Etikettarkiv | Men det är genusvetenskap som är kvasi

Den åldrande penisen

Just nu verkar det vara någon slags folkrörelse att klanka ner på all sorts genusvetenskaplig forskning som man på något vis skulle kunna hitta någonting negativt med. Mitt feed fylls av trash och upprörda röster som vill bränna allt genusvetenskapligt för HAR NI SETT VA MYCKE SKIT GENUSVETARNA SKRIVER VAVAVA.

Jag måste tyvärr fortsätta på avhandlingen, men jag tänkte bara lämna er med det här klippet från en professor i urologi. En kort påminnelse om saker man kan hitta ur medicinarnas guldgruva av… märklig forskning.

penis

Och man är bah ”ursäkta men vad läste jag precis?”.


Du kan aldrig vinna mot det enda rätta heller

I dag skriver Susanna på Vikten av kaniner om vänstern. Det är inte direkt en trevlig bild hon målar upp, men jag måste erkänna att jag håller med om en del av sakerna hon diskuterar. Jag har inte varit partipolitiskt aktiv i Sverige och aldrig bekänt mig till den ena eller den andra sidan (jag är regnbågsfärgad snarast), men jag känner likväl igen vad hon beskriver. Vänstern präglas ju av en kollektivism (förstås) och då är det säkert svårare att kritisera inom de egna leden. Man måste hålla ihop och stötta varandra (vilket för övrigt är en tanke som jag på många sätt uppskattar).

Bland många av dem som rör sig på vänsterkanten finns en tanke om högre moral än dem som inte rör sig på vänsterkanten. Precis som Susanna skriver verkar det ibland som om många tror att man är antingen idiot eller ondskefull om man skulle göra andra val. För mig personligen handlar det till exempel om att jag genom att kritisera vissa aspekter av mainstream-genus-grejerna emellanåt blir idiotförklarad. Till exempel låter jag min dotter ha bikini för att hon vill det. Inte av ondska, lättja eller idioti utan som ett medvetet val. Alla behöver förstås inte tycka att det valet är rätt, men man borde ändå kunna se hur man kan komma till ett sådant val. Bland dem som diskuterar genus heter det dock att mina argument snarast låter ”som dem på motståndarsidan”. Jag har alltså full förståelse för att det ibland kan kännas frustrerande att diskutera med folk som tycker att deras val är de enda rätta och moraliskt bättre, för det förutsätter att de egna valen är gjorda mot bättre vetande.

Men om vänsterfolket håller fast vid sin höga moral så håller de mer liberala (och antigenusarna, antifeministerna och liknande som ofta rör sig på den kanten – ursäkta generaliseringen) stenhårt fast vid forskning. Och jag är ju forskare, så visst ser jag vitsen med det, men det stora problemet är att många av dem konsekvent underkänner humanistisk forskning, genusforskning och all annan forskning som motbevisar vad de säger. De förnekar att det skulle finnas strukturer, ojämn resursfördelning, sned maktbalans, diskriminering och så vidare trots att det finns mängder med forskning som påvisar just de här sakerna.

Susanna menar att vänstermänniskor diskuterar utifrån person eftersom det privata är politiskt, vilket det väl förvisso ibland kan ligga en hel del i, men eftersom jag ofta hamnar i diskussioner med dem som är mer liberala (och anti) skulle jag vilja hävda att motsatsen inte alltid är att föredra. Medan vänstermänniskorna myser med sin moral står nämligen liberalerna (med brist på ett bättre ord, jag hoppas ni förstår vad jag menar) högt över sådant; de diskuterar nämligen bara utgående från fakta och sanningar och går aldrig till personangrepp. I praktiken betyder det alltså att de kan undergräva allt man säger genom motargument som ”näe du lilla vän, där har du fel för en empirisk undersökning jag gjort på lokala puben motbevisar vad du säger” och ”men den vetenskap du sysslar med och hänvisar till är ju inte riktig vetenskap”. Tar jag det personligt, som en förolämpning (vilket jag i ärlighetens namn tenderar att göra när jag hört argumentet tillräckligt många gånger), är jag emotionell och irrationell och bevisar genom min reaktion att de har rätt. Forskningen jag hänvisar till kan man inte ta på allvar för den är ”postmodernistisk”, ”strukturalistisk”, ”humflum” och/eller ”genusovetenskaplig”. Blir jag frustrerad och hävdar att de inte lyssnar så går jag till personangrepp vilket de själva verkligen aaaaldrig skulle göra.

Att diskutera med någon som underkänner ens kunskaper för att de underkänner hela det fält man är verksam i är inte varken lättare eller trevligare, eller för den delen mer konstruktivt, än att diskutera med någon som anser sig ha det moraliska övertaget. Problemet är väl snarast att man rent generellt i dagens debattklimat vill ha färdiga, snyggt förpackade åsiktspaket att svälja utan ändringar. Man kan inte se poängen i vad någon annan säger om det finns något att hacka ner på – för då ska det bara hackas. Åsiktsutbyte i dag betyder inte längre att man lyssnar på varandras åsikter utan att man ska försöka få den andra att byta åsikt. Om det sker genom fakta eller genom högre moral gör ingen större skillnad. Resultatet blir ändå samma personligt drivna pajkastning.

Jag är inte rädd för vad forskningen säger

För några dagar sedan publicerades en debattartikel av Företagarnas vd Elisabeth Thand Ringqvist. Hon hävdade att en undersökning som Företagarna gjort angående kvinnliga vd:ar i företag visar att företag med kvinnliga vd:ar har lägre vinstmarginal. Detta trots att deras avsikt med undersökningen varit att visa hur ”fler kvinnliga ledare leder till ökad lönsamhet och att företagen själva alltså borde ha starka ekonomiska incitament att ta tag i frågan” om jämställdhet inom företagsvärlden. Jag är förstås inte kompetent nog att avgöra vad i undersökningen som är problematiskt och vad som håller men enligt sakkunniga är det väldigt mycket av det första och ungefär ingenting av det senare.

Och jag ser inget omedelbart problem med de resultat som Thand Ringqvist framhåller från en ideologisk ståndpunkt. Det kan mycket väl vara så att företag med kvinnliga vd:ar har lägre vinstmarginal även om det ska påpekas att det alltså inte finns forskning som visar det, eftersom den undersökning Företagarna gjort är just en statistisk undersökning och inte vetenskaplig forskning. Nej, problemen kommer först i sammanhanget som resultaten presenteras i. De ställs nämligen i konstrast till vad forskningen de facto visar. Thand Ringqvist menar att avsikten varit att visa att kvinnliga ledare är lönsamt men att resultatet blev det motsatta. Ingenting i debattartikeln visar dock detta, ens om vi accepterar att utgångspunkten – att företag med kvinnliga vd:ar har lägre vinstmarginal – skulle vara korrekt.

Om det är så att företag med kvinnliga vd:ar har en vinstmarginal på 7 % jämfört med företag med manliga vd:ar som har en vinstmarginal på 8,4 % betyder det inte automatiskt att vd:s kön avgör lönsamheten på företaget och att det inte skulle vara lönsamt med kvinnliga ledare. Allt beror ju på vad för sorts företag det är. I Företagarnas undersökning ingår 125.000 företag. I debattartikeln hävdar Thand Ringqvist att man säkrat för faktorer som bransch, eftersom det är ett faktum att kvinnor i allmänhet har företag i så kallade kvinnobranscher där man inte helt oväntat har kvinnolöner som är lägre än mäns dito. De pengar som rör sig i kvinnobranscher är av en helt annan kvantitet än i mansbranscher. I metodrapporten från Företagarna finns ett diagram under rubriken ”Branschtillhörighet” och följande förklaring:

”Som framgår av diagrammet i sig och även av den trendlinje som infogats går det inte att säga något om andelen kvinnliga vd:ar i en bransch och dess lönsamhet.”

Om det inte går att säga något om andelen kvinnliga vd:ar i en bransch och dess lönsamhet kan vi förstås inte heller säga att kvinnliga ledare negativt påverkar lönsamheten.

Dessutom, och det här kanske är det viktigaste, det finns ingenting i undersökningen som indikerar i vilken riktning påverkan går. Om det finns ett samband mellan vd:s kön och vinstmarginal måste man fråga sig om det är vd:s kön som påverkar vinstmarginalen, eller om det snarare är så att män och kvinnor tenderar till att dra sig till branscher som statistiskt har olika vinstmarginal. Forskning har påvisat endast det senare.

Om vi ändå leker med tanken på att det är vd:s kön som påverkar vinstmarginalen betyder det likväl inte att det är kvinnans kompetens som vd som är avgörande. Forskning som visat hur kvinnors företag inte går i konkurs i lika stor utsträckning som mäns indikerar tydligt att det inte handlar om bristande kompetens. Vinstmarginal är inte ett bra mått på en vd:s duglighet och är långt ifrån direkt relaterad bra ledarskap. Jag är inte rädd för vad forskningen säger, men jag är oroad över hur resultat framställs i media och de kopplingar som görs. Trots att Thand Ringqvist inte lyfter fram kvinnors kompetens som en faktor (vilket exempelvis Jens Spendrups gjorde när han menade att bristen på kvinnliga ledare bottnar i kvinnors lägre kompetens) blir ett ifrågasättande av kvinnors kompetens effekten av att framhålla vinstmarginal som direkt relaterat vd:s kön. Slutsatsen blir att det inte lönar sig för företag att ha en kvinnlig vd – trots att det alltså inte finns några som helst belägg för det. Ingenting tyder exempelvis på att företags vinstmarginal sjunker om en kvinna tar över, eller stiger om en man tar över vilket förstås hade kunnat påvisas om vd:s kön var avgörande för företagets vinstmarginal. Jag tror absolut inte att Thand Ringqvist menade att debattinlägget skulle få den effekten, men de mycket intressanta frågeställningar hon lyfter fram hamnar i skymundan för de synnerligen skakiga resultat hon bygger sin argumentation på.

Jag försöker nu inte säga att Företagarnas undersökning skulle vara felaktig, men jag hävdar å det bestämdaste att den vinkling som resultaten presenterades med inte har stöd i undersökningen och framförallt inte i forskning. Finns det ett samband mellan kön och vinstmarginal bör det förstås utredas och jag håller fullkomligt med Thand Ringqvist när hon säger att arbetet för jämställdhet måste bygga på ”solida fakta och inte filtreras genom politiska glasögon”. Att ange kön som den avgörande faktorn för ett företags vinstmarginal är dock inte att utgå från solida fakta.

Om pedagoger och hjärnforskning och det där som kallas genustrams

Dagens tveklöst intressantaste text är Hannahs översättning av en dansk artikel om neurologi, med den catchiga titeln ”Pedagoger bör hålla sig borta från hjärnforskningen”. Essensen av artikeln är det jag har tjatat om i ett par år nu: forskning om människan som biologisk varelse kan inte ersätta forskning om människan som kulturell varelse för de undersöker inte samma sak. Samhället runt omkring oss kan inte utformas på basis av biologiska förklaringar eftersom vi är kulturella varelser, anpassningsbara och mottagliga. De referenser till neurologi och biologi som poppar upp titt som tätt, förpackade som sanningar eftersom det är mätbar naturvetenskap, kan inte få ligga till grund för hur vi hanterar problem och lösningar.

För att ge ett väldigt konkret exempel: I går dök en skärmdump av en kvinna som letar förskola till sitt barn upp i min FB-feed. Kvinnan sökte specifikt en förskola med konservativ ideologi, utan modernt pseudovetenskapligt genustrams. Det står förstås alla föräldrar fritt att söka sådan dagvård åt sitt barn som de finner lämpligast, visst, men jag kan ändå inte låta bli att undra varför. Vad är kvinnan rädd för? Vad tror hon ska hända med hennes barn på en förskola som är genusmedveten? Kanske hon har en son (för av någon anledning så verkar det viktigast att skydda söner från genustrams) som hon är rädd ska börja leka med Barbie, bli homosexuell och börja lyssna på rockmusik, vad vet jag. Och jag säger inte att alla förskolor med genustänk automagiskt är bättre än så att säga vanliga förskolor, men jag kan inte för mitt liv se problemet med att personalen uppmärksammar och motarbetar att barnen behandlas efter stereotypa mallar istället för utgående ifrån vem barnet faktiskt är.

Och så till det konkreta i mitt konkreta exempel: Kvinnan upprepar vid flera tillfällen att ingenting av det som har med genus att göra kan klassas som vetenskapligt belagt. Det enda som är vetenskapligt belagt (för att det är naturvetenskap) är att det är skillnad på pojkar och flickor.

Utgår man från den enda idén, om det är det enda som man accepterar som fakta, då har man en väldigt, väldigt, vääääldigt lång väg kvar att förstå hur ens barn fungerar och varför. För man behöver inte ens ta de få barn som faktiskt inte är varken pojke eller flicka som exempel (och för vilka genustramset är livsviktigt), det räcker med att konstatera vad vilken biolog som helst skulle kunna bekräfta: barn är mer än sitt kön. Hur kan man vara förälder och inte se det? När man väl accepterat denna bit grundläggande fakta är det ytterligare en liten bit längre innan man själv blivit tillräckligt medveten om hur man som förälder skapar och återskapar det som kommer att ses som effekter av barnets kön. Hur man, medvetet eller omedvetet, styr barnet i en riktigt som är anpassat efter sin egen kulturella kontexts syn på kön. När sonen kommer upp i den där åldern runt ett år, då han vill ställa sig upp och köra runt saker, får han en bil med handtag där bak. Dottern får en dockvagn. Båda skulle vara nöjda med att köra runt husets alla stolar för det är själva körandet som är roligt. De vuxna däremot gör den könsspecifika skillnaden. ”Titta, nu är han så stor att han vill köra en egen bil!” ”Titta, nu vill hon vara som mamma och också köra vagnen!” Det sägs att det är naturligt för pojkar att vilja köra med bilar. Hur i hela helvete pojkar har klarat sig under de tusentals år som gick innan bilar uppfanns vet jag inte.

Det är inte hittepå och pseudovetenskap att kön skapas av kulturen. Det är så och har alltid varit så. I vilken utsträckning skulle man förvisso kunna diskutera ad infinitum, men den praktiska tillämpningen av vad vi kan vara säkra på torde ändå vara klar: som förälder kan man vara helt säker på att samhället kommer att fösa och fasa in ens barn i en mall. Visst kan man stå vid sidan om, se det hända och hoppas att barnet ska trivas. Själv vill jag ge mitt barn verktyg att forma sig själv och göra alla trånga mallar lite större, lite mer flexibla.

Förståndet

Jag hade tänkt kommentera Laasanens text på Genusdebatten, om hur kvinnor har sexuell makt. Men jag är ju bara kvinna och kan inte förstå den fulla innebörden av hans vetenskapliga teorier ändå.

laasanen