Vardagslivet

Prata om rädslor

Jag har dragits med en besvärlig yrsel i snart en vecka. Nu sitter jag på akuten och väntar på svar av en röntgen av min hjärna. Det är rätt jävligt faktiskt. Den där väntan.

Alltså, sannolikheten att röntgen ska visa något avvikande är ju betydligt mindre än den kallsvettiga ångest väntan ger upphov till. Och jag tänker på det där med att leva i rädsla, att det inte är ett värdigt liv, egentligen oavsett vad rädslan beror på. Jag tänker också på hur svårt det kan vara att skaka av sig rädslan när den väl fått grepp om en och att det säkert är en sådan sak som man borde prata om lite oftare.

Just nu är jag rädd för att dö. För att inte få se mina barn växa upp. För att ge mina barn en barndom som inte präglats av den närvarande, förstående förälder jag har velat att de ska ha i mig utan av deras mammas insjuknande och död.

Vad är ni rädda för?

Vardagslivet

Så man köper ytterligare en uppsättning

Ni vet alla de där etiketterna och namnskyltarna till julklappar som man köpt på sig och som man titt som tätt stöter på i någon obskyr låda under året? Ni vet när man tänker ”aj fan det är är HÄÄÄR de ligger nu vet jag det sedan i december!”?

Nej. Det vet man inte alls sedan i december det här året heller.

Vardagslivet

Blommor

Jag och Gabriel har varit på blomaffären. Den som påstår att man inte kan köpa sig lycka har säkert aldrig varit där. Nu ska jag göra julgrupper. Av alla julförberedelserna är det kanske ändå min favorit.

Vardagslivet

En stor ring och en liten ring

Det finns så många saker jag älskar med att prata med barn, när man får glimtar av hur deras fantastiska sinnen fungerar. Som när jag och Gabriel tränade på att rita katter. Enkelt, menade jag. En stor ring, en liten ring. Ögon, öron, svans.

Eftersom svansen tydligt blev en rävsvans fick det bli en orange räv istället.

Och han gjorde precis som han blivit instruerad, mycket nöjd med sin skapelse. En stor ring. En liten ring. Ögon, öron, svans. En av de finaste katter jag sett.

Katt. Som om man köpt den på Ikea.
Skilsmässor · Vardagslivet

Kärleksdravel

Okej, så det är en liten grej vi måste prata om. Orkar ni inte med en massa känslomässigt dravel kan ni sluta läsa nu, och till exempel klicka er vidare till Instagram där jag istället skriver om stuprännor. Stuprännor skulle förövrigt metaforiskt kunna vara kopplade även till det här ämnet.

Men hur som helst.

Hade någon frågat mig för typ ett halvår sedan om kärlek så hade jag sagt att jag aldrig kommer att bli kär igen. Inte så som jag var i A. Inte så där att tiden står still och man hör sitt hjärta slå i hela kroppen för att det kanske är på väg ut. Inte så där att man nästan drunknar i känslan. Jag hade också berättat om min fasta övertygelse att sådan kärlek inte behövs. Att man kan bygga väldigt bra förhållanden även på betydligt mindre kärlek.

Så började jag dejta en man, via Tinder faktiskt, som liksom… jag vet inte. Utan att lägga någon som helst press på mig bara fanns till. Lät mig få vara trasig och bråkig utan att försöka laga eller förändra mig. Lät mig få långsamt läka. Torkade mitt snörvel på sin tröja. Lyssnade. Och när jag inte hade honom nära började sakna honom, inte för att jag var beroende av honom på något vis, utan för att det kändes bättre när han var där. Jag började kolla telefonen hela tiden. Få hjärtsnörp av meddelandepling. Undra varför i hela helvete det ska ta sån jävla tid att fucking bara höra av sig om det tog mer än någon plågsam minut för honom att svara. Ibland när han kramar mig är jag inte säker på om jag hör hans hjärta eller mitt. Ibland vet jag inte om det är någon större skillnad.

Det var med uppriktig förvåning jag insåg att jag är störtkär i den här typen.

Och inte nog med att det i sig är en ganska omvälvande känsla, jag blev liksom tvungen att omvärdera tidigare kärlekar också. Om jag kunde bli så kär igen – inte kanske på samma sätt men med en liknande intensitet – så vad var det då med A? Jag stannade med honom inte minst för att jag föreställde mig att man bara får uppleva sådan kärlek en gång. Hade jag vetat att man fick flera försök hade jag kanske inte varit lika intresserad av att ta fullt så mycket skit. Dessutom fick det mig att inse att jag fortfarande bearbetade skilsmässan från stora barnens far, trots att det är snart sex år sedan. Jag kände mig så groteskt ensam och oälskad i det äktenskapet, att jag inte förstod skilnaden på kärlek och kontrollbehov när jag mötte en man som inte såg det som två skilda saker alls.

Kärlek alltså. Så sjukt konstig grej.

Ni som hängt här en stund vet förstås att jag när övertygelsen att kärlek ingalunda räcker för att skapa ett förhållande dock, så nej. Där är vi inte än. Men det behöver vi ju inte vara heller.

Vardagslivet

Att vara en äldre mamma (än förut)

Det är snart 10 år sedan jag födde förra barnet och en hel del saker har förändrats. Till exempel är jag 10 år äldre, men räknas ändå inte som en liksom gammal föderska. Med tanke på att kvinnor föder även sina första barn allt senare är jag statistiskt en ganska medelålders föderska, faktiskt, även om det mentalt inte känns som det alls eftersom jag känner mig lastgammal.

Jag hade tänkt mig att det skulle vara mycket tyngre att vara gravid och föda barn nu när jag är en bit över 30, men hittills vet jag inte om det stämmer. Den tyngsta graviditeten var den första, för 12 år sedan, då jag var strax över 20. Det var så mycket som var osäkert, jag gick upp groteskt mycket i vikt och visste inte riktigt vad jag gjorde. Med åldern kommer erfarenheten.

Och den viktigaste erfarenheten är kanske förmågan att ta det lugnt. Inte så att jag inte håller mig sysselsatt alltså, utan mera så att jag är betydligt bättre på att inte stressa upp mig över saker jag ändå inte kan påverka. I dag har jag gått sex dagar över tiden och även om jag ibland är grymt frustrerad över detta faktum och helst vill gråta, skrika och slå folk på käften så försöker jag hålla fokus på vad jag kan påverka. I går åkte jag med de två äldre barnen till Borgå, köpte vårblommor, Vilho köpte de datasaker han sparat ihop pengar till och vi fikade tillsammans. Det är ju mycket lättare att åka någonstans alls så länge bebisen är färdigt förpackad. Blommorna lät jag sedan stå på diskbänken över natten, så att jag i dag kan vakna upp och tänka att det var tusans bra att ungen inte föddes nu på natten för jag ska plantera blommor i dag.

Inte heller finns det egentligen någonting som stör mig i hur andra har hanterat mig i det här (utom systemen då). Eller alltså, A kom hem från jobbet en gång för ett par veckor sedan och jag hade sovit dåligt på natten och därmed inte gjort ett piss och hans blick på det ostädade köket och det lätt irriterade ”vad har du egentligen sysslat med hela dagen” föll kanske inte riktigt i god jord om vi säger så. Men i princip.

Jag har inte haft någonting emot att folk har velat känna på magen, för jag tycker själv att det är jättehäftigt hur tydligt den här bebisen känns. Huden på magen är så tunn att det ibland känns som om jag kan fånga hens lilla fot. Att känna barnets rörelser är bland det mest fantastiska med graviditeten och jag missunnar ingen att få de där sparkarna i handen.

Nu är det dessutom många som frågar, mer eller mindre diskret, hur det går och det stör mig inte det minsta. Vi är många som väntar på den här babyn. Jättemånga. Faktum är att jag tror aldrig att jag burit runt på ett så efterlängtat barn. Och känslan av att det inte bara är jag som väntar, utan två äldre syskon, en pappa, en veteranmorfar och en förstagångsfarfar, släktingar som ringer från bristande linjer i krigets Syrien, vänner på tillfälliga trygga platser över hela världen och vänner precis i närheten, grannarna som kommer över och frågar hur jag mår. Det värmer. Med allt det hemska som händer i världen, så är det här lilla livet en ljusglimt.

Sådant är nog lättare att se nu när jag är äldre och graviditeten inte känns som ett prov på min kvinnlighet utan som ett sätt att få barn.

Dessutom är fönstren tvättade (åtminstone på insidan), vårgardinerna är strykta och upphängda och golven är svabbade. I dag ska jag baka bröd och plantera om blommorna. Det låter kanske mer zen än vad det är, men alternativet är att duka under för tröttheten, kissnödigheten, ryggvärken och den helvetes nästäppan, och då vet jag ju egentligen vad jag föredrar.

Egentligen föredrar jag att slå folk på käften, men det är mindre socialt accepterat än blomsterarrangemang.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Våga stå för att ni inte vill förändras, män.

Jag har en… bekant på min vänlista på Facebook som jag upplever har liksom tappat verklighetsförankringen. Jag har kvar honom för att jag helt enkelt är nyfiken på hur, ni vet, ”den andra sidan” resonerar. Tydligen är det där som de hederliga svenska männen finns.

På ett sätt tycker jag att det är otroligt fascinerande hur en enorm, global kampanj hos en del män (INTE ALLA MÄN!!!) kan bli en svensk, vänsterradikal fråga som inte berör dem alls. Det här med att det inte finns bevis, inte empiri, inte statistik trots att all statistik och forskning visar exakt samma sak i vetenskapliga termer som #metoo gör på ett populistiskt sätt: att mäns sexuella övertramp och trakasserier av kvinnor är ett verkligt enormt, strukturellt problem och att det inte är en ”särskild typ” av man som går att peka ut.

Man behöver ju inte tycka att det känns värt att ändra sitt eget beteende, eller ta åt sig, eller försöka hjälpa till att göra världen till ett lite bättre ställe för den halvan av befolkningen som har det kämpigt med den här grejen, men det här totala förnekandet alltså. Jag fixar det inte. Det går ju inte ens diskutera med.

Säg att ni inte vill förändra er istället då, men försök inte backa det med ”fakta”. Jävla töntar.

Och även det här beteendet, att få (förvisso möjligen lös och svårtolkad) kritik och reagera med reptilhjärnan för att kunna fortsätta göra vad man själv vill känns så typiskt manligt. Det är precis den här reaktionen som skapar klimatet som sexuella trakasserier kan få frodas i. Ni vet, man sitter på en pub och en random typ kommer fram och lägger armen om en och vill att man ska komma med honom och man tackar nej. Man är artig, för det ska man ju vara så ingen blir sårad herregud, och när han då lägger handen på ens rumpa och tjatar ett tag så blir man lite mindre artig och säger att nu får han för fan ta och skärpa sig och han skrattar. Han skrattar, för han vet att det inte finns något man kan göra åt det, och sedan blir han lite förbannad för att man säger åt honom. Och medan man själv står där med rodnande kinder och önskar att det var lagligt att klippa till folk så hasar han vidare till nästa.

Empiri, vill de ha. Men tiotusentals vittnesmål räknas inte. För om de skulle räknas kanske det skulle finnas en anledning att försöka förändra sig lite.

Skit i det då. Men var åtminstone ärlig med det. Vetenskapen är inte på er sida.

 

Vardagslivet

Därför är sugaring all the rage

Just nu finns det massor med saker jag skulle vilja skriva om men som jag inte får skriva om. Som politik till exempel. De här två månaderna som jag jobbar på YLE är politik ett ämne jag måste lämna. Eller som min skilsmässa, som inte bara tog en duktig sväng mot det väldigt mycket fulare hållet utan dessutom i skrivande stund ser ut att bli en utdragen fars som avgörs i rätten.

Ja, och så finns det en grej till, men jag berättar om den lite senare.

Så vad gör man då? Jo, man kommer på att man ska sockra istället för att raka för att bli av med vad som brukar kallas oönskad hårväxt. Som alltid började jag förstås med att läsa på. Alla säger att det är väldigt enkelt. Det är enkelt och nästan gratis att göra sockermassan och det är lätt och inte så smärtsamt att använda den.

Det är förstås åt helvete fel.

Jag är rätt bra på att baka så jag tänkte att det inte skulle vara några större problem att blanda till en sockermassa. Det var det. Jag har hittills förvandlat närmare två kilo socker till sockermassa och har fortfarande hår på benen. Billigt, my ass. Och vad citron har med saken att göra är för mig en gåta. Ska det liksom piffa upp?

Man ska kontrollera om massan är rätt genom att göra kulprovet i lite kallt vatten. Förutom att jag spillde och orsakade en första gradens brännskada på mitt finger gick kulprovet rätt bra. Sedan ska man vänta tills massa svalnat tillräckligt, ta upp lite i handen och med fingrarna dra det till en följsam massa.

Det här är inte följsam massa. Den blir heller inte bättre av man försöker hjälpa till med andra handen. Skölj av och koka massan lite till. Bränn dig på ett nytt finger.

När massan börjar bli seg och samarbetsvillig (jag har själv inte uppnått det senare av dessa, men jag har läst att det bör hända) smetar man ut den på huden.

Det är jävligt mycket lättare sagt än gjort eftersom fingrarna också är hud. Fingrarna är förövrigt, kan jag avslöja, det enda stället som i slutändan blev helt hårfritt.

När man smetat ut massan åtminstone delvis på ett ställe där man hade tänkt att man ville ha den är det dags att rycka bort.

Håren som sitter fast i den här massan är främst katthår. Don’t ask.

Kanske man borde ha tagit en större klick? Fucked if I know. Gissningsvis 75% av den klick jag först fiskade upp sitter istället för på mitt ben fast på fingrarna, min tröja, vattenkranen och en kattunge. Hur som helst.

Att få sockret PÅ huden är den lätta biten. Att få sockret AV huden utan att huden följer med är det jävliga. På alla instruktionsvideor rycker de snabbt. Det fungerar så länge luftfuktigheten är typ under 30%, det är svalt och väl ventilerat i rummet och den som blir sockrad ser ut så här av den fantastiska upplevelsen.

Riktigt så gick det inte till här hemma. Man blir nämligen snabbt svettig och det socker som en stund verkade samarbetsvilligt kommer inte längre med. Bitar av massan kommer med. En del bitar har hårstrån med sig. De flesta har bara skrik.

Och jag googlar mig fram till att man kan använda potatismjöl för att sockret ska fästa bättre i bara håret istället för också huden. Av allt det jag läst om sockrande är det tamefan det sämsta tipset av alla. Inte nog med att potatismjölet fastnar överallt, det gör att sockret tappar konsistensen och rinner ner på helt fel ställen, med resultatet att man får göra en två timmars paus i sockrandet för att skrubba kök, badrum och sig själv innan man börjar om. Lägg till ett paket potatismjöl på notan över kostnader.

Så tar man nya tag och tänker att åtminstone armhålorna vore jävla fint att få ordnat. Den idén är bara snäppet bättre än potatismjöl. Det där som folk säger om att man ska hålla huden stram är nämligen betydligt viktigare än vad folk får det att låta. Håller man inte huden ordentligt stram tar sockret nämligen med sig utvalda delar av blodådrorna och detonerar dem när man rycker, men det glada resultatet att man har fräscha blåmärken överallt. Att det gör ont är en underdrift.

Och lycka fucking till med att hålla din egen hud stram under din fläskiga arm, samtidigt som du inte får svettas. Ryck snabbt. Jo tjena. På mig är allting norr om skenbenet av sådan skick att det icke låta sig stramas upp ens med våld.

Duscha och börja om.

En annan fördel med sockring sägs vara att, till skillnad från med vax, det inte är några problem att köra flera gånger på samma ställe om det behövs. Det kan man ju göra om man är lagd åt det hållet. Dessutom sägs det att man inte blir röd. Det blir man visst. Och blå också.

Och det gjorde nästan inte ont!

Det enda negativa jag hört om sockring är att det tar tid. För mig tog det lite drygt tre dygn att sockra bort håret på benen. Sedan tar det flera veckor innan man lyckats få bort allt socker från handtag, kläder, kranar, speglar och kattungar. Och då är det ju dags att börja om igen.

Skulle jag rekommendera sockring åt andra? Absolut, om denne är min exman.

Vardagslivet

Kaffe

Jag är irriterad. Känner mig rastlös. Har svårt att komma till ro med mitt avhandlingsskrivande. Reser mig hela tiden. Det kryper i benen, under huden, i själen.

Och jag kan liksom inte skaka av mig känslan.

Så inser jag att jag faktiskt inte har druckit något annat än kaffe på hela dagen och efter lite räknande är jag beredd att erkänna att den här svårigheten att vara still möjligen beror på att jag just svepte min tionde kopp kaffe.

20151106-154243.jpg
MÖJ-LIG-HEN