Uncategorized

Vet du varför du inte behöver oroa dig för smittkoppor?

För att smittkoppor utrotats i världen. Vet du varför? För att folk vaccinerade sig. De vaccinerade sig för att det var bättre att ta ett vaccin redan för typ 100 år sedan när det innehöll betydligt mycket mer skadligt skit än vad dagens vaccin innehåller än vad det var att dö.

År 1980 förklarades världen fri från smittkoppor.

Vägen dit var lång och kantad av ond, bråd död. I kyrkböcker, där prästen antecknade vilka inom hans församling som dött såg det år 1777 i Sibbo ut så här:

kyrkobok1

Döda i koppor: Matts 32, Maria 2, Anna 9 mån, Jonas 4 mån, Jacob 8, Anna 11, Zacharias 1, Henrik 6 mån, Anders 4 och Anna 5. I en glesbefolkad socken under inte ens två månader.

Och i november/december 1786 så här:

kyrkbok2

Döda i koppor: Maja 5, Majastina 6 mån, Hedvig 1, Anders 3, Stina 1, Erik 4, Anna 9, Anna Greta 5, Helena 3 mån, Carl Gustav 1, Anna 17. Över hälften av dödsfallen.

Man behöver inte läsa särskilt långt i listorna över döda för att kunna förstå varför folk ville vaccinera sig. Att begrava sina barn, ett efter ett, brukar kunna ha den effekten. När man på allvar får se vad som är alternativet till vaccin. Ja, och i början hade man ju inte ens vaccin, utan då nyttjade man variolisation som innebär att man rispar huden och för in material från sjuka för att orsaka en (förhoppningsvis) mildare variant av kopporna, med lägre dödlighet. Dödligheten för smittkoppor är nämligen sisådär en 30 %. De som överlever är ofta ärrade för livet.

Och kom inte och tro att sjukvården i dag skulle kunna klara av att bota oss om smittkoppor skulle komma tillbaka. Smittkoppor är ett luftburet virus vilket i praktiken innebär att det är smittsamt som fasen och att det inte finns botemedel. Ungefär som mässlingen, förresten. Det var länge sedan barn i våra trakter dog i mässlingen. Ni kan säkert gissa varför…? Just det. För att vi vaccinerar. Innan vaccinet kunde det i kyrkböckerna se ut så här, i Helsingfors år 1843:

kyrkbok3

Döda: Johan Edvard nästan 2, Anders 18, Jonas 4, Petter nästan 2, pigan Amalias son Johan 1, Carl 7 år. Vad tror ni Amalia och alla de andra föräldrarna hade varit villiga att offra för ett vaccin till sina barn?

I dag får man ju dessutom vaccin mot kikhosta, vilket osökt får mig att tänka på det här uppslaget ur Helsingfors kyrkbok från år 1856:

kyrkbok4

Amalia, Aurora, Amanda och Otto. Ingen av dem hann fylla 5 innan de, då i mitten av augusti, dog i kikhosta.

Ni som nu väljer att inte vaccinera för att ni tycker att det är er rätt att utsätta ert eget och andras barn för fara eftersom ni vet mer om sjukdomar än hela världens samlade läkarkårer gör, när vi börjar begrava våra barn igen är det ert fel. Ert fel. Och jag vet att jag låter hård men när man har läst tillräckligt många berättelser från sörjande föräldrar och sett sig gråtfärdig på lista upp och lista ner över barn som dog i sjukdomar vi nu inte behöver oroa sig över då har man rätt begränsad tolerans för folk som inte tar det på allvar. Bättre levnadsstandard, modern sjukvård och antibiotika i all ära – inget av det skyddar mot luftburna virus. Det enda som skyddar oss är vaccin.

Ibland funderar jag över vad tidigare århundradens föräldrar skulle säga om de såg oss i dag. Jag undrar vad de skulle säga om de hörde folk som tycker att det är nyttigt att barn är lite sjuka för att det stärker dem. Jag undrar vad de skulle säga om de visste att vi hade ett skydd mot döden, som folk vägrar att ge sina barn. Vaccinationsdiskussionen måste på allvar vara vår tids mest bisarra diskussion.

Man kan med fördel läsa Hannahs utmärkta inlägg om hur det är ett bortskämt och egoistiskt i-landsprivilegium att välja bort vaccin.

Alla bilder ur kyrkoböckerna kommer härifrån!

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Om pedagoger och hjärnforskning och det där som kallas genustrams

Dagens tveklöst intressantaste text är Hannahs översättning av en dansk artikel om neurologi, med den catchiga titeln ”Pedagoger bör hålla sig borta från hjärnforskningen”. Essensen av artikeln är det jag har tjatat om i ett par år nu: forskning om människan som biologisk varelse kan inte ersätta forskning om människan som kulturell varelse för de undersöker inte samma sak. Samhället runt omkring oss kan inte utformas på basis av biologiska förklaringar eftersom vi är kulturella varelser, anpassningsbara och mottagliga. De referenser till neurologi och biologi som poppar upp titt som tätt, förpackade som sanningar eftersom det är mätbar naturvetenskap, kan inte få ligga till grund för hur vi hanterar problem och lösningar.

För att ge ett väldigt konkret exempel: I går dök en skärmdump av en kvinna som letar förskola till sitt barn upp i min FB-feed. Kvinnan sökte specifikt en förskola med konservativ ideologi, utan modernt pseudovetenskapligt genustrams. Det står förstås alla föräldrar fritt att söka sådan dagvård åt sitt barn som de finner lämpligast, visst, men jag kan ändå inte låta bli att undra varför. Vad är kvinnan rädd för? Vad tror hon ska hända med hennes barn på en förskola som är genusmedveten? Kanske hon har en son (för av någon anledning så verkar det viktigast att skydda söner från genustrams) som hon är rädd ska börja leka med Barbie, bli homosexuell och börja lyssna på rockmusik, vad vet jag. Och jag säger inte att alla förskolor med genustänk automagiskt är bättre än så att säga vanliga förskolor, men jag kan inte för mitt liv se problemet med att personalen uppmärksammar och motarbetar att barnen behandlas efter stereotypa mallar istället för utgående ifrån vem barnet faktiskt är.

Och så till det konkreta i mitt konkreta exempel: Kvinnan upprepar vid flera tillfällen att ingenting av det som har med genus att göra kan klassas som vetenskapligt belagt. Det enda som är vetenskapligt belagt (för att det är naturvetenskap) är att det är skillnad på pojkar och flickor.

Utgår man från den enda idén, om det är det enda som man accepterar som fakta, då har man en väldigt, väldigt, vääääldigt lång väg kvar att förstå hur ens barn fungerar och varför. För man behöver inte ens ta de få barn som faktiskt inte är varken pojke eller flicka som exempel (och för vilka genustramset är livsviktigt), det räcker med att konstatera vad vilken biolog som helst skulle kunna bekräfta: barn är mer än sitt kön. Hur kan man vara förälder och inte se det? När man väl accepterat denna bit grundläggande fakta är det ytterligare en liten bit längre innan man själv blivit tillräckligt medveten om hur man som förälder skapar och återskapar det som kommer att ses som effekter av barnets kön. Hur man, medvetet eller omedvetet, styr barnet i en riktigt som är anpassat efter sin egen kulturella kontexts syn på kön. När sonen kommer upp i den där åldern runt ett år, då han vill ställa sig upp och köra runt saker, får han en bil med handtag där bak. Dottern får en dockvagn. Båda skulle vara nöjda med att köra runt husets alla stolar för det är själva körandet som är roligt. De vuxna däremot gör den könsspecifika skillnaden. ”Titta, nu är han så stor att han vill köra en egen bil!” ”Titta, nu vill hon vara som mamma och också köra vagnen!” Det sägs att det är naturligt för pojkar att vilja köra med bilar. Hur i hela helvete pojkar har klarat sig under de tusentals år som gick innan bilar uppfanns vet jag inte.

Det är inte hittepå och pseudovetenskap att kön skapas av kulturen. Det är så och har alltid varit så. I vilken utsträckning skulle man förvisso kunna diskutera ad infinitum, men den praktiska tillämpningen av vad vi kan vara säkra på torde ändå vara klar: som förälder kan man vara helt säker på att samhället kommer att fösa och fasa in ens barn i en mall. Visst kan man stå vid sidan om, se det hända och hoppas att barnet ska trivas. Själv vill jag ge mitt barn verktyg att forma sig själv och göra alla trånga mallar lite större, lite mer flexibla.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Kvinnors sexuella makt och matriarkatet

Först och främst tycker jag att alla ska läsa Hannahs utmärkta recension av Pär Ströms bok Mansförbjudet. Men det var egentligen inte det som jag tänkte skriva om här. Istället skulle jag vilja kommentera kommentarerna till recensionen. Många av kommentarerna på Hannahs recension är just så nyanserade och välgenomtänkta att de tillför något, men en alltför stor mängd faller ner i de där gamla mönstren som återkommer även i kommentarer på den här bloggen emellanåt. Ni vet, det där när det är så synd om alla män eftersom kvinnor roffar åt sig (sic!) och att alla feminister är elaka manshatare som kollektivt måste stå för vad enskilda individer som kallar sig feminister säger. Och sedan, förstås, det oerhört tröttsamma i att det på något vis skulle ha funnits ett matriarkat som parallell till ett historiskt patriarkat.

Jo. Ni skrattar nu. Tanken är rätt bisarr. Trots det finns det ett alldeles oförklarligt stort antal som på riktigt endast godkänner idén om patriarkatet om man samtidigt accepterar att patriarkatet endast existerade i männens sfärer men att det minsann rådde ett matriarkat i kvinnans sfärer. Så låt oss tala genushistoria en stund.

Idén om att det skulle ha funnits ett historiskt matriarkat i Sverige (och här vill jag göra absolut klart att det inte finns en historiker som skulle acceptera detta – det är helt och hållet en populistisk uppfinning) är nära relaterad till vad Pär Ström och Pelle Billing skulle kalla sexuell makt. Män vill ha sex. Kvinnor kan erbjuda sex. Alltså har kvinnor ett övertag – sexuell makt. Nu är ju inte sexuell makt (sexual power) ett nytt begrepp uppfunnet av manliga jämställdhetsförespråkare utan ett koncept som genushistoriker har diskuterat sedan 1980-talet. Kathryn Gravdal hade sexual power som ett centralt begrepp när hon skrev om kärlek vid hovet i det medeltida Frankrike år 1991. John Carmi Parsons använder begreppet (men inte som ett bärande begrepp) i sin bok om medeltida drottningar från år 1997. Listan skulle kunna göras väldigt lång. Vad jag vill säga är att kvinnors sexuella makt inte är något främmande för genushistoriker, utan tvärtom något som ofta diskuteras och studeras.

Men det finns ingen koppling mellan kvinnlig sexuell makt och ett matriarkat i en historisk kontext och det finns en väldigt simpel förklaring till det. En make kunde inte våldta sin hustru. Hon hade ingen rätt att säga nej till honom. Våldtäkt inom äktenskapet blev ett brott först 1965 i Sverige och så sent som 1994 i Finland. Den sexuella makt man möjligen skulle kunna tillskriva unga attraktiva kvinnor, eller kanske en förhandlande hustru, var alltså begränsad på så vis att makens ord (och handlingar) ändå avgjorde.

Det samma kan sägas om alla aspekter av det tilltänkta historiska matriarkatet. De som menar att kvinnor hade makt över hushållet och barnen och att den sfären således var ett matriarkat bortser från att gifta kvinnor inte kunde bli myndiga förrän år 1921. Kvinnors makt i hushållet var således helt avhängig makens godkännande. Han hade rätt att upphäva köp hon gjort om de övergick en viss summa, han hade rätt att prygla henne så mycket som det krävdes för att hålla henne inom anständighetens ramar (och det var i vissa fall rätt mycket att döma av rättsprotokollen) och han hade det juridiska ansvaret för att hushållet sköttes som det skulle. Jag vet inte hur jag ska säga det här för att det ska bli tydligt nog, men det fanns inga sfärer där mannens ord inte vägde tyngre än kvinnans, ingenstans där han inte hade rätten att bestämma om han ville det.

Så även om kvinnor i praktiken kunde ha viss makt inom hushållet och om kvinnor hade vad som kan kallas sexuell makt (som förstås också var beroende av ålder och social klass) har det aldrig funnits ett matriarkat i Sverige.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Bidra till WTF-projektet!

En av de saker som gjorde mig intellektuellt förälskad (en ny term, citera mig gärna) i Hannah på One-way Communication var hennes fullkomligt briljanta WTF-projekt. Det är ett jämställdhetsprojekt i serieformat där Hannah sin vana trogen öppnar för dialog och låter olika röster komma till tals. Nu fortsätter projektet! Läs mer hos Hannah och bidra med din historia!

Här är en av mina favoriter. (Den finns en annan också, som har förföljt mig i sin hemskhet, men ni får titta på den på egen risk.)