80 cent. Totalt ska jag alltså betala 60 euro och 70 cent och då blir jag lite grinig.

Varför ska jag betala för vård när saken inte blivit utredd? Varför ska jag betala för att följa en remiss till sjukhuset när det ju bara är fortsatt vård av samma sak? Och varför i hela helvete ska jag betala för specialistsjukvård som sjukhuset erbjuder om det är en läkarkandidat som gör undersökningarna och ingen specialist tittar på mig?

Vad betalar jag egentligen för?

Det är fint med skattesubventionerad sjukvård. Jag betalar gärna skatter. Men jag vill också ha sjukvård när jag behöver det. Jag ska nu betala över 60 e för att ha kastat bort en jävla massa tid. Inte bara min tid, dessutom, utan sjukvårdspersonalens tid också. Dubbla undersökningar för samma sak som inte är den sak jag sökt för. På något vis hade jag kanske kunnat förstå att man skulle upprepa undersökningen om det vore någon med högre utbildning, större expertis, som gjorde om den. Så var det inte. Det är inte konstigt att det blir långa köer när man sköter det så här.

Och mina problem är fortfarande kvar. Det är däremot inte mina pengar. 60 euro är mycket.

Kaninungar. Phew.
Kulturkrockar

Åldern

Få saker erbjuder en lika brutal konfrontation med ens eget åldrande som att gå och handla med tonårsflickor. Medan de förtjust viner runt och provar kläder står jag handfallen och konstaterar att det förvisso är ganska exakt samma mode som när jag var ”i den åldern”, så att säga, men att jag numer inte vet hur ens hälften av plaggen förväntas användas. Scarf? Nej, topp. Nattlinne? Nej, finklänning. Hårband? Nej, tröja.

Och det som populärt kallas för mom jeans (dafuq?) är inte någonting som passar på mammor sedan nej.

Skilsmässor · Vardagslivet

Min födelsedag

Varning för ytterligare ett bittertantinlägg. Ok? Ok.

Jag fyllde år igår. Jag har inte känt sådan ångest inför en bemärkelsedag sedan mors dag. Det känns fel att fira. Inte för att det inte skulle vara en jävla bedrift att man överlevt ytterligare ett år för härrimingud att man får kämpa för det ibland.

Jag är bara så hjärtinnerligt satans trött på att fira mig själv, liksom. Klart att man ska uppskatta sig själv och att alla anledningar att fira är bra anledningar och så vidare blah blah. Men det har under väldigt många år varit bara jag som har ordnat alla sorters firande – även dem där det är jag som ska firas. Och jag orkar helt enkelt inte försöka längre, för jag blir bara besviken. Min födelsedag innebär att leka tacksam för vad jag inte vill ha och att göra avkall på mig själv för att skapa god stämning. I takt med att ångesten lade sig tätare runt mig inför födelsedagens annalkande önskade jag mer och mer att det skulle vara över. Att ingen skulle komma ihåg så att jag inte skulle behöva låtsas att allt är bra när det inte känns som att det är bra.

När det inte känns som att jag är värd firandet och jag fanimej inte tänker försöka bända och bryta mig själv in i värdigheten.

Såatteh. Inte på det viset helt lyckat kanske.

A gav mig en bok som vetenskapligt ska bevisa himmelrikets och därmed säkerligen också Guds existens, som om det fortfarande var aktuellt för min del, och ångesten stockar sig i halsen. Till hans försvar var han uppriktig i sitt försök och det kom en ros som Gabriel, till sin egen stora förtjustning, hade hjälpt till att välja också. Sedan ska det väl tilläggas att en synnerligen uppmärksam och omtänksam Pojkvän hade ordnat en jättefin present jag verkligen behövde, och att den dessutom kom med världens kanske sötaste glittriga grattiskort med en kanin på – ett sånt där som andra kanske skulle tro att jag är för gammal för. Så rakt upp min allé att jag nästan lyckades skaka av mig ångesten. Är det så det ska kännas att bli firad? Att bli sedd?

Och Tilda. Fina, älskade Tilda bakade en kladdkaka bättre än någon jag någonsin gjort och dekorerade den själv. Dessutom är det bisarrt många människor som faktiskt har tagit sig tiden att gratulera via Facebook eller andra meddelanden. Jag vet att det är enkelt gjort, men ändå. Det gjorde mig riktigt rörd att läsa igenom, även om jag inte klarade av att göra det igår. Så jag skriver inte det här för att samla gratulationer, utan för att någon kanske känner igen sig och finner någon sorts tröst i att inte vara ensam. Det vet jag iallafall att jag skulle ha gjort. Grattis till oss. Vi överlevde ett år till.

Vardagslivet

Varför mitt hår är ganska rött

Jag brukar alltid boka följande tid hos frissan när jag är där eftersom jag vet att jag glömmer bort det annars, så nu gick jag liksom mest och väntade på att det skulle bli dags för uppfräschning. Men dagen kom inte och med stigande oro gick jag igenom min kalender. Ingen bokad tid.

Så jag tittade förbi hos frissan för att kontrollera vilken tid det var. Även hon mindes att vi i vanlig ordning hade bokat en tid. Även hennes kalender var dock tom. Eller ja. Egentligen var den ju överfull. Bara inte med någon tid till mig.

”Du kan ju nog fixa till utväxten själv”, sa hon lite tröstande efter att ha konstaterat att hennes första lediga tid var två månader in i den dåvarande framtiden. ”Det är inte så svårt.”

Och jag har ju färgat håret själv förr liksom. Fast det var i tonåren. Så jävla svårt kan det ju inte vara!

Det är lite oklart om det är så att jag har högre standard på hur mitt färgade hår ska se ut än vad Charlotte 14 år hade, eller om Charlotte 14 år hade en talang Charlotte lite fler år alldeles uppenbart saknar. Badrummet såg ut som om någon utfört ritualmord. Min nacke, panna och vänster öra såg ut som om de i så fall deltagit. ”Torka omedelbart med fuktig trasa om det kommer på huden” betyder visst omedelbart och inte ”när du gjort färdigt sektionen du håller på med”. (Jo, jag delade in håret i sektioner, man har väl sett på Brad Mondo herregud!)

Först försökte jag att bara liksom förbättra utväxten. Även med en synnerligen generös tolkning av ordet förbättra var det dock inte vad jag gjorde. Så jag köpte ett par lådor färg till för har man redan fuckat något kan man lika gärna göra det ordentligt. Visdomsord.

Försök nummer två hade eventuellt gynnats av att jag läst instruktionerna tillräckligt noggrant för att blanda blekningsmedlet i developermedlet, men det förblir en gissning. Slitet blev det iallafall, så någon sorts gift måste det ha varit i de flaskor jag faktiskt använde. Ja, och rött är det. Väldigt rött. Och topparna är blonda.

Det är, utan konkurrens, den mest ojämna färgning jag någonsin sett. Nyanserna är… en smula märkliga, och det bruna i mitt hår passar precis lika bra ihop med den orangeröda färgen som brunt och orangerött brukar passa. Det finns avgjort en hel vetenskap kring det här med färger – både beträffande teknik och skalor – som jag inte behärskar. Alls.

Men det känns också väldigt hemtamt. Jag tittar mig i spegeln och tänker att jaha, nu bidde det så här då. Och mitt hår är lika märkligt missanpassat och rebelliskt som jag är. Ganska slitet, men färgglatt. Så att säga.

Vardagslivet

Tant

Ibland känns det som om jag har blivit för gammal för att ha en blogg eftersom jag inte skriver om saker som jag brukade skriva om bara för att de inte känns stora nog. Som att jag har fysioterapi för min stackars ländrygg och svanskota imorgon och har våndats hela dagen över vilka trosor som säger att jag är ren och fräsch med en lagom balans av tant och slampa. Helst mer tant.

Anyways. Ni vet hur det är.

(skrattar också lite nu åt att skriva om saker som är stora nog och mina trosor)

(är säkert inte för gammal då)

Vardagslivet

Trendig

Jag har varit trendig ganska exakt två gånger i mitt liv. Den första var år 2005 när jag och ungefär alla kändisar var gravida. Den andra är nu, när någon influencer på Tiktok bestämt att mörka påsar under ögonen är inne.

Nyhetsplock

Tyst.

Jag ska snart släppa det här ämnet, men alltså jag bara måste säga en snabb sak om de här #blacklivesmatter demonstrationerna. I en grupp jag är med i på Facebook dök det nämligen upp ett inlägg där en (vit) person började ondgöra sig över att här lever vi mitt i en pandemi och så måste folk hålla på och demonstrera och smittrisk och bla bla. Hen får medhåll från flera håll där man menar att det är oansvarigt och att folk har för mycket fritid. Visst, man stöder i princip kampen – men man borde inte skapa folksamlingar nu.

Det är ju jävligt lätt att ha den inställningen när man inte dagligen lever med strukturell rasism. När man inte har ett namn som gör att man aldrig blir kallad på en jobbintervju och aldrig får ett förstahandskontrakt på en lägenhet, eller när man har ett ansikte som gör att folk spottar på en och ropar saker efter ens barn. Det finns också en viss ironi i att vita nu ojar sig över smittrisken och de äldres skörhet samtidigt som dödligheten i coronaviruset har visat sig ha så tätt samband med hudfärg.

Klart att man får tycka att det är en dum idé att samlas nu, att man hellre visar sitt stöd digitalt och att man tycker att det räcker. Det är en helt normal åsikt. Men just nu behöver man inte vädra den. Just nu skulle man bara kunna tänka den för sig själv och gå vidare med sitt liv. För det är så oerhört grisigt att säga till dem som lever under förtryck hur de ska få och inte få protestera mot förtrycket. Det finns inget rätt sätt att protestera. Det är vår tur att vara tysta nu.

Vardagslivet

Tvilling

Var på sonens utvecklingssamtal på skolan, tillsammans med exet. Insåg till min förfäran att vi färgmatchade varandra. Inte lite, utan på fucking nyansnivå. Senapsgul tröja, kombinerat med rostrött och svart på byxor och jacka.

Vi måste börja ringa varandra och kontrollera sånt här innan vi dyker upp på samma ställe som några Olsen-tvillingar.

Vardagslivet

Att spänna pappväggar – ett hatkärleksförhållande

Det är nu sex dagar sedan jag började på det här inlägget. Tiden rinner verkligen iväg, även om man inte har särskilt roligt.

Hur som haver.

Jag har inga ambitioner att liksom idka bokstavstrogen byggnadsvård eller så, men alla väggar utom i tvättrummet (som också varit typ dusch/bastu) där väggarna är gjutna och i Tildas rum som har spånskivor är pappspända. Det har fördelen att det var väldigt enkelt att riva ner och att stockarna bakom är sanslöst välbevarade och fina. Sedan var slut på fördelar.

Eftersom jag är rätt schysst på att tapetsera så trodde jag på alla byggnadsvårdare som bestämt hävdar att det är både billigt och relativt enkelt att spänna papp. Jävligt relativt, skulle jag vilja säga. Jag hade läst på tillräckligt mycket för att veta att det fanns många olika sätt, men att grundprincipen var att få pappen lagom fuktig och sedan spika fast den med massor av nubb. Eftersom även de lärde tvistade om detaljerna tänkte jag att det var bäst att bara köra på. Learning by doing och trial and error, typ.

Det första försöket var tveklöst för blött, för med ett ljudligt SLÖRP försvann våden minus en kvadratdecimeter runt nubben ner i en hög på golvet. Tre försök till hade mycket snarlika resultat, varefter våden dramatiskt vek sig och ritschade i ett förvånansvärt prydligt sicksackmönster ungefär vid mitten. Inte ens jag kände att det var värt att försöka rädda den.

Till mitt försvar ska jag säga att jag har börjat lära mig, nu sisådär en 30 kvadratmeter pappspänd vägg senare. Därför tänkte jag dela med mig av mina dyrköpta lärdomar.

* Pappspänning är ett billigt alternativ förutsatt att man lär sig ganska fort eftersom det går åt groteska mängder papp per våd och en rulle kostar från 88 e uppåt.
* Jag var lite mesig med mängden nubb, på grund av att jag just spenderat två veckor på att dra ut (jämt avrundat nedåt) hundra miljarder nubb ur väggarna och helst inte ville slå i för många om jag skulle behöva göra om. Men pappspänning är vinna eller försvinna. Snåla inte på nubb.
* Möjligen har jag överskattat mina tapetserartalanger, men de hjälpte mig inte ett skit när det gällde pappspänning. Däremot har åratal av hantering av barnens dyngsura men ack så dyrbara vattenfärgskonstverk äntligen betalat sig. Jag kan lyfta blött papper jag.
* Tapeter som inte är riktigt raka kan man dra i lite lätt. Det kan man inte med papp. Faktum är att den där spänningen som ska göras sker automagiskt när pappen torkar och inte är något man själv gör. Dra inte i pappen.

* Listen runt kanterna kan man antingen köpa för en inte alldeles billig summa i en sjukt behändig rulle, eller knåpa ihop själv av lite papp. Den är till för att förstärka pappen, så inte nubben har sönder den. Sätter man den för nära kanten ser det ut som om man var full när man slog upp den när den torkat.

* Som någon sa är det helt ok att väggarna ser ut som hela havet stormar när de är blöta, för de när de torkar så blir de faktiskt på något märkligt vis raka. Om man inte har veck. Veck blir kvar.

Blöt.

Torr.

* Ett tips jag läste var att inte spika ena långsidan eftersom den ska ligga ungefär 10 cm omlott med nästa våd. Eftersom jag testade kan jag säga att det endast gäller om man under samma arbetspass tänker sätta nästa våd och inte bara prova en för att se om man gjort rätt. Någon annan sa att man kunde nubba långsidan glest, men samma sak gäller ändå – den får inte torka utan måste täckas med nästa våd direkt. Allt som inte är minutiöst nubbat när det torkar kommer att bli skit.

* Ett annat tips som jag läste var att börja ovanför fönstren och jag förstod inte riktigt vitsen, utan började (i enlighet med ett annat tips) vid ett hörn ”precis som när man tapetserar”. I efterhand antar jag att tipsaren menade att man skulle göra de mindre bitarna ovanför varje fönster först, och sedan köra de större bitarna med början vid ett hörn eller whatever. Oavsett hur stor biten är ska den ju nämligen kantas av satans med nubb. Att försöka undvika att göra små bitar är därför helt klart att rekommendera.

Här kommer det sedan panel och köksskåp. Vackert är det inte.

* Den kanske allra viktigaste lärdomen jag tar med mig är att jag aldrig någonsin kommer att spänna papptak. Visst, det är härligt med gammalt hantverk och jodå, det är bra för väggarna och autentiskt och fan och hans moster, men det är också ett nedra pusslande och tusen grader varmt eftersom man inte får vädra för att pappen kan torka för fort.

Svettigt.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Barns lekar och städning

Ok. Det är nu som jag visar hur gammal och gnällig jag har blivit, men så här. Vi hade gäster igår, ev av A:s syriska kompisar med fru och två små döttrar. Det var jättetrevligt på alla sätt och vis, men jag kan ju inte låta bli att fundera över kulturskillnader – särskilt vad gäller barnen. Deras barn är väldigt unga (5 och 3 år) och har bara varit i några månader utan krig, så man kan knappast förvänta sig att liksom är som vanligt.

Men en sådan sak som att städa undan efter sig. Även för treåringen var det helt självklart att plocka upp papper hon tappat och slänga det i sopen. Och när de fick tag i Tildas Barbielåda (eftersom jag ställde fram den på golvet till dem…) tömde de förstås hela innehållet och lektelektelekte, men när de åkte igen var precis allt städat. Faktum är att huset var i precis lika prima skicka när gästerna gick som när de kom. Det gick också jättebra för oss vuxna att sitta och prata medan barnen pysslade med annat, eftersom det inte fanns någon förväntan från barnen att minst en vuxen skulle sitta på golvet och kränga högklackade skor på stela Barbiefötter.

Och jag antar att typ alla generationer känner likadant, men jag tror att vår generation (alltså vi som är i trettioårsåldern nu) är den sista svenska generationen som blivit uppfostrad på det viset. Självgående lekar som vuxna inte måste varken konstant övervaka för att driva framåt eller delta i. Städning efter lek. Det här är något jag tänker bli bättre på.

Kanske det bara är jag som inte har varit tillräckligt uppmärksam på mina egna barn och deras vänner, men städningen efter leken görs inte, eller åtminstone inte som en del av lekandet. Städningen hamnar på den stackare vars saker det är man använt som som följaktligen är den enda som av något sorts tvång faktiskt måste städa undan. Det finns inget självklart i att man hjälps åt att städa undan det som man gemensamt dragit fram.

Och seriöst, what’s up med det här att vuxna måste vara med i barnens lekar, huh? Barn ska väl för i hela friden kunna leka själva! Här kan jag väl egentligen bara tala för mig själv, men jag tror att jag har spenderat alldeles för mycket tid med mina barn, som deras lekkamrat. Jag har varit för tillgänglig. Och vuxna styr ofta lekarna på ett sätt som inte är riktigt bra, tror jag. Vi försöker vara för pedagogiska. Leka ”rätt”.

Sånt satt jag och tänkte på igår. Det, och sedan det faktum att jag har blivit väldigt, väldigt bra på att sitta tyst riktigt länge. Ni som har träffat mig skulle kanske inte tro det, men alla dessa år i början av min tid i Finland när jag inte förstod ett jota av vad folk pratade om har härdat mig. En lång middag med nästan uteslutande arabiska är därför inga problem alls. Jag kan rent av tycka att det är jättehärligt att sitta i vårt kök, med tända ljus, god mat och ett gäng syrier som håller på att bygga sig en ny tillvaro som får vara sig själva, skratta, prata och umgås på sitt språk.