Etikettarkiv | Men kvinnor tycker ju om att diska så det är ju lite som en hobby

Den här dagen firar jag Fredrika Runeberg

Vi har ju talat en hel del om hur kvinnor har funnits med genom hela historien men hur de inte liksom syns. I dag, när Finland firar sin nationalskald J.L. Runeberg, blir den här snedfördelningen kristallklar. Runeberg var nämligen gift med Fredrika, som ingen nuförtiden känner till.

Fredrika var dock kvinnan som gjorde allt möjligt, som skötte det stora hushållet, som födde åtta barn långt innan epidural och föräldraledighet. Men hon var inte bara husmor extraordinäre. Hon var också med och grundade en skola för medellösa (alltså fattiga) flickor i Borgå, hon var tidningsredaktör och argumenterade för att ogifta kvinnor skulle få bli myndiga (hon själv var alltså, såsom gift, inte myndig). Dessutom fann hon på något vis tid för sitt eget författarskap.

Vad hade det blivit av denna kvinna om samhället inte hade dömt henne att stå i sin makes skugga? Som min fina vän, den begåvade historikern, Eva Ahl-Waris skriver:

”Jag har litet svårt för Runeberg av många orsaker, men främst för att hans fru var så begåvad och inte alls hypas som maken. Inte i denna dag. Fastän hon är alla dubbelarbetande (särskilt humanist-) kvinnors skyddshelgon! Och det var minsann även hon som skapade bakelsen! Alla vi, som är fångar mellan bykkorgen, städskrubben, alla barnens ‘måsten’ och datorn/arbetet borde hedra Fredrika idag! Lyft bakelsen till munnen och njut! Imorgon blir det barkbröd igen…”

Passar i den andan på att tipsa om att Eva driver ett företag. Mer om det här!

Man kan läsa mer om Fredrika, och också se exempel på hennes författarskap, här!

Självömkan

Det har varit en milt uttryckt stressig höst. Stressig, inte minst för att min högt vördade make har varit mer borta än hemma. Att det huvudsakligen har varit jobbrelaterade uppdrag gör det i praktiken egentligen inte lättare. Det är rätt mycket som faller på mig när han inte kan vara här, även om han kanske skulle vilja vara här. Dealen var sedan att han skulle ut på julfest på fredagen och att vi från och med söndagen tillsammans skulle kunna börja ordna allt det sista inför julen.

Så kom han hem på lördagen och var grundligt förkyld. Några timmar senare började han spy.

Och det är ju ingens fel, liksom. Det finns ingen att skylla på. Men det kändes som om julförberedelserna förvandlades till en tjock blöt filt som jag höll på att kvävas under. Den enda julfest jag, som arbetar hemifrån, blivit bjuden på och som inte är direkt relaterad barnens skolgång kunde jag inte gå på. Med spysjuka i familjen är man i allmänhet inte välkommen hem till någon och i synnerhet inte dagarna innan jul. Städningen vi skulle dela på slet jag med själv, med två skrikande ungar hängande i benen. Försöka hålla huvudet över ytan. Inte bli arg på någon som egentligen inte är ansvarig för att jag drunknar. Prioritera.

Den där punkten som skulle ha varit vändningen på ensamhet och hårt slit – den som skulle ha blivit tvåsamhet och delad börda – den for käpprätt åt helvete. Ljuset i tunneln var bara mer tunnel. Och jag brukar vara rätt bra på att borsta av mig sånt där. Det är som det är med sjukor. Inget blir bättre för att man blir arg. Kanske är jag egentligen inte arg nu heller. Jag är bara så innerligt trött.

Så där ja. Nu ska jag sluta tycka synd om mig själv.

Riktigt snart.

Den dyrbara tiden

Två av de många saker jag, mer eller mindre ofrivilligt, fått lära mig nu när vi håller på och renovera badrum, kök och rör samtidigt har att göra med tidsåtgång och genus.

Den första lärdomen, grundad i det faktum att vårt hus byggdes innan el och indraget vatten var självklart, är att det går att klara sig riktigt bra med vedspis och en vedeldad bastu i en tvättstuga. Än så länge luktar jag åtminstone inte väldigt illa, och barnen behöver inte svälta. Därmed inte sagt att jag inte räknar ner dagarna (5, respektive 62) tills vi har kök och badrum färdigt.

Den andra lärdomen är att utan vatten och el tar allting jävligt lång tid. Det ska sågas, huggas och bäras ved. Det ska tvättas hinkar, fyllas vatten, kånkas och plaskas. Allt det här kräver att man är på plats här på gården. Det går inte att slänga in ved i bastun på morgonen och förvänta sig att den är varm på kvällen. Elden måste vaktas och skötas. Vi blir räddade av dels att jag jobbar hemifrån och har möjlighet att fixa med saker även under dagen, och dels att vi hjälps åt med allt på kvällen när båda är hemma. Det är fysiskt tungt och mentalt eroderande – särskilt när vi också borde finna tid till att bygga upp köket på nytt för att inte för all framtid stå på gårdsplanen och diska.

För oss handlar det dock bara om en begränsad tid. Sedan får vi tillbaka diskmaskin, induktionshäll, varmluftsugn och andra lyxartiklar. Lyxartiklar som köper oss tid att göra annat än syssla med det dagliga uppehället.  Tid att inte bara diska, tvätta och laga mat.

Emellanåt kommer det kampanjer för att samla in pengar till nya brunnar i länder där diskmaskin, induktionshäll och varmluftsugn knappt existerar. Jag är ju inte egentligen korkad, så visst hade jag förstått tidigare att det är viktigt med nya brunnar, men jag kan villigt erkänna att man får ett annat perspektiv på det fundamentala i problematiken när man ens lite, lite grann provat på hur det är att vara utan rinnande vatten och el. Det går, men det tar tid. Och ska vi vara realistiska så hade vi inte ens med den närheten till rinnande vatten (vi har flera vattenpunkter på gården) och tillgången till el i andra utrymmen kunnat klara oss med två förvärvsarbetande i familjen.

Där finns det förstås ett jätteproblem som gör tillgången till vatten till en av de mest basala punkterna för jämställdhet i dess grundläggande form. Så länge kvinnor måste lägga all sin tid på att hämta vatten, tvätta (sig själv och kläder) och laga mat kommer det inte att finnas tid till sådant som utbildning eller möjligheter till förändring. Sånt har jag tänkt mycket på de här senaste veckorna. Det var nog inte mycket mer än 100 år sedan som kvinnor fick lägga hela sin tid på att sköta hushållet här också.

UNICEFs hemsida kan man köpa en brunn till dem som verkligen behöver.

Diskmaskinsstafett

Just nu ligger vi efter med diskmaskinen. Det står så mycket disk på diskbänken att allt inte ryms i maskinen och när maskinen är färdig har det återigen hunnit bli så mycket att det inte ryms. Därför har vi nu konstant lite disk på diskbänken.

Det kommer jag som vanligt att lösa med att köpa pizza som ätes ur kartongerna. En diskfri måltid och så är man back in the game.

Vad betyder egentligen siffrorna?

Inte alldeles oväntat blev det en hel del debatt angående vad det egentligen betyder att finska kvinnors lön är 590 euro mindre i månaden än männens dito. Att det inte automatiskt betyder att kvinnor är diskriminerade. Och det håller jag med om. Det gör det inte. Men åtminstone för mig är det en så in i helvete stor skillnad att det är dags att fråga sig varför.

Mängder med saker påverkar förstås, men det som de nya siffrorna visar, och som jag i ärlighetens namn trodde att vi hade kommit bort ifrån, är att oavsett vilket yrke vi talar om så är kvinnors lön lägre än mäns. Även för yrken med över 80% kvinnor, yrken där vi vet att kvinnor generellt har högre utbildning, så är kvinnors lön mindre. Om det bär emot att kalla det diskriminering så kan man låta bli, men det är något som är allvarligt fel med samhället.

Jag försökte sammanfatta några tankar om historiskt arbete igår och jag är övertygad om att man inte kan förstå dagens löneskillnader utan att ta historien i beaktande. För några grundläggande drag kvarstår. Mäns arbete värderas högre än kvinnors arbete. Kvinnors huvuduppgift är att sköta hem och barn. Män ses som värda högre lön än kvinnor (även om kvinnolöner officiellt är avskaffat). Så varför är det ingen som döms för diskriminering då? För att det är oerhört svårt att påvisa. Mäns högre lön kan ju lika gärna bero på att män själva tenderar till att värdera sig högre än vad kvinnor värderar sig. De ber om mer. Promotar sig själva mer. Och inte särskilt överraskande får de ofta också mer.

Men, och det är här jätteviktigt: Det betyder inte att det är rätt.

För vi bär med oss ett historiskt och kulturellt bagage som får kvinnor att undervärdera sina prestationer, samtidigt som vi bygger samhället på en sorts självförsörjande individualism. Det samhället värderar är fortfarande egenskaper som betraktas som typiskt manliga och det kvinnor ses som biologiskt lämpade för ses inte som de samhällets grundpelare vård och omsorg skulle kunna vara, utan som pengaslukande industrier som ska effektiviseras. Allt detta är faktorer som samverkar för att hålla kvinnors lön nere. Och jo. Kvinnor själva bidrar förstås till det.

Men igen alltså: Det betyder inte att det är rätt.

Och i förlängningen är det just de här sakerna som skapar enorm press på män att arbeta hårdare, som gör att män har svårt att ha råd att ta ut föräldraledighet, som säkerligen bidrar till självmordsstatistiken för män i finansiella svårigheter och för män som gått i pension, och som gör det nästintill omöjligt för män att hoppa av ekorrhjulet och spendera mer tid med familj och vänner. Vad män tjänar i pengar förlorar de i andra värden. Samtidigt upprätthålls kvinnors ekonomiska beroende, lägre lön betyder lägre pension, sämre möjligheter till lån och större behov av ytterligare en inkomst i hushållet. Och för varje generation barn som växer upp i tron att de medfödda skillnaderna på pojkar och flickor avgör vem man blir och ser sin mamma hemma med barnen och pappa borta på jobb kommer vi inte att få någon förändring.

Så kvinnor måste lära sig att ta mer plats, och män måste lära sig att låta kvinnor göra det och se att alla (utom vissa män med makt) kommer att tjäna på det i längden. Och vi måste tala om löner. Våga säga att den där skillnaden som finns i mäns och kvinnors lön inte är ok, vad fan man sedan vill kalla den.

Kvinnor som är så privilegierade att de inte fattar det och män som upplyser dem

Ofta när det är saker som specifikt rör kvinnor kommer argumentet ”men det är skattebetalarna som får betala för det” upp, som om skattebetalarna och kvinnorna var två skilda grupper. Och på mitt inlägg om kvotering kom en anonym kommentar (som jag alltså inte publicerar där, eftersom den inte uppfyllde reglerna om att lämna sin riktiga mejladress och så) som liknar hundratals (shit you not) andra jag sett.

”Alla kvinnor blir redan inkvoterade som förälder och årtionden av bidrag från staten. Ett privilegium få kvinnor inte tar för givet.”

Vi rör oss här bland de privilegierade kvinnorna som lever på bidrag från staten och får fördelar som män inte får utan bara får betala för. (Som kuriosa kan vi här också notera hur samma retorik används för grupperna svenskar vs invandrare.) Så jag tänkte att vi bara snabbt skulle gå igenom några saker.

1: Kvinnor betalar också skatt. Jobbar de lika mycket som män? Nä. Får de lika hög lön som män? Nä. Betalar de därför i summa slantar mindre skatt? Ja. Det samma skulle gälla industriarbetaren gentemot VDn också, men jag kan inte se hur industriarbetaren skulle ha mindre rätt till samhällsfunktioner för det.

2: Jag tror inte att det finns någon alls som inte skulle hålla med om att kvinnor ses som föräldrar i betydligt högre grad än män. Att det skulle vara fler kvinnor än män som ser den uppdelningen som ett privilegium tror jag dock inte på. Tvärtom är det en av de vanligaste saker jag hör kvinnliga bekanta beklaga sig över; hur alltför stor del av föräldraskapet vilar på dem.

3: Kvinnor som är hemma med barnen sparar pengar till staten. Det är nämligen betydligt dyrare att ha barn på dagis än vad det är med hemmaföräldrar.

4: Så länge kvinnor betraktas som huvudförälder och den som ska ta ut föräldraledigheten, och så länge som det kommer anonyma misfits och tror att det största problemet med det systemet är att kvinnor inte fattar hur bra de har det, så är det inte ett privilegium utan ett tvång. Ett privilegium är att kunna välja. Att ha pappa hemma ett tag, mamma ett tag, att få jobba deltid, att få ett bra dagis, att det inte finns berg av skuld på mammans axlar för att beslutet att sätta barnet på dagis ligger endast hos henne.

5: Vem i helvete är hemma i årtionden på föräldrapenning?

Frågor på det?

PS: Nej, jag vet inte att anonym är en man. Det är mina fördomar. Och tidigare erfarenheter.

Är det så här man ska befria kvinnor vill jag inte vara med

På Elämyslahjat satsar man inför Mors dag. Där kan man köpa upplevelser till kvinnor för att ”befria mamma från disken” (se bild 1). När pappa och son ger mamma en upplevelsepresent utanför köket och några pussar på kinden blir mamma glad och nöjd (se bild 2).

Man kan också ge upplevelsepresenter till män. Män tycker om aktiva utmaningar, som att ta av sig kläderna och klättra berg. Kvinnor tycker om att bli bortskämda och ligga välsminkade under rosenblad och filosofera. Jag tror att Elämyslahjat tycker att de har tänkt till. Att de gjort något roligt och kanske rent av något viktigt. Men hela idén med att kvinnlig frigörelse kan reduceras till en upplevelsepresent är så bisarr att reklamkampanjen omedelbart borde tas bort. Vad ska mamma göra efter sin bortskämda dag under rosenblad? Spendera resten av årets 364 dagar i köket? Att de i bildtexten skriver att det finns upplevelsepresenter för män som gillar att slappa och kvinnor som gillar utmaningar likvideras av det traditionella bildvalet och inte minst av uppdelningen mellan män och kvinnor. Om både män och kvinnor kan gillar utmaningar och avslappning, varför ens göra skilda kategorier?

Bilden av kvinnan i köket kombinerat med den när hennes pojkar ger henne en fridag i present är nedlåtande och förstärker stereotyper. Ändå är det en liten detalj som gör mig allra mest förbannad. Som presentförslag på en upplevelse till den trötta mamman i köket föreslås nämligen en hobby. En jävla hobby! En hobby är inte en passande upplevelsepresent som en slutkörd mamma kan få när mannen i sin godhet befriat henne en dag från disken. En hobby är något som varje kvinna har rätt till så ofta hon själv vill, något som är en del av henne, något hon älskar att göra, något som kanske ger henne själafrid eller svettdroppar eller både och. Något hon kan ägna sig åt hälften av kvällarna i veckan, då mannen diskar.

Det här är inte att befria kvinnor. Det här är att trycka ner dem.

elamys