Snippbarn, snoppbarn och henar

Jag grubblar väldigt mycket på hur man ska prata med barnen om genusfrågor. Alltså, jag menar inte att jag någonsin haft för avsikt att sätta mig ner med dem och liksom tala allvar om genus och sånt. Nej, snarare handlar det om hur man i vardagligt tal anpassar sitt språk till en mindre stereotyp syn på genus. Hur man talar med sina barn (och andra) med öppenhet för att kön inte är avgörande för en persons identitet. Det kan vara en så enkel sak som att inte förutsätta att någon med ett visst yrke måste ha ett visst kön (undvika typ: ”vi får se vad läkaren säger när vi pratar med honom”) eller att inte ta för givet att någon som ser ut på ett visst sätt har ett visst kön (”ser du pojken i blått där?”). De här sakerna tror jag nämligen är jätteviktiga för hur barn uppfattar vad som är normalt i sin omgivning.

Och barn är liksom tillverkade för att skapa synnerligen avancerade system av små bitar information. Det är så barn lär sig hur världen fungerar. Låt mig ta ett exempel.

Vi har flera bekanta där kvinnan i familjen kommer från Sverige och mannen är från Finland. När Vilho var liten tog han för givet att flickor pratar svenska och pojkar pratar finska. Det var liksom, enligt honom, en av de där naturliga skillnaderna mellan könen. Barn gör sådana system av allt de ser, hör, uppfattar runt omkring sig. De drar sina egna slutsatser, så att säga. Att därför vara försiktig med hur ens eget förhållningssätt till omgivningen påverkar barnens systemskapande är, tycker jag, en mycket bra idé.

Innan jag fortsätter skulle jag vilja lyfta fram två för det följande grundläggande saker:

1: Alltför många behandlar barn som om de vore idioter. Barn har ett fullkomligt otroligt sätt att ta till sig upplevelser. Det ser inte likadant ut som vuxnas, för referensramarna är inte desamma och därför kan det ibland verka som om barn agerar i oförstånd. Det är inte oförstånd. Det är ett annat sorts förstånd. Barns förmåga till komplex tankeverksamhet ska inte underskattas.

2: Jag tror inte att det finns ett enda rätt sätt att förhålla sig till genus inför sina barn på.

Med det sagt skulle jag vilja ta upp det här med benämningar. Då och då hör jag folk som säger snippbarn eller snoppbarn istället för flickor eller pojkar och jag måste i ärlighetens namn erkänna att jag inte riktigt förstår vitsen. För mig är nämligen inte ”flicka” mer kategoriserande än snippbarn, utan snarare i så fall en synonym. Hela vitsen med genusmedvetenheten och ifrågasättandet av normer är ju att ”flicka” och ”pojke” inte är mer än indikationer på biologiskt kön. Att vara en flicka betyder inget annat än att man föddes med snippa. Det säger ju inget om vem man är som person.

Ja, och kalla mig inskränkt och gammalmodig nu, men jag skulle inte vara bekväm med att kalla mina barn könsord. De är inte snipp- och snoppbarn. Jag vill inte bli kallad snippmänniska. Och ingen ska bli kallad kukhuvud heller.

Förutom att jag är pryd nog att inte uppskatta nyskapade könsord som kategorier indikerar snippbarn och snoppbarn att det bara finns två fysiskt möjliga alternativ. Självklart kan man argumentera för att termerna flicka och pojke har samma polariserande effekt, men jag tycker att det finns en liten men betydande skillnad. Snippor och snoppar handlar om fysiska attribut och är mycket svåra att ändra. Flicka och pojke är en avledning ur dessa fysiska attribut – ett samhällets benämning tagen ett steg ifrån fysikaliteter. De är inte definitiva kategorier, inte benämningar skrivna i sten. De är samhällets första försök att dela in (vilket man förstås, i sig, kan ha befogad kritik mot). För mig är flicka och pojke flytande kategorier, som förvisso talar om kön men som också indikerar att det är en benämning uppkommen utifrån – inte inifrån individen själv.

Så har jag också förklarat det för barnen när de har funderat på vad som skiljer pojkar och flickor åt. Jag berättar att pojkar kallar man dem som föds med snoppar och flickor kallar man dem som föds med snippor. Jag berättar om att det finns dem som kanske föddes med en snopp men som sedan, när den blev äldre, ändå inte kände sig som pojke och istället ville vara flicka och att den kan få en snippa och att det är så det blir ibland. Och barnen accepterar det här som att det vore det mest självklara i världen, för att det ÄR det mest självklara i världen.

Jag blir beklämd när en del så starkt vill ta avstånd från begreppen pojke och flicka, särskilt om det görs med motiveringen att begreppen står för stereotyper och förutfattade meningar och man sedan väljer att säga snopp- eller snippbarn. Vill man undvika att omgivningen ska få förutfattade meningar om ens barn (och barnets föräldrar) är det nog nämligen betydligt tryggare att köra på pojke eller flicka. Dessutom ser jag inte varför det behövs nya begrepp för ”pojke” och ”flicka” när dessa reda är så långt ifrån de begrepp de har varit. De omformas ständigt, lever med den kulturella kontexten – blir vad vi gör dem till. Att ta tydligt avstånd från dem gör också, oavsett hur goda intentioner man har, att man distanserar sig och sitt barn även från sådana man egentligen skulle ha hållit med i sak. Det vill säga; det är säkert svårt att tala med sitt barn om pojkar och flickor som snoppbarn och snippbarn utan att det låter som att det är fel att säga pojke och flicka. Och tycker man på riktigt att det är fel att säga pojke och flicka, ja, då har vi nog en helt annan diskussion.

Vad jag försöker säga här är bara att jag inte tycker att man behöver vara rädd för att använda begrepp som pojke och flicka utan att det rent av finns fördelar med begreppen. Den största fördelen är tvivelsutan att alla vet att det också finns dem som är varken pojke eller flicka. Nej, det vi behöver jobba mer med, tycker jag, är att fortsätta försöka förändra omvärldens inställning till pojkar, till flickor, och framförallt till dem som inte känner sig bekväma i någon av benämningarna. I det är den nya generationen genusmedvetna ungar guld värd.