Etikettarkiv | Genusföreställningar

Några viktiga humanistiska begrepp och varför det är svårt för logiska skeptiker

Ibland när jag försöker diskutera humanistisk och särskilt genusvetenskaplig forskning med särskilt naturevetenskapligt intresserade män får jag känslan av att dessa typer uppfattar sig som så fria i sitt resonerande att de helt enkelt inte kan ta till sig att människor alltid är en del av komplexa nätverk. Det här är utgångspunkten i all humanistisk forskning – humanism utgår ju ifrån människan.

Och den humanistiska forskningen har utvecklat massor av viktiga begrepp för att kunna synliggöra och studera dessa nätverk. Några av de första och viktigaste är struktur och aktör. Strukturer är de ramar (t.ex. lagar, normer) som vi alla agerar inom och har att förhålla oss till. Strukturerna är inte satta i sten utan förändras med tid och rum (voilà, två andra viktiga begrepp!) och aktörerna är inte viljelösa dockor gentemot strukturerna utan kan påverka, förändra och motverka dessa.

För att göra i princip vilken studie av mänsklig aktivitet som helst relevant bör man dock tänka intersektionellt. Det betyder att man tar faktorer som klass, etnicitet och genus i beaktande. Tänk till exempel på synen kvinnornas emancipation i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Många högt uppsatta män menade att kvinnor med sin bräckliga fysik och sitt lättövertalade sinne inte lämpade sig för sådant som politik eller arbete. Det var bäst för kvinnor att de även i fortsättningen inte arbetade eller blandade sig i statsangelägenheter.

Aiheeseen liittyvä kuva

Att flanera lämpade sig för kvinnfolk.

Sport var också olämpligt för kvinnor. Att cykla kunde skada livmodern och göra en kvinna steril.

Kuvahaun tulos haulle 1910s women bike

Arga, snart sterila kvinnor som tror att de är män.

Det är här någonstans som de flesta av oss som sysslar med genushistoria börjar skruva olustigt på oss. Varför? För att jag har använt begreppet ”kvinna” alldeles för slarvigt. Kvinnorättskämpen Sojourner Truth har sagt det bäst. Hon föddes som slav kring sekelskiftet 1800 och såldes som 11-åring tillsammans med en flock får. Efter att slaveriet avskaffades år 1833 blev hon fri och slogs sedan i rätten för att få tillbaka sin son, som hade sålts som slav, och vann. År 1851 höll hon ett viktigt brandtal, kallat ”Ain’t I a Woman”.

Kuvahaun tulos haulle sojourner truth speech

Samtidigt som den tidens forskare, tänkare och tyckare var rörande överens om att kvinnor hela tiden måste hjälpas och därmed inte kan arbeta eller förtjäna lika rättigheter som män visste Sojourner Truth att det bara gällde den vita medelklasskvinnan.

”The man over there say a woman needs to be helped into carriages
and lifted over ditches
and to have the best place everywhere
Nobody ever helped me into carriages
or over mud puddles
or gives me a best place.
Ain’t I a woman?

Look at me
Look at my arm!
I have plowed and planted and gathered into barns
and no man could head me.
And ain’t I a woman?

I could work as much and eat as much as a man
– when I could get it – and bear the lash as well
and ain’t I a woman?

I have born thirteen children and seen most all sold into slavery
and when I cried out a mother’s grief
none but Jesus heard me
and ain’t I a woman?

That little man in black there say
a woman can’t have as much rights as a man
cause Christ wasn’t a woman.
Where did your Christ come from?
From God and a woman!
Man had nothing to do with him!

If the first woman God ever made was strong enough to turn the world
upside down, all alone
together women ought to be able to turn it
rightside up again.”

Vi vill gärna tro att vi är logiska, att vi agerar och tänker logiskt och att det är allt som behövs för att nå fram till en sanning. Särskilt verkar män som inte tror på gud likväl tro på det. Humanistisk forskning utgår ifrån att människan inte alls är logisk och att logik har sett annorlunda ut för andra i andra tider. Logik är inte en universell sanning, utan kulturellt betingat.

Så för att återvända till ekorrarna i förra inlägget och var någonstans det skiter sig med naturvetarna: humanistisk forskning kan analysera mänskligt beteende på basis av strukturer och aktörer utan att ta biologiska faktorer i särskilt beaktande. Det är alltså fullt möjligt att se på hur ekorrarna beskrivs i media och lokalsamhället utan att desto närmare gå in på deras verkliga biologiska förutsättningar. På samma sätt uppmärksammar humanister att en kvinna inte alltid är en kvinna, trots att de är kvinnor biologiskt. När man talar om att kvinnor slogs för sin begränsade rätt att arbeta, glömmer man nämligen bort alla de miljoner kvinnor som liksom Sojourner Truth aldrig fick göra annat än arbeta. Det var en viss sorts kvinnor som ville arbeta mera. När vi i forskningen talar om dessa olika kateogorier kvinnor (och detsamma kan sägas om män) är det för en humanist fullkomligt irrelevant att det biologiskt är samma kategori.

Därför blir jag också lite beklämd när så många nu argumenterar emot humanistisk forskning med argument som att vi tar saker för givet och hävdar kausalitet där vi inte kan bevisa det. I humanistisk forskning är det inte alltid viktigast att avgöra exakt vad som orsakat vad i vilken ordning. En uppsjö faktorer kan påverka och samverka och bara för att vi inte kan avgöra vad som haft störst betydelse eller vad som kom först betyder det inte att de slutsatser som kan göras om samverkan inte skulle vara relevanta. För Sojourner Truth påverkade hennes klass, etnicitet och kön hennes aktörskap i de strukturer hon verkade inom. Det går däremot inte att lyfta ut en faktor och säga att den var avgörande eller skapade de andra.

Människor är komplexa och människor ska inte beskrivas i förenklade termer.

Ett synnerligen lyckat julbord

Nu har festen festats! Jag lagade mat i flera dagar och det blev ugnsbakad lax, Janssons, köttbullar (på nötfärs), sill, potatis, rödbetssallad, havrefrallor, julvört, morotslåda, kallskuret, ostar och gravad lax. Därefter förstås jultårtor, lussekatter (detta ord jobbade vi länge med), chokladbollar (because varför inte), kanderade mandlar och pepparkakor. Jag tror inte att det var någon som gick därifrån hungrig.

Och sånna här festligheter gör mig glad hela vägen in i själen. Dels förstås för att det är viktigt att de som nu kommer till det här landet känner sig välkomna och förstår att det här är ett bra land som kan vara vårat tillsammans. Men framförallt för att det går bortom statistisk och rakt in i det mänskliga. Vid bordet satt lilla sexåriga Zena, som kom till Finland som resultatet av en lyckad familjeåterförening sedan hennes pappa för över ett år sedan fått uppehållstillstånd. Ni skulle ha sett hennes min när Tilda sträckte henne handen och de gick för att ta fram drösvis med ponnysar och dekorera pepparkakor. Vad har inte det här lilla barnet sett? Nu bor hon i Finland tillsammans med sin mamma, pappa och moster i en etta (den som har lägenhetstips för den här familjen för gärna höra av sig).

Men med vid bordet satt också den man vars familj är fast vid syriska gränsen eftersom de inte får visum till Turkiet och därför inte kan ansöka vid Finlands ambassad i Ankara om den familjeåterförening de enligt lag är berättigade till. Han kramade Tilda så hårt att jag var osäker på vem av dem som skulle börja gråta först.

Dessutom ser jag förstås hur mycket det betyder för A att få prata på arabiska och få umgås med de sina. Och att få visa upp sin nya familj förstås. Det var kanske inte idel lyckotårar bland hans släktingar när hela klanens guldklimp kärade ner sig i en frånskild, lastgammal, svensk tvåbarnsmorsa istället för en ung mö ur hans egen folkgrupp. Men vägen till hjärtat går genom magen och allt det där, så det ska nog ordna sig… För om sanningen ska fram så älskar jag sånna här grejer! Storfamilj is da shit!

Sedan kunde jag förstås inte låta bli att analysera genusföreställningarna för det är så satans spännande. Under alla de timmar vi satt och åt reste sig inte kvinnorna från bordet i princip alls. Allt som skulle hämtas, bäras, serveras eller fixas sköttes av männen i ett huj. Det var liksom inte ens diskussion om saken, utan alla kvinnor satt vid bordet i lugn och ro som om det vore det mest självklara i världen. När jag reste mig för att duka av for varenda karl upp och skramlade ihop tallrikar och byttor och bar ut i köket innan någon hunnit säga flaskkork. Jämför det med vår nordiska jul där mamman har tur om hon hinner till bordet innan alla andra är färdiga och kvinnorna sedan dukar av tillsammans.

Först när allt var liksom färdigt vid matbordet reste sig kvinnorna och kom i en härlig samlad trupp, med uppkavlade ärmar och beslutsam min, ut i köket för att diska och storstäda allt. Det var tydligt att de hade väntat på den uppgiften som liksom var deras.

 

Vi måste snacka lite om det där med könsneutrala barn.

Joakim Lamotte har skrivit en krönika om hur folk måste sluta försöka göra sina barn könsneutrala. Han är inte den första och säkerligen inte den sista. Folk blir som fullkomligt besatta av det där med könsneutrala barn och hur vi nu måste förhindra att det händer.

Och jag har ju hängt rätt länge i det här famösa genusträsket och mött och diskuterat med massor av de föräldrar Lamotte hänvisar till när han skriver om ”intensiva och nervösa konversationer” om hur man ska genomföra någon slags genusmedveten uppfostran. Missuppfatta mig inte nu, men många av dem går mig fullkomligt på nerverna. Varför? För att jag själv inte är där längre. På samma sätt orkar jag inte lyssna på folk som snackar BF (beräknat förlossningsdatum), ägglossning, babyförberedelser, vagnsinköp, nyfödingsbajs eller amning heller trots att jag levde i den konversationen för kanske 8 år sedan. Där och då fanns det inget viktigare. Där och då var jag en del av det som jag nu får utslag av att lyssna på någon längre stund. Men att jag nu befinner mig någon annanstans i världen av prioriteringar betyder inte att inte andra människor behöver föra samma konversationer nu.

När barnet väl har kommit och man står där med famnen full av det mest värdefulla, när hela ens väsen stannar upp och ställs på sin spets i detta nya liv man har anförtrotts, då möts man också av nya orosmoment. För många av oss som hade den stora lyckan att få ett friskt barn blev det orosmomentet hur man ska vara tillsammans med sitt barn så att barnet växer upp utan tyngden av att leva upp till skadliga stereotyper. Det blir rätt många intensiva och nervösa konversationer av det, om vi säger så. Och experimenterande förstås. Fast i ärlighetens namn har jag nog experimenterat mest med sömnen för holy crap, Batman, vad mina kids har sovit dåligt. Så vi har experimenterat med samsovning, nattningsmetoder, nappar och gosedjur – allt för att hitta den metod som passar vår familj bäst. Uttrycket ”experimentera med barnen” är något som kolumnister tar till ibland när man vill vara jävlig mot folk som inte har hittat sin metod ännu, och särskilt när det gäller folk som grubblar på genusrelaterade saker, trots att varenda käft som haft småbarn vet att de där första grumliga åren är ett enda långt experimenterande.

Men det var inte det jag skulle säga, jag skulle säga att jag, trots alla de här diskussionerna, inte har träffat på en enda typ som förespråkat att barn ska vara könsneutrala. Inte en enda. Däremot har jag träffat på en himla massa typer som vill arbeta emot de som vill göra barn könsneutrala och som härjar om barns könsidentitet. Könsidentiteten är en del av en persons identitet. För somliga är den viktigast, men för de allra flesta är den bara en liten, liten del. Jag är kvinna, men jag identifierar mig mer med begrepp som förälder, historiker, tårtfanatiker, genusforskare och kattslav.

Jag tycker synd om den mamma som Lamotte såg på tåget, som satt med sin lille son i en klänning han inte ville ha på sig. Jag har själv haft det likadant med barn som fullkomligt tokvägrar att ha på sig vad de just då har på sig. Oftast rör det mössan som de sliter av och kastar åt fanders – gärna ut genom tillfälligt öppna dörrar. Ibland rör det fel tröja. Fel tröja är väldigt random eftersom fel tröja kan vara rätt tröja 20 minuter innan den förvandlas till fel tröja och måste bort. Dessutom hade vi en ganska lång period då dotterns kläder ofelbart började klia så fort vi gick på fest, och hon därför var nästan näck redan innan vi hunnit ta av oss jackorna. Ja, och strumpbyxor ska vi inte ens tala om.

Att pojken på tåget ville ha bort klänningen kan ha tusen miljoner olika förklaringar. Kanske hade han drabbats av det där vår dotter hade som gjorde att det kliade och han behövde vara naken? Jag säger inte att det är uteslutet att mamman hade uppmuntrat honom lite väl mycket till att ha klänningen på och att han på tåget sedan blivit så obekväm med valet att han ville ha bort den. Sånt händer. Men att det skulle vara utmärkande för genusmedvetna föräldrar är absurt för är det någonting som de där nervösa konversationerna behandlar så är det hur man stärker sitt barn i att välja kläder som barnet själv känner sig bekväm med. Oavsett om det är en pojke i klänning eller en flicka i klänning eller ett barn som inte riktigt känner sig hemma varken som pojke eller flicka och som har en hunddräkt och bara svarar på namnet ”Pricken”. (Vår son vägrade svara om han inte tilltalades som Lilla-Mamma-Orm-Hunden en lång period, och han gick inte då utan ålade sig som en orm. På tal om experiment.) Jag har sett många fler föräldrar som insisterar på att klä sina barn som små vuxna (med slips på sonen och klänning på dottern) vars barn är mycket obekväma med utstyrsel och uppmärksamhet än vad jag sett genusmedvetna föräldrar pressa sina barn att ha en viss sorts kläder.

Och det här är viktigt så jag skriver det med versaler men ATT EN POJKE HAR KLÄNNING GÖR HONOM INTE TILL MINDRE POJKE. Det finns alltså inte ens ett litet korn av könsneutralitet i att en pojke har klänning. Inget alls. Varför? Därför att kläder och yttre attribut bara är en liten del av hur vi lever vår könsidentitet. Könsidentiteten bestäms inte av kläderna. Ingen har någonsin blivit förvirrad i sin könsidentitet av att ha på sig kläder som symboliserar ett annat kön än det man identifierar med. Till exempel har jag byxor nästan varje dag och känner mig inte det minsta förvirrad, trots att man för inte så länge sedan var säker på att det där med byxbärande kvinnor skulle leda till jätteförvirring och samhällskollaps.

Om man nu vill hålla på och skrika att vi inte ska göra könsneutrala barn och att könsidentiteten är viktig vore det ju prima om man först visste vad könsidentitet är. Då skulle man förstå det absurda i att tro att en pojke i klänning skulle ha någonting med saken att göra.

Underbara-kvinnor-effekten och fria val

Via Genusdebatten hittar jag en studie utförd av Wendy Williams och Stephen Ceci från Cornell Institute for Women in Science, som visar att kvinnor har betydligt större chans att bli anställda vid tenure track positions i STEM-fält (Science, Technology, Engineering, Mathematics) än vad män har. Williams och Ceci har utfört ett experiment där de lät över 800 personer på olika fakulteter i USA säga vilken av två toppkandidater som de helst skulle anställa. Kandidaterna var, så när som på kön, i princip identiska. Det visade sig att flest hade valt att anställa kvinnan framför mannen. I 67,3% av fallen rankades kvinnan högst.

Författarna erkänner själva det potentiella problemet att folk helt enkelt har svarat på ett politiskt korrekt sätt – man borde föredra kvinnan så därför svarar man kvinnan. De menar också att de säkrat för det problemet genom att låta en del utvärdera endast en kandidat och även då är det fler som skulle anställa kvinnan. De tolkar sina resultat som att försöken att promulgera diversitet inom akademia har gett resultat och att en kvinnligt kandidat – till och med inom STEM – föredras. Det här betyder förstås att underrepresentationen (som är slående) av kvinnor inom STEM inte kan förklaras med sexistiska anställningsförhållanden. Istället föreslår de att underrepresentationen kan förklaras med att den tid i livet man normalt söker tenure track är ungefär samma tid i livet som kvinnor får barn och att kvinnor därför prioriterar familj framför karriär. För att motverka tendenserna borde man dels skapa tenure track program som tillåter att man sköter barn samtidigt, dels måste man – vilket det redan läggs krafter på – bibehålla unga flickors intresse för matematik samt ge dem mentorer och förebilder.

Inte oväntat menar man på Genusdebatten att forskarna drar fel slutsatser i sin egen forskning samt att detta beror på att alla måste anpassa sig till den feministiska ideologin. Nej, på Genusdebatten hävdar man att kvinnors underrepresentation kan förklaras med kvinnors egna val samt att anledningen till att kvinnor har större chans att anställas ingalunda beror på att man internaliserat en mångfaldstanke utan på fenomenet ”Women are wonderful”.

För det första ska det påpekas att Williams och Ceci ju faktiskt själva pekar på kvinnors egna val som faktor. Kvinnor väljer barn framför karriär för att de (tror att de) måste välja. Att kvinnors val har betydelse för resultatet är självklart. Om det finns få kvinnor inom fältet trots att kvinnor har större chans att bli anställda måste det vara slutsatsen att kvinnor inte söker sig dit. Den viktiga frågan att ställa sig är varför. Varför söker sig inte kvinnor till de här positionerna? För om det är som det verkar (och som Williams och Ceci föreslår) att kvinnor tvingas välja mellan att bilda familj eller söka tenure track så är det förstås ett jätteproblem. Varför? För att män inte behöver välja. Män kan få både familj och karriär eftersom de har en kvinna där hemma som sköter barnen. För män är det rent av en fördel att ha familj.

Huruvida man kan säga att det här rör sig om fria val eller inte är i stort en filosofisk fråga, men det är bortom all tvekan att kvinnor och män inte har samma förutsättningar när det gäller att göra val. Det är som att säga att i USA har alla chans att bli president. En sanning med modifikation.

Och så tanken om ”Women are wonderful” – ett begrepp som används för att förklara effekten att både män och kvinnor i allmänhet gillar kvinnor bäst. Det är ett begrepp som används flitigt på Genusdebatten och som i allmänhet – i de sammanhangen – får symbolisera hur män demoniseras och systematiskt förfördelas. Men ”Women are wonderful”-effekten betyder inte alls att alla kvinnor alltid rankas mer positivt än män, utan att en viss typ av kvinna i ett visst sammanhang rankas mer positivt. Rudman och Glick (2012) menar att effekten snarare borde kallas ”Women are wonderful when…”. Allting handlar om vad testpersonerna ser som ”kvinna”. Om folk fritt får filosofera kring och associera till ”kvinna” så tänker de flesta på sin mamma som ju inte har jagat en tenure track karriär utan har varit hemma och tagit hand om dem. Inte konstigt om det ger varmare konnotationer än pappa professorn. Haddock och Zanna (1994) har visat att kvinnor rankas positivt som hemmafruar men inte som feminister. När till exempel auktoritära män rankar så är feminister verkligen inte alls populära. Det finns ingen wonderful-effekt som kan rädda en feminist.Och om jag får våga mig på en gissning så misstänker jag att jag inte heller omfattas av effekten.

Nej, kvinnor är underbara bara när de beter sig som mjuka, varma, milda, vårdande kvinnor ska – när de uppfyller stereotypen. Kvinnor som inte uppfyller stereotypen (atleter, arbetande, feminister, lesbiska) associeras med väldigt negativa värden. Folk kan också hålla ambivalenta känslor mot gruppen kvinnor. Det är till exempel fullt möjligt att gilla kvinnor men inte respektera dem. Tilläggas bör att både kvinnor och män rankar kvinnor på det här sättet. Även kvinnor gillar traditionella kvinnor bättre.

Så jag säger inte att det inte kan finnas någon dimension av en ”Women are wonderful”-effekt i Williams och Cecils studie. Det är fullt möjligt. Däremot finns det ingen basis för att säga att den är anledningen till varför folk hellre vill anställa kvinnor. Det är betydligt mer sannolikt att forskarna som utförde studien också har den mest välgrundade förklaringen till resultatet, nämligen att fakulteterna just nu faktiskt strävar efter att anställa kvinnor. Vidare vill jag påpeka att man i Sverige faktiskt har hittat mycket påtaglig sexism i urvalet av kandidater, där kvinnor måste prestera betydligt mer för att nå samma ranking som en man i urvalsprocessen. Vad Williams och Cecil hävdar är att deras är den (nästan) första studien som har utfört experiment på just den här saker, vilket säkert stämmer, men det betyder inte att inte annan form av forskning faktiskt påvisar sexism. Williams och Cecil hade ju dessutom redan färdigt rankat kandidaterna (båda hade 9,5 poäng av 10 möjliga) vilket betyder att eventuell diskriminering av den sorten som Agnes Wold fann i Sverige inte skulle synas.

(Som en parentes vill jag notera mansplainingen i inlägget på Genusdebatten. Först påpekar en man nämligen hur Williams och Cecil är partiska eftersom de arbetar vid ett institut som forskar om kvinnor i science samt att de har fel i sina slutsatser: ”womens [sic!] studies som akademisk disciplin kan [knappast] ses som någon sorts auktoritet”. Därefter ges en video där fyra män förklarar saker med hänvisning till att Roy Baumaister är en riktig auktoritet på området. I don’t even.)

Lite mer om betyg, genus och skolan

Det finns få saker som tycks få män engagerade i frågor om könsdiskriminering lika starkt som pojkars prestationer i skolan. På basis av de kommentarer som kom till mitt inlägg om att man måste skilja på mansnorm och mansroll vill jag lyfta fram några saker som är viktiga att komma ihåg i den här frågan.

* Det finns en galet stark tendens att förklara pojkars och mäns varande i biologiska termer. Alltid. Män är otrogna på grund av sina starka sexuella drifter. Män våldtar för att de inte kan kontrollera sig. Män slår för de är fyllda med testosteron. Män får höga positioner för de är tävlingsinriktade. Pojkar hamnar efter i skolan för de mognar senare än flickor. Vi måste våga se på män och pojkar som kulturella varelser, för att 1) manlighet är kulturellt betingat och 2) världen behöver inte mer anpassning efter mäns så kallade naturliga drifter.

* Folk går alldeles bananas över att flickor får högre betyg än pojkar och vill se en biologisk förklaring i att pojkar inte kan leva upp till de krav som ställs på dem i skolan för att kraven är anpassade till flickor. Alltså seriöst. Läs en läroplan. Det finns INGENTING i läroplanerna som är så svårt att inte alla skulle kunna klara av det, även om man mognar senare. Betygssystemet är inte till för att skilja smarta från inte lika smarta utan hårt arbetande från inte lika hårt arbetande. Jo, är du smart kanske du har det lättare – men den elev som faktiskt studerar klarar sig. (Här vill jag inflika att det finns massor med elever som inte klarar skolan för att de inte får det stöd de behöver, varken från skolan eller hemifrån. Vad jag menar är alltså att läroplanernas mål är enkla nog för att alla skulle kunna klara av dem i teorin – det går liksom inte att sänka dem.)

* Det finns fördomar mot pojkars förmåga i skolan, särskilt vad det gäller att sitta still och koncentrera sig. Fördomar som dessa inverkar negativt på pojkars chanser i skolan och bidrar till negativa spiraler. Det är förresten också samma fördomar som gör att flickor får leka extrafröknar och att flickor används som buffrar mellan bråkiga pojkar. Det här är allvarliga grejer som framförallt pojkar förlorar på och som inte får förekomma! Det är könsdiskriminering och måste tas på allvar.

* Det finns inte tillräckligt med manliga förebilder i skolan. Oavsett vad man tycker om kön så är könsidentiteten en av de första identiteterna och barn behöver förebilder. Hade jag varit för kvotering så hade jag tyckt att det vore viktigare för jämställdheten att kvotera in manlig dagispersonal än kvinnliga chefer.

* Så fort det finns könsskillnader i precis vad som helst så skriver folk kvinnohatspatriarkat om det är till flickors nackdel och antibiologisk nazifeminism om det är till pojkars fördel. Här kommer ett nyckelord till alla dessa diskussioner: intersektionalitet. Det är försvinnande sällan som det finns organiserade komplotter för att diskriminera. Ofta så beror snedfördelningarna på en mängd olika saker som samverkar och där kön bara är en liten del. Vad gäller betyg i skolan är följande saker i många fall mer avgörande än kön:

antal timmar lagda på skolarbete utanför skoltid
huruvida modern är heltidsarbetande eller hemma
stödet från familjen
socioekonomisk status

Till exempel: vita pojkar med hemmamammor i rika områden i bra skolor presterar bättre än en afroamerikansk flicka i förorten. Studier visar också att flickor i allmänhet lägger ner betydligt mycket mer tid på läxor – i Tyskland 2 timmar mer/vecka än vad pojkar gör (se Quality and Inequality of Education – Cross National Perspectives). Studier visar också tydligt till exempel att hudfärg har större betydelse än kön i USA. Kön är bara en faktor av många.

* Det finns massor med saker som man kan diskutera om skolan och eftersom alla har gått i skolan har alla en åsikt om hur det borde göras. Det enda som jag tycker är riktigt, riktigt viktigt är att lärarna får tid nog att möta varje elev som en individ, istället för en representant för en grupp.

* Det finns en (möjligen) biologiskt betingad skillnad mellan pojkar och flickor som tar sig uttryck i språklig mognad. I klarspråk betyder det att man kan hitta en skillnad i utveckling mellan gruppen pojkar och gruppen flickor. Det betyder däremot INTE att alla pojkar är språkligt sämre utvecklade än alla flickor, så när folk menar att man måste förändra skolan så att den anpassas efter denna statistiska skillnad får jag spunk. Varje elev ska bemötas på sin egen nivå – så står det i alla läroplaner och det tjatas det om på lärarutbildningen (tro mig, jag har gått den) – och det ska räcka. Vi kan inte anpassa skolan efter statistiska sannolikheter om könsskillnader. Alla de pojkar som är språkligt begåvade då, vad skulle hända med dem (min son till exempel)? Och alla de flickor som behöver extra stöd i sin språkliga utveckling? Det är som om alla pojkar på högstadiet ska behöva sitta på extra höga stolar och alla flickor på lägre stolar bara för att det finns en statistisk längdskillnad. Lösningen är förstås att ge dem möjlighet till höj-och sänkbara stolar i så fall. Och att ge alla elever som behöver extra stöd extra stöd.

* Vi vet att elever påverkas av både familjens, det större samhällets och framförallt lärarens förväntningar på dem. I praktiken betyder det att stereotyper kommer att påverka hur barnen har det i skolan. Man kan ju tycka olika om den saken förstås, men jag tycker att det vore en katastrof om pojkar skulle intalas att de är biologiskt sämre lämpade för skolan. Goddag, självuppfyllande profetia!

* Att flickor generellt får bättre betyg är inte en nyhet som ”den nya feministiska skolan” med grupparbeten och självständigt arbete kan skyllas för utan har rapporterats sedan 50-talet. Skillnaden på pojkars och flickors resultat står sig också i andra länder, till exempel i USA – men en statistiskt betydande skillnad har inte påvisats i flera studier över elever i t.ex. Japan och Korea (se Quality and Inequality). Problemet ligger alltså snarare i hur läraren bemöter och bedömer eleverna och framförallt i samhällets förväntningar på desamma än i könet i sig. Genus, inte kön – om man så vill.

Jag köper inte flickiga kläder till min pojke – so sue me

Jag är med i en Facebookgrupp för genusmedvetna föräldrar, där många trådar tycks gå ut på att copy/pasta ett inlägg ur en loppisgrupp och ondgöra sig över att vissa säljare och köpare slänger sig med uttryck som ”söker byxor till kille” eller ”säljer klädpaket för flicka”. Jag förstår frustrationen, det gör jag, och en del annonser är rätt märkliga i sina kategoriseringar. Indelningen i pojk-och flickkläder kodar barn till att bli coola killar eller söta tjejer och är i många fall synnerligen problematisk. Så långt håller jag med.

När min son var bebis hade vi i princip bara könsneutrala kläder till honom. Massor av grönt och gult och vitt och beige och en mössa med långa kaninöron för jisses vad söt han var i den. Men nu, när han har fyllt 9 år, är det inte längre jag som bestämmer vad han ska ha på sig – det är han. Min uppgift är bara att stödja honom i hans val och han ser sig själv som en pojke och föredrar kläder som inte klassas som flickiga.

Vi talar inte klänningar, tyllkjolar och skrikrosa nu. Vi talar helt vanliga kläder som av barnets jämnåriga skulle klassas som könsspecifika. Det kan vara en tröja med en söt kattunge som är flickig, eller ett par byxor med dödskallar som är pojkiga. Ibland kan det vara någon detalj. Kanske bara en liten knapp som är en diamant, eller en skärning som är på fel ställe. Det kvittar hur mycket jag tycker att de indelningarna är screwed up och att det inte finns pojk-eller flickkläder, mitt barn måste själv få välja hur långt över den så att säga socialt accepterade gränsen han är villig att gå. Jag måste acceptera att det kanske inte är ens lite.

Att ge barnen vad de skulle se som könsspecifika kläder är inte i sig ett problem utan kan lika gärna vara en del i att hjälpa dem hitta sin identitet. De flesta barn känner sig nämligen som antingen pojkar eller flickor redan när de är i treårsåldern. Könsidentiteten är en av de första identiteterna som barnet söker. Det är inget vi kan ”lösa” genom könsneutrala kläder eller något som vi ens måste förhindra för att uppnå jämställdhet. Jämställdhet är ju inte avsaknad av kön utan att man behandlas lika, oavsett kön.

Det hade varit lika självklart för mig att stödja min son i hans val i fall han hade föredragit tyllkjol och skrikrosa, oavsett om han hade velat ha det för att han tyckte att det var snyggt eller för att han kände sig som en flicka och utåt ville visa det. Men nu, när han identifierar sig som pojke (och det samma gäller förresten hans lillasyster, som identifierar sig som flicka) får han för min del gärna ha könsspecifika kläder – kläder som stärker honom i vem han är. När han känner sig bekväm i sig själv skiter jag nämligen högaktligen i om jag har en pojke i pojkiga kläder så länge han aldrig någonsin ser ner på den som identifierar på ett annat sätt. Därför tycker jag att det känns helt relevant att veta om kläderna jag tittar på är ämnade för pojke eller flicka. För mig kanske det inte alls är lika uppenbart som för barnen – det är ju trots allt arbiträra kontextuella indelningar – och till min pojke vill jag inte köpa för flickiga kläder.

Gör det mig till en sämre genusmamma then so be it.

 

 

Att undra hur det är att ligga

Av en händelse (som i ärlighetens namn har rätt mycket med en skandalrubrik att göra) läste jag om Karl Ove Knausgård. Han menar att det är att betrakta som fakta att alla män som träffar en kvinna undrar hur det är att ligga med henne. Han beklagar sig också över att det är sån där typisk sak som man inte får säga i Sverige längre, fast att det är alldeles sant. Sedan konstaterar han att

”När gapet blir för stort mellan vad man bör göra, vad som är moraliskt korrekt, och hur det egentligen är, har vi problem.”

I princip håller jag med honom i den slutsatsen. Jag håller bara inte med om att det är han som ska berätta ”hur det egentligen är”. Den filosofiska klämmen till trots är nämligen alla hans utgångspunkter klart tvivelaktiga.

För det första tror jag inte för fem öre på att alla män alltid undrar hur det är att ligga med kvinnor som de träffar.

För det andra är jag övertygad om att i den grupp män och i den grupp kvinnor som Knausgård talar om finns en uppsjö betingelser baserade på vad som är ideal. Det är män i en viss ålder och med en särskild inställning till livet som undrar hur det vore att ligga med kvinnor som även de är i en viss ålder och dessutom sannolikt av en viss, så att säga, kvalité. Eller undrar Knausgård hur det vore att ligga med den kvinna han träffar och som uppenbarligen har allvarliga problem med sin personliga hygien? Någon som är gravt överviktig? Någon som är trans? Någon som är 93 år? Förmodligen inte, trots att de är kvinnor. Det är en särskild sorts kvinna från ett snävt och begränsande kvinnobegrepp som åsyftas och det handlar om fördomar och genusstereotyper snarare än biologiska drifter som män bara av naturen har. Eller undrar Knausgård hur det vore att ligga med sin mormor? Dotter?

För det tredje tvivlar jag inte på att Knausgård och andra dudes som honom funderar över hur det vore att ligga med kvinnor som uppfyller normen för vad en kvinna är även i situationer där det inte skulle passa sig. Om man är gift men går med polarna på en öl efter jobbet och den kvinnliga bartendern är snygg. Om man sitter i ett möte och den där kollegan som verkat tyst och grå visar sig ha oväntade kvalitéer. Alltså, det är inte moraliskt förkastligt att tänka tanken. Det är inte ens fel att tänka den nästan hela tiden. Det är bara fel om man agerar på det.

För det fjärde tänker kvinnor på hur det vore att ligga med män också. Och tja… Om sanningen ska fram gick det ju inte att skriva det här inlägget utan att fundera på hur det vore att ligga med Knausgård, även om jag inte känner mig det minsta lockad att prova. Det är liksom inte en manlig grej att ha sådana tankar, utan en mänsklig. Även här är tanken fri, men handlingen har konsekvenser.

För det femte blir det en smula bisarrt när Knausgård talar om den skandinaviska nymoralismen när han egentligen menar kvinnors lika värde. Genom att lyfta fram mäns objektifierande sextankar om kvinnor som något helt naturligt som det inte finns något som helst fel med normaliseras en objektifiering som redan är ett problem. Men problemet är inte tankarna utan att de framhålls som ”hur det egentligen är” i motsats till vad somliga anser vara ”moraliskt korrekt”. Tanken om att kvinnor är lika mycket värda som män går, enligt den logiken, stick i stäv med hur världen naturligt fungerar. Och så länge det finns en utbredd tanke bland många män att man kan ”bota” kvinnor som avviker från sin underordnade plats genom att ge dem kuk är knappast det största problemet att någon blir förbannad när en man i maktposition hävdar sin rätt att säga att kvinnor är sexobjekt.