Tag Archive | Barnuppfostran

Barns lekar och städning

Ok. Det är nu som jag visar hur gammal och gnällig jag har blivit, men så här. Vi hade gäster igår, ev av A:s syriska kompisar med fru och två små döttrar. Det var jättetrevligt på alla sätt och vis, men jag kan ju inte låta bli att fundera över kulturskillnader – särskilt vad gäller barnen. Deras barn är väldigt unga (5 och 3 år) och har bara varit i några månader utan krig, så man kan knappast förvänta sig att liksom är som vanligt.

Men en sådan sak som att städa undan efter sig. Även för treåringen var det helt självklart att plocka upp papper hon tappat och slänga det i sopen. Och när de fick tag i Tildas Barbielåda (eftersom jag ställde fram den på golvet till dem…) tömde de förstås hela innehållet och lektelektelekte, men när de åkte igen var precis allt städat. Faktum är att huset var i precis lika prima skicka när gästerna gick som när de kom. Det gick också jättebra för oss vuxna att sitta och prata medan barnen pysslade med annat, eftersom det inte fanns någon förväntan från barnen att minst en vuxen skulle sitta på golvet och kränga högklackade skor på stela Barbiefötter.

Och jag antar att typ alla generationer känner likadant, men jag tror att vår generation (alltså vi som är i trettioårsåldern nu) är den sista svenska generationen som blivit uppfostrad på det viset. Självgående lekar som vuxna inte måste varken konstant övervaka för att driva framåt eller delta i. Städning efter lek. Det här är något jag tänker bli bättre på.

Kanske det bara är jag som inte har varit tillräckligt uppmärksam på mina egna barn och deras vänner, men städningen efter leken görs inte, eller åtminstone inte som en del av lekandet. Städningen hamnar på den stackare vars saker det är man använt som som följaktligen är den enda som av något sorts tvång faktiskt måste städa undan. Det finns inget självklart i att man hjälps åt att städa undan det som man gemensamt dragit fram.

Och seriöst, what’s up med det här att vuxna måste vara med i barnens lekar, huh? Barn ska väl för i hela friden kunna leka själva! Här kan jag väl egentligen bara tala för mig själv, men jag tror att jag har spenderat alldeles för mycket tid med mina barn, som deras lekkamrat. Jag har varit för tillgänglig. Och vuxna styr ofta lekarna på ett sätt som inte är riktigt bra, tror jag. Vi försöker vara för pedagogiska. Leka ”rätt”.

Sånt satt jag och tänkte på igår. Det, och sedan det faktum att jag har blivit väldigt, väldigt bra på att sitta tyst riktigt länge. Ni som har träffat mig skulle kanske inte tro det, men alla dessa år i början av min tid i Finland när jag inte förstod ett jota av vad folk pratade om har härdat mig. En lång middag med nästan uteslutande arabiska är därför inga problem alls. Jag kan rent av tycka att det är jättehärligt att sitta i vårt kök, med tända ljus, god mat och ett gäng syrier som håller på att bygga sig en ny tillvaro som får vara sig själva, skratta, prata och umgås på sitt språk.

Bland misstag och dumheter

På förekommen anledning funderar jag jättemycket över kulturskillnader och vad jag tycker är bra eller dåligt med olika kulturer. Och om man skippar ytliga (men ack så viktiga) saker i vår nordiska kultur (typ prinsesstårta) så nog det som jag gillar allra bäst att vi har en ganska genuin tanke på förlåtelse och inte minst att saker kan hända i misstag.

Jo, jag inser att det här är väldigt relativt, men jag håller fast vid det.

Man behöver inte gå särskilt långt utanför våra nordiska länder för att se skillnader i hur man handskas med just förlåtelse och misstag. Jag tänker inte nu egentligen på brott och straff (även om jag tycker att resonemanget håller där också) utan kanske snarare på när man säger dumheter som man inte riktigt menar, man tappar saker som går sönder eller man råkar knuffa till någon. I en del kulturer kan förlupna ord orsaka långa fejder, och ingenting kan gå sönder eller stötas till i misstag – den som gör det ska straffas.

Ett praktiskt exempel: Tilda tappade sin nya telefon och skärmen gick i tusen bitar. Jag kunde se på henne hur fruktansvärt ledsen hon var över vad som hade hänt och skulle aldrig komma på tanken att straffa henne. Det var ett sorgligt misstag som kunde ha hänt vem som helst, det var inte meningen och hon led redan som det var. A, däremot, tyckte att liknande klumpighet borde innebära sanktioner. Det var, enligt hans tänkande, inte ett misstag utan hennes fel eftersom det var hon som var ansvarig för telefonen och höll den i handen strax innan den landade på asfalten.

Och ju mer jag pratar med A eller mina franska vänner eller för den delen vänner i USA så framgår det att det där med att faktiskt på allvar kunna säga att det inte var meningen och känna att det inte var meningen, det är ganska specifikt för vår kultur.

För mig är det här en av det goda samhällets absoluta grundpelare. Uppriktiga misstag är uppriktiga misstag. En del kanske är så allvarliga att de måste få någon sorts konsekvenser, men i princip så behöver det inte ligga någon till last särskilt länge. Det är också någonting jag har präntat i barnen. Vi förlåter oss själva och andra. Vi förstår att misstag kan hända vem som helst. Vi bestraffar inte uppriktiga misstag.

Det känns jätteviktigt.

Sedan är det här förstås just en sådan grej som så att säga biter mig i röven nu när barnen har blivit större för det är tamefan ingenting någonsin som är deras fel. Från det att Tilda i fyraårsåldern kom och uppgivet meddelade att nu hade hon igen råkat måla på trappen i misstag, tills förra veckan när Vilhos skor gick sönder för att någon hade lagt en backe mitt i vägen och han var tvungen att bromsa farten på cykeln genom att sätta foten mot däcket har jag försökt sortera i gränslandet mellan misstag och förbannade dumheter. Jag säger inte att systemet är felfritt, det gör jag inte. Men viktigt tycker jag att det är i alla fall.

Om det där med att använda nya ord och att vara normbrytande

Jag försökte förklara för min högt vördade älskade make vad diskussionen om snoppbarn och snippbarn gick ut på. Han tittade på mig med en sån där min som någon har om man försöker förklara för dem hur grisar gör när de flyger.

Det är så jävla svårt det där med nya ord.

Och tja. Jag älskar ju språk. Jag älskar föränderligheten i språket, hur det anpassas efter användarna men också hur det ibland är begränsande och leder in på vissa spår för att orden inte räcker till för nya. Det är fascinerande. Inte heller tycker jag att man ska vara rädd för att använda nya ord eller så. Nej, språket blir vad vi gör det till.

Samtidigt verkar det ibland som om vissa ord – och nu tänker jag främst på sådana som har kommit i kölvattnet av det stigande intresset för genus – är lätt krystade uppfinningar eller, en bra dag, überteoretiska konstruktioner. Många ord börjar förstås just som sådana innan de sakta men säkert normaliseras och blir oumbärliga. Men jag tänker så här: Om man till exempel kallar sitt barn för snopp- eller snippbarn (vilket jag nu känner mig nödgad att påpeka att man givetvis är fri att göra) så sänder man ut signaler till omvärlden om sig själv. Man gör ett statement om sig själv och sin syn på världen. Man sätter sig själv i en kategori.

Som vuxen är det säkert lättare att acceptera att man genom sitt ordval kategoriserar sig. Det är ett val man kan göra och stå för. Men när vi uppfostrar våra barn till små normbrytare (vilket jag är helt för!) så gör vi dem en björntjänst om vi inte också utrustar dem med verktyg att tackla vad som kan komma att hända dem. Till exempel kommer de allra flesta barn  att i något skede börja skämmas. Det är en kulturell grej som utvecklas, och som ska utvecklas, hos oss alla. Som förälder tror jag inte man kan göra något åt att skamkänslorna utvecklas (de behövs för empatin också), men jag tycker att man ska arbeta för att barnen lär sig att hantera dem och övervinna dem. En av de första identiteterna som utvecklas hos barn är könsidentiteten, då barnet börjar se på sig själv som pojke eller flicka – eller åtminstone fundera kring vad som är vad och varför. De grubblar över vad som förväntas av dem. Det är säkert många föräldrar som sett att just förväntningar kring kön är en av de där grejerna som väcker skamkänslorna.

Och kanske är jag bara inskränkt, men jag tror att det är viktigt att låta barnet följa normerna om det känner sig tryggare så. Visst kan man uppmuntra till att testa nya saker, på samma sätt som man uppmuntrar till att testa nya maträtter, men det måste få vara på barnets villkor. Personligen tror jag att det är jätteviktigt att barnet också får veta vad som är inom normerna, särskilt när det börjar skämmas för saker. Jag ser inget problem med att diskutera med mina barn kring vad som förväntas av pojkar respektive flickor, även om jag förstås noga påpekar att de själva är fria att göra som de vill.

Till exempel ville Vilho en dag prova nagellack. Han hade det på på dagis men blev retad och skämdes så mycket att han bara var en liten knut av skam när jag kom och hämtade honom. Jag sa inte till honom att pojkar inte kan ha nagellack (förstås, doh-oh) utan visade honom bilder på pojkar med nagellack och så att man kan och man får ha nagellack fast man är pojke, men att alla kanske inte vet det. Jag talade med honom om hur många tycker att pojkar inte får ha nagellack, men sa också att jag tycker att de har fel. Jag har också talat med barnen om varför en del kvinnor täcker sitt hår, varför alla gjorde det även här i Finland förr i tiden, att bara pojkar fick ha byxor och bara flickor fick ha klänning, om långt hår och kort hår, smink och så vidare.

Ibland går jag så långt att jag varnar, och då särskilt Vilho eftersom han är äldst. Det kan vara till exempel när vi är på affären och ska köpa honom nya kläder och jag föreslår en viss tröja som jag tycker är snygg. Om jag vet att det är en tydlig ”flicktröja” (ni förstår vad jag menar va?) så säger jag ibland det. Jag frågar honom om han tycker att den är för flickig eller om han vill ha den. Och jag gör det inte för att trycka in honom i en mall utan för att skydda honom. För att andra kommer att se och uppmärksamma vad som är ”flickigt”. För att han ska kunna vara beredd på det och beredd att stå för vad han vill ha. Och för att han ska slippa stå där, i sin nya fina tröja och skämmas för att han inte förstått att han har en flicktröja. Oftast skiter han förstås fullkomligt i om något ser flickigt ut om han vill ha det. Andra gånger rater han saker omedelbart för att de ser flickiga ut. Grejen är att det måste vara upp till honom själv att avgöra vad han känner sig bekväm med.

Genom orden som vi använder om barnen och till barnen så ger vi dem verktyg att hantera omvärldens oförstånd. Mina ungar vet att man ”förr i tiden” inte fick göra som man ville och att vissa människor är fast där. De är i de flesta fall beredda att borsta av sig syrliga kommentarer, men det finns också fall då de helt enkelt känner sig väldigt obekväma med vissa saker som manifesterar kön (som färger, till exempel). Ibland förstår de inte helt själva varifrån känslan av olust och skam kommer men de plockar upp vibbar snabbare än NSA skannar tweets. De känner på sig att de gör något som inte förväntas av dem men förstår inte alltid varför. Jag ser det som min uppgift att vara öppen med dem om varför. Att inte klappa dem på huvudet och säga att det inte är någonting – att känslan de plockat upp var en felsondering –  utan att förklara och uppmuntra dem till att inte bry sig.

Därför tänker jag också att barn som lär sig att använda ord som snoppbarn istället för pojke, eller hen istället för hon/han bör få vara förberedd på att barnet kommer att kategoriseras (förmodligen under ”hjärntvättad feministunge”) och högst troligt bemötas med oförstånd. Även om man som förälder tycker att ordet är självklart bör man ta i beaktande det faktum att större delen av världen inte gör det. Inte resignera, men acceptera. Om ni förstår hur jag menar.

 

Så som barn är

Jag vet inte hur många gånger jag hör föräldrar som förklarar sina barns (ofta dåliga) beteende med att barn ju helt enkelt bara är sådana. Nästan alltid är det dessutom pojkar som bara är sådana och nästan alltid har det med någon sorts våld att göra.

– Mäh. Pelle slog Lisa!
– Jaharu. Helt galet hur pojkar är!

Men det enda som barn är är gränstestare. Barn testar gränser – oavsett var den gränsen går. När Pelle slår Lisa kan det förvisso ha att göra med att Lisa tog Pelles spade, men det är också ett test för de vuxna i närheten; får man göra så här? Ingen borde tveka kring att svaret är nej. Det är inte helt som det ska vara att barn slår andra barn. Det är som det ska vara att de provar vad som händer när de dunkar till någon, men inte att de får göra det.

Så finns det säkert sådana som tycker att det hör till att barn slåss lite. Särskilt pojkar. Pojkar är sånna att de slåss lite och det kan de ju få göra för de gör ju ingen illa och det är inte så farligt och blablabla. Man är barn tills man är 18 år. Och som ett litet tips bara: det är betydligt lättare att handskas med en skrikande, febrilt viftande, asförbannad treåring än vad det är att handskas med en dito som snart fyller 17. Barn ska inte lära sig att det är ok att slåss. Inte när de är två år. Inte när de är sju år. Och inte när de är 15 år. Oavsett om de är pojkar eller flickor.

De kommer helt säkert att prova, men då är det vår uppgift som vuxna att säga ”nej”, inte ”nåmen barn är sånna”.

Stackars barn som måste gå i dagvård

Den där idén om att barn mår bäst hemma med sin mamma är väldigt stark här i Finland. Intressant är också att det inte bara är de stora grupperna, ljudnivån och sånt som man vänder sig emot, utan själva vårdaren – det är mamman som ska vårda sitt barn och det med tre års vårdledighet för varje nytt barn (i praktiken talar vi alltså 9 år för tre barn). Inte ens i länder som Frankrike och Spanien som har synnerligen begränsat med vårdledighet för att sköta barn och därmed uppsägning för den som vill sköta barn hemma verkar man ha ett lika stort fokus på just modern som vårdaren. Visst. Det ansvaret faller inte direkt på pappan heller, men det finns ett betydligt bredare kontaktnät av släktingar och anställda vårdare som hjälper till att sköta barnen. Mamman är inte den enda som förväntas sköta barnen.

Att göra jämförelser mellan systemen är kanske helt meningslöst. I grund och botten tror jag ändå att varje familj själv måste få avgöra vilka sorts vårdformer som passar dem. Vad jag menar är bara att den där tänkta kopplingen mellan mor och barn som i Finland alltså sträcks ut i många, många år inte i dagens västliga samhällen har någon verklig motsvarighet annorstädes (inte ens bland housewives där det ofta finns extrahjälp i form av hushållerskor eller barnsköterskor – den som har råd att inte jobba har också råd med en nanny, ironiskt nog). Att ha mamman som ensam vårdare för barnen i många år är rätt unikt, både i tid och i rum.

Och ju mer jag talar med mammor som väljer att vara hemma med sina barn i tio år, desto mer står det klart att dessa mammor är helt övertygade om att barnen har det bäst hemma med dem. Dumt vore det ju annars liksom. Och jag säger inte att de skulle ha fel, men ibland funderar jag över hur mycket den där känslan av att man förråder sitt barn när man lämnar det i någon annans vård – oavsett om det är för barnets bästa eller inte – får påverka beslutet att vara hemma. Hur många mammor som helt enkelt tycker att det är så känslomässigt tungt att lämna ifrån sig barnet att det är bäst om barnet är hemma. Och hur många mammor som är så övertygade om sitt eget goda inflytande att de samtidigt övertalar sig själv om att andras inflytande fördärvar det egna snarare än kompletterar det.

För att hålla sina barn hemma när andra barn går på regelbunden dagvård är också att stänga sitt eget barn ute från vad som kan vara en viktig gemenskap. Och andra barn ser det. Vilho kom hem från förskolan en dag och sa att det var synd om hans kompis. När jag frågade varför svarade han att det var synd om kompisen för hans mamma kom så tidigt och hämtade varje dag. Så tidigt att kompisen inte ens hann vara med på timmen då man får leka med sina egna medhavda leksaker, den roligaste timmen i typ hela världen. Sånna barn är det synd om, tycker Vilho. Inte sånna som måste gå i dagvård, utan sånna som blir hämtade tidigt.

Vad prinsessor vill – ett inlägg om att prata med sina barn

I en del genuskretsar används rosa prinsess-saker som exempel på höjden av patriarkalt förtryck och på misslyckade icke-genusmedvetna föräldrar – förutsatt att den som har de rosa prinsessakerna är en flicka förstås. Jag ser mig själv som en en genusmedveten förälder, som sätter individens rätt att utveckla sig själv oberoende av normer högt upp på prioriteringslistan. Och jag har en dotter som är överförtjust i allt vad rosa prinsesskrams heter. Ibland blir jag orolig över det här prinsessandet. Som vuxen ser jag ett samband mellan att flickor leker prinsessor och framtida utseendehets, ätstörningar, nedvärdering av den egna kompetensen och ett bekräftelsebehov som i tonåren inte kommer att leda till trevligheter. Förmodligen är det liknande saker som de där som talar illa om prinsessgrejer också ser.

Men först och främst vill jag göra helt klart att det inte finns något vetenskapligt bevisat sådant samband mellan prinsesslekar och tonårsproblem. Och sedan vill jag berätta om hur det har gått när jag och Tilda har talat om hur det är att leka prinsessa. För i vårt samhälle i dag tenderar vi vuxna att knyta samman prinsessor med en hel uppsättning aspekter som små barn inte ser. För små barn kan prinsessleken helt enkelt vara en rollek, jämförbar med att leka katt, eller polis, eller arkeolog. Små barn sätter inte inbördes värderingar på rollekarna, där det skulle vara automatiskt bättre med det ena eller det andra. En del dagar är man katt. Andra dagar är man prinsessa. En del dagar lämpar sig ypperligt för arkeologer och andra för poliser. Vitsen med rolleken är att det är en roll som barnet kan anta och sedan byta. Den är inte en del av personligheten, utan en del av utvecklingen.

I Tildas prinsesslekar ingår ofta smink, långa klänningar, höga klackskor och öronbedövande skrikande. Jag frågade Tilda vad det var som var så bra med att vara prinsessa. Och vet ni vad hon svarade? Att sjunga och dansa hela dagarna. Gissningsvis håller inte kronprinsessan Viktoria med om att det är riktigt vad prinsesslivet går ut på, men för Tilda är det vad som lockar. Och innan någon nu säger att det inte skulle vara bra att sjunga och dansa hela dagarna, att det inte kan jämföras med det viktiga arbete poliser och brandmän utför, att det är typiskt flickor att vilja ägna sig åt irrelevant skit, skulle jag vilja be att ni sätter er in i ett barns värld. Min dotter, min lilla Tilda, är full av sång. Hon sjunger sina egna komponerade sånger hela dagarna. Hon dansar, hoppar, snurrar och virvlar. För henne är det en prinsesslek, men det är också otroligt utvecklande för språket, för musikaliteten, för fantasin, för finmotoriken, för styrkan, för konditionen, för balanssinnet… Hon lär sig, hon utvecklas – och hon njuter av att göra det. Det är en ganska bekymmerslös värld att vara prinsessa (om det inte finns elaka häxor i närheten). Det är en rosa, glittrande, gullig värld, javisst, men den är också utvecklande och det ena utesluter inte det andra. Rosa glitter hämmar inte barnen så länge ingen får barnen att tro att prinsesslek är begränsande, så länge ingen förser dem med vuxenvärldens snäva syn.

Prinsessor vill också vara fina. De tycker om smink och smycken. För många är kanske det här den mest problematiska biten, att barnet vill vara ”fint”, och i vissa kretsar är det nästintill bannlyst att säga till barn att de är fina. Men har ni frågat barnet vad det menar när det säger ”fint”? När barnet kommer och frågar ”är jag fin nu”, vad menar barnet då? Tilda frågade ständigt vid matbordet om hon var fin och jag blev till slut ganska irriterad. Men när jag frågade henne vad hon menade med ”fin” förklarade hon att hon undrade om hon hade torkat sig duktigt runt munnen. Hon menade egentligen kanske inte ”fin” utan ”ren”. Så nu svarar jag ”ja, du är ren, vad du har ätit duktigt” när hon frågar. Andra gånger har hon sminkat sig, tagit på alla smycken (the more, the merrier liksom), glittriga klackskorna och den fluffiga, rosa klänningen och kommer svassande med samma fråga: ”är jag fin nu?”. Och alla känner ju sina egna barn bäst så jag säger inte att jag sitter på några allmängiltiga lösningar, men tänk ett steg längre. Kanske barnet menar ”är mitt utseeende bra nu?” och då tycker jag att det finns all anledning att säga något i stil med ”du är alltid fin, för du är en så himla bra unge”. Så säger jag ibland till Tilda också, och så förklarar jag att finhet kommer från hjärtat. Den som har ett gott hjärta är fin, oavsett hur den ser ut utanpå. Men när hon specifikt har klätt upp sig, när hon gått in i sin roll som prinsessa, då kan frågan om hon är fin lika gärna betyda att hon vill ha bekräftelse på att hon lagt ner tid på sin utklädnad. Frågan kan lika gärna vara ”ser du hur jag ser ut nu?” eller ”tycker du att jag har lyckats med det jag ville göra”?. Det handlar inte om hennes utseende, utan om bekräftelse på något hon har gjort. Om man tror att det egentligen är frågan kan svaret vara exempelvis ”wow, vad du har hittat många, coola grejer, jag har en hatt som du kanske vill låna” eller ”du har verkligen gjort bra”. Fin behöver inte alltid vara utseende.

Många föräldrar verkar bli ställda när barnet frågar om hen är fin, och många verkar se det som problematiskt när barn leker prinsesslekar. Och det finns många aspekter av finhet och prinsesslek som är värda att ta upp (en annan gång) och som verkligen inte är utvecklande för barn. Jag menar alltså inte att det skulle vara helt problemfritt. Jag menar bara att det inte måste vara så, att barn frågar, provar och leker på sätt som inte alltid omedelbart stämmer överens med våra vuxna fördomar. Att vara fin och att vara prinsessa kan lika gärna vara att ha ren mun och att få spendera sina dagar med att sjunga och dansa. Genom att prata med sina barn, få dem att sätta ord på vad de menar kan man hjälpa dem att navigera, att behålla fantasin, öppenheten och den dåliga respekten för vuxenvärldens normer som utmärker ungar. Här nedanför finns ett kort videoklipp från sir Ken Robinsons fantastiska föreläsning om att förändra skolan, kopplat till hans Ted Talk om utbildning och kreativitet. Det han berättar om hur barn är kreativa genier gäller inte bara när de får frågan hur många användningar de kan se för ett gem. Detsamma gäller deras rollkaraktärer. Vi vuxna kan inte se att prinsessor fyller någon verklig funktion bortom finhet och utseende. För barn är de nyckeln till dans, till sång, till att kunna prata med djur, till ledarskap, till givmildhet, till äganderätt, till drakar, till baler, till skattkammare, till trädklättring, till flygande, till guld och till gröna skogar – ända tills vi vuxna lär dem något annat.

Problemen i skolan löses inte genom att man ger upp

I Finland diskuteras nu hur man ska kunna disciplinera eleverna i skolan sedan en lärare blivit avskedad efter att ha knuffat en elev som del i ett sätt att få den störande eleven ut ur matsalen. Och sånna här grejer är så himla svåra. Hur ska man kunna skapa en arbetsro för alla de elever som sköter sig utan att stänga ute dem som inte gör det? Så nu talar man om att det kunde vara dags att införa relegering i den finska skolan så att de värsta bråkstakarna kan skickas hem. Lite som att gå från skolplikt till skolprivilegium.

Självklart är det inte bara barn från trasiga hem som beter sig illa i skolan, det är det inte, men det är barnen från trasiga hem som med ett sådant system kommer att råka mest illa ut. För många barn är nämligen skolan den enda fasta punkten. Visst skriker man åt lärarna, visst stör man och visst testar man alla gränser, men det är också den enda platsen i världen där det finns vuxna närvarande, där det gör något att man stör och där någon sätter gränser – allt det där som barn behöver. För alla barn behöver vuxna, behöver få känna att de kan kontrollera sin omgivning (en del genom att störa och få skäll, andra genom att uppföra sig och få beröm) och alla barn behöver gränser. Om vi skickar hem de barnen som behöver skolans trygghet mest, vad händer med dem då? Att skicka hem barnen förutsätter ju ändå att de kan få den där vuxna närvaron, uppmärksamheten och gränserna hemma. Att den dubbelarbetande pappan kan ta ledigt och vara hemma med sin relegerade illbatting för att barnet inte istället ska tillbringa sin tid på stan – rätt nöjd med att slippa skolan. Att den alkoholiserade mamman kan ge uppmärksamheten och sätta gränserna för det barnet som skolan frånsagts sig ansvaret för – när det brukar vara knepigt nog att ens se till att det blir mat på en daglig basis.

Det finns en grundläggande fråga i vem som ska ta ansvaret för barnet när det relegeras. Men det finns en ännu viktigare fråga i vem som har rätt att frånsäga sig ansvaret för barnet. Är det någonting jag lärt mig sedan jag fick egna barn så är det att de små monstren somliga dagar gör sitt allra bästa för att jag ska vilja frånsäga mig ansvaret, stänga dem ute och säga att de inte får vara med längre. Så kryper de upp i famnen och frågar om jag fortfarande tycker om dem. Och jag svarar att jag alltid älskar dem mer än något annat i hela världen, fast de är små monster, fast man inte får måla på trappen, tömma tvål över golvet eller leka åskväder med askan från öppna spisen. Det är den viktigaste gränsen jag som förälder kan sätta: jag ger aldrig upp. Hur mycket mina barn än försöker jävlas, kommer jag aldrig att ge upp.

Att relegera ett barn är att ge upp, att ge barnet rätt i sin rädsla över att misslyckas och att inte vara viktig.

Vi ska inte tolerera att barn beter sig hur som helst. Eleverna i skolan ska ha arbetsro och de få som missköter sig ska inte få förstöra för alla andra – de ska inte få sätta gränserna. Därför behöver lärare kunna känna sig trygga i sin roll som auktoriteter. Det betyder att det borde ingå saker som konflikthantering i lärarutbildningen och att lärarna måste ha rätten att även fysiskt hjälpa elever ut (genom dörrar, inte fönster), att ställa sig i vägen, att leda i armen och så vidare. Det tabu på att lägga sig i hur andra sköter sina barn som vi har här i Finland och i Sverige måste bort så att lärarna och andra vuxna i barnens närhet får säga ifrån och hjälpa till att sätta gränserna.

Och framförallt så måste det finnas tillräckligt många vuxna på plats i skolan. I en grupp med 30 elever har en lärare inte en chans om ett par av dem börjar bråka. I en grupp på 18 elever är chanserna redan betydligt bättre – både att det inte blir bråk från början och att läraren kan reda upp det. Dessutom ska de vuxna på plats inte vara väktare, som en del föreslår, utan utbildad skolpersonal; lärare, kuratorer, psykologer, assistenter till exempel. Och ingen, ingen, på skolan har rätt att knuffa någon annan.