Av en händelse hamnade jag på en diskussion om hur man som genusmedveten förälder ska hantera julklappar som går emot allt vad genustänk heter. Det handlade rätt mycket om vilka julklappar barnen minsann inte skulle få leka med, vad man hade kastat och hur man hanterar släktingar som inte förstår. Självklart är det här en sån där typisk sak som var och en måste få avgöra för egen del, där det inte finns några givna regler, inga föreskrifter, ingen genusmedveten-förälder-manual. Därför hoppas jag att ingen nu upplever att jag försöker pråckla min egen syn på dem, men jag tänkte berätta hur jag ser på det här med oönskade julklappar.
För det första handlar det väl till viss del om hur åt helvete dåliga julklapparna är. Jag har aldrig haft några sådana problem, för min barn får helt enkelt inte julklappar från folk som inte känner både mig och barnen och har åtminstone grundläggande förståelse för vad som är lämpligt för barn. Men som sagt, det där med lämplighet kan ju vara rätt flytande. Om man inte tillåter att ens dotter får rosa dockor, vilket jag inte har något emot att min dotter får, kan det förstås vara svårare än om man drar gränsen vid saker de exempelvis kan skjuta av sig en hand med. Så alltså. Har man folk omkring sig som ger barnen julklappar som inte är för barn, alls, då har man kanske större problem än att tant Agda inte förstår sig på genus. Har man folk runt omkring som vill ge barnen julklappar och som utgår från vad de tror att barnet skulle uppskatta – men kanske missar – tycker jag personligen att det är rakt ut oförskämt att påtala missen. Någon gick igenom bekymret att ge ditt barn en gåva. Att ge barnet en genusmedveten uppfostran förstörs inte av det, och kommer heller inte att vara mycket värd om barnet får lära sig att man får ställa krav på gåvor.
För det andra handlar det så otroligt mycket om vad man gör med sakerna man får. Alltså inte om man ska kasta dem direkt i sopen eller bränna dem under rituella former, utan hur man använder sakerna tillsammans med barnen. Kanske flickan får en söt prinsessklänning? – Ha på den ute och känn hur vinden sliter i kjolarna ju fortare man springer. Kanske pojken får en monster truck? – Bädda ner den tillsammans med dockorna och läs en godnattsaga för den. Kanske flickan får en pluttenuttig docka? – Lek läkare, kör den i ambulansen, träna kroppsdelar. Kanske pojken får en leksakspistol? – Läs en bok om Vilda Västern och USA:s historia och prata om indianer (och kolonialism, om man är riktigt hard core). Kanske barnet får en riktigt gammaldags bok med superstereotypa könsroller och smygrasism? – Så läs boken som ett historiskt dokument. Prata öppet med barnet om att för 100 år sedan hade pappa inte fått vara hemma från jobbet för att umgås med barnet, och mamma hade inte fått jobba. I en del länder är det fortfarande så. Tokigt va?
Som jag ser det finns det en chans att tala med folk innan införskaffandet av gåvor. Ibland frågar de om önskelistor, och då kan man få vara specifik och då kan man påverka givarens inställning. Men när gåvan väl är införskaffad, och framförallt när den redan blivit överlämnad, då har man bara en sak att göra: överväga sin egen inställning. Inte till genus och till vad man tycker är viktigt för sitt barn, men till hur man reagerar på när någon försöker vara snäll men kanske inte lyckas. Den inställningen är nämligen, tycker jag, fruktansvärt viktig. Ett barn som växer upp till en normbrytare behöver en förlåtande och kreativ inställning till en omgivning som inte riktigt förstår. För vad är genustänk om inte förståelse för att andra människors erfarenheter har gett dem andra ramar?
Hit och dit och tillbaka igen 
Bra skrivet! Barn kan ju faktiskt, om man hjälper dem, reflektera kritiskt över saker från ganska unga år. Jag brukar också försöka tänka på att jag själv, trots allt ”vad-jag-numera-skulle-definiera-som-skit” som jag fått under åren, ändå vuxit upp till en både kritiskt tänkande, empatisk, smart och trevlig människa 🙂
Eller som min dotter uttryckte det häromdagen när jag ville återta min mobiltelefon från henne: ”Men mamma. Du får inte kolla på en massa skit.”
Nähä 🙂
Åh Charlotte, du är så bäst på det här med att ha en skön inställning och samtidigt ta saker på allvar! God Jul och kram från mig!
God jul på er alla! O precis sådär är det ju, vad lär man barnen om man beter sig dåligt själv?!
Innan Nora föddes meddelade vi släkt och vänner att vi kommer att plocka batterierna ur alla leksaker som för elektroniska ljud och väsnas. Jag fixar inte ljudet och tyckte detta är ett schysst sätt att meddela att enfaldiga inspelade djurljud och glassbilstrudelutter kommer att elimineras innan föräldrarna förlorar förståndet. Som ett resultat har Nora fått idel vettiga gåvor: mjukisdjur, plastdjur, bilar, tågbanor, pussel, spel, böcker och lego.
Riktiga instrument fixar jag däremot (utom en förjävlig skrammelxylofon som åkte i soporna, men den hade jag köpt själv): pianot, munspelet, ukulelen och blockflöjten får hon musicera med av hjärtans lust – då är det åtminstone hon och hennes egen fantasi som låter.
Bra inlägg! Och bra tips! Men sen tycker jag det känns lite som att endel släktingar som mycket väl vet om vår inställning att försöka erbjuda barnet alternativ ändå ger könsstereotypa leksaker och kläder varje gång, försöker sätta oss på plats. Dom håller inte med vår syn och det har ju var och en rätt till. Då vi har diskuterat saken är inställningen i stil med ”vänta bara, han kommer att leka med bilar som alla andra. Det är biologi. Det råder inget struntprat på!”. Det är ju inte poängen, att barnet inte ska få leka med bilar eller klä sig i blått, det handlar om att ge alternativ och att barnet ska få välja, det ena är inte sämre än det andra. Men den tanken verkar av nån anledning provocera. Man behöver inte hålla med, men man kan ta i beaktande. Utan att det är bort från nån. Kanske blir det lättare då barnet är såpass stort att man vet vad han tycker om att leka och pyssla med. Då kan man säga vad barnet önskar sig.
Bra poäng med att man ska kunna fundera på hur man använder presenten. Vi läste t.ex. mycket Biggles som barn, de är spännande och roliga – men föräldrarna kunde också påpeka att vissa värderingar inte riktigt är gångbara mera i dagens värld. Och alltför skadad är jag inte 🙂 Fast jag har lite svårt att läsa Biggles som vuxen, måste jag erkänna. Speciellt högläsning är komplicerat, jag vet inte hur jag ska jag förhålla mig till ”det sluskiga halvblodet” och liknande…
Jag förstår å andra sidan Ennets situation, jag har hört om passiv-aggressiva argument som ”stackars lilla E som blir så förvirrad och säkert retad på dagis när hon inte får vara rosa fluffprinsessa som alla andra flickor”. Då blir den söta prinsessklänningen en gåva som inte främst ska göra barnet glatt, utan något som medvetet ska provocera föräldrarna. Då är det svårt att förhålla sig glatt och tacksamt…
Jag har förresten också flyttat till WordPress nu, min nya bloggadress är kattslavenkoko.wordpress.com.
I ett genusmedvetet hem är det väl inget problem med könsstereotypa julklappar? Ifall de könsstereotypa nu då inte helt tar över. Att inte låta pojken ha bössor eller flickan barbie är lite som att stoppa huvudet i sanden. I ett genusmedvetet hem kan barnen, som du skriver, ha dem och ändå hantera dem på ett sansat sätt. Det är först när barnen har av de könsstereotypa leksakerna som man som förälder behöver ta itu med problemen. Och kanske först då man föder upp genusmedveten avkomma?
Intressant att notera på många genusmedvetna bloggar är att barnen nästan aldrig ser ut som sina stereotyper. Pojkarna har aldrig kortsnaggat hår, flickorna sällan långt lockigt hår. Genusmedvetna föräldrars barn är på sitt sätt ganska stereotypa. Eller kanske det här bara är bilden jag har av dem? Eller bilden föräldrarna väljer visa upp på sina bloggar?