Kulturkrockar · Vardagslivet

Mina fördomar. En berättelse om resan som inte blir.

Med hatiska blickar mot den fallande blötsnön utanför fönstret läser jag Peppes uppdateringar från något varmt paradis med milslånga stränder, sol, delfiner och goda frukter som ingen egentligen vet vad de heter men som i folkmun kallas något som låter som Nghnk. Min man har rest rätt mycket. Mina barn älskar att resa. Jag själv, not so much.

Det handlar inte om pengar, eller svårigheter att hitta resmål, eller tid, eller sådant som jag försöker skylla på. Egentligen handlar det om att jag är livrädd. Jag tänker mig att de där stränderna är fyllda av giftiga ormar och sticksiga fiskar om de inte är invaderade av tiotusentals parasiterande turister som skränar och super. Jag tänker mig att frukten som kallas något som låter som Nghnk förmodligen innehåller små inälvsmaskar som man fyra år efter hemkomsten och hundratals läkarbesök senare inser har spridit sig till blodomloppet, förgiftning och för tidig död. Jag tänker mig djurplågeri, obeskrivlig misär, fattigdom, trafficking och kidnappning, och att mina barn (ifall de inte blir kidnappade) kommer att ha mentala trauman av allt de sett när vi kommer hem. Dessutom vet jag ju att jag kommer att fontänspy redan på planet och få magsjukor på min sedan tidigare sönderstressade resmage. Att jag inte kommer att kunna äta något för att jag är kinkig med vilka delar av djur man kan äta (och vilka djur) och überkänslig mot stark mat.

Jag önskar att jag vore modigare, jag önskar att jag tänkte annorlunda – friare och större – men det här kära vänner, är den bistra sanningen om mina utlandsrädslor.

Kuriosa: Förra året var vi ju på semester till Danmark. Det är ganska lagom exotiskt.
Kuriosa 2: Den där grodan som Peppe fotograferat är helt säkert skitgiftig. Grodor i andra länder är nämligen det.