Etikett: Men det är genusvetenskap som är kvasi

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Män som blir ingenjörer och kvinnor som blir sjuksköterskor och varför Peterson driver mig till vansinne

Charlotte5 kommentarer

Så jag har igen, mot bättre vetande, låtit Jordan Peterson reta upp mig. Någon delade nämligen ett klipp från Skavlan, där Peterson får sitta och berätta varför kvinnor blir sjuksköterskor och män blir ingenjörer. Peterson menar nämligen att det är vetenskapligt bevisat att den största psykologiska skillnaden mellan män och kvinnor är att män är intresserade av saker och kvinnor av människor. Därför är det helt naturligt att män blir ingenjörer, som ju måste ha ett visst intresse för att pyssla med saker, och kvinnor blir sjuksköterskor där de kan få ta hand om människor.

Bara det kan ju få mig att bli rabiat.

Men sedan låter man Annie Lööf svara, som om hon skulle ha någonting vettigt att komma med, och argumenterar för att hon vill uppfostra sin dotter så att dottern kan bli ledare och självständig, och dottern får en god plattform som ingenjör eller CEO – eller sjuksköterska om hon hellre vill det (och här skulle man ju kunna inflika något om borgerligt styre och sjukskötersesituationen men vi tar det en annan gång). Och Peterson bah ja det är vad folk som tror att skillnaderna är en social konstruktion tror, men det är inte vad ”the evidence suggests”.

 

Varför kan denna man aldrig någonsin få lite värdigt motstånd? Varför måste det alltid bli så att han får sitta och mysa? Varför kan man inte sätta honom mot någon som faktiskt kan ifrågasätta vad ”the evidence suggests”?

Jordan Peterson är en gudabenådad retoriker. Sättet han klär sig på, hans röst, hans pose – allting bara skriker ”jag vet vad jag talar om”. Han är nästan obehagligt bra på att argumentera, för att han hela tiden tillåts hållas på sin arena. Han vill tala om skillnaderna mellan män och kvinnor med grundsatsen att det finns biologiska och psykologiska skillnader och folk sväljer glatt det betet och försöker motbevisa honom genom att tala om sociala skillnader.

Problemet är bara att han har rätt i den grundsatsen. När han säger att det finns vetenskapligt stöd för att män (redan som små pojkar) är mer intresserade av saker och kvinnor (redan som små flickor) är mer intresserade av människor så har han rätt. Att argumentera emot honom vad gäller de sakerna är således inte ens att slåss mot väderkvarnar utan typ mot ett kärnkraftverk.

Nej, felaktigheterna i hans resonemang kommer först senare, eftersom han drar så generella och svepande slutsatser att den vetenskapliga uppbackningen saknas strax efter hans grundsats. Detta främst av två anledningar:

ETT

Det går inte på något vis att säkra för kulturella och sociala aspekter för yrkesval. Det är dessutom betydligt lättare att påvisa de kulturella och sociala aspekterna för yrkesval, än vad det är att påvisa biologiska.

TVÅ

Det är, som med alla andra skillnader mellan män som grupp och kvinnor som grupp, större skillnader INOM en enskild grupp än MELLAN grupperna. Om vi för enkelhetens skull säger att intresset för saker vs intresset för människor kunde tilldelas poäng, där 100 är enormt intresse och 1 helt ointresserad kan män ha 60 intresse för saker medan kvinnor bara har 50. Då är skillnaden mellan grupperna betydande, men det finns ändå kvinnor som har 80 eller 90 eller kanske rent av 100, och män som ligger under 10.

Att det finns sociala skillnader är inte ett motargument.

Istället för att tala om hur jag uppfostrar mina barn, skulle jag vilja fråga honom hur hans teorier om att kvinnor väljer att jobba med människor och män väljer att jobba med saker korrelerar med det här:

Bildresultat för politicians all male

Att vara politiker är ju verkligen att arbeta med människor – inte med saker. Varför är det så många män som är politiker då? Och läkare kan man ju verkligen inte bli om man inte vill arbeta med människor, så varför är det så många manliga läkare?

Bildresultat för catholic church meeting
Prästmöte

Präster. Det är väl kanske det mest människoinriktade yrket i världen. Manligt.

Och hur korrelerar hans teori med det här:

Bildresultat för women sewing sweatshop

Vi kan backa lite i tiden.

Peterson cherry pickar ingenjörer mot sjuksköterskor för att de råkar vara extremer och framförallt för att de till synes bevisar hans tes, men det finns en uppsjö av andra yrken som motbevisar den. Kvinnor hanterar maskiner istället för människor i så himla många olika yrken att jag skulle få sitta hela dagen om jag skulle räkna upp dem, precis som att några av yrkena med allra mest människokontakt är manliga. Många maskiner har till och med utvecklats för att kvinnor ska använda dem, till exempel ungefär en miljon olika köksmaskiner. Det duger inte att hävda en vetenskaplig grund när man ändå bygger luftslott.

Peterson menar också att män kommer att fortsätta välja till ingenjör och kvinnor välja sjuksköterska även i våra fria jämställda länder just för att det är biologiskt betingat. I ett fritt val följer vi likväl våra biologiska inklinationer och resultatet blir det samma. Därför ska man inte hindra det, ty vi är ämnade att förevigt ha könsuppdelade arbetsuppgifter, amen. Om vi nu bortser från att det globalt inte är fritt för varken kvinnor eller män att välja och att det därför rent procentuellt blir ett futtigt sample av ”fria” väljare, skulle man ju kunna lyfta blicken och fundera på vad som egentligen är problemet.

Är det ett problem att män är ingenjörer och kvinnor sjuksköterskor?

Så, forskning visar på positiva effekter av heterogena arbetsplatser så det finns en viss finess i att för sakens skull ha en större variation, men det största problemet är likväl det värde som vi fäster vid mäns respektive kvinnors arbete. Borde vi diskutera något alls på samhällsnivå så är det här krutet ska läggas – inte hur vi ska få fler kvinnor intresserade av en karriär som ingenjör. Hade sjuksköterskor haft en lön ens i närheten av vad ingenjörer hade så skulle säkert protesterna dö ut rätt snabbt.

Söker man på ”sjuksköterska” i SCBs lönestatistisksök får man fram elva olika. De tjänar mellan 27 700 (djursjuksköterska) och 41 300 (intensivvårdsjuksköterska). Av dessa elva olika tjänar män i genomsnitt mer i sju kategorier. För ”ingenjör” får man 21 yrkesgrupper. De tjänar mellan 31 400 (tandtekniker och ortopedingenjörer) och 64 900 (chefer inom arkitekt- och ingenjörsverksamhet, nivå 1). Fast den lägsta lönen här är bara för kvinnor. Mäns lön i samma yrkesgrupp är 34 700. Kvinnors lön på chefsnivå är 61 600. Av de 21 kategorierna tjänar män mer i 20. Den enda gruppen där kvinnor tjänar mer är som arbetsmiljö och hygieningenjörer där kvinnors månadsinkomst i genomsnitt är en hundralapp mer. Svenska pengar alltså. Drygt 9 euro. Medianlönen för en ingenjör är nästan 42 000. Räknar man bara kvinnliga ingenjörer är den dock 38 500. Medianlönen för en sjuksköterska är drygt 37 700. Räknar man bara manliga sjuksköterskor är den dock 39 300.

Alltså det finns så helvetes många problem här att det skulle kunna bli många fler inlägg. Det största problemet är inte hur folk väljer utan hur vi som samhälle belönar de valen. Att vi konsekvent värderar kvinnor och kvinnors arbete lägre. Till det finns det bara kulturella förklaringar.

Den verklighet som Peterson bygger upp är så förenklad att den blir förljugen och jag blir så vansinnigt lack på att han får presentera snyggt förpackade ”sanningar” utan att behöva stå till svars. Han hävdar vetenskaplig grund, och den finns där, men det är inte på den vetenskapliga grunden han sedan driver sin argumentation. Kan det finnas en biologisk komponent i att fler män än kvinnor är ingenjörer? Javisst. Men den kan inte vara så stor att den på något vis kan förklara snedfördelningen. Som historiker tänker jag på alla de synnerligen tekniska yrken man tidigare har ansett kvinnor biologiskt mer lämpade att utföra. Telefonister, receptionister, väverskor och så vidare. Små yrken för små kvinnor, innan de blivit gifta och mannen tar över försörjningen. Och här sitter mr Man och säger att allt är i sin ordning.

Ska vi vara noga, vilket vi nog ska, pysslar Peterson inte ens med biologi utan med psykologi. Hans främsta källmaterial är enkäter. Det är därifrån, samt från observationer av världens nuvarande beskaffenhet, de evidence som suggestar något är tagna.

 

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Den åldrande penisen

CharlotteLämna en kommentar

Just nu verkar det vara någon slags folkrörelse att klanka ner på all sorts genusvetenskaplig forskning som man på något vis skulle kunna hitta någonting negativt med. Mitt feed fylls av trash och upprörda röster som vill bränna allt genusvetenskapligt för HAR NI SETT VA MYCKE SKIT GENUSVETARNA SKRIVER VAVAVA.

Jag måste tyvärr fortsätta på avhandlingen, men jag tänkte bara lämna er med det här klippet från en professor i urologi. En kort påminnelse om saker man kan hitta ur medicinarnas guldgruva av… märklig forskning.

penis

Och man är bah ”ursäkta men vad läste jag precis?”.


Kulturkrockar · Nyhetsplock

Du kan aldrig vinna mot det enda rätta heller

Charlotte27 kommentarer

I dag skriver Susanna på Vikten av kaniner om vänstern. Det är inte direkt en trevlig bild hon målar upp, men jag måste erkänna att jag håller med om en del av sakerna hon diskuterar. Jag har inte varit partipolitiskt aktiv i Sverige och aldrig bekänt mig till den ena eller den andra sidan (jag är regnbågsfärgad snarast), men jag känner likväl igen vad hon beskriver. Vänstern präglas ju av en kollektivism (förstås) och då är det säkert svårare att kritisera inom de egna leden. Man måste hålla ihop och stötta varandra (vilket för övrigt är en tanke som jag på många sätt uppskattar).

Bland många av dem som rör sig på vänsterkanten finns en tanke om högre moral än dem som inte rör sig på vänsterkanten. Precis som Susanna skriver verkar det ibland som om många tror att man är antingen idiot eller ondskefull om man skulle göra andra val. För mig personligen handlar det till exempel om att jag genom att kritisera vissa aspekter av mainstream-genus-grejerna emellanåt blir idiotförklarad. Till exempel låter jag min dotter ha bikini för att hon vill det. Inte av ondska, lättja eller idioti utan som ett medvetet val. Alla behöver förstås inte tycka att det valet är rätt, men man borde ändå kunna se hur man kan komma till ett sådant val. Bland dem som diskuterar genus heter det dock att mina argument snarast låter ”som dem på motståndarsidan”. Jag har alltså full förståelse för att det ibland kan kännas frustrerande att diskutera med folk som tycker att deras val är de enda rätta och moraliskt bättre, för det förutsätter att de egna valen är gjorda mot bättre vetande.

Men om vänsterfolket håller fast vid sin höga moral så håller de mer liberala (och antigenusarna, antifeministerna och liknande som ofta rör sig på den kanten – ursäkta generaliseringen) stenhårt fast vid forskning. Och jag är ju forskare, så visst ser jag vitsen med det, men det stora problemet är att många av dem konsekvent underkänner humanistisk forskning, genusforskning och all annan forskning som motbevisar vad de säger. De förnekar att det skulle finnas strukturer, ojämn resursfördelning, sned maktbalans, diskriminering och så vidare trots att det finns mängder med forskning som påvisar just de här sakerna.

Susanna menar att vänstermänniskor diskuterar utifrån person eftersom det privata är politiskt, vilket det väl förvisso ibland kan ligga en hel del i, men eftersom jag ofta hamnar i diskussioner med dem som är mer liberala (och anti) skulle jag vilja hävda att motsatsen inte alltid är att föredra. Medan vänstermänniskorna myser med sin moral står nämligen liberalerna (med brist på ett bättre ord, jag hoppas ni förstår vad jag menar) högt över sådant; de diskuterar nämligen bara utgående från fakta och sanningar och går aldrig till personangrepp. I praktiken betyder det alltså att de kan undergräva allt man säger genom motargument som ”näe du lilla vän, där har du fel för en empirisk undersökning jag gjort på lokala puben motbevisar vad du säger” och ”men den vetenskap du sysslar med och hänvisar till är ju inte riktig vetenskap”. Tar jag det personligt, som en förolämpning (vilket jag i ärlighetens namn tenderar att göra när jag hört argumentet tillräckligt många gånger), är jag emotionell och irrationell och bevisar genom min reaktion att de har rätt. Forskningen jag hänvisar till kan man inte ta på allvar för den är ”postmodernistisk”, ”strukturalistisk”, ”humflum” och/eller ”genusovetenskaplig”. Blir jag frustrerad och hävdar att de inte lyssnar så går jag till personangrepp vilket de själva verkligen aaaaldrig skulle göra.

Att diskutera med någon som underkänner ens kunskaper för att de underkänner hela det fält man är verksam i är inte varken lättare eller trevligare, eller för den delen mer konstruktivt, än att diskutera med någon som anser sig ha det moraliska övertaget. Problemet är väl snarast att man rent generellt i dagens debattklimat vill ha färdiga, snyggt förpackade åsiktspaket att svälja utan ändringar. Man kan inte se poängen i vad någon annan säger om det finns något att hacka ner på – för då ska det bara hackas. Åsiktsutbyte i dag betyder inte längre att man lyssnar på varandras åsikter utan att man ska försöka få den andra att byta åsikt. Om det sker genom fakta eller genom högre moral gör ingen större skillnad. Resultatet blir ändå samma personligt drivna pajkastning.

Nyhetsplock

Jag är inte rädd för vad forskningen säger

Charlotte5 kommentarer

För några dagar sedan publicerades en debattartikel av Företagarnas vd Elisabeth Thand Ringqvist. Hon hävdade att en undersökning som Företagarna gjort angående kvinnliga vd:ar i företag visar att företag med kvinnliga vd:ar har lägre vinstmarginal. Detta trots att deras avsikt med undersökningen varit att visa hur ”fler kvinnliga ledare leder till ökad lönsamhet och att företagen själva alltså borde ha starka ekonomiska incitament att ta tag i frågan” om jämställdhet inom företagsvärlden. Jag är förstås inte kompetent nog att avgöra vad i undersökningen som är problematiskt och vad som håller men enligt sakkunniga är det väldigt mycket av det första och ungefär ingenting av det senare.

Och jag ser inget omedelbart problem med de resultat som Thand Ringqvist framhåller från en ideologisk ståndpunkt. Det kan mycket väl vara så att företag med kvinnliga vd:ar har lägre vinstmarginal även om det ska påpekas att det alltså inte finns forskning som visar det, eftersom den undersökning Företagarna gjort är just en statistisk undersökning och inte vetenskaplig forskning. Nej, problemen kommer först i sammanhanget som resultaten presenteras i. De ställs nämligen i konstrast till vad forskningen de facto visar. Thand Ringqvist menar att avsikten varit att visa att kvinnliga ledare är lönsamt men att resultatet blev det motsatta. Ingenting i debattartikeln visar dock detta, ens om vi accepterar att utgångspunkten – att företag med kvinnliga vd:ar har lägre vinstmarginal – skulle vara korrekt.

Om det är så att företag med kvinnliga vd:ar har en vinstmarginal på 7 % jämfört med företag med manliga vd:ar som har en vinstmarginal på 8,4 % betyder det inte automatiskt att vd:s kön avgör lönsamheten på företaget och att det inte skulle vara lönsamt med kvinnliga ledare. Allt beror ju på vad för sorts företag det är. I Företagarnas undersökning ingår 125.000 företag. I debattartikeln hävdar Thand Ringqvist att man säkrat för faktorer som bransch, eftersom det är ett faktum att kvinnor i allmänhet har företag i så kallade kvinnobranscher där man inte helt oväntat har kvinnolöner som är lägre än mäns dito. De pengar som rör sig i kvinnobranscher är av en helt annan kvantitet än i mansbranscher. I metodrapporten från Företagarna finns ett diagram under rubriken ”Branschtillhörighet” och följande förklaring:

”Som framgår av diagrammet i sig och även av den trendlinje som infogats går det inte att säga något om andelen kvinnliga vd:ar i en bransch och dess lönsamhet.”

Om det inte går att säga något om andelen kvinnliga vd:ar i en bransch och dess lönsamhet kan vi förstås inte heller säga att kvinnliga ledare negativt påverkar lönsamheten.

Dessutom, och det här kanske är det viktigaste, det finns ingenting i undersökningen som indikerar i vilken riktning påverkan går. Om det finns ett samband mellan vd:s kön och vinstmarginal måste man fråga sig om det är vd:s kön som påverkar vinstmarginalen, eller om det snarare är så att män och kvinnor tenderar till att dra sig till branscher som statistiskt har olika vinstmarginal. Forskning har påvisat endast det senare.

Om vi ändå leker med tanken på att det är vd:s kön som påverkar vinstmarginalen betyder det likväl inte att det är kvinnans kompetens som vd som är avgörande. Forskning som visat hur kvinnors företag inte går i konkurs i lika stor utsträckning som mäns indikerar tydligt att det inte handlar om bristande kompetens. Vinstmarginal är inte ett bra mått på en vd:s duglighet och är långt ifrån direkt relaterad bra ledarskap. Jag är inte rädd för vad forskningen säger, men jag är oroad över hur resultat framställs i media och de kopplingar som görs. Trots att Thand Ringqvist inte lyfter fram kvinnors kompetens som en faktor (vilket exempelvis Jens Spendrups gjorde när han menade att bristen på kvinnliga ledare bottnar i kvinnors lägre kompetens) blir ett ifrågasättande av kvinnors kompetens effekten av att framhålla vinstmarginal som direkt relaterat vd:s kön. Slutsatsen blir att det inte lönar sig för företag att ha en kvinnlig vd – trots att det alltså inte finns några som helst belägg för det. Ingenting tyder exempelvis på att företags vinstmarginal sjunker om en kvinna tar över, eller stiger om en man tar över vilket förstås hade kunnat påvisas om vd:s kön var avgörande för företagets vinstmarginal. Jag tror absolut inte att Thand Ringqvist menade att debattinlägget skulle få den effekten, men de mycket intressanta frågeställningar hon lyfter fram hamnar i skymundan för de synnerligen skakiga resultat hon bygger sin argumentation på.

Jag försöker nu inte säga att Företagarnas undersökning skulle vara felaktig, men jag hävdar å det bestämdaste att den vinkling som resultaten presenterades med inte har stöd i undersökningen och framförallt inte i forskning. Finns det ett samband mellan kön och vinstmarginal bör det förstås utredas och jag håller fullkomligt med Thand Ringqvist när hon säger att arbetet för jämställdhet måste bygga på ”solida fakta och inte filtreras genom politiska glasögon”. Att ange kön som den avgörande faktorn för ett företags vinstmarginal är dock inte att utgå från solida fakta.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Om pedagoger och hjärnforskning och det där som kallas genustrams

Charlotte12 kommentarer

Dagens tveklöst intressantaste text är Hannahs översättning av en dansk artikel om neurologi, med den catchiga titeln ”Pedagoger bör hålla sig borta från hjärnforskningen”. Essensen av artikeln är det jag har tjatat om i ett par år nu: forskning om människan som biologisk varelse kan inte ersätta forskning om människan som kulturell varelse för de undersöker inte samma sak. Samhället runt omkring oss kan inte utformas på basis av biologiska förklaringar eftersom vi är kulturella varelser, anpassningsbara och mottagliga. De referenser till neurologi och biologi som poppar upp titt som tätt, förpackade som sanningar eftersom det är mätbar naturvetenskap, kan inte få ligga till grund för hur vi hanterar problem och lösningar.

För att ge ett väldigt konkret exempel: I går dök en skärmdump av en kvinna som letar förskola till sitt barn upp i min FB-feed. Kvinnan sökte specifikt en förskola med konservativ ideologi, utan modernt pseudovetenskapligt genustrams. Det står förstås alla föräldrar fritt att söka sådan dagvård åt sitt barn som de finner lämpligast, visst, men jag kan ändå inte låta bli att undra varför. Vad är kvinnan rädd för? Vad tror hon ska hända med hennes barn på en förskola som är genusmedveten? Kanske hon har en son (för av någon anledning så verkar det viktigast att skydda söner från genustrams) som hon är rädd ska börja leka med Barbie, bli homosexuell och börja lyssna på rockmusik, vad vet jag. Och jag säger inte att alla förskolor med genustänk automagiskt är bättre än så att säga vanliga förskolor, men jag kan inte för mitt liv se problemet med att personalen uppmärksammar och motarbetar att barnen behandlas efter stereotypa mallar istället för utgående ifrån vem barnet faktiskt är.

Och så till det konkreta i mitt konkreta exempel: Kvinnan upprepar vid flera tillfällen att ingenting av det som har med genus att göra kan klassas som vetenskapligt belagt. Det enda som är vetenskapligt belagt (för att det är naturvetenskap) är att det är skillnad på pojkar och flickor.

Utgår man från den enda idén, om det är det enda som man accepterar som fakta, då har man en väldigt, väldigt, vääääldigt lång väg kvar att förstå hur ens barn fungerar och varför. För man behöver inte ens ta de få barn som faktiskt inte är varken pojke eller flicka som exempel (och för vilka genustramset är livsviktigt), det räcker med att konstatera vad vilken biolog som helst skulle kunna bekräfta: barn är mer än sitt kön. Hur kan man vara förälder och inte se det? När man väl accepterat denna bit grundläggande fakta är det ytterligare en liten bit längre innan man själv blivit tillräckligt medveten om hur man som förälder skapar och återskapar det som kommer att ses som effekter av barnets kön. Hur man, medvetet eller omedvetet, styr barnet i en riktigt som är anpassat efter sin egen kulturella kontexts syn på kön. När sonen kommer upp i den där åldern runt ett år, då han vill ställa sig upp och köra runt saker, får han en bil med handtag där bak. Dottern får en dockvagn. Båda skulle vara nöjda med att köra runt husets alla stolar för det är själva körandet som är roligt. De vuxna däremot gör den könsspecifika skillnaden. ”Titta, nu är han så stor att han vill köra en egen bil!” ”Titta, nu vill hon vara som mamma och också köra vagnen!” Det sägs att det är naturligt för pojkar att vilja köra med bilar. Hur i hela helvete pojkar har klarat sig under de tusentals år som gick innan bilar uppfanns vet jag inte.

Det är inte hittepå och pseudovetenskap att kön skapas av kulturen. Det är så och har alltid varit så. I vilken utsträckning skulle man förvisso kunna diskutera ad infinitum, men den praktiska tillämpningen av vad vi kan vara säkra på torde ändå vara klar: som förälder kan man vara helt säker på att samhället kommer att fösa och fasa in ens barn i en mall. Visst kan man stå vid sidan om, se det hända och hoppas att barnet ska trivas. Själv vill jag ge mitt barn verktyg att forma sig själv och göra alla trånga mallar lite större, lite mer flexibla.