Med hatiska blickar mot den fallande blötsnön utanför fönstret läser jag Peppes uppdateringar från något varmt paradis med milslånga stränder, sol, delfiner och goda frukter som ingen egentligen vet vad de heter men som i folkmun kallas något som låter som Nghnk. Min man har rest rätt mycket. Mina barn älskar att resa. Jag själv, not so much.
Det handlar inte om pengar, eller svårigheter att hitta resmål, eller tid, eller sådant som jag försöker skylla på. Egentligen handlar det om att jag är livrädd. Jag tänker mig att de där stränderna är fyllda av giftiga ormar och sticksiga fiskar om de inte är invaderade av tiotusentals parasiterande turister som skränar och super. Jag tänker mig att frukten som kallas något som låter som Nghnk förmodligen innehåller små inälvsmaskar som man fyra år efter hemkomsten och hundratals läkarbesök senare inser har spridit sig till blodomloppet, förgiftning och för tidig död. Jag tänker mig djurplågeri, obeskrivlig misär, fattigdom, trafficking och kidnappning, och att mina barn (ifall de inte blir kidnappade) kommer att ha mentala trauman av allt de sett när vi kommer hem. Dessutom vet jag ju att jag kommer att fontänspy redan på planet och få magsjukor på min sedan tidigare sönderstressade resmage. Att jag inte kommer att kunna äta något för att jag är kinkig med vilka delar av djur man kan äta (och vilka djur) och überkänslig mot stark mat.
Jag önskar att jag vore modigare, jag önskar att jag tänkte annorlunda – friare och större – men det här kära vänner, är den bistra sanningen om mina utlandsrädslor.
Kuriosa: Förra året var vi ju på semester till Danmark. Det är ganska lagom exotiskt.
Kuriosa 2: Den där grodan som Peppe fotograferat är helt säkert skitgiftig. Grodor i andra länder är nämligen det.
Hit och dit och tillbaka igen 
I hear ya. Fick panikkänslor bara för att vi sku till Stockholmsfärjan mitt i norosäsong. Vi var ju friska men sku kunna bli sjuka just i terminalen eller sen under resan, senast i hemtrappan. Och bara spyyyyy genom resan. Men nä, vi kom hem friska. Antagligen har vi ändå ätit något opassligt och om tre år spyr vi giftiga grodor som har då kläckts ut o… ja, jag tycker inte om att resa.
AAAAGGGHHH!!! Färja i norotider är ett stort FK NO! Får ångest bara jag tänker på det!
Haha, förlåt att jag skrattar, men jag är precis likadan. Min man anser att jag är fullkomlit skitfånig och ganska tråkig, jag kan få ett litet obehagligt sug bara vi ska åka till småland och vara i skogen med tanke på huggormar och vildsvin som man i sällsynta fall träffar på. Då har jag ändå varit där 32 somrar på raken…. Fast ibland försöker jag förbi se den där rädda sidan. Och inser stor världen blir… På både gott och ont. Man skonas ju trots allt från eventuella giftgrodor om man avstår 😉
Jag ska klara av att åka med familjen till något varmt resemål någon dag, det ska jag. Men tills dess tänker jag hålla mig instängd här! 🙂
Haha! Kollade mycket misstänksamt på Peppes groda. Din tanke var min. Men så kom nästa ”sunda”
tanke: Man kanske måste slicka på den för att drabbas…Nåja Köpenhamn är helt OK för mig.
Grodan har ju typ någo gifttaggar. Säkert huggtänder också. Hoppas Peppe hör av sig snart igen så vi vet att allt gått bra!
Känner såå igen mej. Min resa går till Lidl i Kyrkslätt. Högst.
Enstaka gånger till stan.
Mannen däremot flyger genom Tibet och Pakistan och Gambia och andra stora världar. Men inte jag.
Har aldrig gillat att resa. Nepp.
Personligen tycker jag Lidl är himla otäckt. Där finns aldrig lugnande bakgrundsmusik och så är streckkoderna för långa.
Jag tänker inte säga något om vad jag tänker göra på tisdag.
Men.
Det involverar giftiga grodor. Allra minst.
IIIIIIKKKKK!
Din plånbok tackar dig! Jag har rest en del, men min lust att besöka exotiska och outforskade områden är absolut lika med noll, fast jag är övertygad att om jag sku ta mig till sådana platser sku jag säkert älska dem. Jag tycker absolut att det är en rikedom att kunna resa men sen blir jag också lite störd på den snobberi som finns kring resande. En charterresa till Kanarieöarna är liksom för trasproletariatet, om man reser måste det ju åtminsone vara till Bali eller Machu picchu.
😀 OOOM jag någonsin reser kommer det att bli en trasproletariatresa till ett ställe med Bamseklubb och alla bekvämligheter, där man kan leva en vecka och bara träffa ungefär samma folk man skulle träffa hemma. Och helt utan giftgrodor.