Etikettarkiv | Julklappar

Om oönskade julklappar

Av en händelse hamnade jag på en diskussion om hur man som genusmedveten förälder ska hantera julklappar som går emot allt vad genustänk heter. Det handlade rätt mycket om vilka julklappar barnen minsann inte skulle få leka med, vad man hade kastat och hur man hanterar släktingar som inte förstår. Självklart är det här en sån där typisk sak som var och en måste få avgöra för egen del, där det inte finns några givna regler, inga föreskrifter, ingen genusmedveten-förälder-manual. Därför hoppas jag att ingen nu upplever att jag försöker pråckla min egen syn på dem, men jag tänkte berätta hur jag ser på det här med oönskade julklappar.

För det första handlar det väl till viss del om hur åt helvete dåliga julklapparna är. Jag har aldrig haft några sådana problem, för min barn får helt enkelt inte julklappar från folk som inte känner både mig och barnen och har åtminstone grundläggande förståelse för vad som är lämpligt för barn. Men som sagt, det där med lämplighet kan ju vara rätt flytande. Om man inte tillåter att ens dotter får rosa dockor, vilket jag inte har något emot att min dotter får, kan det förstås vara svårare än om man drar gränsen vid saker de exempelvis kan skjuta av sig en hand med. Så alltså. Har man folk omkring sig som ger barnen julklappar som inte är för barn, alls, då har man kanske större problem än att tant Agda inte förstår sig på genus. Har man folk runt omkring som vill ge barnen julklappar och som utgår från vad de tror att barnet skulle uppskatta – men kanske missar – tycker jag personligen att det är rakt ut oförskämt att påtala missen. Någon gick igenom bekymret att ge ditt barn en gåva. Att ge barnet en genusmedveten uppfostran förstörs inte av det, och kommer heller inte att vara mycket värd om barnet får lära sig att man får ställa krav på gåvor.

För det andra handlar det så otroligt mycket om vad man gör med sakerna man får. Alltså inte om man ska kasta dem direkt i sopen eller bränna dem under rituella former, utan hur man använder sakerna tillsammans med barnen. Kanske flickan får en söt prinsessklänning? – Ha på den ute och känn hur vinden sliter i kjolarna ju fortare man springer. Kanske pojken får en monster truck? – Bädda ner den tillsammans med dockorna och läs en godnattsaga för den. Kanske flickan får en pluttenuttig docka? – Lek läkare, kör den i ambulansen, träna kroppsdelar. Kanske pojken får en leksakspistol? – Läs en bok om Vilda Västern och USA:s historia och prata om indianer (och kolonialism, om man är riktigt hard core). Kanske barnet får en riktigt gammaldags bok med superstereotypa könsroller och smygrasism? – Så läs boken som ett historiskt dokument. Prata öppet med barnet om att för 100 år sedan hade pappa inte fått vara hemma från jobbet för att umgås med barnet, och mamma hade inte fått jobba. I en del länder är det fortfarande så. Tokigt va?

Som jag ser det finns det en chans att tala med folk innan införskaffandet av gåvor. Ibland frågar de om önskelistor, och då kan man få vara specifik och då kan man påverka givarens inställning. Men när gåvan väl är införskaffad, och framförallt när den redan blivit överlämnad, då har man bara en sak att göra: överväga sin egen inställning. Inte till genus och till vad man tycker är viktigt för sitt barn, men till hur man reagerar på när någon försöker vara snäll men kanske inte lyckas. Den inställningen är nämligen, tycker jag, fruktansvärt viktig. Ett barn som växer upp till en normbrytare behöver en förlåtande och kreativ inställning till en omgivning som inte riktigt förstår. För vad är genustänk om inte förståelse för att andra människors erfarenheter har gett dem andra ramar?

 

 

Jag har närt en kapitalist vid min barm

Julens leksakskataloger rasar in. Barnen fröjdas och sitter dagarna i ände och ringar in vad de vill ha, med oroväckande lite förståelse för den avgörande skillnaden mellan att ”önska sig” och ”beställa”.

Vilho: Asså ba så du vet mamma. Den här julen kommer bli helt MEGADYR för dig.

Att göra så svåra regler att man måste fuska lite

Tilda fick ett Hello Kitty-spel i julklapp. I korthet går det ut på att fånga fjärilar, företrädesvis sådana som har samma färg som ens egen spelfigurs rosett. Enligt spelreglerna.

Enligt Tilda är själva fjärilsjakten klart sekundär till ritualen kring hur man väljer vilken av de fyra Kitty-figurerna man vill spela med. Förra gången valde jag den blå, och fick utstå spott och spe eftersom den alldeles tydligt var en pojke och mitt dåliga omdöme innebar att jag tyvärr inte var fin. Alls.

Inför kvällens spel hade reglerna kring hur man väljer sin Kitty-figur utvecklats betydligt. Den här gången skulle alla Kittysarna ställas på rad, varefter man fick vända bort huvudet och den Kittyn man sedan pekade på var man tvungen att spela med. Det tog Tilda fem försök att peka på rätt Kitty att bli tvungen att spela med.

Jag fick den gula och var den här gången lite finare i alla fall.

 

Kvinnolynnen

Tant Gretel gav mig sin vana trogen en bok i julklapp. Inte alls så där slentrianmässigt för att en bok alltid är en bra grej, utan för att hon återigen lyckats gräva fram en riktigt gammal bok som ingen längre känner till och jag följaktligen inte förstått hur mycket jag saknat.

I år fick jag Kvinnolynnen av konsthistorikern Carl G. Laurin (1868-1940). I handen håller jag fjärde utgåvan från 1916.

Tillåt mig citera från förordet:

”[Författaren] vet mycket väl, att satsen >Alla negrer äro svarta> endast är en relativ sanning. Somliga äro nästan vita, men som hjälphypotes duger det nog att hålla på svärtan.”

”Författaren har reda på, att man egentligen ej får >slå en kvinna ens med en blomma>, men om han av sanningskravet, vilket somliga påstå vara det minst kvinnliga av alla krav, varit tvungen till aga, så har han just valt detta straffredskap.”

Rynkar ni på näsan? Skrattar ni åt äldre tiders tokigheter? Fick ni den berömda svenska PKn i vrångstrupen? Själv upplevde jag allt det och lite till.

Men visst låter det lite som att han skämtar? Som att det inte riktigt är skrivet på allvar?

You wish. I Svenska Akademins Ordbok från år 1938 kan man under uppslagsordet ”Kvinnolynne” läsa sig till beskrivningen ”en för kvinnan utmärkande lynnesart” och vidare få en referens till Laurins utförliga beskrivning av detsamma.

Genushistorikern gnuggar händerna av pur hänförelse och skrockar i sin vrå. En följetong minsann.

Genus och julklappar – det rosa dilemmat

DN skriver man om hur flickor får rosa leksaker och betecknar det som ett problem. Man lyfter fram svårigheten med att hitta en rosa bil, exempelvis. Ni som följt bloggen vet att vi har en sån, men det hör kanske inte hit. Även om jag kan hålla med om att julefriden försvårar gränsöverskridande julklappar och på sätt och vis cementerar genusgrundade stereotyper är det rosa dilemmat ett klart överskattat problem.

Problemet ligger inte alls i färgen rosa – faktum är att vår syn på rosa är synnerligen kulturbetingad och långtifrån den universella kvinnosymbol den ofta framställs som – utan i vad pojkar och flickor förväntas göra med sina leksaker och kläder. Flickornas kläder har fjärilar, blommor och snirklar – stillasittande skönhet – medan pojkarnas har bilar, tåg och action – fartfyllda initiativtagare. Även pojkarnas leksaker tenderar till att uppmuntra till att utforska, undersöka och skapa medan flickornas uppmuntrar till att vårda, pynta och träna sig till goda mödrar.

Problemet är alltså inte färgen på leksaken utan vad man kan göra med den.

Kuriosa: När man började framställa rosa på 1700-talet var det en utpräglad mansfärg.

Julklappsiver

Ett av barnens största nöjen såhär i julklappstider är att kryssa för önskeklappar i leksakskataloger. Egentligen är det väl kanske inte så mycket kryssa som ringa in hela sidor.

Vilho önskar sig Munamies CD (WTF?) eller den största Ninjago Legon i affären (vilken som helst bara den är störst).

Tilda kan tänka sig vilken som av ungefär tre miljoner olika dockor. Utom Ken.

Och två stycken Zhuzhu Pets prinsesshamstrar med slott à 49 euro.