Tag Archive | Närmare vetenskapliga synteser än så kommer man väl inte

Att vara en äldre mamma (än förut)

Det är snart 10 år sedan jag födde förra barnet och en hel del saker har förändrats. Till exempel är jag 10 år äldre, men räknas ändå inte som en liksom gammal föderska. Med tanke på att kvinnor föder även sina första barn allt senare är jag statistiskt en ganska medelålders föderska, faktiskt, även om det mentalt inte känns som det alls eftersom jag känner mig lastgammal.

Jag hade tänkt mig att det skulle vara mycket tyngre att vara gravid och föda barn nu när jag är en bit över 30, men hittills vet jag inte om det stämmer. Den tyngsta graviditeten var den första, för 12 år sedan, då jag var strax över 20. Det var så mycket som var osäkert, jag gick upp groteskt mycket i vikt och visste inte riktigt vad jag gjorde. Med åldern kommer erfarenheten.

Och den viktigaste erfarenheten är kanske förmågan att ta det lugnt. Inte så att jag inte håller mig sysselsatt alltså, utan mera så att jag är betydligt bättre på att inte stressa upp mig över saker jag ändå inte kan påverka. I dag har jag gått sex dagar över tiden och även om jag ibland är grymt frustrerad över detta faktum och helst vill gråta, skrika och slå folk på käften så försöker jag hålla fokus på vad jag kan påverka. I går åkte jag med de två äldre barnen till Borgå, köpte vårblommor, Vilho köpte de datasaker han sparat ihop pengar till och vi fikade tillsammans. Det är ju mycket lättare att åka någonstans alls så länge bebisen är färdigt förpackad. Blommorna lät jag sedan stå på diskbänken över natten, så att jag i dag kan vakna upp och tänka att det var tusans bra att ungen inte föddes nu på natten för jag ska plantera blommor i dag.

Inte heller finns det egentligen någonting som stör mig i hur andra har hanterat mig i det här (utom systemen då). Eller alltså, A kom hem från jobbet en gång för ett par veckor sedan och jag hade sovit dåligt på natten och därmed inte gjort ett piss och hans blick på det ostädade köket och det lätt irriterade ”vad har du egentligen sysslat med hela dagen” föll kanske inte riktigt i god jord om vi säger så. Men i princip.

Jag har inte haft någonting emot att folk har velat känna på magen, för jag tycker själv att det är jättehäftigt hur tydligt den här bebisen känns. Huden på magen är så tunn att det ibland känns som om jag kan fånga hens lilla fot. Att känna barnets rörelser är bland det mest fantastiska med graviditeten och jag missunnar ingen att få de där sparkarna i handen.

Nu är det dessutom många som frågar, mer eller mindre diskret, hur det går och det stör mig inte det minsta. Vi är många som väntar på den här babyn. Jättemånga. Faktum är att jag tror aldrig att jag burit runt på ett så efterlängtat barn. Och känslan av att det inte bara är jag som väntar, utan två äldre syskon, en pappa, en veteranmorfar och en förstagångsfarfar, släktingar som ringer från bristande linjer i krigets Syrien, vänner på tillfälliga trygga platser över hela världen och vänner precis i närheten, grannarna som kommer över och frågar hur jag mår. Det värmer. Med allt det hemska som händer i världen, så är det här lilla livet en ljusglimt.

Sådant är nog lättare att se nu när jag är äldre och graviditeten inte känns som ett prov på min kvinnlighet utan som ett sätt att få barn.

Dessutom är fönstren tvättade (åtminstone på insidan), vårgardinerna är strykta och upphängda och golven är svabbade. I dag ska jag baka bröd och plantera om blommorna. Det låter kanske mer zen än vad det är, men alternativet är att duka under för tröttheten, kissnödigheten, ryggvärken och den helvetes nästäppan, och då vet jag ju egentligen vad jag föredrar.

Egentligen föredrar jag att slå folk på käften, men det är mindre socialt accepterat än blomsterarrangemang.

Våga stå för att ni inte vill förändras, män.

Jag har en… bekant på min vänlista på Facebook som jag upplever har liksom tappat verklighetsförankringen. Jag har kvar honom för att jag helt enkelt är nyfiken på hur, ni vet, ”den andra sidan” resonerar. Tydligen är det där som de hederliga svenska männen finns.

På ett sätt tycker jag att det är otroligt fascinerande hur en enorm, global kampanj hos en del män (INTE ALLA MÄN!!!) kan bli en svensk, vänsterradikal fråga som inte berör dem alls. Det här med att det inte finns bevis, inte empiri, inte statistik trots att all statistik och forskning visar exakt samma sak i vetenskapliga termer som #metoo gör på ett populistiskt sätt: att mäns sexuella övertramp och trakasserier av kvinnor är ett verkligt enormt, strukturellt problem och att det inte är en ”särskild typ” av man som går att peka ut.

Man behöver ju inte tycka att det känns värt att ändra sitt eget beteende, eller ta åt sig, eller försöka hjälpa till att göra världen till ett lite bättre ställe för den halvan av befolkningen som har det kämpigt med den här grejen, men det här totala förnekandet alltså. Jag fixar det inte. Det går ju inte ens diskutera med.

Säg att ni inte vill förändra er istället då, men försök inte backa det med ”fakta”. Jävla töntar.

Och även det här beteendet, att få (förvisso möjligen lös och svårtolkad) kritik och reagera med reptilhjärnan för att kunna fortsätta göra vad man själv vill känns så typiskt manligt. Det är precis den här reaktionen som skapar klimatet som sexuella trakasserier kan få frodas i. Ni vet, man sitter på en pub och en random typ kommer fram och lägger armen om en och vill att man ska komma med honom och man tackar nej. Man är artig, för det ska man ju vara så ingen blir sårad herregud, och när han då lägger handen på ens rumpa och tjatar ett tag så blir man lite mindre artig och säger att nu får han för fan ta och skärpa sig och han skrattar. Han skrattar, för han vet att det inte finns något man kan göra åt det, och sedan blir han lite förbannad för att man säger åt honom. Och medan man själv står där med rodnande kinder och önskar att det var lagligt att klippa till folk så hasar han vidare till nästa.

Empiri, vill de ha. Men tiotusentals vittnesmål räknas inte. För om de skulle räknas kanske det skulle finnas en anledning att försöka förändra sig lite.

Skit i det då. Men var åtminstone ärlig med det. Vetenskapen är inte på er sida.

 

Därför är sugaring all the rage

Just nu finns det massor med saker jag skulle vilja skriva om men som jag inte får skriva om. Som politik till exempel. De här två månaderna som jag jobbar på YLE är politik ett ämne jag måste lämna. Eller som min skilsmässa, som inte bara tog en duktig sväng mot det väldigt mycket fulare hållet utan dessutom i skrivande stund ser ut att bli en utdragen fars som avgörs i rätten.

Ja, och så finns det en grej till, men jag berättar om den lite senare.

Så vad gör man då? Jo, man kommer på att man ska sockra istället för att raka för att bli av med vad som brukar kallas oönskad hårväxt. Som alltid började jag förstås med att läsa på. Alla säger att det är väldigt enkelt. Det är enkelt och nästan gratis att göra sockermassan och det är lätt och inte så smärtsamt att använda den.

Det är förstås åt helvete fel.

Jag är rätt bra på att baka så jag tänkte att det inte skulle vara några större problem att blanda till en sockermassa. Det var det. Jag har hittills förvandlat närmare två kilo socker till sockermassa och har fortfarande hår på benen. Billigt, my ass. Och vad citron har med saken att göra är för mig en gåta. Ska det liksom piffa upp?

Man ska kontrollera om massan är rätt genom att göra kulprovet i lite kallt vatten. Förutom att jag spillde och orsakade en första gradens brännskada på mitt finger gick kulprovet rätt bra. Sedan ska man vänta tills massa svalnat tillräckligt, ta upp lite i handen och med fingrarna dra det till en följsam massa.

Det här är inte följsam massa. Den blir heller inte bättre av man försöker hjälpa till med andra handen. Skölj av och koka massan lite till. Bränn dig på ett nytt finger.

När massan börjar bli seg och samarbetsvillig (jag har själv inte uppnått det senare av dessa, men jag har läst att det bör hända) smetar man ut den på huden.

Det är jävligt mycket lättare sagt än gjort eftersom fingrarna också är hud. Fingrarna är förövrigt, kan jag avslöja, det enda stället som i slutändan blev helt hårfritt.

När man smetat ut massan åtminstone delvis på ett ställe där man hade tänkt att man ville ha den är det dags att rycka bort.

Håren som sitter fast i den här massan är främst katthår. Don’t ask.

Kanske man borde ha tagit en större klick? Fucked if I know. Gissningsvis 75% av den klick jag först fiskade upp sitter istället för på mitt ben fast på fingrarna, min tröja, vattenkranen och en kattunge. Hur som helst.

Att få sockret PÅ huden är den lätta biten. Att få sockret AV huden utan att huden följer med är det jävliga. På alla instruktionsvideor rycker de snabbt. Det fungerar så länge luftfuktigheten är typ under 30%, det är svalt och väl ventilerat i rummet och den som blir sockrad ser ut så här av den fantastiska upplevelsen.

Riktigt så gick det inte till här hemma. Man blir nämligen snabbt svettig och det socker som en stund verkade samarbetsvilligt kommer inte längre med. Bitar av massan kommer med. En del bitar har hårstrån med sig. De flesta har bara skrik.

Och jag googlar mig fram till att man kan använda potatismjöl för att sockret ska fästa bättre i bara håret istället för också huden. Av allt det jag läst om sockrande är det tamefan det sämsta tipset av alla. Inte nog med att potatismjölet fastnar överallt, det gör att sockret tappar konsistensen och rinner ner på helt fel ställen, med resultatet att man får göra en två timmars paus i sockrandet för att skrubba kök, badrum och sig själv innan man börjar om. Lägg till ett paket potatismjöl på notan över kostnader.

Så tar man nya tag och tänker att åtminstone armhålorna vore jävla fint att få ordnat. Den idén är bara snäppet bättre än potatismjöl. Det där som folk säger om att man ska hålla huden stram är nämligen betydligt viktigare än vad folk får det att låta. Håller man inte huden ordentligt stram tar sockret nämligen med sig utvalda delar av blodådrorna och detonerar dem när man rycker, men det glada resultatet att man har fräscha blåmärken överallt. Att det gör ont är en underdrift.

Och lycka fucking till med att hålla din egen hud stram under din fläskiga arm, samtidigt som du inte får svettas. Ryck snabbt. Jo tjena. På mig är allting norr om skenbenet av sådan skick att det icke låta sig stramas upp ens med våld.

Duscha och börja om.

En annan fördel med sockring sägs vara att, till skillnad från med vax, det inte är några problem att köra flera gånger på samma ställe om det behövs. Det kan man ju göra om man är lagd åt det hållet. Dessutom sägs det att man inte blir röd. Det blir man visst. Och blå också.

Och det gjorde nästan inte ont!

Det enda negativa jag hört om sockring är att det tar tid. För mig tog det lite drygt tre dygn att sockra bort håret på benen. Sedan tar det flera veckor innan man lyckats få bort allt socker från handtag, kläder, kranar, speglar och kattungar. Och då är det ju dags att börja om igen.

Skulle jag rekommendera sockring åt andra? Absolut, om denne är min exman.

Kaffe

Jag är irriterad. Känner mig rastlös. Har svårt att komma till ro med mitt avhandlingsskrivande. Reser mig hela tiden. Det kryper i benen, under huden, i själen.

Och jag kan liksom inte skaka av mig känslan.

Så inser jag att jag faktiskt inte har druckit något annat än kaffe på hela dagen och efter lite räknande är jag beredd att erkänna att den här svårigheten att vara still möjligen beror på att jag just svepte min tionde kopp kaffe.

20151106-154243.jpg

MÖJ-LIG-HEN

Den ärliga bloggerskan och det generaliserande kvinnoföraktet

Via Internets förunderliga vägar hamnar jag på ett blogginlägg på Amandas blogg. Inlägget handlar i princip om att hon är väldigt glad över att Nicke Aldén, programledare på YLEs Radio X3M, har skrivit att Amandas blogg är ”den i särklass vettigaste bloggen i Svenskfinland just nu” och att hon är ”en ärlig, vettig och klok bloggare”. Nicke vill nämligen inte ha bara yta utan han vill ha djup.

Innan jag ger Nicke betydligt mer djup än jag tror att han egentligen är intresserad av vill jag också ta tillfället i akt att lovorda Amandas blogg. Den är verkligen väldigt, väldigt bra. Men så skriver Nicke så här:

”Varför är det i huvudsak kvinnor som bloggar? Jag vet inte. Varför lockas inte män i samma utsträckning till att blogga? Jag vet inte. Kanske för att det är, just det, så ytligt? Skulle den finlandssvenska bloggvärlden kännas mer genuin och ärlig skulle den säkert locka fler män. Men då den, för mig, ofta känns falsk och fylld av en verklighet som inte egentligen finns vill åtminstone inte jag ha så mycket med den att göra.”

Ärlighet, huh?

Ok.

Det där är något av det mest manschauvinistiska, kvinnoföraktande jävla trams jag läst på länge. Vem är du att bestämma vad som är yta? Vem är du att bestämma vad som är genuint och ärligt?

För verkligheten är att bloggandet har blivit en lukrativ bransch för många kvinnor. Smarta, drivna, genuina kvinnor som förvisso fotograferar sin mat och sitt kaffe och mysstunder med levande ljus men gör det så jävla bra att de kan leva på det. De kan leva på att göra vad de vill. Malenami är ett lysande exempel, Char and the City ett annat. Med sina tusentals läsare toppar de Bloggtoppen vecka efter vecka helt oberoende av vad män tycker att bloggande borde vara.

Och sedan det där med att en genuin och ärlig bloggosfär skulle locka fler män.

kiddingÄven den relativt sett väldigt lilla finlandssvenska bloggosfären har en uppsjö av kvinnor som genom bloggande har skapat sig en röst i samhället, som gör skillnad. Anne Hietanen har öppet berättat om ätstörningar, Hannah Norrena om sin skilsmässa och om föräldraskap, Eva Frantz om hur det är att tappa håret, Peppe om hur vi måste våga ta betalt för det jobb vi lägger ner och så vidare och så vidare. Listan kan göras oändlig.

Män är inte mer genuina och ärliga än kvinnor. Män är inte heller mer lockade av det genuina och ärliga än vad kvinnor är. Och att påstå att falskhet och förljugna verkligheter skulle vara någonting som specifikt kvinnor sysslar med? Re-he-heally?

WIN_20151015_141255För det är så att bloggvärlden har allt. Att män sedan väljer att trasha någonting som uppfattas som typiskt kvinnligt för att de inte förstår vad det handlar om eller för att de cherrypickar vissa aspekter och belägger dem med negativa attribut och knyter det till kvinnlighet är varken nyskapande eller särskilt classy. Faktum är att det är jävligt tröttsamt. Kvinnor som bloggar om annat än sitt kaffe och sin frukost får dessutom ta en sanslös massa skit för att de försöker sig på detta ”manliga djup” och är betydligt mer utsatta för hat och hot än manliga debattörer. Det finns nämligen jättemånga typer (inga namn) som sammankopplar ärlighet med manlighet och falskhet med kvinnlighet vilket resulterar i en genomgående nedvärdering av allt kvinnor gör och säger. Att analysera och diskutera på sin blogg är ett freaking minfält och jag förstår och respekterar dem som inte vill använda sin blogg till sånt. Det tar tid och det tar kraft. Jag vet.

Men inte ens diskussionen om att bloggvärlden behöver mer djup uppfanns av en man. Nej, den har pågått länge bland oss kvinnor som bloggar, där vi försöker stötta och uppmuntra andra kvinnor att orka blogga om annat än frukost och barnen. Vi nätverkar aktivt för att bekämpa de hatstormar som möter oss när vi bloggar om någonting som kan betraktas som uppseendeväckande (typ kvinnors lika värde), vi sprider våra och andras forskningsresultat, diskuterar politik, bedriver politik och allt detta helt utan att någon man har behövt säga till oss vad vi ska göra. Bara genom att vi har slagit våra små kvinnliga huvuden samman.

Jag läser inte heller bloggar som känns ytliga. Det är inte min grej. Det är inte vad jag vill göra med min tid. Men att försvara kvinnors rätt att göra vad de vill med sina bloggar, det är liksom right up min allé.

Humanistiska metoder och teorier

Den senaste veckan har jag vid flera tillfällen funnit mig själv i diskussion med personer som ifrågasätter, eller möjligen genuint undrar över, humanistisk (särskilt genusvetenskaplig) metod och teori. Även om min ryggradsreaktion är att sucka så djupt att det sannolikt påverkar väderfenomen i Bolivia är liknande funderingar och ifrågasättanden så vanliga att det är värt att försöka reda upp dem. Har jag glömt något stort får ni hojta till så tar jag itu med det så fort jag får möjlighet.

För det första är frågorna i allmänhet ställda i singular. Man talar om humanistisk metod eller genusvetenskaplig metod eller genusvetenskaplig teori, som om det bara skulle finnas en. Vill man använda singular är det självklara svaret att humanistiska och genusvetenskaplig forskning bygger på den vetenskapliga metoden. Grundfundamentet där är detsamma oavsett vilken vetenskap man talar om eftersom alla vetenskaper liksom per definition använder vetenskaplig metod. Den vetenskapliga metoden går ut på att man har en i tidigare forskning eller observationer grundad hypotes, att man under kontrollerade former testar hypotesen och att man därefter ärligt och öppet redogör för resultaten.

Enligt samma grundprincip arbetar humanister också, fast man kallar ofta hypotesen för ”fråga” och formulerar den så att den slutar med ett frågetecken. Min frågeställning är ”hur påverkade det svenska målsmanssystemet gifta kvinnors (och mäns) juridiska handlingsutrymme 1350-1450?”. Inbakat i den frågeställning är förstås den välgrundade hypotesen att det fanns en sådan påverkan och att vi inte vet tillräckligt mycket om den.

För det andra har de olika humanistiska disciplinerna vitt skilda metoder som de därefter arbetar efter, beroende på vad för material man arbetar med och vilka hypoteser man vill testa. En litteraturvetare som studerar Strindberg kan inte ha samma metod som en språkvetare som studerar översättningar av Strindbergs verk eller en genusvetare som studerar hur kön framställs i filmadaptioner av Strindbergs verk. De undersöker ju inte samma sak.

Metoden är tillvägagångssättet. Metoden beskriver hur studien har utförts. För att kunna göra en sådan beskrivning krävs i allmänhet någon sorts metodologi – kunskap kring hur olika metoder påverkar resultatet och vilken tillförlitlighet en viss metod har. Tryggast är förstås att stödja sig mot tidigare forskning på ett liknande ämne som kan styrka att metoden fyller syftet. Det här är dock ingenting som är specifikt för humanister, utan som gäller all forskning. En kvantfysiker som hittat på ett alldeles eget sätt att studera molekyler höjer osäkerheten i resultaten markant.

Använder man en felaktig metod, även om metoden i sig är helt legitim, blir det inte bra. Som medeltidshistoriker som undersöker juridik och genus 1350-1450 har jag till exempel väldigt svårt att använda mig av enkäter. Även de mest välformulerade frågeformulär mister liksom sin funktion när folket man skulle vilja fråga har varit döda i 600 år, men det betyder inte att inte till exempel psykologer eller sociologer skulle kunna ha nytta av enkäter som metod.

Teorin är de tolkningar tidigare forskning har gjort baserat på ett liknande material. Väldigt, väldigt sällan använder man sig av bara en teori. Eftersom just exakt den frågeställningen man själv använder aldrig har använts tidigare behöver man ofta anpassa teorierna en smula. Dessutom förändras förstås även den bästa teori allteftersom ny kunskap tillkommer. Inte ens Darwins evolutionsteori skulle i sitt ursprungliga format vara gångbar längre, även om kärnan förblir. Survival of the fittest och allt det där.

Här skulle jag vilja ta tillfället i akt att väldigt snabbt diskutera Judith Butlers teori om kön som performans, som verkar vara en sån där grej som antigenusar får fullkomligt krupp över. Tilläggas bör väl också att Butler är filosof och att hennes teorier därför måste läsas med samma sorts öppenhet som man läser Platon, Aristoteles eller Hume. De är tankekomplex och kan mycket sällan användas i sitt ursprungsformat. Butlers teori om kön som performans går ut på att kön är någonting som skapas genom kläder, beteende och sättet som vi interagerar på. Egentligen behöver teorin inte ta ställning till människan som biologisk varelse för vad Butler menar är att det som gör oss till män eller kvinnor bara finns i det sociala samspelet – hur vi uppträder som kvinna eller man.

För att förstå Butlers tanke kan man fundera över hur mycket gemensamt man skulle ha med människor av samma så kallade biologiska kön från andra tider, eller andra kulturer. Sannolikt skulle jag inte godtas som kvinna av varken en modern oljeshejk eller Gustav Vasa. Jag uppvisar alltför många attribut som motsäger att jag skulle vara kvinna, trots att jag har ganska rejäla boobs och att jag själv inte tvekar kring att identifiera mig som kvinna. Liknande könande på basis av performans görs hela tiden överallt och vi agerar dessutom utifrån det. Att förstå Butlers teori och se hur hon har format den är inte särskilt svårt om man bara försöker. Istället för att tänka att till exempel ens ilska är styrd av testosteron så kan man tänka att uttrycken för ilskan är bundna till tid och rum. Sättet en man blir arg på var inte likadant för 500 år sedan även om den fysiska processen kanske var likadan.

Är det relevant i ditt dagliga liv? Kanske inte. Har en normalbegåvad människa alla förutsättningar i världen att likväl förstå vad det handlar om? Jepps.

En sak jag tycker att man ofta möter när man diskuterar med folk som är skeptiska till humanistisk forskning i allmänhet och genusvetenskap i synnerhet är att det skulle finnas hål i teorierna och att de därför inte skulle vara korrekta. Men även den allra bästa teori har undantag, oavsett vilken vetenskap man rör sig i. Ju mer vi vet om ett ämne desto flera undantag kan vi hitta. Att det finns undantag till en teori betyder dock inte automatiskt att teorin blir obrukbar, utan bara att teorin inte duger till att förklara vissa aspekter av fenomen. Ibland blir förstås undantagen så många att teorin förlorar sin grund och den inte går att använda längre. Som det geocentriska systemet. Inte särskilt populärt nuförtiden.

Ytterligare en sak som man ofta stöter på är att alla som sysslar med genus alltid måste ta biologi i beaktande. Vi har talat om det många gånger förr och för genusvetare är biologi helt enkelt inte relevant. Det finns inte metod eller teorikomplex som möjliggör att ta biologi i beaktande. För en del, som mig själv, är det dessutom en omöjlighet att avgöra människors så kallade biologiska kön och därifrån dra slutsatser om hur det skulle ha påverkat dem. Jag kan ju inte ens veta om de människor som benämns kvinnor faktiskt hade kvinnliga könshormoner, även om det är väldigt sannolikt. Då är Butlers tankar om kön som performans betydligt mer relevanta (även om inte ens Butler får plats i min avhandling).

Som avslutning skulle jag vilja ta upp det eviga argumentet att forskning måste kunna upprepas för att vara riktig forskning. Det här stämmer egentligen bara i teorin, det vill säga metod och teori ska vara redogjort för så väl att man om man hade tillgång till exakt samma material skulle kunna upprepa studien. I praktiken är det dock ovanligt att man har tillgång till exakt samma material eller att man ens skulle ha något överväldigande behov av att upprepa exakt samma studie. De flesta som vill göra det hålls i laboratorium, där det också finns större möjligheter att materialet inte förändras än för dem som arbetar utanför labb. Och det är långt ifrån endast humanister som arbetar utanför labb och som har ett forskningsmaterial som försvårar direkta upprepningar. En biolog som studerar elefanters parningsbeteende i Afrika får inte nödvändigtvis exakt samma resultat som den som studerar elefanters parningsbeteende i Indien, eller i en djurpark. Elefanter påverkas av sin miljö, även om de biologiskt är elefanter. Lite på det sättet som män och kvinnor och andra människor påverkas av miljön och därför kan uppvisa vitt skilda beteenden beroende på omständigheter.

Ok. Här har vi grunden. Nästa gång kör vi lite Bourdieu och Foucault.

Eftersom jag är historiker ger jag exemplen från min egen disciplin.