Etikettarkiv | Barnuppfostran

Några saker om vad stackars barn tvingas att se

Den här bilden dök upp i mitt flöde, med kommentaren att det är skamligt för Sverige och att barn ska skyddas från spektakulära vuxenlekar.

tvingas se

Och jag känner att det är ett par saker vi skulle behöva reda upp.

För det första, som en kär gammal vän påpekade, är det här ingenting som barn ”tvingas” att se. Vill man inte att barnen ska se är det ju bara att låta bli att stå längst fram när Pride pågår. Simple as that.

För det andra behöver det här inte vara någon spektakulär vuxenlek, eller ens något sexuellt. Barn behöver ju inte göra den kopplingen och man behöver ju inte ta en sån diskussion med barnen heller, om man inte vill. Barn är vana vid att se allt möjligt som man som vuxen inte skulle kunna förklara om någon började med en massa varför-frågor.

Wondercolts_and_Shadowbolts_stand_united_EG3

Förklara det här liksom.

I vanlig ordning började folk sedan hojta om att det är dags att lägga ner Pridefestivalen för varför behövs en sån festival egentligen. Visste ni att det varit en Pridefestival i St. Petersburg också, igår? De hade sökt tillstånd att få hålla den men fått avslag tre gånger hos ordningsmakten och därefter i domstol. Därför samlades ett litet gäng med plakat och flaggor för att hålla enskilda demonstrationer. Enskilda demonstrationer är nämligen tillåtet i Ryssland. En och en skulle de alltså gå fram och hålla upp sitt plakat eller sin flagga och säga sitt budskap.

I samma takt som de gick fram blev de uppsnappade av polisen, och efter att de första demonstranterna plockats föstes resten ihop i klunga och forslades bort. I Ryssland är det förbjudet att visa någonting som skulle kunna framställa homosexualitet i positiv dager där barn kan se det.

Därför behövs Pride i Stockholm. Därför behövs Pride överallt. För att alla de som inte passar in i den vanliga heteromallen ska kunna vara fria, stolta över vem de är, just så som de är. Att man ens ska behöva säga det här är så jävla absurt.

Och vi är så måna om att skydda barnen även här att vi helt glömmer att det bland gruppen ”barnen vi måste skydda” finns barn som sakta men säkert inser att de inte heller är hetero. Barn som för varje gång någon påtalar att de måste skyddas blir mindre och mindre, som går sönder inuti för att de inte är ”som man borde”. För alla de barnen behövs Pride, för jag kan lova att det är tusen gånger skadligare för ett regnbågsbarn att få höra hur barn måste skyddas från sånt här än vad det är för ett cisbarn att se ett Pridetåg.

Ja, och så är det förstås någon som menar att hen gärna skulle vilja gå på Pride med sina barn för att visa dem och uppfostra dem till mångfald men som också menar att man ju herregud inte kan göra det när det ser ut som det gör. Man borde tona ner hela gay-grejen lite. Så man kan visa upp det för barnen. En kort sekund tänker jag att det vore jättebra. Jag måste erkänna att jag själv drar mig lite för de mer… utåtagerande inslagen. Men Pride är inte till för mig eller för att fostra barn till mångfald. Det är inte ett spektakel vi som är hetero ska gå och titta på, inte en festival för vår underhållning. Den är och måste få förbli ett uttryck för dem som inte är cis, för dem som känner att de själva ytterst personligen behöver Pride. Och det är bara deltagarna själva som ska få säga vad som ska tonas ner.

Jag avslutar med en av de vackraste och hemskaste musikvideor jag vet. Hozier’s Take Me to Church.

Delat ansvar

Redan de första gångerna som barn kom på tal så gjorde jag väldigt klart för A att min inställning till barnavård är att det på intet vis får vara bara mammans ansvar. Att han och jag ska sköta Gabriel tillsammans har därför varit självklart redan från början. Jag har också försökt vara noga till exempel med att all vårdpersonal vi träffar talar till oss som två föräldrar istället för en mamma med ett bihang – att även om det råkar vara saker som jag redan kan så får vi det förklarat för oss ändå eftersom vi börjar vid olika startpunkter (mitt tredje barn men hans första).

För det mesta har jag inga som helst problem med att låta honom sköta Gabriel på sitt sätt. Ibland upplever kanske A Finland som lite mer barnvänligt vädermässigt än vad det faktiskt är och jag får be honom sätta på ungen mer kläder, men det är det enda. Eller alltså. Ibland, om Gabriel är hungrig och/eller trött och ska få ny blöja så skriker han så att han nästan tappar andan och eftersom jag ligger i runda slängar 10.000 blöjbyten framför A i erfarenhet så är jag ungefär 10.000 gånger snabbare på den manövern. När Gabriel vrålskriker och A byter blöjan med den nyblivna förälderns försiktiga och långsamma precision brukar jag gå iväg en stund. Snabbheten kan ju bara övas upp genom just övning så ingen tjänar ju egentligen på att jag knuffar honom åt sidan och gör det själv, även om det är svårt att låta bli.

Jag väntar

Och en sak som har blivit mycket tydlig för mig med denna tredje baby är hur viktigt det delade ansvaret är. Det är i allmänhet inga större problem för mig att sköta barnen själv. Vilho och Tilda är ju så stora att de nästan sköter sig själva och Gabriel är åtminstone inte hittills världens mest komplicerade unge. Jag kan det här. Jag klarar mig.

Men när jag sköter barnen själv så slappnar jag aldrig av helt. Inte ens när Vilho och Tilda är i skolan och Gabriel sover (som nu). Jag sitter här vid datorn som en jädra scout, alltid redo. För när jag är själv med barnen är det jag som har ansvaret själv, och då måste man helt enkelt vara redo hela tiden. Det går inte att påbörja någonting som inte kan avbrytas med några sekunders varsel när någonting händer. Visst rusar jag inte ut och sliter upp Gabriel ur vagnen där han ligger och sover för minsta lilla pip (så som jag gjorde med Vilho…) och visst händer det att Gabriel kan få ligga och gny en liten stund medan jag avslutar vad jag håller på med för att ta upp honom. Men redo är jag. Skulle han till exempel skrika till ordentligt är jag redo att vara där omedelbart. Ringer något av de större barnen för att det hänt något är jag där direkt. Det finns en vakenhet i mig (och vakenhet är ju ett ganska starkt ord med tanke på hur lite sömn man får…) när jag har ansvaret för barnen, som finns med som en aura oavsett vad jag gör. Alltid lite på vakt. Aldrig helt avslappnad.

Och det är fullkomligt utmattande.

Det är där som det delade ansvaret kommer in. Jag kan släppa den där vakenheten när jag vet att A har tagit över, när det finns någon annan som är redo att rycka in. Någon måste vakta över barnen hela tiden, men det måste inte vara jag.

Här tror jag att många får problem (och jag ska inte gå in på detaljer, men been there, done that) av minst en av två orsaker:

* Mamman kan inte släppa ifrån sig ansvaret helt, utan fortsätter att vara på sin vakt trots att den andra föräldern har sagt sig ta över. Det kan till exempel vara när man ska gå och sova en stund medan pappan tar ut barnet på en promenad, och det inte har betydelse att man är dödstrött. Istället för att somna ligger man och undrar hur det går på promenaden. Ibland är problemet att man helt enkelt har personliga issues och inte kan släppa kontrollen. Andra gånger är problemet att man vet vad som händer när man släpper kontrollen.

Relaterad bild

 

* Pappan tror att hans uppgift är att dela ansvaret med mamman så att han finns tillgänglig för uppdrag mamman ger honom. Om vi leker med tanken att det finns 100 ansvarsenheter som mamman har större delen av dygnet och pappan sedan tar över 50 av dem när han är hemma så måste mamman fortfarande vara scout dygnet om. Den som hör att barnet gnyr är fortfarande mamman som sedan säger till pappan att gå och göra något. Pappan är nöjd och glad för han hjälper till. Mamman vill kväva pappan med en bajsblöja för att han inte själv kan höra att barnet behöver något.

Bildresultat för throwing gif

Att helt och hållet kunna lägga ansvaret på någon annan och på riktigt få slappna av med vissheten att allt är under (någon annans) kontroll tror jag är livsviktigt. Och även om det förstås är prima om en sådan person man kan lämna över till är en vän eller en släkting så är jag övertygad om att det vore viktigt för det enskilda förhållandet och i långa loppet för hela samhället att den personen är pappan i alla tillämpliga fall. Mammor och pappor måste dela ansvaret för barnen om vi någonsin ska ha en chans på jämställdhet. Och på lyckliga, lite mer utvilade mammor.

Barns lekar och städning

Ok. Det är nu som jag visar hur gammal och gnällig jag har blivit, men så här. Vi hade gäster igår, ev av A:s syriska kompisar med fru och två små döttrar. Det var jättetrevligt på alla sätt och vis, men jag kan ju inte låta bli att fundera över kulturskillnader – särskilt vad gäller barnen. Deras barn är väldigt unga (5 och 3 år) och har bara varit i några månader utan krig, så man kan knappast förvänta sig att liksom är som vanligt.

Men en sådan sak som att städa undan efter sig. Även för treåringen var det helt självklart att plocka upp papper hon tappat och slänga det i sopen. Och när de fick tag i Tildas Barbielåda (eftersom jag ställde fram den på golvet till dem…) tömde de förstås hela innehållet och lektelektelekte, men när de åkte igen var precis allt städat. Faktum är att huset var i precis lika prima skicka när gästerna gick som när de kom. Det gick också jättebra för oss vuxna att sitta och prata medan barnen pysslade med annat, eftersom det inte fanns någon förväntan från barnen att minst en vuxen skulle sitta på golvet och kränga högklackade skor på stela Barbiefötter.

Och jag antar att typ alla generationer känner likadant, men jag tror att vår generation (alltså vi som är i trettioårsåldern nu) är den sista svenska generationen som blivit uppfostrad på det viset. Självgående lekar som vuxna inte måste varken konstant övervaka för att driva framåt eller delta i. Städning efter lek. Det här är något jag tänker bli bättre på.

Kanske det bara är jag som inte har varit tillräckligt uppmärksam på mina egna barn och deras vänner, men städningen efter leken görs inte, eller åtminstone inte som en del av lekandet. Städningen hamnar på den stackare vars saker det är man använt som som följaktligen är den enda som av något sorts tvång faktiskt måste städa undan. Det finns inget självklart i att man hjälps åt att städa undan det som man gemensamt dragit fram.

Och seriöst, what’s up med det här att vuxna måste vara med i barnens lekar, huh? Barn ska väl för i hela friden kunna leka själva! Här kan jag väl egentligen bara tala för mig själv, men jag tror att jag har spenderat alldeles för mycket tid med mina barn, som deras lekkamrat. Jag har varit för tillgänglig. Och vuxna styr ofta lekarna på ett sätt som inte är riktigt bra, tror jag. Vi försöker vara för pedagogiska. Leka ”rätt”.

Sånt satt jag och tänkte på igår. Det, och sedan det faktum att jag har blivit väldigt, väldigt bra på att sitta tyst riktigt länge. Ni som har träffat mig skulle kanske inte tro det, men alla dessa år i början av min tid i Finland när jag inte förstod ett jota av vad folk pratade om har härdat mig. En lång middag med nästan uteslutande arabiska är därför inga problem alls. Jag kan rent av tycka att det är jättehärligt att sitta i vårt kök, med tända ljus, god mat och ett gäng syrier som håller på att bygga sig en ny tillvaro som får vara sig själva, skratta, prata och umgås på sitt språk.

Bland misstag och dumheter

På förekommen anledning funderar jag jättemycket över kulturskillnader och vad jag tycker är bra eller dåligt med olika kulturer. Och om man skippar ytliga (men ack så viktiga) saker i vår nordiska kultur (typ prinsesstårta) så nog det som jag gillar allra bäst att vi har en ganska genuin tanke på förlåtelse och inte minst att saker kan hända i misstag.

Jo, jag inser att det här är väldigt relativt, men jag håller fast vid det.

Man behöver inte gå särskilt långt utanför våra nordiska länder för att se skillnader i hur man handskas med just förlåtelse och misstag. Jag tänker inte nu egentligen på brott och straff (även om jag tycker att resonemanget håller där också) utan kanske snarare på när man säger dumheter som man inte riktigt menar, man tappar saker som går sönder eller man råkar knuffa till någon. I en del kulturer kan förlupna ord orsaka långa fejder, och ingenting kan gå sönder eller stötas till i misstag – den som gör det ska straffas.

Ett praktiskt exempel: Tilda tappade sin nya telefon och skärmen gick i tusen bitar. Jag kunde se på henne hur fruktansvärt ledsen hon var över vad som hade hänt och skulle aldrig komma på tanken att straffa henne. Det var ett sorgligt misstag som kunde ha hänt vem som helst, det var inte meningen och hon led redan som det var. A, däremot, tyckte att liknande klumpighet borde innebära sanktioner. Det var, enligt hans tänkande, inte ett misstag utan hennes fel eftersom det var hon som var ansvarig för telefonen och höll den i handen strax innan den landade på asfalten.

Och ju mer jag pratar med A eller mina franska vänner eller för den delen vänner i USA så framgår det att det där med att faktiskt på allvar kunna säga att det inte var meningen och känna att det inte var meningen, det är ganska specifikt för vår kultur.

För mig är det här en av det goda samhällets absoluta grundpelare. Uppriktiga misstag är uppriktiga misstag. En del kanske är så allvarliga att de måste få någon sorts konsekvenser, men i princip så behöver det inte ligga någon till last särskilt länge. Det är också någonting jag har präntat i barnen. Vi förlåter oss själva och andra. Vi förstår att misstag kan hända vem som helst. Vi bestraffar inte uppriktiga misstag.

Det känns jätteviktigt.

Sedan är det här förstås just en sådan grej som så att säga biter mig i röven nu när barnen har blivit större för det är tamefan ingenting någonsin som är deras fel. Från det att Tilda i fyraårsåldern kom och uppgivet meddelade att nu hade hon igen råkat måla på trappen i misstag, tills förra veckan när Vilhos skor gick sönder för att någon hade lagt en backe mitt i vägen och han var tvungen att bromsa farten på cykeln genom att sätta foten mot däcket har jag försökt sortera i gränslandet mellan misstag och förbannade dumheter. Jag säger inte att systemet är felfritt, det gör jag inte. Men viktigt tycker jag att det är i alla fall.

Om det där med att använda nya ord och att vara normbrytande

Jag försökte förklara för min högt vördade älskade make vad diskussionen om snoppbarn och snippbarn gick ut på. Han tittade på mig med en sån där min som någon har om man försöker förklara för dem hur grisar gör när de flyger.

Det är så jävla svårt det där med nya ord.

Och tja. Jag älskar ju språk. Jag älskar föränderligheten i språket, hur det anpassas efter användarna men också hur det ibland är begränsande och leder in på vissa spår för att orden inte räcker till för nya. Det är fascinerande. Inte heller tycker jag att man ska vara rädd för att använda nya ord eller så. Nej, språket blir vad vi gör det till.

Samtidigt verkar det ibland som om vissa ord – och nu tänker jag främst på sådana som har kommit i kölvattnet av det stigande intresset för genus – är lätt krystade uppfinningar eller, en bra dag, überteoretiska konstruktioner. Många ord börjar förstås just som sådana innan de sakta men säkert normaliseras och blir oumbärliga. Men jag tänker så här: Om man till exempel kallar sitt barn för snopp- eller snippbarn (vilket jag nu känner mig nödgad att påpeka att man givetvis är fri att göra) så sänder man ut signaler till omvärlden om sig själv. Man gör ett statement om sig själv och sin syn på världen. Man sätter sig själv i en kategori.

Som vuxen är det säkert lättare att acceptera att man genom sitt ordval kategoriserar sig. Det är ett val man kan göra och stå för. Men när vi uppfostrar våra barn till små normbrytare (vilket jag är helt för!) så gör vi dem en björntjänst om vi inte också utrustar dem med verktyg att tackla vad som kan komma att hända dem. Till exempel kommer de allra flesta barn  att i något skede börja skämmas. Det är en kulturell grej som utvecklas, och som ska utvecklas, hos oss alla. Som förälder tror jag inte man kan göra något åt att skamkänslorna utvecklas (de behövs för empatin också), men jag tycker att man ska arbeta för att barnen lär sig att hantera dem och övervinna dem. En av de första identiteterna som utvecklas hos barn är könsidentiteten, då barnet börjar se på sig själv som pojke eller flicka – eller åtminstone fundera kring vad som är vad och varför. De grubblar över vad som förväntas av dem. Det är säkert många föräldrar som sett att just förväntningar kring kön är en av de där grejerna som väcker skamkänslorna.

Och kanske är jag bara inskränkt, men jag tror att det är viktigt att låta barnet följa normerna om det känner sig tryggare så. Visst kan man uppmuntra till att testa nya saker, på samma sätt som man uppmuntrar till att testa nya maträtter, men det måste få vara på barnets villkor. Personligen tror jag att det är jätteviktigt att barnet också får veta vad som är inom normerna, särskilt när det börjar skämmas för saker. Jag ser inget problem med att diskutera med mina barn kring vad som förväntas av pojkar respektive flickor, även om jag förstås noga påpekar att de själva är fria att göra som de vill.

Till exempel ville Vilho en dag prova nagellack. Han hade det på på dagis men blev retad och skämdes så mycket att han bara var en liten knut av skam när jag kom och hämtade honom. Jag sa inte till honom att pojkar inte kan ha nagellack (förstås, doh-oh) utan visade honom bilder på pojkar med nagellack och så att man kan och man får ha nagellack fast man är pojke, men att alla kanske inte vet det. Jag talade med honom om hur många tycker att pojkar inte får ha nagellack, men sa också att jag tycker att de har fel. Jag har också talat med barnen om varför en del kvinnor täcker sitt hår, varför alla gjorde det även här i Finland förr i tiden, att bara pojkar fick ha byxor och bara flickor fick ha klänning, om långt hår och kort hår, smink och så vidare.

Ibland går jag så långt att jag varnar, och då särskilt Vilho eftersom han är äldst. Det kan vara till exempel när vi är på affären och ska köpa honom nya kläder och jag föreslår en viss tröja som jag tycker är snygg. Om jag vet att det är en tydlig ”flicktröja” (ni förstår vad jag menar va?) så säger jag ibland det. Jag frågar honom om han tycker att den är för flickig eller om han vill ha den. Och jag gör det inte för att trycka in honom i en mall utan för att skydda honom. För att andra kommer att se och uppmärksamma vad som är ”flickigt”. För att han ska kunna vara beredd på det och beredd att stå för vad han vill ha. Och för att han ska slippa stå där, i sin nya fina tröja och skämmas för att han inte förstått att han har en flicktröja. Oftast skiter han förstås fullkomligt i om något ser flickigt ut om han vill ha det. Andra gånger rater han saker omedelbart för att de ser flickiga ut. Grejen är att det måste vara upp till honom själv att avgöra vad han känner sig bekväm med.

Genom orden som vi använder om barnen och till barnen så ger vi dem verktyg att hantera omvärldens oförstånd. Mina ungar vet att man ”förr i tiden” inte fick göra som man ville och att vissa människor är fast där. De är i de flesta fall beredda att borsta av sig syrliga kommentarer, men det finns också fall då de helt enkelt känner sig väldigt obekväma med vissa saker som manifesterar kön (som färger, till exempel). Ibland förstår de inte helt själva varifrån känslan av olust och skam kommer men de plockar upp vibbar snabbare än NSA skannar tweets. De känner på sig att de gör något som inte förväntas av dem men förstår inte alltid varför. Jag ser det som min uppgift att vara öppen med dem om varför. Att inte klappa dem på huvudet och säga att det inte är någonting – att känslan de plockat upp var en felsondering –  utan att förklara och uppmuntra dem till att inte bry sig.

Därför tänker jag också att barn som lär sig att använda ord som snoppbarn istället för pojke, eller hen istället för hon/han bör få vara förberedd på att barnet kommer att kategoriseras (förmodligen under ”hjärntvättad feministunge”) och högst troligt bemötas med oförstånd. Även om man som förälder tycker att ordet är självklart bör man ta i beaktande det faktum att större delen av världen inte gör det. Inte resignera, men acceptera. Om ni förstår hur jag menar.

 

Så som barn är

Jag vet inte hur många gånger jag hör föräldrar som förklarar sina barns (ofta dåliga) beteende med att barn ju helt enkelt bara är sådana. Nästan alltid är det dessutom pojkar som bara är sådana och nästan alltid har det med någon sorts våld att göra.

– Mäh. Pelle slog Lisa!
– Jaharu. Helt galet hur pojkar är!

Men det enda som barn är är gränstestare. Barn testar gränser – oavsett var den gränsen går. När Pelle slår Lisa kan det förvisso ha att göra med att Lisa tog Pelles spade, men det är också ett test för de vuxna i närheten; får man göra så här? Ingen borde tveka kring att svaret är nej. Det är inte helt som det ska vara att barn slår andra barn. Det är som det ska vara att de provar vad som händer när de dunkar till någon, men inte att de får göra det.

Så finns det säkert sådana som tycker att det hör till att barn slåss lite. Särskilt pojkar. Pojkar är sånna att de slåss lite och det kan de ju få göra för de gör ju ingen illa och det är inte så farligt och blablabla. Man är barn tills man är 18 år. Och som ett litet tips bara: det är betydligt lättare att handskas med en skrikande, febrilt viftande, asförbannad treåring än vad det är att handskas med en dito som snart fyller 17. Barn ska inte lära sig att det är ok att slåss. Inte när de är två år. Inte när de är sju år. Och inte när de är 15 år. Oavsett om de är pojkar eller flickor.

De kommer helt säkert att prova, men då är det vår uppgift som vuxna att säga ”nej”, inte ”nåmen barn är sånna”.

Stackars barn som måste gå i dagvård

Den där idén om att barn mår bäst hemma med sin mamma är väldigt stark här i Finland. Intressant är också att det inte bara är de stora grupperna, ljudnivån och sånt som man vänder sig emot, utan själva vårdaren – det är mamman som ska vårda sitt barn och det med tre års vårdledighet för varje nytt barn (i praktiken talar vi alltså 9 år för tre barn). Inte ens i länder som Frankrike och Spanien som har synnerligen begränsat med vårdledighet för att sköta barn och därmed uppsägning för den som vill sköta barn hemma verkar man ha ett lika stort fokus på just modern som vårdaren. Visst. Det ansvaret faller inte direkt på pappan heller, men det finns ett betydligt bredare kontaktnät av släktingar och anställda vårdare som hjälper till att sköta barnen. Mamman är inte den enda som förväntas sköta barnen.

Att göra jämförelser mellan systemen är kanske helt meningslöst. I grund och botten tror jag ändå att varje familj själv måste få avgöra vilka sorts vårdformer som passar dem. Vad jag menar är bara att den där tänkta kopplingen mellan mor och barn som i Finland alltså sträcks ut i många, många år inte i dagens västliga samhällen har någon verklig motsvarighet annorstädes (inte ens bland housewives där det ofta finns extrahjälp i form av hushållerskor eller barnsköterskor – den som har råd att inte jobba har också råd med en nanny, ironiskt nog). Att ha mamman som ensam vårdare för barnen i många år är rätt unikt, både i tid och i rum.

Och ju mer jag talar med mammor som väljer att vara hemma med sina barn i tio år, desto mer står det klart att dessa mammor är helt övertygade om att barnen har det bäst hemma med dem. Dumt vore det ju annars liksom. Och jag säger inte att de skulle ha fel, men ibland funderar jag över hur mycket den där känslan av att man förråder sitt barn när man lämnar det i någon annans vård – oavsett om det är för barnets bästa eller inte – får påverka beslutet att vara hemma. Hur många mammor som helt enkelt tycker att det är så känslomässigt tungt att lämna ifrån sig barnet att det är bäst om barnet är hemma. Och hur många mammor som är så övertygade om sitt eget goda inflytande att de samtidigt övertalar sig själv om att andras inflytande fördärvar det egna snarare än kompletterar det.

För att hålla sina barn hemma när andra barn går på regelbunden dagvård är också att stänga sitt eget barn ute från vad som kan vara en viktig gemenskap. Och andra barn ser det. Vilho kom hem från förskolan en dag och sa att det var synd om hans kompis. När jag frågade varför svarade han att det var synd om kompisen för hans mamma kom så tidigt och hämtade varje dag. Så tidigt att kompisen inte ens hann vara med på timmen då man får leka med sina egna medhavda leksaker, den roligaste timmen i typ hela världen. Sånna barn är det synd om, tycker Vilho. Inte sånna som måste gå i dagvård, utan sånna som blir hämtade tidigt.