Tag Archive | Rädslor

Att kasta sig ut

När jag gick i femman brukade jag och några kompisar leka med stenar. Runda, härliga stenar som blev finfina små figurer. I sanden vid en kulle byggde vi komplicerade palats åt stenfigurerna. Det tog förstås inte lång tid förrän de där pojkarna som alltid måste komma och förstöra kom och skulle förstöra. Men jag hade en plan! Jag var nämligen en jävel på att hoppa långt. Sålunda bestämdes det att om en av killarna, Johan, kunde hoppa längre än mig så fick han förstöra allt var jag hade byggt utan protester. Vi skulle hoppa ut från kullen och jag skulle börja. Jag tog sats och fullkomligt flög genom luften. Ett fantastiskt, långt, starkt, girlpowered superhopp. Stolt borstade jag av mig sanden i väntan på Johans hopp. Han kom ett par meter längre, ställde sig upp och började metodiskt och resolut demolera mitt vackra palats.

Eftersom jag faktiskt var skitbra på att hoppa gjorde vi en deal att om jag kunde vinna över honom nästa hopp så skulle han minsann få bygga upp allt igen. Jag gav allt jag hade. Orädd. Oförstörd. Jag kände hur alla mina muskler arbetade, med avstamp, flygning, landning. Ett fenomenalt hopp. Johan bräckte det till synes utan besvär med ett par meter igen. Jag spenderade resten av dagen med att bygga upp mitt totaltförstörda palats.

Men det var mer än bara palatset som raserades den dagen. Någonting i mig brast och har nog aldrig blivit helt igen.

Just när jag lämnade in avhandlingen diskuterade jag med en vän och kollega kring det här med förhandsgranskare. Det är, tycker jag, skrämmande att jag själv ska komma fram med förslag på vilka som granska min avhandling och avgöra min framtid. När vi diskuterat fram och tillbaka ett tag så sa hon

Jag ska vara ärlig – jag får känslan av den här diskussionen att du är orolig för att avhandlingen är svag och att du bara vill bli klar.

Jag vet att jag har gjort mitt bästa med avhandlingen. Jag har inte tagit några genvägar, inga halvdanna citat, inga källor som inte är dubbelkollade. Ingenting sådant. Det jag är orolig för är att det ska vara som i årskurs fem då jag ger allt jag har när jag kastar mig från en kulle och att det där alltet som jag hade inte ska vara tillräckligt.

Ja, jag är dödsorolig över att avhandlingen är svag. Inte för att jag egentligen tror det utan för att jag är livrädd för att jag ska ha överskattat min egen förmåga, med en betydligt högre insats än ett sandpalats. Och visst, även om avhandlingen inte skulle gå igenom granskningen på första försöket så har jag möjligheten att skriva om och försöka på nytt, men jag skulle ha slut på pengar. Få söka ett riktigt jobb och skriva avhandling om nätterna igen. Jag vill inte det. Jag har jobbat så hårt. Jag vill det här så mycket. Tänk om mitt bästa inte är bra nog?

Kär

Att vara kär är att vara i ett konstant bubbel. Men att verkligen älska någon är att vara i ett konstant tillstånd av skräck – att förlora, att tvingas vara utan, att inte få behålla det man så innerligt önskat. Då är det tur att man kan ha så himla roligt ihop att man glömmer bort att vara rädd.

17495986_1384517224943235_1793798459_n

Mörkrädd

När jag fortfarande bodde i ett stort hus ute på landet fick jag ofta frågan om jag inte var rädd där, alldeles själv (så när som på två barn) om kvällarna. Folk undrade om jag inte borde skaffa mig en hund så att jag skulle känna mig tryggare.

Nu har jag en hund och jag tror aldrig att jag varit så helvetes rädd om kvällarna förr.

Hunden hör nämligen massor med ljud som kräver omedelara hundliga åtgärder, i form av alltifrån små bjäfs till ylande skall. Dessutom ser hundar rätt dåligt i mörker, och den här hunden reagerar även i fullt dagsljus på minsta lilla detalj som inte är som det varit sedan Hedenhös längs våra promenadsträckor. Under dygnets icke ljusa närmare 20 timmar har hon regelbundna nervsammanbrott då hon tvärvägrar att röra sig, alternativt försöker backa. Man behöver inte vara lagd åt det paranoida hållet för att börja inbilla sig saker tillsammans med en sådan.

Om man ska känna sig tryggare av att ha en hund så hjälper det säkert om hunden inte är den enda i familjen mer mörkrädd än en själv.

Med sunt förnuft

Sedan personaldirektören på Tallink Silja påpekat att kvinnor måste tänka på hur mycket alkohol de dricker eftersom de vet vad som kan hända (alltså våldtäkt) har det blivit en hel del diskussion. Många (alla jag har sett har varit män) menar att det ligger en hel del i vad han säger. Det är ”sunt förnuft” att inte dricka för mycket och att vara försiktig och även kvinnor borde uppvisa sunt förnuft.

Och jag kan förstås se hur de kommer fram till det och det är på sitt sätt helt fine, men grejen är att flickor och kvinnor fucking konstant blir uppmanade att rätta sina liv efter en verklighet de inte kan påverka. Kvinnor ska rätta sin klädstil, sina dryckesvanor, sitt umgänge, vart de rör sig om kvällarna, hur de rör sig om kvällarna. Kvinnor ska se sig över axeln, ha pepparsprej i handväskan, lära sig självförsvar, känna hjärtat bulta i halsgropen. Kvinnor ska lära sig att vara rädda och kvinnor som inte förstår att de har anledning att rätta sig efter rädslan har inte sunt förnuft och får skylla sig själva.

Samtidigt som kvinnor lär sig att vara rädda och anpassa sig så frodas våldtäktskulturen – den kultur som inte bara säger att alla män är potentiella förövare utan också att alla kvinnor är potentiella offer. Vi är offer och vi måste lära oss att leva med det. Och vi gör det. Vi undviker vissa rutter på kvällen, vissa barer, grupper med män, att ta emot drinkar man inte sett hällas upp, gå in i okända bilar, andras hytter. Vi internaliserar rädslan. Vi låter den redan beskära vårt utrymme. Låter den krympa oss.

Och om något händer kontrolleras det att vi har förstått vårt ansvar. Vad hade du på dig? Hur mycket hade du druckit? Hur mycket kämpade du emot? Varför skrek du inte högre? Kände du dig rädd när han höll en pistol mot ditt huvud?

Därför blir många av oss heligt förbannade när det kommer gubbar som Tallink Siljas personaldirektör och säger att den rädsla vi bär med oss, som vi blivit uppfostrade med och som vägleder oss, inte är nog. Vi får inte slappna av. Inte dricka alkohol. Vi vet vad som kan hända. Den bistra verkligheten är inte vår att förändra, utan att anpassa oss efter.

Det är just där problemet ligger. Män löper faktiskt större risk att bli utsatta för våld en sen kväll än vad kvinnor löper risk att bli våldtagna. Men män uppmanas inte konstant att anpassa sig inför detta faktum. De får inte frågan om de kommer att undvika fotbollsmatcher nu när någon blev ihjälslagen. De får inte tillsägelser om att tänka på hur mycket de dricker, vad de har för kläder, dem de pratar med, hur de sitter, rör sig, är. De ska inte behöva anpassa sina liv efter vad några få våldsverkare gör. Varför ska då vi kvinnor det?

Det här med att vara rädd och att åka snabbt

I går var vi för första gången den här vintern och åkte skridskor (på annat ställe än ute på den isiga gården) och barnen älskar det! Med snoret rinnande över röda kinder staplar de fram på skridskorna och skriker förtjust ”titta mamma vad jag kan åka FOOOORT” och jag tittar och låtsas förfasas över hastigheterna och barnen har så fasansfullt roligt att blåa knän och mörbultad svanskota inte gör något alls. Vid mitt barndomshem hade vi under min uppväxt en prima skridskoplan kallad Plan. Där lärde Johan, som var mycket äldre och mycket bättre och som jag betraktade som skridskokungen, mig allt om att åka skridskor. Med en ängels tålamod drog han mig runt, runt på Plan medan jag höll i andra änden av hans hockeyklubba. Och uppe på Plan lekte alla ungar Under hökens vingar kom, vi åkte i kapp, vi körde runt med målen, vi hade som sport att köra så hårt mot planket att vi gjorde volter över det – med skridskorna käckt snurrande. När det var dags att åka hem, åkte vi på skridskorna nedför backen till huset. Tjong in i staket och så var man framme. Det var härliga vintrar!

I går var det barnen som åkte snabbast, och så här mellan mig och er – det var inga jättefarter direkt. En gång i tiden var jag rätt duktig på att åka skridskor. Inget isprinsesse-ämne direkt, men helt ok. Visst var det länge sedan jag åkte aktivt, så det är förstås förståeligt att det inte går riktigt lika bra som förut, men det stora problemet är något helt annat. Jag är rädd. Jätterädd faktiskt. Och när jag står där på mina skridskor och ser barnen älska åkningen med samma passion som jag gjorde en gång i tiden undrar jag hur i hela världen det blev så här. När blev jag så här rädd?

För det är inte bara åka skridskor jag är rädd för. Det samma gäller pulkaåkning, cykling, skateboarding, skidåkning, ridning. Typ allt. Någonstans har jag blivit vuxen och lärt mig att komma ihåg hur det känns att slå svanskotan i isen, falla av hästen, ramla på cykeln och skrapa upp knäna. Jag kommer ihåg alla de sakerna bättre än det där pirret i magen man får när man klarar det. Någonstans har jag lärt mig själv att glömma hur det känns när man helhjärtat hänger sig åt något med en viss smärtpotential och vet att det kommer att vara så roligt att det är värt det.

Så den här vintern ska jag åka skridskor ofta. Och riktigt, riktigt snabbt.

Mina fördomar. En berättelse om resan som inte blir.

Med hatiska blickar mot den fallande blötsnön utanför fönstret läser jag Peppes uppdateringar från något varmt paradis med milslånga stränder, sol, delfiner och goda frukter som ingen egentligen vet vad de heter men som i folkmun kallas något som låter som Nghnk. Min man har rest rätt mycket. Mina barn älskar att resa. Jag själv, not so much.

Det handlar inte om pengar, eller svårigheter att hitta resmål, eller tid, eller sådant som jag försöker skylla på. Egentligen handlar det om att jag är livrädd. Jag tänker mig att de där stränderna är fyllda av giftiga ormar och sticksiga fiskar om de inte är invaderade av tiotusentals parasiterande turister som skränar och super. Jag tänker mig att frukten som kallas något som låter som Nghnk förmodligen innehåller små inälvsmaskar som man fyra år efter hemkomsten och hundratals läkarbesök senare inser har spridit sig till blodomloppet, förgiftning och för tidig död. Jag tänker mig djurplågeri, obeskrivlig misär, fattigdom, trafficking och kidnappning, och att mina barn (ifall de inte blir kidnappade) kommer att ha mentala trauman av allt de sett när vi kommer hem. Dessutom vet jag ju att jag kommer att fontänspy redan på planet och få magsjukor på min sedan tidigare sönderstressade resmage. Att jag inte kommer att kunna äta något för att jag är kinkig med vilka delar av djur man kan äta (och vilka djur) och überkänslig mot stark mat.

Jag önskar att jag vore modigare, jag önskar att jag tänkte annorlunda – friare och större – men det här kära vänner, är den bistra sanningen om mina utlandsrädslor.

Kuriosa: Förra året var vi ju på semester till Danmark. Det är ganska lagom exotiskt.
Kuriosa 2: Den där grodan som Peppe fotograferat är helt säkert skitgiftig. Grodor i andra länder är nämligen det.