Uppmuntran är oerhört viktigt för barnets utveckling och framför allt för barnets uppfattning av sig själv. Tidigare forskning har exempelvis visat att barn som får uppmuntran för vad de är (”du är så söt”, ”du är så smart”) inte uppfattar det som att de själva påverkar sina framsteg – deras framsteg är statiska delar av deras person. Barn som däremot får uppmuntran för vad de gör (”du har arbetat bra”) kommer att i betydligt större utsträckning se sin egen inverkan på framgångarna – de kan påverka, lära sig. Barn, oavsett kön, som uppmuntras för vad de gör, snarare än för vad de är, är betydligt villigare att ta risker, de har större tilltro till sin egen förmåga och till sin kraft att utvecklas. Forskning utförd av bland andra Elizabeth A. Gunderson, professor i psykologi vid Chicago University, på barn i åldern 1-3 med en uppföljning fem år senare visar att föräldrar tenderar till att uppmuntra flickor och pojkar olika. Båda får ungefär lika mycket uppmuntran men flickor får i större utsträckning uppmuntran för vad de är, pojkar i större utsträckning för vad de gör.
Resultatet blir alltså att föräldrarna utan att själva tänka på det skapar flickor med dålig tilltro till den egna förmågan och pojkar som tar risker och tror på sig själva. Återigen har forskningen visat vikten av att tänka på hur man pratar med sina barn och att man är medveten om genusfällor. Genom medvetenheten kan man nämligen hjälpa barn att bli sitt eget bästa, oavsett kön.
Hit och dit och tillbaka igen 
Å det där är så viktigt. Jag försöker verkligen att uppmuntra mitt barn (och andras) för vad de gör och inte för vad de är. Men, jag har svårt att hålla mig ifrån det där ”du ÄR så söt/go” när det kommer till mitt eget barn. Jag bara känner det så starkt och så hoppar det ur min mun 🙂 Jag jobbar på det dock.
De är ju söta och goa, så det är svårt att inte säga det … Det kanske går att komplettera: ”Du är så söt och go, för du gjorde verkligen det där bra!” Kanske.
Ja men precis!
Jag tror att det handlar mer om att det är nyttigt att uppmuntra för vad de gör än vad det är skadligt att uppmuntra för vad de är. Om ni förstår. Alltså, jag tänker mig att så länge man också uppmuntrar med verb har man inte förstört allt om man ibland uppmuntrar med adjektiv (eller ens superlativ). 🙂
Så rätt! Sen tror jag också det är skillnad mellan att ungarna får höra att de är villkorslöst fina hela tiden, och att de är fina bara ibland, när de är klädda som föräldrarna vill eller beter sig på önskat sätt. Älskar man någon är det ju villkorslöst. Oavsett snor och hål och klet. Att sedan uppmuntra och synliggöra ansträngning är lika viktigt.
Jag tycker att den här studien är intressant och förklarar en hel del om t.ex. män och kvinnor i arbetslivet. Sen kan jag också tycka att det är lite underligt att prestationer är det som i huvudsak ska berömmas. Jag vill ju visa för mina barn att jag tycker om dem för just de de är, inte för att de har ritat en fin teckning, fått toppbetyg eller vunnit en fotbollsmatch. Men naturligtvis finns det en mellanväg, där man stärker självkänslan genom att man visar att man älskar dem villkorslöst och självförtroendet genom positiv uppmärksamhet då barnet gör något bra.
Det där tror jag du har alldeles rätt i!
En väldigt utmärkt studie.
Problemet är bara att studiens resultat har övertolkats av vissa media, som forskarna själva skriver kan man ännu inte dra några säkra slutsatser från en studie som den här. Det beror ju på att vi ofta vill tro att korrelation bevisar kausalitet vilket det inte gör.
Något som många genusforskare verkar missa (dock inte de som genomförde den här studien vilket dom ska ha en stor eloge för) är att uppfostran inte är en envägskommunikation. Den går åt två håll, precis som vi vuxna påverkar barnens beteende och attityder så påverkar barnets beteende, attityder och personlighet oss. Därför kan man bara inte titta på ett statistiskt samband som att exempelvis flickor på dagis i genomsnitt får sitta längre i förskolelärarens knä och tröstas än pojkar och dra slutsatsen att det handlar om särbehandling pga kön. Den enkla och förhastade slutsatsen bygger på antagandet att barnet själv och just det barnets personlighet inte har någon som helst påverkan på hur länge barnet kommer att vilja sitta kvar i knät och tröstas.
Forskarna i den här studien säger också att det krävs mer forskning för att komma fram till säkra slutsatser. I vilken mån är det barnens egna personlighet och beteendemönster som påverkar vilken typ av beröm föräldrarna ger till barnet och tvärtom?
Många tenderar att dra alltför snabba slutsatser av detta, jag är glad att dessa forskare inte gjorde samma misstag, det är mer komplicerat än så.
”We found two factors that related to parents’ praise style: parents’ incremental theory was associated with greater use of person praise, and parents of boys gave more process praise than parents of girls. However, more work is needed to fully understand these effects. For example, does the gender difference in parents’ praise arise as a result of the child’s gender per se, or do the activities that boys are more likely than girls to engage in also tend to elicit more process praise? It will be important in future research to investigate characteristics of the parent, child, and situation that lead parents to favor one type of praise over the other.”