Tag Archive | Närmare vetenskapliga synteser än så kommer man väl inte

Våga stå för att ni inte vill förändras, män.

Jag har en… bekant på min vänlista på Facebook som jag upplever har liksom tappat verklighetsförankringen. Jag har kvar honom för att jag helt enkelt är nyfiken på hur, ni vet, ”den andra sidan” resonerar. Tydligen är det där som de hederliga svenska männen finns.

På ett sätt tycker jag att det är otroligt fascinerande hur en enorm, global kampanj hos en del män (INTE ALLA MÄN!!!) kan bli en svensk, vänsterradikal fråga som inte berör dem alls. Det här med att det inte finns bevis, inte empiri, inte statistik trots att all statistik och forskning visar exakt samma sak i vetenskapliga termer som #metoo gör på ett populistiskt sätt: att mäns sexuella övertramp och trakasserier av kvinnor är ett verkligt enormt, strukturellt problem och att det inte är en ”särskild typ” av man som går att peka ut.

Man behöver ju inte tycka att det känns värt att ändra sitt eget beteende, eller ta åt sig, eller försöka hjälpa till att göra världen till ett lite bättre ställe för den halvan av befolkningen som har det kämpigt med den här grejen, men det här totala förnekandet alltså. Jag fixar det inte. Det går ju inte ens diskutera med.

Säg att ni inte vill förändra er istället då, men försök inte backa det med ”fakta”. Jävla töntar.

Och även det här beteendet, att få (förvisso möjligen lös och svårtolkad) kritik och reagera med reptilhjärnan för att kunna fortsätta göra vad man själv vill känns så typiskt manligt. Det är precis den här reaktionen som skapar klimatet som sexuella trakasserier kan få frodas i. Ni vet, man sitter på en pub och en random typ kommer fram och lägger armen om en och vill att man ska komma med honom och man tackar nej. Man är artig, för det ska man ju vara så ingen blir sårad herregud, och när han då lägger handen på ens rumpa och tjatar ett tag så blir man lite mindre artig och säger att nu får han för fan ta och skärpa sig och han skrattar. Han skrattar, för han vet att det inte finns något man kan göra åt det, och sedan blir han lite förbannad för att man säger åt honom. Och medan man själv står där med rodnande kinder och önskar att det var lagligt att klippa till folk så hasar han vidare till nästa.

Empiri, vill de ha. Men tiotusentals vittnesmål räknas inte. För om de skulle räknas kanske det skulle finnas en anledning att försöka förändra sig lite.

Skit i det då. Men var åtminstone ärlig med det. Vetenskapen är inte på er sida.

 

Därför är sugaring all the rage

Just nu finns det massor med saker jag skulle vilja skriva om men som jag inte får skriva om. Som politik till exempel. De här två månaderna som jag jobbar på YLE är politik ett ämne jag måste lämna. Eller som min skilsmässa, som inte bara tog en duktig sväng mot det väldigt mycket fulare hållet utan dessutom i skrivande stund ser ut att bli en utdragen fars som avgörs i rätten.

Ja, och så finns det en grej till, men jag berättar om den lite senare.

Så vad gör man då? Jo, man kommer på att man ska sockra istället för att raka för att bli av med vad som brukar kallas oönskad hårväxt. Som alltid började jag förstås med att läsa på. Alla säger att det är väldigt enkelt. Det är enkelt och nästan gratis att göra sockermassan och det är lätt och inte så smärtsamt att använda den.

Det är förstås åt helvete fel.

Jag är rätt bra på att baka så jag tänkte att det inte skulle vara några större problem att blanda till en sockermassa. Det var det. Jag har hittills förvandlat närmare två kilo socker till sockermassa och har fortfarande hår på benen. Billigt, my ass. Och vad citron har med saken att göra är för mig en gåta. Ska det liksom piffa upp?

Man ska kontrollera om massan är rätt genom att göra kulprovet i lite kallt vatten. Förutom att jag spillde och orsakade en första gradens brännskada på mitt finger gick kulprovet rätt bra. Sedan ska man vänta tills massa svalnat tillräckligt, ta upp lite i handen och med fingrarna dra det till en följsam massa.

Det här är inte följsam massa. Den blir heller inte bättre av man försöker hjälpa till med andra handen. Skölj av och koka massan lite till. Bränn dig på ett nytt finger.

När massan börjar bli seg och samarbetsvillig (jag har själv inte uppnått det senare av dessa, men jag har läst att det bör hända) smetar man ut den på huden.

Det är jävligt mycket lättare sagt än gjort eftersom fingrarna också är hud. Fingrarna är förövrigt, kan jag avslöja, det enda stället som i slutändan blev helt hårfritt.

När man smetat ut massan åtminstone delvis på ett ställe där man hade tänkt att man ville ha den är det dags att rycka bort.

Håren som sitter fast i den här massan är främst katthår. Don’t ask.

Kanske man borde ha tagit en större klick? Fucked if I know. Gissningsvis 75% av den klick jag först fiskade upp sitter istället för på mitt ben fast på fingrarna, min tröja, vattenkranen och en kattunge. Hur som helst.

Att få sockret PÅ huden är den lätta biten. Att få sockret AV huden utan att huden följer med är det jävliga. På alla instruktionsvideor rycker de snabbt. Det fungerar så länge luftfuktigheten är typ under 30%, det är svalt och väl ventilerat i rummet och den som blir sockrad ser ut så här av den fantastiska upplevelsen.

Riktigt så gick det inte till här hemma. Man blir nämligen snabbt svettig och det socker som en stund verkade samarbetsvilligt kommer inte längre med. Bitar av massan kommer med. En del bitar har hårstrån med sig. De flesta har bara skrik.

Och jag googlar mig fram till att man kan använda potatismjöl för att sockret ska fästa bättre i bara håret istället för också huden. Av allt det jag läst om sockrande är det tamefan det sämsta tipset av alla. Inte nog med att potatismjölet fastnar överallt, det gör att sockret tappar konsistensen och rinner ner på helt fel ställen, med resultatet att man får göra en två timmars paus i sockrandet för att skrubba kök, badrum och sig själv innan man börjar om. Lägg till ett paket potatismjöl på notan över kostnader.

Så tar man nya tag och tänker att åtminstone armhålorna vore jävla fint att få ordnat. Den idén är bara snäppet bättre än potatismjöl. Det där som folk säger om att man ska hålla huden stram är nämligen betydligt viktigare än vad folk får det att låta. Håller man inte huden ordentligt stram tar sockret nämligen med sig utvalda delar av blodådrorna och detonerar dem när man rycker, men det glada resultatet att man har fräscha blåmärken överallt. Att det gör ont är en underdrift.

Och lycka fucking till med att hålla din egen hud stram under din fläskiga arm, samtidigt som du inte får svettas. Ryck snabbt. Jo tjena. På mig är allting norr om skenbenet av sådan skick att det icke låta sig stramas upp ens med våld.

Duscha och börja om.

En annan fördel med sockring sägs vara att, till skillnad från med vax, det inte är några problem att köra flera gånger på samma ställe om det behövs. Det kan man ju göra om man är lagd åt det hållet. Dessutom sägs det att man inte blir röd. Det blir man visst. Och blå också.

Och det gjorde nästan inte ont!

Det enda negativa jag hört om sockring är att det tar tid. För mig tog det lite drygt tre dygn att sockra bort håret på benen. Sedan tar det flera veckor innan man lyckats få bort allt socker från handtag, kläder, kranar, speglar och kattungar. Och då är det ju dags att börja om igen.

Skulle jag rekommendera sockring åt andra? Absolut, om denne är min exman.

Kaffe

Jag är irriterad. Känner mig rastlös. Har svårt att komma till ro med mitt avhandlingsskrivande. Reser mig hela tiden. Det kryper i benen, under huden, i själen.

Och jag kan liksom inte skaka av mig känslan.

Så inser jag att jag faktiskt inte har druckit något annat än kaffe på hela dagen och efter lite räknande är jag beredd att erkänna att den här svårigheten att vara still möjligen beror på att jag just svepte min tionde kopp kaffe.

20151106-154243.jpg

MÖJ-LIG-HEN

Den ärliga bloggerskan och det generaliserande kvinnoföraktet

Via Internets förunderliga vägar hamnar jag på ett blogginlägg på Amandas blogg. Inlägget handlar i princip om att hon är väldigt glad över att Nicke Aldén, programledare på YLEs Radio X3M, har skrivit att Amandas blogg är ”den i särklass vettigaste bloggen i Svenskfinland just nu” och att hon är ”en ärlig, vettig och klok bloggare”. Nicke vill nämligen inte ha bara yta utan han vill ha djup.

Innan jag ger Nicke betydligt mer djup än jag tror att han egentligen är intresserad av vill jag också ta tillfället i akt att lovorda Amandas blogg. Den är verkligen väldigt, väldigt bra. Men så skriver Nicke så här:

”Varför är det i huvudsak kvinnor som bloggar? Jag vet inte. Varför lockas inte män i samma utsträckning till att blogga? Jag vet inte. Kanske för att det är, just det, så ytligt? Skulle den finlandssvenska bloggvärlden kännas mer genuin och ärlig skulle den säkert locka fler män. Men då den, för mig, ofta känns falsk och fylld av en verklighet som inte egentligen finns vill åtminstone inte jag ha så mycket med den att göra.”

Ärlighet, huh?

Ok.

Det där är något av det mest manschauvinistiska, kvinnoföraktande jävla trams jag läst på länge. Vem är du att bestämma vad som är yta? Vem är du att bestämma vad som är genuint och ärligt?

För verkligheten är att bloggandet har blivit en lukrativ bransch för många kvinnor. Smarta, drivna, genuina kvinnor som förvisso fotograferar sin mat och sitt kaffe och mysstunder med levande ljus men gör det så jävla bra att de kan leva på det. De kan leva på att göra vad de vill. Malenami är ett lysande exempel, Char and the City ett annat. Med sina tusentals läsare toppar de Bloggtoppen vecka efter vecka helt oberoende av vad män tycker att bloggande borde vara.

Och sedan det där med att en genuin och ärlig bloggosfär skulle locka fler män.

kiddingÄven den relativt sett väldigt lilla finlandssvenska bloggosfären har en uppsjö av kvinnor som genom bloggande har skapat sig en röst i samhället, som gör skillnad. Anne Hietanen har öppet berättat om ätstörningar, Hannah Norrena om sin skilsmässa och om föräldraskap, Eva Frantz om hur det är att tappa håret, Peppe om hur vi måste våga ta betalt för det jobb vi lägger ner och så vidare och så vidare. Listan kan göras oändlig.

Män är inte mer genuina och ärliga än kvinnor. Män är inte heller mer lockade av det genuina och ärliga än vad kvinnor är. Och att påstå att falskhet och förljugna verkligheter skulle vara någonting som specifikt kvinnor sysslar med? Re-he-heally?

WIN_20151015_141255För det är så att bloggvärlden har allt. Att män sedan väljer att trasha någonting som uppfattas som typiskt kvinnligt för att de inte förstår vad det handlar om eller för att de cherrypickar vissa aspekter och belägger dem med negativa attribut och knyter det till kvinnlighet är varken nyskapande eller särskilt classy. Faktum är att det är jävligt tröttsamt. Kvinnor som bloggar om annat än sitt kaffe och sin frukost får dessutom ta en sanslös massa skit för att de försöker sig på detta ”manliga djup” och är betydligt mer utsatta för hat och hot än manliga debattörer. Det finns nämligen jättemånga typer (inga namn) som sammankopplar ärlighet med manlighet och falskhet med kvinnlighet vilket resulterar i en genomgående nedvärdering av allt kvinnor gör och säger. Att analysera och diskutera på sin blogg är ett freaking minfält och jag förstår och respekterar dem som inte vill använda sin blogg till sånt. Det tar tid och det tar kraft. Jag vet.

Men inte ens diskussionen om att bloggvärlden behöver mer djup uppfanns av en man. Nej, den har pågått länge bland oss kvinnor som bloggar, där vi försöker stötta och uppmuntra andra kvinnor att orka blogga om annat än frukost och barnen. Vi nätverkar aktivt för att bekämpa de hatstormar som möter oss när vi bloggar om någonting som kan betraktas som uppseendeväckande (typ kvinnors lika värde), vi sprider våra och andras forskningsresultat, diskuterar politik, bedriver politik och allt detta helt utan att någon man har behövt säga till oss vad vi ska göra. Bara genom att vi har slagit våra små kvinnliga huvuden samman.

Jag läser inte heller bloggar som känns ytliga. Det är inte min grej. Det är inte vad jag vill göra med min tid. Men att försvara kvinnors rätt att göra vad de vill med sina bloggar, det är liksom right up min allé.

Humanistiska metoder och teorier

Den senaste veckan har jag vid flera tillfällen funnit mig själv i diskussion med personer som ifrågasätter, eller möjligen genuint undrar över, humanistisk (särskilt genusvetenskaplig) metod och teori. Även om min ryggradsreaktion är att sucka så djupt att det sannolikt påverkar väderfenomen i Bolivia är liknande funderingar och ifrågasättanden så vanliga att det är värt att försöka reda upp dem. Har jag glömt något stort får ni hojta till så tar jag itu med det så fort jag får möjlighet.

För det första är frågorna i allmänhet ställda i singular. Man talar om humanistisk metod eller genusvetenskaplig metod eller genusvetenskaplig teori, som om det bara skulle finnas en. Vill man använda singular är det självklara svaret att humanistiska och genusvetenskaplig forskning bygger på den vetenskapliga metoden. Grundfundamentet där är detsamma oavsett vilken vetenskap man talar om eftersom alla vetenskaper liksom per definition använder vetenskaplig metod. Den vetenskapliga metoden går ut på att man har en i tidigare forskning eller observationer grundad hypotes, att man under kontrollerade former testar hypotesen och att man därefter ärligt och öppet redogör för resultaten.

Enligt samma grundprincip arbetar humanister också, fast man kallar ofta hypotesen för ”fråga” och formulerar den så att den slutar med ett frågetecken. Min frågeställning är ”hur påverkade det svenska målsmanssystemet gifta kvinnors (och mäns) juridiska handlingsutrymme 1350-1450?”. Inbakat i den frågeställning är förstås den välgrundade hypotesen att det fanns en sådan påverkan och att vi inte vet tillräckligt mycket om den.

För det andra har de olika humanistiska disciplinerna vitt skilda metoder som de därefter arbetar efter, beroende på vad för material man arbetar med och vilka hypoteser man vill testa. En litteraturvetare som studerar Strindberg kan inte ha samma metod som en språkvetare som studerar översättningar av Strindbergs verk eller en genusvetare som studerar hur kön framställs i filmadaptioner av Strindbergs verk. De undersöker ju inte samma sak.

Metoden är tillvägagångssättet. Metoden beskriver hur studien har utförts. För att kunna göra en sådan beskrivning krävs i allmänhet någon sorts metodologi – kunskap kring hur olika metoder påverkar resultatet och vilken tillförlitlighet en viss metod har. Tryggast är förstås att stödja sig mot tidigare forskning på ett liknande ämne som kan styrka att metoden fyller syftet. Det här är dock ingenting som är specifikt för humanister, utan som gäller all forskning. En kvantfysiker som hittat på ett alldeles eget sätt att studera molekyler höjer osäkerheten i resultaten markant.

Använder man en felaktig metod, även om metoden i sig är helt legitim, blir det inte bra. Som medeltidshistoriker som undersöker juridik och genus 1350-1450 har jag till exempel väldigt svårt att använda mig av enkäter. Även de mest välformulerade frågeformulär mister liksom sin funktion när folket man skulle vilja fråga har varit döda i 600 år, men det betyder inte att inte till exempel psykologer eller sociologer skulle kunna ha nytta av enkäter som metod.

Teorin är de tolkningar tidigare forskning har gjort baserat på ett liknande material. Väldigt, väldigt sällan använder man sig av bara en teori. Eftersom just exakt den frågeställningen man själv använder aldrig har använts tidigare behöver man ofta anpassa teorierna en smula. Dessutom förändras förstås även den bästa teori allteftersom ny kunskap tillkommer. Inte ens Darwins evolutionsteori skulle i sitt ursprungliga format vara gångbar längre, även om kärnan förblir. Survival of the fittest och allt det där.

Här skulle jag vilja ta tillfället i akt att väldigt snabbt diskutera Judith Butlers teori om kön som performans, som verkar vara en sån där grej som antigenusar får fullkomligt krupp över. Tilläggas bör väl också att Butler är filosof och att hennes teorier därför måste läsas med samma sorts öppenhet som man läser Platon, Aristoteles eller Hume. De är tankekomplex och kan mycket sällan användas i sitt ursprungsformat. Butlers teori om kön som performans går ut på att kön är någonting som skapas genom kläder, beteende och sättet som vi interagerar på. Egentligen behöver teorin inte ta ställning till människan som biologisk varelse för vad Butler menar är att det som gör oss till män eller kvinnor bara finns i det sociala samspelet – hur vi uppträder som kvinna eller man.

För att förstå Butlers tanke kan man fundera över hur mycket gemensamt man skulle ha med människor av samma så kallade biologiska kön från andra tider, eller andra kulturer. Sannolikt skulle jag inte godtas som kvinna av varken en modern oljeshejk eller Gustav Vasa. Jag uppvisar alltför många attribut som motsäger att jag skulle vara kvinna, trots att jag har ganska rejäla boobs och att jag själv inte tvekar kring att identifiera mig som kvinna. Liknande könande på basis av performans görs hela tiden överallt och vi agerar dessutom utifrån det. Att förstå Butlers teori och se hur hon har format den är inte särskilt svårt om man bara försöker. Istället för att tänka att till exempel ens ilska är styrd av testosteron så kan man tänka att uttrycken för ilskan är bundna till tid och rum. Sättet en man blir arg på var inte likadant för 500 år sedan även om den fysiska processen kanske var likadan.

Är det relevant i ditt dagliga liv? Kanske inte. Har en normalbegåvad människa alla förutsättningar i världen att likväl förstå vad det handlar om? Jepps.

En sak jag tycker att man ofta möter när man diskuterar med folk som är skeptiska till humanistisk forskning i allmänhet och genusvetenskap i synnerhet är att det skulle finnas hål i teorierna och att de därför inte skulle vara korrekta. Men även den allra bästa teori har undantag, oavsett vilken vetenskap man rör sig i. Ju mer vi vet om ett ämne desto flera undantag kan vi hitta. Att det finns undantag till en teori betyder dock inte automatiskt att teorin blir obrukbar, utan bara att teorin inte duger till att förklara vissa aspekter av fenomen. Ibland blir förstås undantagen så många att teorin förlorar sin grund och den inte går att använda längre. Som det geocentriska systemet. Inte särskilt populärt nuförtiden.

Ytterligare en sak som man ofta stöter på är att alla som sysslar med genus alltid måste ta biologi i beaktande. Vi har talat om det många gånger förr och för genusvetare är biologi helt enkelt inte relevant. Det finns inte metod eller teorikomplex som möjliggör att ta biologi i beaktande. För en del, som mig själv, är det dessutom en omöjlighet att avgöra människors så kallade biologiska kön och därifrån dra slutsatser om hur det skulle ha påverkat dem. Jag kan ju inte ens veta om de människor som benämns kvinnor faktiskt hade kvinnliga könshormoner, även om det är väldigt sannolikt. Då är Butlers tankar om kön som performans betydligt mer relevanta (även om inte ens Butler får plats i min avhandling).

Som avslutning skulle jag vilja ta upp det eviga argumentet att forskning måste kunna upprepas för att vara riktig forskning. Det här stämmer egentligen bara i teorin, det vill säga metod och teori ska vara redogjort för så väl att man om man hade tillgång till exakt samma material skulle kunna upprepa studien. I praktiken är det dock ovanligt att man har tillgång till exakt samma material eller att man ens skulle ha något överväldigande behov av att upprepa exakt samma studie. De flesta som vill göra det hålls i laboratorium, där det också finns större möjligheter att materialet inte förändras än för dem som arbetar utanför labb. Och det är långt ifrån endast humanister som arbetar utanför labb och som har ett forskningsmaterial som försvårar direkta upprepningar. En biolog som studerar elefanters parningsbeteende i Afrika får inte nödvändigtvis exakt samma resultat som den som studerar elefanters parningsbeteende i Indien, eller i en djurpark. Elefanter påverkas av sin miljö, även om de biologiskt är elefanter. Lite på det sättet som män och kvinnor och andra människor påverkas av miljön och därför kan uppvisa vitt skilda beteenden beroende på omständigheter.

Ok. Här har vi grunden. Nästa gång kör vi lite Bourdieu och Foucault.

Eftersom jag är historiker ger jag exemplen från min egen disciplin.

Hur ”logik” fungerar i forskning och varför att tänka logiskt inte är samma sak som att ha rätt

Nu när barnen är i Sverige roar vi oss med att renovera från morgon till kväll och hinner inte riktigt blogga. Så snart jag kan ska jag bjuda er på bilder, men först skulle jag vilja skriva lite mer om logik för det gnager på mig och jag målar för hårt. Twitterdiskussionen om logik har fortsatt långt bortom hur länge det hade varit logiskt att fortsätta den, och har resulterat inte bara i min huvudvärk utan också i Aktivarums bloggpost. Jag tänkte inte gå närmare in på själva den bloggposten, men jag ser det uppenbara behovet av ett förtydande kring forskning och logik.

Avstamp tar jag i någonting fantastiskt smart som Severi, en av de smartaste typerna jag känner, skrev på sin blogg angående argumentationsfelen i fallet Immonen. Severi konstaterade (min översättning):

”Kom ihåg att en människa inte har fel för att hen har kommit till ett felslut; det betyder bara att hen argumenterar dåligt. Fel har hen, när hen har fel.”

Man kan alltså ha hur logiska resonemang som helst men fortfarande komma fram till någonting som inte är rätt. Möjligheten att komma fram till en slutsats som stämmer avgörs inte av logik utan av huruvida premisserna som logiken utgår ifrån är korrekta. Som min bror brukar säga; med felaktiga premisser kan man bevisa vad som helst.

Som en inledande jämförelse kan vi ta antivaccinationsrörelsen. Maken till påläst, driven och välartikulerad argumentation får man leta efter. De flesta antivaccare jag haft den tvivelaktiga förmånen att diskutera med har varit otroligt logiska i sina resonemang. Problemet är bara att de utgår från två bevisligen felaktiga huvudpremisser: 1) läkemedelsföretagen och läkarkåren vill skada människor istället för att hjälpa och 2) även de mest säkra vaccin har så stor osäkerhet kring dem att det inte är värt risken att ta dem. Utgår man från de här premisserna är den enda logiska slutsatsen att inte vaccinera. Allt annat vore ologiskt. Men bara för att tanken är logisk är den inte rätt för den bygger inte på fakta.

Och som någon sa; du har rätt till dina egna åsikter men du har inte rätt till den egen fakta. Viktigt att tillägga är också att rätten till sin åsikt inte är att betrakta som rätten att ha världen arrangerad utifrån dessa åsikter.

Aktivarum konstaterar att människan av naturen är logisk. Jag håller med om man tänker sig att människor i allmänhet brukar vara väldigt bra på att medelst logiska resonemang berättiga saker för sig själva och motivera varför saker händer. Det ingår i människans natur att söka system och begrunda hur det kommer sig att något följer ett annat. Men det betyder inte att det finns en naturlig logik som riktigt logiska fria människor kan nå fram till och som existerar oberoende av människorna. Eller alltså, när det gäller t.ex. geologi så finns det ju massor av saker som forskningen kan komma fram till och som förmodligen liksom sedan bara är. Men även bland de saker som människan inte kan påverka utan bara undersöka kommer det konstant nya fakta som förändrar premisserna och förändrar logiken man måste följa för att ha rätt. När jag var liten fick vi till exempel i skolan lära oss att jorden är rund och att den snurrar runt solen. Ungefär så här:

The Earth rotating around the Sun on its tilted axis

Men egentligen ser det ut så här:

Jorden är dessutom inte rund, den är elliptisk. Och Pluto är inte en planet.

Men hur som helst, jag ville ge ett exempel från min egen forskning. I Magnus Erikssons Landslag som utkom kring 1350 står det att en man ska vara sin hustrus målsman så snart de är gifta. Av det har tidigare forskning dragit den synnerligen logiska slutsatsen att kvinnan under medeltiden var omyndig och att mannen skulle vara ansvarig för henne. När man sedan (för kanske 10 år sedan) började undersöka vad kvinnor faktiskt gjorde på medeltiden så visade det sig att de både dök upp på tinget, stod anklagade på rättegångar och handlade med jord. Den logiska slutsatsen då var att när mannen inte var tillgänglig så kunde kvinnan sköta vissa saker.

Helt logiskt, allt detta. Vilken slutsats man kommer fram till beror på var forskningen befinner sig – vilken fakta som finns tillgänglig.

Nu, när jag har gått igenom många tusen dokument, kan jag visa att kvinnor var delaktiga i så stor utsträckning att det är dags att omvärdera vår förståelse av det medeltida målsmanssystemet. En målsman då hade inte samma implikationer som en målsman i dag. Flera saker som jag har kommit fram till är dessutom, baserat på vad vi trodde oss veta, helt ologiska. Till exempel har vi trott oss veta att kvinnorna flyttade till männen (så kallad patrilokalitet), men jag hittar inte ett enda exempel på att så skulle ha skett i praktiken. Däremot hittar jag mängder med exempel på när maken har affärer tillsammans med hennes familj. Det betyder inte att patrilokaliteten inte existerade, bara att den inte syns och att den var betydligt mer komplex än vad man skulle kunna tänka sig.

Och ingenstans i min avhandling skriver jag att något är logiskt. Varför? För att logik är kontextuellt – beroende av premisserna – och inte en sanning. Jag skriver att det är ”sannolikt att”, eller ”verkar som”, eller ”finns övertygande belägg för”. Men aldrig att det skulle vara logiskt. Jag måste hela tiden redogöra för vilka premisser jag baserar mina slutsatser på.

Så, betyder det här att logik inte hör hemma i vetenskap? Förstås inte. Argumentationen måste vara logisk för att man ska kunna följa den. Men det är en argumentationsteknisk sak, inte en fråga om ifall resultatet är rätt eller fel.

Jag skulle också vilja ta tillfället i akt att bemöta ett påstående från Aktivarum, angående uppfinningar och ny forskning.

Det här är helt enkelt inte sant. Renässansens Italien var till exempel ett samhälle där dissidenter riskerade dödsstraff, men likväl en tid då massor med uppfinningar gjordes. Varför? Därför att vissa utvalda fick resurserna att bara ägna sig åt uppfinningar. Jag säger inte att det inte krävdes (och krävs) ett mått av logik för att få uppfinningarna rätt, men processen är likväl en process, med hypoteser, försök och slutsatser. Man sitter inte och funderar över vad som kan tänkas funka, utan provar och samlar fakta att basera sitt nästa test på. Till detta krävs inte ett fritt samhälle runt omkring, utan resurser. Se på Romarrikets vattensystem, eller de gotiska katedralerna (som alltså är arkitektoniska underverk), pyramiderna i Egypten eller alla de uppfinningar som gjordes i kejsarens stängda Kina. Re-sur-ser. Förövrigt är detta en av de viktigaste sakerna i den svenska vetenskapsdebatten just nu: den fria grundforskning. Vi måste få bedriva forskning som inte direkt genererar pengar för att kunna göra nya upptäckter. Att man får tänka fritt i Sverige är piss värt om det inte avsätts resurser för forskningen att också komma fram till saker som inte skapar pengar.

Ja, och när Columbus seglade mot Indien tyckte de flesta att det var ologiskt och idiotiskt för att det bara fanns hav och faror åt det hållet. INGEN tyckte att det var logiskt att de skulle finnas en hel jädra kontinent mellan Europa och Indien åt det hållet. Ingen. Inte ens Columbus, som tyckte att det var Västindien han kommit till. Men att det för den tidens människor inte var logiskt har ingen betydelse för Amerikas existens. Européerna kunde hitta till Amerika för att Columbus tjatade till sig resurser, inte för att Portugal var ett land där man tilläts vara fri och logisk i tanke. Det var tur (beroende på från vilken vinkel man ser det). Inte logik.

Så när Aktivarum, och andra som intresserar sig för att göra (ideo)logiska slutledningar från forskning, hävdar att något måste vara sant för att det är så logiskt så blir jag väldigt trött. Forskare har minst fyra års universitetsutbildning med sannolik specialisering och därutöver en minst fyra år lång forskarutbildning. Det är alltså totalt allra minst åtta års utbildning för att kunna avgöra vilka premisser det är värt att gå vidare med samt vad som är logiska slutsatser att dra av ett material. Det betyder inte att de alltid har rätt, förstås, men det betyder att sannolikheten för att de ska ha rätt är satans mycket högre än för någon som skaffat sig sina kunskaper via Google och Wikipedia. Ganska logiskt, om man tänker efter.