Etikettarkiv | Man är ju inte rasist men…

En liten antirasistisk rättning på väg mot systemkollapsen

Den här bilden dök upp i mitt flöde:

Och som vän av ordning vill jag förstås vara behjälplig och rätta till några beklagliga missförstånd. Det ska tilläggas att jag inte är riktigt säker på vem ”vi” är, så brasklapp på det.

1: Disney klippte bort figurer ur Kalle Anka, på ungefär samma sätt som Disney klippte in figurer i Kalle Anka. Varje år blir det ju nya (reklam)hälsningar från den senaste filmen. (Om ”vi” är bolaget Disney kan man bortse från den här rättningen!) Tilltaget var globalt och någonting som Disney själva initierade, och ingenting som kränkta PK-svenskar eller ens feminazister startat.

2: Tintin plockades inte bort från Kulturhusets hyllor – böckerna flyttades från ett av Kulturhusets bibliotek (Tiotretton) och fanns hela tiden kvar i Kulturhuset.

3: Tja, alltså. Kyrkan firar ju jul. Det är ju, den hedniska grunden till trots, en ganska viktig högtid för kristenheten på grund av Jesus och det där. Och i vanlig ordning är alla förstås välkomna till kyrkan för att fira julen där. Julottan är och förblir en av de mässor som drar mest folk.

4: Kanske är jag gammal. Kanske jag inte riktigt förstår vad som menas med ”de senaste åren”. Men när JAG var barn så fanns det banne mig inga pepparkaksgubbar i lussetågen. Det gör det däremot nu för tiden. Vänners ungar var pepparkaksgubbar så sent som förra julen. Igen alltså, brasklapp för vem ”vi” är.

5: ”Bannlysa” är ju ett ganska starkt ord och jag är inte säker på exakt vad ”vi” menar med ordet i den här kontexten. Om ”vi” menar att nationalsången är ”bannlyst” i bemärkelsen ”fullt tillåten” är det korrekt.

6: Angående Nogger Black, Fazers lakrits och chokladbollar hörrni. Det står ju fritt fram för vem som helst att låta bli att äta dem – att bojkotta företagen som produktutvecklar. Gör det om ni vill. Personligen är jag mest kränkt över att priset på Piggelin har stigit helt överjävligt.

4 spänn för en Piggelin. Det var tider det!

Däremot vet jag inte vilka ”vi” är som har låtit Nogger orsaka hysteri. Jag kommer liksom inte ifrån känslan att det är samma ”vi” som var mest hysteriska då, som de ”vi” som nu beklagar sig över uppståndelsen. Dessutom har jag väldigt svårt att se hur detta ”vi” samtidigt är produktutvecklare på det finländska företaget Fazer. Lakritsen är förresten inte det enda omslaget som förnyats. Se bara på hur det över 100-åriga varumärket Pihlaja formligen förstörts!

pihlaja

Men ärligt, jag kan förstå om folk känner sig kränkta när företag byter förpackning och produktutvecklar. Jag, liksom ”vi”, är i princip för att allting ska förbli som det alltid har varit. Problemet är mest att verkligheten inte fungerar på det viset. Världen förändras och priset på Piggelin fortsätter att stiga.

Genom att sammanställa en lista som den ovan försöker skaparen och alla som glatt sprider den ge sken av att ”de senaste åren” på något vis skulle utmärka sig. Att vi blivit känsligare. Mer PK. Att åsiktskorridoren krymper. Genom att sammanställa en lista med av varandra oberoende, mer eller mindre fabricerade påståenden som svenskar i allmänhet inte har varit med och orsakat försöker man ge bilden att det har gått för långt. Det enda man kan hoppas på är ju att fler av dem som gillar den listan satsar på att fira jul i kyrkan och där får ta till sig Svenska kyrkans julevangelium.

äldre

Lite samarbete vore inte för mycket att önska

I dag läser jag Julias fina text om hur hon kom att engagera sig i de asylsökande. Hon halkade in på ett liknande bananskal som jag själv kom på en knapp vecka senare. Mycket i Julias text handlar om samarbete. Samarbete mellan oss som redan bor och verkar i det här landet för att göra det så humant som möjligt för de människor som kommer hit och söker hjälp. Och det ska tilläggas att polisen i Böle har jobbat många och långa kvällar för att de asylsökande ska kunna registreras och få sina processer startade så snabbt som möjligt. Det ska de ha all heder för.

Men så är det den här jävla byråkratiska sörjan som gör att det som skulle kunna vara ett relativt smidigt samarbete blir till att vi volontärer känns som en börda för polisen. För let’s face it, polisen och de finländska myndigheterna hade varit så fruktansvärt i pisset om det inte vore för volontärerna. Det är volontärerna, som med egna pengar och på sin egen fritid har stått i ur och skur utanför polishuset och på tågstationerna för att samla upp och hjälpa dem som ska registreras. Vi har sett till att hålla modet uppe på dem som väntat, inte bara i en utan i flera dagar på att ens få komma in på polisstationen för registreringen.

Som den där dagen det var strejk och inga bussar gick. Utanför polishuset fanns det säkert under dagen drygt 100 människor. Jag åkte dit en stund på kvällen. Köpte med mig mat att dela ut. Körde några av dem som hade registrerats vidare till de center de blivit anvisade. Jag skulle egentligen på födelsedagsfest, men jag skickade ett meddelande till mina vänner. ”Jag blir sen. Det här är viktigt.”

Och det är viktigt. Hur ska jag kunna sluta? Hur ska jag kunna säga till nästa familj att jag tyvärr har en fest som väntar. De måste gå. Som polisen sa till de somaliska kvinnor helt utan pengar som de skickade till Lahti (ca 50 km) en sen fredagkväll: ”Har de kunnat gå från Somalia till Böle kan de gå från Böle till Lahti”.

Egentligen är det helt sant. De hade säkert kunnat gå. Den trötta rädda mamman med sin sovande tvååring i famnen hade säkert kunnat gå de tre kilometer som ännu återstod. Den hålögde pappan som stadigt höll sin sjuåring i handen hade säkert kunnat gå. De har ju liksom inte gjort mycket annat de senaste månaderna.

Men det här handlar inte om huruvida de skulle kunna gå, utan om huruvida vi lever i ett sådant samhälle att vi tycker att det är rimligt att trötta människor på flykt ska kunna hitta genom Helsingfors virrvarr med en karta på ett främmande språk som enda vägledning. Om vi tycker att det är rimligt att människor som redan burit sina barn och sig själva i flera månader ska bära mer eller om vi är redo att lätta deras börda.

Det är vad det handlar om.

Så jag kör för det finns inget annat jag kan göra och jag kommer tillbaka dagen efter för hur skulle jag kunna låta bli. Dagen efter känner jag igen flera av människorna, särskilt de unga männen. De hann inte in dagen innan och var tvungna att komma tillbaka nästa dag. De har väntat sedan morgonen för de har inte rätt att göra något annat. De måste registreras. När klockan börjar närma sig 22 har de fortfarande inte fått komma in. De är trötta och kalla och framförallt frustrerade. En grupp på fyra har väntat utanför polishuset i två dagar. Tre av dem skickas till ett center, den fjärde till ett annat och de måste komma tillbaka nästa dag för att registreras men ingen kan garantera att de kommer in.

Så tar han fram sina sovsaker och lägger sig på det kalla golvet utanför polishuset. Jag försöker förklara för honom att han inte kan sova där. Han talar ingen engelska, men jag förstår när han räknar upp alla länder han har sovit i på senaste tiden. Det tionde landet är Finland. Han tittar mig i ögonen och säger ”no problem” och jag förstår honom så väl. För honom är det liksom det minsta problemet att behöva sova ute en natt till. Att inte få registrera sig och börja existera lagligt i landet är värre. Att de vänner han rest med från Bagdad ska skickas någon annanstans är värre.

Men vi får iväg honom och hans vänner till de center de blivit tilldelade och det värsta som händer utanför polishuset den kvällen är att soptunnorna börjar bli fulla. Tänk om vi inte varit där? Tänk om polisen i stället hade haft ett par dussin utsvultna asylsökande unga män som inte förstod vad polisen sa och som inte vill lyssna? Hur skulle en sådan kväll ha sett ut?

Jag förväntar mig ingen medalj. Ingen av oss som är där är på plats av någon annan anledning än att vi helt enkelt inte kan lämna dessa människor vind för våg. Det är inte ett sådant samhälle vi vill ha. Men vad man skulle kunna förvänta sig är lite samarbetsvilja från polisens sida. Lite ”vi uppskattar det arbete ni lägger ner”. Kanske ”vi ser vilken skillnad ni gör”.

De senaste dagarna är det betydligt färre asylsökande eftersom de flesta stoppas i Torneå, men det kommer fortfarande folk. Som det barn som väntat så länge i kylan utan att bli insläppt att hen inte längre gick att få kontakt med eller som de somaliska kvinnor som förväntades gå till Lahti en sen fredagskväll. En finsk kvinna har kört asylsökande från polisstationen till centren halva kvällen för polisen har börjat skicka folk till Vanda och det är glada 30 kilometer. Hon kommer tillbaka till polishuset. Utanför står en man som väntat på att få åka vidare i flera timmar. Kvinnan parkerar sin bil vid vägkanten. En polispatrull åker förbi och ser hennes bil. De backar upp till oss, vevar ner rutan och hojtar ”Är den där er, eller? Ni får inte stå där.” Kvinnan ber om ursäkt, hoppar i bilen och kör över till parkeringsplatserna på andra sidan vägen. Hon kliver ur bilen för att gå och möta den frusne mannen och säga att om han bara kommer med henne ska hon se till att få honom till värme och trygghet. Två poliser som står och röker utanför ingången avbryter. ”De där platserna är bara till för polisbilar, vet du. Du får inte parkera där.”

20151003-224823.jpgHär får vi inte parkera när vi plockar upp frusna, trötta människor. Ingen kan komma och säga att det inte skulle vara en principsak för det var knappast fullt.

Det är sådant jävla trams man skulle önska att vi kunde undvika.

Dagen efter lappar någon Röda korsets första-hjälps-buss som vi förvarar mat och varma kläder till de asylsökande i eftersom ett datatekniskt fel gjort ett kort uppehåll i parkeringsbetalning.

Tack för hjälpen.

Den gången det var värt att läsa kommentarerna för att Magnus förklarar finländares privilegium.

Peppe skrev ett mycket viktigt inlägg om hur FInland år 2015 helt enkelt bara inte får försöka göra TV med någon i blackface. Oavsett vad vita tycker om att någon annan vit målat ansiktet svart och leker afrikan så ÄR det rasistiskt och måste sluta. Nu.

Och under Peppes inlägg skrev hennes man, Magnus Silfenius-Öhman, följande geniala svar till alla dem som omedelbart kändes sig nödgade att försvara blackface:

”Det är så mycket inom antirasistiska debatter och inom anti-främlingsfientliga diskussioner som är svårt att förstå för den vanliga finländaren. ”Vem är rädd?”, ”Vem är okunnig?”, ”Vem har klagat?” och ”Varför beskylls jag?”. För att inte tala om ”Vad beskylls jag för?”.

I det monokulturella vacuum som Finland vuxit upp i så finns ingen naturlig invävd känsla, eller respekt, för människor med annan historia, kulturell bakgrund eller deras vädjan.

I Landet-bakom-stenen så har allting alltid varit ungefär så som det alltid har varit. Här har folk gnetat och stretat mot väder, vind, svenskar och ryssar. Och gnetandet har givit folket en uppfattning om att alla runt omkring dem har det bättre. Och den uppfattningen har byggt upp en frustration och ilska inom det finländska folket.

Några av de som uppfattas ha det bättre i Landet-bakom-stenen, är de människor som flytt ifrån död, lemlästning, tortyr och skräck. De uppfattas ha det alldeles för bra i sin trygghamn, i förhållande till det lidande som tidigare generationer av Finländare genomlidit.

Hur är detta möjligt?

Jo,
Detta är möjligt därför att finländaren har svårt att se annat än sitt eget gnetande och stretande mot väder, vind, svenskar och ryssar. Därför att andras kamp för livet aldrig kommer att jämställas med den kamp finländaren för.

Detta är möjligt därför att finländaren inte ser sin egen maktposition. Finländaren tror, i sitt själ, att hen svälter och att den mat som finns inte räcker att delas.

Mer konkret,
Finländaren är RÄDD för att förlora sin privilegierade position i Landet-bakom-stenen. Att tvingas dela.

Finländaren är OKUNNIG, därför att hen förstår inte att detta är ett omöjligt scenario. Hen har heller inte kunskap nog att möta andra kulturer mänskligt.

De som ”klagat” är minoriteter som känner sig kränkta och utpekade av en mob, och de har VÄDJAT i drygt 60 år nu, ungefär.

DU Beskylls därför att du vägrar lyfta blicken över ditt staket och ändra ditt verkliga beteende, till förmån för en mer human – och mer empatisk inriktad framtid. Något som skulle gynna ALLA finländare.

Du BESKYLLS för att agera rasistiskt, på grund av din okunskap. Du beskylls för att vara RÄDD för monster i garderoben. Du beskylls för att bete dig som ett barn, när 2015 är året då du borde ha vuxit upp.

Du älskar att peka på Sverige som ett exempel på hur dåligt det kan gå.
Sverige har på 30 år hjälp över en miljon människor från svält, krig och död, och att återförenas med familj, vänner och släkt. Dessförinnan hjälpte Sverige över sjuttiotusen Finländare som sökte skydd från 40-talets mörker.

Vad har du gjort de senaste 30 åren, förutom att försvara din rätt till att äta 75 kilo kött per år?”

Boom.

Jag har inget mer att tillägga.

Slentrianrasismen

Jag får ofta frågan om ifall jag tycker att det finns några skillnader mellan Finland och Sverige. Det finns förstås mängder, de flesta rätt obetydliga men så finns det sådana som verkligen sticker ut. Som när jag bläddrar igenom fredagens Hufvudstadsbladet och läser en filmrecension av en egentligen mycket bra recensent som den här gången har valt att formulera sig så här:

20150215-161700.jpg

Det här skulle aldrig flyga i Sverige. Aldrig. Och inte för att Sverige är så himla PK att man inte får skriva ut vad man tycker, utan för att folk i Sverige har funderat över begrepp som intersektionalitet och rasism så länge att man helt enkelt inte släpper igenom slentrianrasism av den här kalibern. Begreppen ”negroida rötter” och ”rasbarriärer” betyder nämligen ingenting om man inte anser att det finns en negroid ras som bär på något essentiellt avvikande. Begreppen får innebörd endast genom rasbiologiskt tänkande. Det här är viktigt. Det är alltså inte bara en fråga om att uttrycken är kränkande, de är också fullkomligt intetsägande.

Och jag känner inte recensenten personligen, men jag misstänker att hen inte menade något illa (vilket är anledningen till varför jag inte skriver ut namnet). Det borde dock, på Finlands största svenskspråkiga tidning, finnas tillräckligt många granskande ögon för att sådant här inte ska slinka igenom. Journalism borde också, kan man tycka, bedrivas i en sådan sorts miljö att den som är på väg att skriva negroida vadsomhelst stannar upp och ifrågasätter sitt ordval.

 

 

Kultur är det nya ras

Jag fick den här kommentaren:

”Du antyder att det skulle vara rasistiskt att påstå att somaliska analfabeter inte berikar Sverige särskilt mycket. Det är det inte, om man inte anser att det beror på deras hudfärg och genetiska ursprung. Jag har svårt att tänka mig att det kan bero på det, snarare på att de är just analfabeter och dessutom bär med sig en kultur som är stark, men mycket lågt utvecklad och dårlig [sic!] anpassad till ett modernt, nordeuropeiskt land.”

Alla vet att det är fult att vara rasist. Ingen vill vara rasist. Därför talar man om kulturer istället för raser. Men man måste inte ha läst särskilt mycket av 1930-talets litteratur eller den rasbiologiska forskningens resultat för att se att det är nästan identiska resonemang. Det rumsrena kultur används nästintill som synonymt med det förhatliga ras. Nyckeln ligger i värderingen av olika kulturer gentemot varandra och tanken om att kulturer – vilka är knutna till nationen – kan vara olika långt komna i utvecklingen. I toppen av utvecklingen ligger nästan alltid de västeuropeiska länderna vilka, inte alldeles oväntat, också låg i topp inom rasbiologins hierarkier.

Men de västerländska länderna har inte bäst utvecklade kulturer – dessa kan inte graderas – utan bäst utvecklade politiska system där så många människor som möjligt kan få bestämma över sin egen vardag i så stor utsträckning som möjligt. Det är förstås en del av kulturen, men inte hela.

Så med risk för att öppna Pandoras ask: vad tycker ni? Kan man tala om ”lågt utvecklade” kulturer utan att det är rasistiskt? Kan man gradera kulturer? Bör man det? Är man fri från rasism om man anser att en värdering man gör av människor grundar sig på kultur istället för på hudfärg?

Det ideologiska valet

Någon sa att de önskade att det skulle vara mer ideologi i det svenska valet. Själv tycker jag inte att det är så mycket annat. Alltför få väljare förstår nämligen hur politik fungerar, hur skattesystemet påverkar, vad tillväxt är och skapas, hur skolan, jobben och omsorgen kommer att påverkas av de olika partiernas politik.

Och jag ska inte säga att jag själv är en expert på de där sakerna. Faktum är att jag inte är säker på att det är superviktigt för alla att veta, så länge de som faktiskt får mandat vet vad de gör (vilket ju har visat sig inte vara någon självklarhet). Nej, istället handlar det om att välja ideologiskt. Tycker man att alla ska hjälpas åt att betala för att alla ska ha tillgång till samhällets tjänster, eller tycker man att samhällstjänsterna bäst finansieras genom att drivas som företag? Även om jag personligen röstade för det första alternativet kan jag fortfarande förstå hur man tänkte om man röstade för det senare. I grund och botten är det bara två olika ekonomiska system. Från ett väljarperspektiv handlar det om ideologi – om prioriteringar. Det handlar om två olika synsätt på hur man skapar ett rättvist och fungerande samhälle för alla. Det är inte hela världen. Inte egentligen.

Jag tror att det är därför som Sverigedemokraternas 13% av rösterna skärrar alla dem som inte bidrog till procenten. Den ideologi som Sverigedemokraterna står för baserar sig inte alls på ett rättvist och fungerande samhälle för alla. Den baserar sig på ett samhälle som gör skillnad på vem som har rätt till samhällets tjänster och vem som inte har det, snarare än på hur tjänsterna ska finansieras så att alla kan få ta del av dem. Det är en ideologi som baserar sig på en historia som inte finns, siffror som inte tål att granskas och en syn på människor som inte kan motiveras med fakta utan bara med tyckande. Istället för att se problemen i samhället som systemfel som går att rätta till med en annan ekonomisk strategi så blir problemen själva invånarna. Invånarna av en viss härkomst.

För när Jimmie Åkesson talar om att det är svårt för människor av olika härkomst att komma överens och tillsammans skapa fungerande samhällssystem, och att det är därför man måste hålla Sverige svenskt, känner jag bara en sak. Det känns som att han har helt rätt i sin utgångspunkt – att människor av olika härkomst har svårt att förstå varandra – och att han är från en annan planet. Jag har betydligt mer gemensamt med de muslimska flyktingbarn från Bosnien jag lekte med som liten, mina ingifta släktingar från Libanon, mina vänner från Sydafrika och Syrien än vad jag har med Jimmie Åkesson. Det är nämligen inte blod eller ens en gemensam kultur som skapar samhörighet. Samhörighet skapas av ömsesidig uppriktig vilja och av öppen nyfikenhet. Beståndsdelar som saknas i ideologier som skiljer på folk av olika färg.

Nej, var det någonting som valet handlade om så var det ideologi. En dröm om ett förlorat folkhem och en enkel syndabock i invandringspolitiken. En tanke att 1950-talet var den etniska svenskhetens guldålder som bröts ner av invandrare, trots att invandrade människor och idéer från Tyskland (1400-talet), Danmark (1500-talet), Holland (1600-talet) och Frankrike (1700-talet) har legat till grund för den genetiska kompott som någon i dag vill kalla etnisk svensk. Trots att ”svensk” genom historien kunde vara i nuvarande Finland, Ryssland, Polen, Estland, Danmark eller Tyskland.

Jag tror att det är det här som gör mig och andra rädda. I Sverigedemokraternas Sverige skulle det nämligen vara helt godtyckligt vem som skulle räknas som fullvärdig medborgare eftersom det inte finns någon som helst vetenskaplig grund att stödja sorteringen mot. Det är här någonstans jag tycker att man som väljare har en skyldighet att fundera över hur politik fungerar. Det här tycker jag är superviktigt att veta om det parti man röstar på. Hur ska politiken förverkligas? I det här fallet handlar det ju inte längre om skattepolitik, ekonomisk strategi, tillväxt, jobb, skola och omsorg. Det handlar om människovärde och hur ska man beräkna det? Vad händer egentligen när några ska sorteras bort?

Konsten att undvika rasistiska uttalanden for dummies

På FB cirkulerar ett tidningsurklipp där någon som hävdar sin rätt att säga n*erboll jämför det med att säga fransyska om kött, finnar om utslag och så vidare. Allt i stilen men-så-får-man-väl-inte-säga-längre. Och jag blir så inihelvete trött på hur något som är så oerhört enkelt kan få bli så svårt. Säg inte n*erboll. Varför? Känns det alltför svårt att greppa ordets historiska betydelse som nedvärderande så hör bara det här: Sluta för att det gör folk ledsna. Det är så enkelt.

Likväl händer det här, typ hela tiden:

Person med ljus hy: Mäh det heter ju n*erboll och jag har alltid sagt n*erboll och det är minsann helt oskyldigt och jag menar ju inget illa med det.
Person med mörk hy: Men kan du inte lika gärna säga chokladboll?
Ljus hy: Nämen härrigud vad orealistiskt och vilka krav du kommer och ställer. Det gör ju ingen skada alls om jag säger som jag alltid gjort.
Mörk hy: Men jag blir ledsen.
Ljus hy: HAHAHA det finns ju ingen som blir ledsen av sånt heller.
Mörk hy: Jo, jag.
Ljus hy: Nej.

Att folk inte ser hur bisarrt det är att propsa på att få säga något trots att det gör andra ledsna. Det är ungefär som när min son kallar sin sexåriga lillasyster baby (vilket, om man klarar av att greppa kulturhistoriska kontexter är ett tillmäle som inte går att mäta på samma skala) och jag säger åt honom att sluta. Det är fullkomligt irrelevant om han har rätt eller inte; han får inte säga saker som gör henne ledsen. Och den som bestämmer om hon blir ledsen är hon själv – inte han.

Jag sa också n*erbollar när jag var liten. Jag fnissade också ohämmat första gången jag skulle förklara för en engelskspråkig vän vad det var. Men från första gången jag förstod att det sårade folk så slutade jag. Och vet ni vad? Man kan leva ett fulländat liv med chokladbollar också.

Representationen och svenskheten

Det här med representation är jätteviktigt. Vem som får tala och på vilken arena. Vem som syns och i vilket ljus. Allt det är sådant som påverkar, både direkt och indirekt, hur vi uppfattar vårt samhälle och hur vi skapar normer – en upplevelse av det ”normala”. När kvinnor började tillåtas på universiteten i slutet av 1800-talet var de långt ifrån normen. Så långt att en av de första kvinnorna vid Lunds universitet, Anna Herrlin (f. Björkegren), beskrev sin tid vid universitetet 1887-1890 så här:

”På de föreläsningar, som jag bevistade, var jag alltid ensam flicka, tilltalade ingen och blev av ingen tilltalad.”

Utanförskapet som Anna beskriver är kanske i viss mån upprätthållet även av henne själv – hon tilltalar ju inte heller någon – men det var framförallt en förutsättning för att hon ens skulle tillåtas. Hon är med, men inte på samma premisser som de manliga studenterna. På dagens svenska universitet finns det förvisso dokumenterad diskriminering mot kvinnliga akademiker, men representationen ser helt annorlunda ut bland studenterna. Det är inte längre uppseendeväckande att en kvinnlig student ställer en fråga. Och när något inte längre är uppseendeväckande har det normaliserats och blivit betydligt enklare för fler att göra. Att vara Anna – den enda och ständigt övervakade kvinnan – och ställa en fråga på en föreläsning för bara drygt 100 år sedan var otänkbart. Att vara en Anna – en av många kvinnor – och ställa en fråga på en föreläsning i dag är helt i sin ordning.

Att representation är viktigt råder det inga som helst tvivel om. Att det dessutom fortfarande finns massor att göra på det området råder det inte heller några tvivel om.

Men någonstans måste man också börja ge folk lite cred för vad de faktiskt gör – även om man alltid kan göra mer. Karin ”Kakan” Hermansson är förbannad över Sveriges Radios urval av sommarpratare till det mycket populära programmet Sommar i P1. Hon tycker att det är på tok för många vita pratare och att man misslyckats med mångfalden. I sin egen blogg förklarar hon det så här:

”Men vi har oskrivna lagar och normer som fyller vårt samhälle. Vem som har en berättelse som anses vara värd att lyssna på är en sådan norm. Ofta är det den vite, heterosexuelle cis-mannen som har just den berättelsen, och alla lyssnar, både kvinnor och män.”

Så långt håller jag helt med. Som genushistoriker är just det där med vems berättelse som berättas förstås intressant. Men bland sommarpratarna finns Timbuktu som kommer att tala om hur han, trots att han är född och uppvuxen i Sverige, var tvungen att visa upp sitt svenska pass i riksdagen. Där finns fotokonstnären Nathalia Edenmont som är född i dåvarande Sovjetunionen och kom till Sverige som flykting men också överläkare Simon Kyaga vars far är från Tibet, Anders Bárány vars farfar var från Österrike-Ungern, Morton Narrowe som är född i USA men verksam som rabbin i Stockholm. Musikern Edda Magnasons pappa är från Island, dramatikern Athena Farrokhzad är från Teheran, DJn Steve Angellos pappa är från Grekland och listan kan göras betydligt längre. Massor av otroligt intressanta svenska röster med rötter och inspiration från långt bortom Sveriges geografiska gränser.

När Kakan kommenterar att

Det gör mig fruktansvärt förbannad över att se hur många vita vi är som sitter här

känns det onekligen som om hon dömer efter utseendet. Hudfärgen får avgöra berättelsens värde, fast liksom åt andra hållet. För faktum är dock att även flera av dem som till utseendet ser ”pursvenska” ut, som till exempel Bi Puranen, planerar att tala om ämnen som berör problemen med representativitet och vithet. Bi tänker tala om ”människans lott och själens obotliga ensamhet, särskilt i Centralafrika och de kaukasiska före detta Sovjetrepublikerna”. Och vad har hon för kompetens att göra det som sitter där och är vit och har en krans håret, vavava? Hon är forskare och generalsekreterare för World Values Survey – världens mest omfattande medborgarundersökning som undersöker människors värderingar och uppfattningar.

Bi Puranen. Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio

Bi Puranen, bild härifrån.

Men representation handlar förstås inte bara om etnicitet utan också om att ge utrymme åt andra som inte uppfyller normen av att vara vit, cis-man. Helene Ripa är kvinna och elitidrottare med benprotes. Agnes Wold är kvinna, professor och dessutom den som påvisade den utbredda diskrimineringen mot kvinnor inom akademin. Kakan själv är kvinna och HBTQ. Det är bredd på ålder, funktionalitet, sexualitet, kön. Allt. Om något så borde vi hylla mångfalden bland sommarpratarna.

Kakan vänder sig också mot själva svenskheten i när sommarpratarna presenterades. Det

”kändes lite nationalistiskt med kransarna i håret och allsången och allting. […] Vem känner att DETTA är Sverige egentligen?”

Jag. Jag känner att just det där är det allra bästa av Sverige. Jag älskar krans i håret och när en hatkärlek till allsång. Det är svenskt och jag vill värna om det. Problemet är nämligen inte traditionerna i sig, utan exkluderandet. När man säger att krans i håret får man bara ha om man är blond och blåögd. Med i allsången får man bara sjunga om man har svenska som modersmål. DET är problemet, inte att svenskar av alla färger hoppar Små grodorna runt midsommarstången.

”Sexismen och rasismen är på topp i samhället [och] ändå reagerar inte gemene person på det akuta sätt som alla borde reagera på”

säger Kakan. Men nej. Visst blåser det otroligt obehagliga fascistiska vindar över Europa, visst finns det rasistiska strukturer även i Sverige och visst är det saker som vi alla borde reagera på. Men sexism och rasism har aldrig förr varit så begränsade, så avskydda, så välbevakade som nu. 100 år har förflutit sedan Anna inte fick tala på universitetet för att hon var kvinna. Vi har kommit oerhört långt sedan dess. Vill vi fortsätta komma framåt måste vi förvisso fortsätta diskutera, men det måste ske med verklighetsförankring. Man kan inte alltid kräva mer av dem som redan gör, och man kan inte alltid hänvisa till att diskriminerande strukturer är som starkast just nu. Det är inte steg framåt utan bakåt.

Kuriosa: Anna Herrlin sorterar under sin man i uppslagsverk. På tal om representativitet och normer.

Lite kort om det där med nazister och rasister

Medan Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson åker på valturné protesterar folk mot att han och andra med samma politiska inställning kommer till arbetsplatser och skolor för att sprida sitt budskap. Personligen tycker jag att det är underbart att se. Lika mycket som Åkesson har rätt att åka på valturné har de platser han besöker rätt att protestera mot det. Det är demokrati i sitt allra vackraste.

Emellanåt poppar det dock upp folk, oftast från vänsterkanten, som vill protestera mera och högre och Sverigedemokraterna beskylls för att vara nazister. Jag tror att det är viktigt att kalla saker vid deras rätta namn och Sverigedemokraterna är inte ett nazistiskt parti.

Kännetecknande för nazismen är förvisso populism och nationalism vilket är viktiga drag även i Sverigedemokraterna. Skillnaden ligger i att nazistiska partier (liksom fascistiska) understöder tanken på våld som en berättigad metod för att nå målen och att minst ett av målen är den ariska rasens renhet och överhöghet. Nazismen är också totalitär till sin natur, och vill alltså välja och stödja en ledare som ska representera hela samhället – som om samhället är en kropp och ledaren huvudet. Jag kan ha fel men jag tror inte att det är många Sverigedemokrater, varken i ledningen eller bland väljarna, som skulle ställa sig bakom det.Visst kan man hitta drag av nazistiska tankesätt inom Sverigedemokraterna, och det råder ju ingen större tvekan om att de i mångt och mycket har adopterat en nazistisk retorik. Torbjörn Jerlerup har skrivit en fantastisk bloggpost om just retoriken och då särskilt argumenten mot tiggare. Men nota bene: det betyder inte att det är ett nazistiskt parti.

Så vad håller jag på med här egentligen? Skriver försvarstal för Sverigedemokraterna? Nej, absolut inte. Sverigedemokraterna är måhända inte ett nazistiskt parti men det är i grund och botten ett rasistiskt parti som gör skillnad på människor baserat på etnicitet, hudfärg, kulturell tillhörighet – kalla det vad man vill – vilket är vackra omskrivningar för det som tidigare kallades ras. Man kan inte vara emot mångkultur utan att vara rasist, särskilt inte när man i praktiken inbegriper endast dem med samma hudfärg som en själv i den egna kulturen. Det är inte den stora andelen norrmän i Sverige man är emot, om vi säger så. Sverigedemokraternas argument vilar dessutom nästan undantagslöst på fördomar snarare än fakta och visar i allmänhet på bristande baskunskaper både i det svenska språk de vill bevara och i den svenska historia de hyllar.

Allt det är faktorer man med rätt kan angripa, men det är inte faktorer som gör ett nazistiskt parti. Den riktiga nazismen är på frammarsch i Europa och det är obehagligt. Genom att kalla Sverigedemokraterna nazister tar man, enligt mig, udden av den verkliga nazismen (som tveklöst är ytterligare ett par stövelförsedda steg mot extremism) och sätter in ett parti i en kontext där det inte hör hemma. Att sätta fenomen i fel kontext gör att de inte kan problematiseras och kritiseras eftersom de helt enkelt inte hör hemma. När man säger att Sverigedemokrater är nazister har man liksom grävt en grop åt sig själv eftersom de flesta Sverigedemokrater inte ser sig själva som nazister. Och jo, just nu är det extra viktigt att problematisera och att kritisera. Att inte häva ur sig etiketter i onödan utan att dra i de faktiska trådarna av rasism, populism och nationalism som förvrider och förvränger många människors syn på både då och nu. Det behövs nämligen.

 

Om ”negerpojken Mabula” och det där med rasistiska maktstrukturer

Det är svårt att tala om rasism tycker jag. Inte för att det inte skulle vara ett otroligt relevant och viktigt ämne eller så, utan för att det är så känsligt. Själv är jag förstås inte utsatt. Visst händer det att ”riktiga” finnar här i Finland ber mig åka hem när de hör att jag är svensk, och visst känns det alldeles fruktansvärt, men min hudfärg skyddar mig. Jag smälter in rätt bra om jag behöver. Inte heller skriver jag så ofta om rasism. Det finns nämligen betydligt bättre folk att göra det – folk vars röster och samlade erfarenheter är viktiga vittnen.

Men så nu, när vi röjde ur en massa bråte ur uthusen och jag just höll på att tömma en hink med skräp i containern föll det här lilla bladet ut:

20140428-140006.jpg

Det är en text ur någon sorts tidskrift utgiven av en väckelserörelse (Pingstkyrkan?), gissningsvis år 1955. Texten handlar om när ”negerpojken Mabula” omfamnade kristendomen. Då, på 50-talet, var det här säkert en glädjens text. En liten negerpojke i Afrika som genom missionärernas flit och Jesus godhet funnit den rätta vägen! Räddad! Upplyst!

Men i dag när jag ser den singla till marken från containern, med de glada orden halvt sönderrivna av tidens tand, är texten någonting helt annat än ett glädjebudskap. Den är ett synnerligen påtagligt bevis på maktstrukturer, rasifiering och ordet negers förfärliga innebörd. Och även om det är svårt att tänka sig att en liknande text skulle tryckas i dag är det samma gamla rasistiska struktur då som nu.

Texten om negerpojken Mabula är inte skriven som en rasistisk text. I själva verket är det en text som på många vis hyllar Mabula; han beskrivs till exempel som ”ståndaktig” inför svårigheter. På så vis är han ett föredöme. Grejen är bara att det inte är Mabula själv som är föredömet i den här texten – han är ”den andre” i ett vi och dom-tänkande. Mabula är inte en pojke. Han är en ”negerpojke”. Med risk för att låta kategoriskt men när den här texten nådde hemmen i Sverige och svensktalande Finland på 50-talet var det säkerligen ingen som såg sig själv i lille Mabula. Mabula är ett exempel – inte ett föredöme. Föredömet i texten är istället missionären Karin, som blir så glatt välkomnad när hon återvänder till byn och som är den som får vittna om Mabulas omvändelse. Den som läser texten ska tänka på Guds storhet som sträcker sig även till små ”negerpojkar” och på vilket betydelsefullt arbete människor som missionären Karin utför, men den som de tilltänkta läsarna känner igen sig i – som de kan se sig själva i och de kan tänkas bli – är Karin.

I det ligger också maktstrukturen. Texten om Mabula ger inte honom makt över sitt eget liv – det är inte han som skriver sin berättelse – utan den är en dialog mellan vita för att berättiga att man genom mission även fortsättningsvis inkräktar på andra kulturer. Och missuppfatta mig inte nu: För det första finns det mängder av missionärer som fortfarande i dag gör ett viktigt jobb med tanke på utbildning och sjukvård i länder där sådant saknas. För det andra är rasistiska maktstrukturer på intet sätt unikt för kristenheten. Jag försöker alltså inte smutskasta varken missionärer eller kristenheten här, utan snarare visa på hur en rasistisk maktstruktur inte alls behöver födas ur eller upprätthållas av ondska.

Missionären Karin menade bara gott med sitt arbete med ”negerpojken Mabula”, liksom säkerligen Axel Burman gjorde när han skrev sin text, men för Axel och Karin låg världen öppen. Mabula blev utkastad från sitt hem (även om han ”nu är […] så glad – om mamma dör så är [han] inte orolig längre, hon går då till himlen”). Mabula var beroende av andras välvilja för sin överlevnad. Mabula var beroende av sådana som Karin och Axel för att de hade makt. Och människor som Karin kan förstås inte hållas ansvariga för allt det hemska som hände i Afrika i medlet av förra seklet. Det var inte Karins fel, precis som att det inte är mitt fel – och förmodligen heller inte ert fel – att det finns rasistiska strukturer i dag. Men, nota bene, det betyder inte att det inte finns rasistiska strukturer!

När man talar om rasism går det inte att frikoppla diskussionen från det förflutna. Det duger till exempel inte att säga att man som vit medelsvensson inte menar något negativt när man säger negerboll utan att det bara heter så. Goda intentioner fråntar en inte ansvaret för ett medvetet sårande budskap. Och den där medvetenheten är viktig. Det är genom ordet ”neger” som Axel Burman i sin text visar hur Mabula inte är en vanlig pojke och det är genom ordet ”neger” som historien knyts samman. I Almquists encyklopedi över världens historia (från år 1934) kan man till exempel läsa om konflikterna i ”slavfrågan” i Amerika:

”Hela världen måste komma att likna sydstaterna, men dessa bleve på en väsentlig punkt privilegierade; här skulle alla vita förbli fria och endast negrerna, som vore födda till tungt arbete och lydnad, skulle höra till slavklassen.” (sid 370)

Kanske förstod inte Karin och Axel hur deras arbete bidrog till att upprätthålla en maktstruktur där västerländsk kultur framhölls som bättre än annan (eller så förstod de och tyckte att det var i sin ordning), och kanske såg de inte hur de genom ordval och vi-och-dom-tänkande förde sig själva till kategorin ”bättre människor” och den lille ”negerpojken Mabula” till dem som är ”födda till tungt arbete och lydnad”. Det där med rasistiska maktstrukturer var ju inte riktigt sådant som folk gick och tänkte på på den tiden. Men i dag borde vi förstå mer. I dag får man helt enkelt inte vara så blind att man inte ser hur till exempel användandet av ordet ”neger”, med aldrig så mycket välvilja, obönhörligt kategoriserar i bättre och sämre människor – de som bestämmer och de som är födda att lyda. Dels genom den historiska kopplingen – dels genom att inta positionen som den som bestämmer (”vi har alltid gjort så”) i kontrast till dem som på något sätt måste finna sig i fakta (”ta seden dit man kommer”). En rasistisk maktstruktur kan liksom inte bli tydligare än så.